thelonelyone
Trådstartare
Längesen som jag var inne här nu men känner att jag behöver er input i detta.. 
För ett par dagar sedan hade jag en diskussion med min sambo om jämställdhet och kvinnosyn. Det hela började med att vi diskuterade att han eventuellt ska åka iväg på "konferens" med jobbet utomlands en helg i höst. Han har tidigare berättat om den senaste konferensen utomlands som är egentligen mer en nöjesresa med kollegorna. Konfererar gör de på flygplanet dit och hem. På plats gör de vad de känner för och företaget betalar. Sist hade de en kväll slutat på en klubb där nakna tjejer står och dansar i bur. Alltså ingen ren strippklubb (enligt honom) men ändå ett ställe där nakna tjejer används som underhållning. Detta var ett par år innan vi träffades och skedde alltså inte under vår tid ihop. Tilläggas ska att han jobbar på ett företag med enbart män och han har sagt förut att flera tjejer har försökt att få in foten där men det har slutat med att de säger upp sig för att de inte trivs. Den diskussionen har vi också haft då jag är nyfiken på hur det kommer sig att ett flertal tjejer inte trivs på deras arbetsplats, hur är jargongen egentligen?
Men vi diskuterade en eventuell resa i höst och jag sa att jag tycker inte att man går på sådana ställen varpå han säger "inte mitt förslag men jag kan ju inte bara lämna de andra". Någon dag innan hade han sagt åt mig att skyla mig när jag låg och solade för min kropp "inte är för alla att se", ett kort som jag drog i denna diskussion, hur kan min kropp inte vara för alla att se när allas kropp är för honom att se?
Diskussionen fortsatte och kom in på ren kvinnosyn och feminism. Jag är feminist in i benmärgen och betvivlar inte att säga vad jag tycker och tänker om sexuella skämt, om jag ser någon bli tafsad på eller någon annat som kan anses kränkande, ofredande eller förminskade för mig själv och andra tjejer. Han menar att det inte är hans kamp att ta. Han säger att allt det där är självklart fel och att han inte är sån, men han skulle inte stå upp för det och säga ifrån om han var med sina vänner och dom drar sexskämt, jämför tjejers utseende osv. Jag försöker få honom att förstå att givetvis tycker han inte att det är hans kamp eftersom att HAN som kille och man aldrig någonsin kommer att drabbas av det som pågår. Det förtryck och orättvisor som kvinnor dagligen tampas med.
Han menar att så länge han inte är initiativtagaren så är han oskyldig. Det han inte förstår är att bara han deltar i aktiviteter eller samtal så kommer det ju aldrig bli någon förändring, då bidrar han ju ändå till hur samhället ser ut.
Jag kan inte släppa att han inte har samma kvinnosyn som jag har, jag kan inte släppa att han inte tänker att det var fel att gå på den klubben och skulle följa med idag igen om de andra gick. Jag försökte få honom att det är för mig, för hans syster, för hans mamma, för hans kanske blivande dotter om han får någon som han måste ta den här kampen och stå upp för sig själv och för oss (framförallt när han säger att han egentligen tycker som jag?!) och våga säga ifrån/gå ifrån situationer som inte är lämpliga.
Jag har flyttat 40 mil för att bo med honom för 7 månader sedan bara för att se att jag flyttade ihop med en riktig mansgris med kass kvinnosyn? I övrigt är han jämställd och det är aldrig tal om vi inte ska dela på sysslor så som laga mat, städa, handla osv. Han har dessutom sagt i förväg att OM vi får barn (är ej gravid nu) så vill han ha halva föräldraledigheten. Men just den här kvinnosynen.. att kvinnor är där för att behaga och underhålla män.. Hur går jag/vi vidare??
För ett par dagar sedan hade jag en diskussion med min sambo om jämställdhet och kvinnosyn. Det hela började med att vi diskuterade att han eventuellt ska åka iväg på "konferens" med jobbet utomlands en helg i höst. Han har tidigare berättat om den senaste konferensen utomlands som är egentligen mer en nöjesresa med kollegorna. Konfererar gör de på flygplanet dit och hem. På plats gör de vad de känner för och företaget betalar. Sist hade de en kväll slutat på en klubb där nakna tjejer står och dansar i bur. Alltså ingen ren strippklubb (enligt honom) men ändå ett ställe där nakna tjejer används som underhållning. Detta var ett par år innan vi träffades och skedde alltså inte under vår tid ihop. Tilläggas ska att han jobbar på ett företag med enbart män och han har sagt förut att flera tjejer har försökt att få in foten där men det har slutat med att de säger upp sig för att de inte trivs. Den diskussionen har vi också haft då jag är nyfiken på hur det kommer sig att ett flertal tjejer inte trivs på deras arbetsplats, hur är jargongen egentligen?
Men vi diskuterade en eventuell resa i höst och jag sa att jag tycker inte att man går på sådana ställen varpå han säger "inte mitt förslag men jag kan ju inte bara lämna de andra". Någon dag innan hade han sagt åt mig att skyla mig när jag låg och solade för min kropp "inte är för alla att se", ett kort som jag drog i denna diskussion, hur kan min kropp inte vara för alla att se när allas kropp är för honom att se?
Diskussionen fortsatte och kom in på ren kvinnosyn och feminism. Jag är feminist in i benmärgen och betvivlar inte att säga vad jag tycker och tänker om sexuella skämt, om jag ser någon bli tafsad på eller någon annat som kan anses kränkande, ofredande eller förminskade för mig själv och andra tjejer. Han menar att det inte är hans kamp att ta. Han säger att allt det där är självklart fel och att han inte är sån, men han skulle inte stå upp för det och säga ifrån om han var med sina vänner och dom drar sexskämt, jämför tjejers utseende osv. Jag försöker få honom att förstå att givetvis tycker han inte att det är hans kamp eftersom att HAN som kille och man aldrig någonsin kommer att drabbas av det som pågår. Det förtryck och orättvisor som kvinnor dagligen tampas med.
Han menar att så länge han inte är initiativtagaren så är han oskyldig. Det han inte förstår är att bara han deltar i aktiviteter eller samtal så kommer det ju aldrig bli någon förändring, då bidrar han ju ändå till hur samhället ser ut.
Jag kan inte släppa att han inte har samma kvinnosyn som jag har, jag kan inte släppa att han inte tänker att det var fel att gå på den klubben och skulle följa med idag igen om de andra gick. Jag försökte få honom att det är för mig, för hans syster, för hans mamma, för hans kanske blivande dotter om han får någon som han måste ta den här kampen och stå upp för sig själv och för oss (framförallt när han säger att han egentligen tycker som jag?!) och våga säga ifrån/gå ifrån situationer som inte är lämpliga.
Jag har flyttat 40 mil för att bo med honom för 7 månader sedan bara för att se att jag flyttade ihop med en riktig mansgris med kass kvinnosyn? I övrigt är han jämställd och det är aldrig tal om vi inte ska dela på sysslor så som laga mat, städa, handla osv. Han har dessutom sagt i förväg att OM vi får barn (är ej gravid nu) så vill han ha halva föräldraledigheten. Men just den här kvinnosynen.. att kvinnor är där för att behaga och underhålla män.. Hur går jag/vi vidare??
