Att långa och krångliga ord förenklas och försvinner kan jag förstå. Däremot inte varför de yttepyttesmå, minsta, enklaste orden, de där som inte går att ta fel på, gör det.
Först var det
att. Det fina lilla infinitivmärket att. Jag kommer göra det. Jag kommer gå nu. Först skrek mitt språksinne rakt ut, nu har jag vant mig. Jag har till och med sett mig själv skriva så där enstaka gånger, när det liksom passar in i tonen.
Men nu är det
det. Hur jävla svårt kan det vara att skriva
det? Vad har hon för bil? Är väl en Volvo. Varför gick han hem? Var väl för att han tröttnade.
Det där sprider sig som en löpeld på t ex facebook och inte minst på Buke. Och jag lider. Jag lyckades vänja mig av med
att, men
det kommer jag aldrig att svälja.
Är det bara jag som reagerar på det här? Och som saknar de här orden.