Jag litar inte på mig själv!

[anonym_tjej]

Jag ska försöka fatta mig kort. Skulle vara oerhört tackam om någon har några tips eller idéer på hur jag ska kunna hatera.. ja, mig själv! Det är nämligen så att jag är en väldigt rastlös själ. Jag reflekterar mycket över mitt liv. Analyserar. Kommer med idéer. Gör framtidsplaner. Jag måste alltid ha ett antal projekt eller planer igång samtidigt för att inte krypa ur skinnet på mig själv av rastlöshet. So far so god, egentligen. Det är väl inget fel att göra planer för sig själv. Problemet är att jag ständigt ändrar mig. Ibland i en sån hastighet att jag blir helt utmattad. Jag kan komma på en idé och tycka att det är den bästa idén jag någonsin haft! Jag kan bli helt manisk, sitta uppe på nätterna och läsa på om vad det nu är. Bolla tankar med vänner och familj och starta ett visionboard. För att en vecka sen bli helt ointresserad och släppa idén helt. Undrar hur det där egentligen kunde intressera mig från början? Det går några veckor och sen börjar det om. Ibland kan en idé hålla i sig en en vecka, ibland en månad. Jag kan känna mig helt upprymd. Det kan handla om ett nytt boende, en utbildning, en karriärinriktning, en ny fritidssysselsättning osv. Som fyller mig med förväntan och glädje! För att en stund senare enbart lämna en bitter eftersmak.

Vissa idéer har jag gjort verklighet av. Dom allra flesta inte. Jag önskar att jag kunde säga att det här är en period, men jag har varit såhär så länge jag kan minnas Jag har sökt upp en samtalsterapeut och pratat om detta men kände inte att det egentligen gav så mycket. Jag tror jag måste inse att jag alltid kommer att vara en person med mycket drömmar, planer och idéer. Men problemet nu är att jag har slutat lita på mig själv. Så fort jag kommer med en ny rolig idé så kväver jag den i sin linda. Jag får den bittra eftersmaken direkt och känner mig mest nedstämd. Nu har jag kommit in på en skola till hösten. Jag har tänkt på det och planerat det i 4 månader nu och det känns fortfarande kul! Men vågar jag? Vad händer om jag ångrar mig? Jag och sambon planerar att köpa ny lägenhet, men hur fasen gör man det när jag inte ens vet vart jag vill bo? Jag vet nu. Men i morgon då?

Om jag har utomstående hade jag gett tipset att "Ta inga besult så länge du känner såhär". Men om det inte är en period då, utan en personlighet?

Hur vet man vad man vill? PÅ RIKTIGT? Varför kan jag inte bara lunka på och tycka att vardagen är okej och sluta komma med massa idéer? Någon som känner igen sig?

 

[Cicci]

Jag är ingen expert men låter som någon typ av manodepressivitet. Det finns säkert någon här på buke som kan mer än mig men jag skulle rekommendera dig att ta kontakt med någon och göra en utredning. Det låter på det du skriver som att du själv tycker att ditt beteende ibland känns jobbigt. Det finns hjälp att få, både i form av samtalsstöd och medicinering. Det finns även en mängd böcker om självhjälp på biblioteket.

Jag har sett den värsta sidan av manodepressivitet då en väns exman var manisk i perioder. Hon tog ut skilsmässa då han i en manisk period spelade bort alla deras gemensamma pengar, företagets pengar, barnens besparingar samt att han lånade pengar på alla möjliga vis.

 

[ztsu]

Jag är ingen expert men låter som någon typ av manodepressivitet. Det finns säkert någon här på buke som kan mer än mig men jag skulle rekommendera dig att ta kontakt med någon och göra en utredning. Det låter på det du skriver som att du själv tycker att ditt beteende ibland känns jobbigt. Det finns hjälp att få, både i form av samtalsstöd och medicinering. Det finns även en mängd böcker om självhjälp på biblioteket.

Jag har sett den värsta sidan av manodepressivitet då en väns exman var manisk i perioder. Hon tog ut skilsmässa då han i en manisk period spelade bort alla deras gemensamma pengar, företagets pengar, barnens besparingar samt att han lånade pengar på alla möjliga vis.

Jag tycker inte det låter som manodepressivitet (eller bipoläritet som det heter idag), det är nog något för korta "skov" för det. Bipolära personer är ofta maniska/deprimerade under längre perioder.

Själv är jag diagnostiserad Borderline med bipolära drag. Du beskriver mig till punkt och pricka, det hade likaväl kunnat vara jag som skrivit det där. Förr var jag precis sådär, något som har dämpat sig lite med åldern och en bromsande partner.

Nu är jag inte alls säker på att du har en diagnos öht. De flesta har trots allt inte det. Men om du skulle vilja bolla tankar och få tips på sätt att dämpa impulserna får du mer än gärna PMa mig. Jag har en stor ryggsäck fylld med tankesätt och taktiker för att ta sig igenom liknande situationer, efter år av arbete med mig själv, som jag gärna delar med mig av.

 

[anonym_tjej]

Jag är ingen expert men låter som någon typ av manodepressivitet. Det finns säkert någon här på buke som kan mer än mig men jag skulle rekommendera dig att ta kontakt med någon och göra en utredning. Det låter på det du skriver som att du själv tycker att ditt beteende ibland känns jobbigt. Det finns hjälp att få, både i form av samtalsstöd och medicinering. Det finns även en mängd böcker om självhjälp på biblioteket.

Jag har sett den värsta sidan av manodepressivitet då en väns exman var manisk i perioder. Hon tog ut skilsmässa då han i en manisk period spelade bort alla deras gemensamma pengar, företagets pengar, barnens besparingar samt att han lånade pengar på alla möjliga vis.

Det är intressant att du säger det, för jag har tänkt på manodepressivitet bara senaste månaden. Inte egentligen på grund av anledningarna jag skrivit här, men gå grund av att jag kan bli just... manisk. Jag och sambon kollar lägenheter just nu (som jag skrivit om i en annan tråd). Förra veckan satt jag på Hemnet och kollade på de lägenheter som är till salu i det området som vi är intresserade av. Det är inte många, ändå satt jag i flera timmar. Jag tror jag kollade varje annons 30 ggr var Tillslut var ja så trött att ögonen blödde och kände mig oerhört besviken och nedstämd av att ingen matchade mina önskemål.

Det kan vara dom små sakerna ibland. För någon månad sen fick jag syn på ett nytt TV-bord i en butik. Jag ville ha hem det just NU. Ringde runt till familjen men ingen kunde köra det just den dagen. Jag hade bestämt mig för att jag ville ha det direkt, även fast pappa kunde köra det dagen efter, så jag gick och köpte en pirra. Sedan släpade jag hem bordet 3 mil genom kollektivtrafiken på min pirra. När jag kom hem började jag direkt möblera om och flytta om alla saker som fanns i bordet. Jag höll på och ta in och ut saker ut den nya hyllan i 4 h. Svettades, var irriterad, förbannad över att det inte såg ut som jag ville. Kände mig nedstämd och bitter. Dagen efter kastade jag ut det på soptippen, ville bli av med det direkt när jag vaknade.

Ibland blir jag förundrad över varför så små saker påverkar mig så starkt känslomässigt? Det är ett jävla bord, liksom

 

[anonym_tjej]

Jag tycker inte det låter som manodepressivitet (eller bipoläritet som det heter idag), det är nog något för korta "skov" för det. Bipolära personer är ofta maniska/deprimerade under längre perioder.

Själv är jag diagnostiserad Borderline med bipolära drag. Du beskriver mig till punkt och pricka, det hade likaväl kunnat vara jag som skrivit det där. Förr var jag precis sådär, något som har dämpat sig lite med åldern och en bromsande partner.

Nu är jag inte alls säker på att du har en diagnos öht. De flesta har trots allt inte det. Men om du skulle vilja bolla tankar och få tips på sätt att dämpa impulserna får du mer än gärna PMa mig. Jag har en stor ryggsäck fylld med tankesätt och taktiker för att ta sig igenom liknande situationer, efter år av arbete med mig själv, som jag gärna delar med mig av.

Gärna! Jag behöver alla verktyg jag kan få känner jag. Det känns väldigts skönt att veta att jag inte är ensam här i världen. Ibland känner jag mig som den enda med de här problemen. Jag har ingen diagnos i dagsläget, dock funderar jag på att göra någontyp av utredning. Hur går man till väga om man vill reda ut vad som inte står rätt till?

 

[ztsu]

Gärna! Jag behöver alla verktyg jag kan få känner jag. Det känns väldigts skönt att veta att jag inte är ensam här i världen. Ibland känner jag mig som den enda med de här problemen. Jag har ingen diagnos i dagsläget, dock funderar jag på att göra någontyp av utredning. Hur går man till väga om man vill reda ut vad som inte står rätt till?

Antingen går du till VC och ber dem skicka en remiss till öppenpsykiatriska mottagningen på din ort, eller så skickar du en egen remiss. Sen måste man tyvärr utrusta sig med horn i pannan, skinn på näsan och ganska mycket kämparglöd i Sverige år 2014. Det är inte alls självklart att man får görarn utredning bara för att man vill. Skicka en remiss och var beredd på att stångas lite! :-)

Hur är du i ditt känsloliv? Blir du "manisk" och svänger lika mycket fram och tillbaka där? Och i relationer? Både kärleks- familje- vänskap- arbetsrelationen osv?

 

[Gimlan]

Jag tycker inte det låter som manodepressivitet (eller bipoläritet som det heter idag), det är nog något för korta "skov" för det. Bipolära personer är ofta maniska/deprimerade under längre perioder.

Själv är jag diagnostiserad Borderline med bipolära drag. Du beskriver mig till punkt och pricka, det hade likaväl kunnat vara jag som skrivit det där. Förr var jag precis sådär, något som har dämpat sig lite med åldern och en bromsande partner.

Nu är jag inte alls säker på att du har en diagnos öht. De flesta har trots allt inte det. Men om du skulle vilja bolla tankar och få tips på sätt att dämpa impulserna får du mer än gärna PMa mig. Jag har en stor ryggsäck fylld med tankesätt och taktiker för att ta sig igenom liknande situationer, efter år av arbete med mig själv, som jag gärna delar med mig av.

Bipolära kan ha oerhört snabba svängningar, däremot är det lite vanskligt att ställa diagnos över nätet på det här viset. Men visst låter det som TS behöver hjälp för art kunna må så bra som möjligt.

 

[ztsu]

Bipolära kan ha oerhört snabba svängningar, däremot är det lite vanskligt att ställa diagnos över nätet på det här viset. Men visst låter det som TS behöver hjälp för art kunna må så bra som möjligt.

Nej, det kan man ju definitivt inte göra. Men TS kan ju få etthum om vad som faktiskt finns där ute, i problematik och diagnoser, av att folk delar med sig. Det är hemskt att man ska behöva gå runt och känna sig ensam i världen med sådana här bekymmer.

 

[anonym_tjej]

Antingen går du till VC och ber dem skicka en remiss till öppenpsykiatriska mottagningen på din ort, eller så skickar du en egen remiss. Sen måste man tyvärr utrusta sig med horn i pannan, skinn på näsan och ganska mycket kämparglöd i Sverige år 2014. Det är inte alls självklart att man får görarn utredning bara för att man vill. Skicka en remiss och var beredd på att stångas lite! :-)

Hur är du i ditt känsloliv? Blir du "manisk" och svänger lika mycket fram och tillbaka där? Och i relationer? Både kärleks- familje- vänskap- arbetsrelationen osv?

Tack! Då ska jag börja kolla runt vad det finns för möjligheter!

Känslolivet är nog det enda som är stabilt, tror jag. Har alltid haft långa kärleksrelationer som jag varit nöjd med. Detsamma med vänner och familj. Älskar att träffa nya vänner dock, men det är väl positivt.

Det som svänger mest är nog arbete. Jag har aldrig varit nöjd på en arbetsplats, jag vill alltid vidare efter enbart någon månad. Känner mig otillfredställd och uttråkad. Yrkesinriktningar kan svänga snabbt också. Ena dagen vill jag bli musiker, andra dagen bonde Boende svänger också väldigt snabbt. Ena dagen vill jag bo i en lägenhet i stan och andra dagen på en hästgård. Överlag är det ganska häftiga svängar mellan ett lantligt, mer jordnära liv och gräddhyllan inne i stan som jag befinner mig i just nu. Fritid kan också svänga. Förra veckan satt jag och planerade hästköp. Veckan innan dess språkkurser. Veckan innan dess poledancing-klasser Gemensamt är väl att jag alltid känner en extrem tomhet och uppgivenhet när jag släpper en ide.

 

[Ginne]

Jag känner igen mig. Det är bra att ha planer för framtiden, tycker jag. Vilka av planerna som sedan blir verklighet kommer att visa sig. Jag får en känsla av att du är ganska ung, att du har framtiden framför dig och att du har en tanke om att du måste ta beslut om den som kommer att hålla sig under en längre tid.
Jag är förmodligen äldre än du och har en hel del erfarenhet. Mitt råd till dig är att sluta bekymra dig för att du ändrar dig! Du kommer att märka att livet ändrar sig hela tiden också. Det är väl alldeles utmärkt att ha en massa planer och en massa vilja att göra saker. Jag har fortfarande vilja att göra saker och jag ändrar mig efter hand, men absolut inte så ofta som när jag var ung. Varför lunka på och tycka vardagen är okej om man kan ha idéer som gör livet mer intressant?
Börja på skolan, men ge inte upp om det tar emot lite. Vad händer om du ångrar dig? Jo, du får försöka hitta något annat att göra!

 

[Ginne]

Det som svänger mest är nog arbete. Jag har aldrig varit nöjd på en arbetsplats, jag vill alltid vidare efter enbart någon månad. Känner mig otillfredställd och uttråkad. Yrkesinriktningar kan svänga snabbt också. Ena dagen vill jag bli musiker, andra dagen bonde Boende svänger också väldigt snabbt. Ena dagen vill jag bo i en lägenhet i stan och andra dagen på en hästgård. Överlag är det ganska häftiga svängar mellan ett lantligt, mer jordnära liv och gräddhyllan inne i stan som jag befinner mig i just nu. Fritid kan också svänga. Förra veckan satt jag och planerade hästköp. Veckan innan dess språkkurser. Veckan innan dess poledancing-klasser Gemensamt är väl att jag alltid känner en extrem tomhet och uppgivenhet när jag släpper en ide.

Känner igen det också från när jag var yngre. Jag trodde väl aldrig att jag skulle stanna i samma yrke i 20 år, men nu har jag det (fast jag har i och för sig nyligen bytt...). Under de 20 åren gjorde jag istället en massa olika saker på fritiden samt skaffade familj. När jag var klar med det började jag studera igen vid sidan av jobbet och har nu alltså bytt jobb.

Jag kan fortfarande hamna i att planera för olika saker, söka på nätet efter något, vill ha något NU, sätta igång mindre projekt som inte blir klara osv. Det behöver inte vara något "fel" på dig för det, du har kanske inte funnit det du brinner för ännu?

 

[anonym_tjej]

Jag känner igen mig. Det är bra att ha planer för framtiden, tycker jag. Vilka av planerna som sedan blir verklighet kommer att visa sig. Jag får en känsla av att du är ganska ung, att du har framtiden framför dig och att du har en tanke om att du måste ta beslut om den som kommer att hålla sig under en längre tid.
Jag är förmodligen äldre än du och har en hel del erfarenhet. Mitt råd till dig är att sluta bekymra dig för att du ändrar dig! Du kommer att märka att livet ändrar sig hela tiden också. Det är väl alldeles utmärkt att ha en massa planer och en massa vilja att göra saker. Jag har fortfarande vilja att göra saker och jag ändrar mig efter hand, men absolut inte så ofta som när jag var ung. Varför lunka på och tycka vardagen är okej om man kan ha idéer som gör livet mer intressant?
Börja på skolan, men ge inte upp om det tar emot lite. Vad händer om du ångrar dig? Jo, du får försöka hitta något annat att göra!

Jag hade gärna hållt med dig, om det inte var så att jag upplever det som ett sånt stort problem. Jag tänkte precis som du när jag var kring 20. Tänkte att man är väl ung och har svårt att hitta rätt väg? Men nu har jag hållt på såhär i 8 år och det blir snarare värre än bättre. Jag KAN inte hålla på att svänga såhär varje vecka. Det påverkar min sambo, min ekonomi, mitt arbete. Framför allt mitt mående. För ett år sedan bestämde jag mig för att helt enkelt lägga locket på ett tag. Jag hade bytt jobb 2 ggr på väldigt kort tid. Flyttat 30 mil. Precis blivit sambo. Jag hade dessutom precis genomgått ett rehab-program för utmattningsdeppression så när alla ideer började bubbla igen så la jag locket på. Alla ideer och planer gjorde att jag började känna av symptomen för utmattningsdepression igen, så jag bestämde mig för att lägga locket på. Bristen på inspiration och kickar kommande halvåret gjorde mig i stället deprimerad. "Ryck upp dig för fan" tänkte jag då. Men ja.. det gick sådär..

 

[Inte_Ung]

Om du tycker att det är ett problem så är det ju ett problem.
Om det påverkar ditt liv negativt så måste du ju söka hjälp ur det hela.
Det är en konst att kunna ha tillräckligt tråkigt för att inte köra slut på både sig själv och omgivningen.
Jag har fått lära mig det den hårda och arbetsamma vägen.
Att hela tiden söka kickar är direkt dödligt i längden för man kör så totalt slut på sig själv.

 

[mino]

Jag tycker att ett bra råd när man kastas runt av känslor är att testa att göra tvärtom. Om magkänslan säger att du ska slänga ut bordet direkt så prova att hålla emot, bestäm dig i rent experimentellt syfte att behålla bordet åtminstone en vecka och se vad det väcker för känslor hos dig.

En annan tanke jag får av det du skriver är om det kan vara så att dina projekt och fantasierna kring dem blir ett sätt att fly undan tristess/vardag? Finns det något annat du kan ta till när du går upp i varv över något, träna tex, kan det hjälpa? Så länge fantasierna inte går överstyr och förstör något för dig så är det ju inte så farligt, men jag kan helt och fullt känna igen mig i den där känslan av att man inte går att lita på för att man har dragit igång så många projekt förr. Jag har ingen bra lösning på detta förutom att försöka tänka lite realistiskt och sysselsätta sig med annat som gör att projekt inte tar överhanden riktigt så mycket.

 

[skiesabove]

Tack! Då ska jag börja kolla runt vad det finns för möjligheter!

Känslolivet är nog det enda som är stabilt, tror jag. Har alltid haft långa kärleksrelationer som jag varit nöjd med. Detsamma med vänner och familj. Älskar att träffa nya vänner dock, men det är väl positivt.

Det som svänger mest är nog arbete. Jag har aldrig varit nöjd på en arbetsplats, jag vill alltid vidare efter enbart någon månad. Känner mig otillfredställd och uttråkad. Yrkesinriktningar kan svänga snabbt också. Ena dagen vill jag bli musiker, andra dagen bonde Boende svänger också väldigt snabbt. Ena dagen vill jag bo i en lägenhet i stan och andra dagen på en hästgård. Överlag är det ganska häftiga svängar mellan ett lantligt, mer jordnära liv och gräddhyllan inne i stan som jag befinner mig i just nu. Fritid kan också svänga. Förra veckan satt jag och planerade hästköp. Veckan innan dess språkkurser. Veckan innan dess poledancing-klasser Gemensamt är väl att jag alltid känner en extrem tomhet och uppgivenhet när jag släpper en ide.

Låter väldigt mycket som mig själv när jag var yngre.

Det jag gjorde till sist var att helt enkelt "go for it". Inga halvmesyrer liksom, utan verkligen göra allt som föll mig in. Vaknade en dag med impulsen att jag måste lämna livet i Umeå och dra till Göteborg, så jag gjorde det. Från det att jag bestämt mig till att jag gjort slut med sambon och kört ner mitt flyttlass i en hyrbil gick det exakt en vecka. Jag trivdes inte alls i det första boendet, så när jag hittade en blocketannons på ett kollektiv så gjorde jag samma sak där, bara körde. Och hela den sommaren gick i det tecknet, fick jag en impuls så gjorde jag det. Pang på.

Det tog inte många månader innan jag hade "rastat av mig", sen till hösten for jag och två polare på en liftarresa i Europa, och sen 3 månader i Indien. Vi reste på extremt låg budget och fick därmed mycket tid över att fundera på saker, eftersom tankar är gratis.

Jag var en helt annan människa efter dom 1,5 åren. Jag visste vilka av mina drömmar som jag ville sträva mot. Jag klarar av att sträva långsamt mot det. Jag tar mig tid att verkligen fundera på saker. Och framförallt: Jag tillåter mig själv att drömma, jag älskar att gräva ner mig i en dröm. Och jag kan låta det vara enbart en dröm, det måste inte förverkligas NUNUNU. Eftersom vissa saker faktiskt är mer sweet i drömmen än i verkligheten.

Det jag vill ha sagt är väl att 1. Du är inte ensam 2. Om du verkligen vill ändra på dig själv, så går det.

Mitt bästa tips kommer från Liftarens Guide till Galaxen (läs den!):
Don't Panic.

 

[purity_666]

Jag tycker du ska söka dig till öppenvårdspsykiatrin och förklara ditt problem. De kan vara snabba med att skriva ut mediciner utan att verkligen gå till roten av problemen så stå på dig och säg att du inte bara vill ha "plåster på såren" för stunden utan vill veta vad som är felet. Kanske är det inget som kan diagnostiseras, kanske är det din personlighet, men då kan tex kognitiv terapi hjälpa dig att hantera det.
Jag gick med fel diagnos i 6 år innan jag fick diagnosen bipolär. Det innebar att jag fått fel medicin hela tiden också. Så nöj dig inte med en chansning och ett recept.
Det jag kan känna igen mig med är hetsjakten på saker jag inbillar mig att jag vill ha NU. Det blir nästan som ett missbrukarbeteende. Får jag en idé, som att jag vill hitta det ultimata fleecetäcket i orange och svart, då kan jag leta dygnet runt. Kolla svenska sidor, utländska sidor, nytt och begagnat. Jag blir besatt helt enkelt. Sen hittar jag något som motsvarar min vision, men inte till 100%, så köper jag det och lägger på en hög någonstans. Jag vill inte ens veta mängden oanvända kläder jag har. Just det beteendet tror jag handlar om att kväva ångestkänslor, i alla fall hos mig. Jag styr om energin till att haka upp mig på saker.

Hoppas du hittar orsaken och hoppas du lär dig hantera det. Kanske medicin, kanske KBT, kanske en kombination

 

[Monifa]

@anonym_tjej vad fint du beskrev mig
Jag gick hos psykolog ett tag med tyckte inte det hjälpte. Där emot la jag om hela min kost, ut med all skräpmat och bort med så mycket som det bara gick som innehöll e-ämnen och andra knasiga saker.

Jag har sedan december vart betydligt jämnare än jag vart så länge jag kan minnas. Både uppåt och nedåt vilket är fantastiskt, klart att skov har jag men de är inte ens i närheten av vad det var innan. Regelbunden sömn och motion har hjälpt mig mycket också

 

[skiesabove]

Det jag kan känna igen mig med är hetsjakten på saker jag inbillar mig att jag vill ha NU. Det blir nästan som ett missbrukarbeteende. Får jag en idé, som att jag vill hitta det ultimata fleecetäcket i orange och svart, då kan jag leta dygnet runt. Kolla svenska sidor, utländska sidor, nytt och begagnat. Jag blir besatt helt enkelt. Sen hittar jag något som motsvarar min vision, men inte till 100%, så köper jag det och lägger på en hög någonstans. Jag vill inte ens veta mängden oanvända kläder jag har. Just det beteendet tror jag handlar om att kväva ångestkänslor, i alla fall hos mig. Jag styr om energin till att haka upp mig på saker.

Exakt sån är jag fortfarande! Fast om jag skaffar mig något som jag sökt sådär intensivt, så är det "my precious" och jag är löjligt stolt och förtjust i prylen/fodret/kunskapen. Men jag är väldigt försiktig med att köpa saker, framförallt för att jag har gemensam ekonomi med min sambo och den delen jag bidrar med är ganska liten, så jag vill inte ta av "våra" pengar till "mina" nörderier.

Jag har helt enkelt förlikat mig med att det är sån min personlighet är, jag älskar att nörda ner mig hårt. Och det är inget fel med det. Att söka kunskap är positivt! Och sen kan man dela med sig av kunskapen! Det bästa jag vet är när jag ser att andra har tagit till sig av min idé och börjat sprida den vidare . Händer inte inom hästvärlden för där är jag n00b, men i andra sammanhang.

Jag ser inget negativt med att bli besatt i tanken och drömmarna, men jag är väldigt försiktig med att förverkliga. Jag använder "besatthets-driften" till research, oerhört mycket research, för att kunna ta ett utbildat beslut om det är något jag ska satsa på eller inte.

 

[ztsu]

Jag tycker du ska söka dig till öppenvårdspsykiatrin och förklara ditt problem. De kan vara snabba med att skriva ut mediciner utan att verkligen gå till roten av problemen så stå på dig och säg att du inte bara vill ha "plåster på såren" för stunden utan vill veta vad som är felet. Kanske är det inget som kan diagnostiseras, kanske är det din personlighet, men då kan tex kognitiv terapi hjälpa dig att hantera det.
Jag gick med fel diagnos i 6 år innan jag fick diagnosen bipolär. Det innebar att jag fått fel medicin hela tiden också. Så nöj dig inte med en chansning och ett recept.
Det jag kan känna igen mig med är hetsjakten på saker jag inbillar mig att jag vill ha NU. Det blir nästan som ett missbrukarbeteende. Får jag en idé, som att jag vill hitta det ultimata fleecetäcket i orange och svart, då kan jag leta dygnet runt. Kolla svenska sidor, utländska sidor, nytt och begagnat. Jag blir besatt helt enkelt. Sen hittar jag något som motsvarar min vision, men inte till 100%, så köper jag det och lägger på en hög någonstans. Jag vill inte ens veta mängden oanvända kläder jag har. Just det beteendet tror jag handlar om att kväva ångestkänslor, i alla fall hos mig. Jag styr om energin till att haka upp mig på saker.

Hoppas du hittar orsaken och hoppas du lär dig hantera det. Kanske medicin, kanske KBT, kanske en kombination

Så var det för mig också. Jag gick med fel diagnos från jag var 17 tills jag var 26. Fel diagnos = fel behandling. Jag undrade sååå många gånger varför jag aldrig mådde bra trots all behandling (både terapi och medicin), vad var det egentligen för fel på mig?! Inte så konstigt när de behandlade fel sjukdom...