Jag insåg att jag har blivit bitter. Vad gör man åt det?
Jag har varit trött i många år, men kämpat på så gott det går med tungt heltidsjobb, barn och hus. Jag har ändå lyckats hitta ljusglimtar i vardagen, och tyckt att det hela är värt att kämpa på för. Vi bor inte i Sverige, men för några år sedan träffade jag en man när vi hälsade på under sommarlovet, och vi har hållit kontakten och träffats någolunda regelbundet.
Nu känns det som om allt har tagits ifrån mig. Jag har blivit arg och cynisk. Jag har sparat och knegat ihop för resor, det har varit något att se fram emot. Och nu får jag inte åka någonstans alls. Förlorade desutom en hel del pengar på våres och sommarens resor som redan var betalda, och som jag bara fick delvis återbetalda. Jag inser ju varför situationen är som den är, och är egentligen inte emot restriktionerna. Det går ju heller ingen nöd på oss här, jag kommer inte att bli av med jobbet eller så, och jag vet ju att många har det mycket värre än vi. Men jag är konstant besviken och arg, kan inte komma ur det och har svårt att hitta någon mening med något alls mer. Är alltid trött.
Barnen har varit hemma i veckor, alla deras fritidsaktiviteter är inställda, distansundervisningen har inte varit någon undervisning alls utan bestått av inlämningsuppgifter. Det ena barnet har läs- och skrivsvårigheter och har inte klarat det utan en massa hjälp. Men jag har ingen möjlighet alls att jobba på distans, utan är tvungen vara på arbetsplatsen. Och därför ägnat kvällarna åt att undervisa. Svaret från skolan då jag bad om hjälp var ungefär "aj då, vad tråkigt, han kan få extrauppgifter för att öva läsförståelsen".
Det andra barnet har ångest, inte speciellt pga av viruset, utan både av att rutinerna rubbas, och något slags tonårsångest. Det tog två månader och otaliga samtal och mail för att få ett enda videosamtal med psykolog.
Jag trivs ju med att umgås med mina barn, men blir bara ledsen när jag ännu en gång läser något om "härligt nu när alla har så mycket extra tid att umgås med familjen". Jag har lika lite tid som vanligt, och än mindre ork.
Söka hjälp är väl rådet. Jag fick telefontid hos läkare, resultatet blev två -dagars- sjukskrivning. Som jag sedan blev tvungen att jobba in extrainkallad under helgen eftersom vi har aldeles för mycket att göra.
Till min förvåning märker jag att jag har börjat bli otrevlig mot folk, vilket jag inte alls känner igen mig i. När en bekant skriver på facebook typ "if things are bad, just wait, they will change" inser jag ju att det varken är snällt eller gör saker bättre när jag svarar "for the worse, usually".
Hur i hela världen tar man sig ut ur sådant här, när man inte ens får göra något av det som brukar ge lite glädje.
Har inte riktigt kommit igång med den ännu i vår, men visst ska jag vara där när jag kan. Nu lovades det att barnens hobbyer ska komna igång igen ganska snart, så det känns ju genast bättre.
