Hur kunde någon med säkerhet fastställa att det inte förelåg någon genetisk orsak till problemen? HD brukar anses bero på en kombination av genetik o miljö, arvsgången är ännu oklar.
Min förra hund, en BC fick HD B + C, andra kullen med samma föräldrar, alla andra i båda kullarna hade A o någon enstaka hade B. Hanen var väl använd o fick ca 70 avkommor totalt, av dessa var det en annan valp som fick HD C, o detta med en tik från fria linjer, vilket min hunds föräldrar oxå var. Ibland spelar naturen spratt när det kommer till genetik.
Ett exempel: Hanen i exemplet ovan var avkomma till svenska hundar, i de synliga stamtavlorna fanns inga importer. Han växte upp till en tvättäkta Ny Nyzeeländare, både till utseende, sätt att valla, inklusive övriga egenskaper, såväl fysiska som mentala.
När jag luskade bakåt så visade det sig att i tikens stamtavla fanns brittiska importer ganska långt bakåt. På faderns sida hittade jag två NZ, en i gren 5 generationer o i en annan gren 6 generationer tbx.
Av dryga 70 valpar så visade sig de NZ egenskaperna bara i en enda individ, ganska svårt att förutse m.a.o.