Om ett barn vill ha en hund så ser jag det som ett absolut krav att föräldrarna har både huvudansvaret och ett eget intresse och önskan att ha hund. Att köpa en hund till ett barn bara för att barnet vill ha en hund är enligt mig enormt ansvarslöst som förälder, både mot barnet och hunden. Ett barn kan lova guld och gröna skogar, längta sig totalt, genuint förtvivlad efter en hund, svära på att sköta den enligt konstens alla regler, uppfostra, promenera, träna, mata, vårda, etc, etc, men ett barn förstår inte vad det är hen faktiskt lovar. En vuxen kan inte förvänta sig att ett barn ska förstå vidden av ett sådant ansvar, alltså måste hunden vara de vuxnas i första hand, och barnets bara i den mån barnet faktiskt klarar av det. Ett barn på sju år kan inte förstå vad det innebär att binda upp sig för en hunds livstid - det är längre än barnet själv har levt! Ett barn som längtar sig förtvivlad efter en egen hund att gå roliga promenader med kan inte föreställa sig vad det innebär att gå ut i ösregn och nollgrader en hel månad, flera gånger om dagen. Det är inte för att barn är oansvariga små lögnare, utan för att de inte kan greppa vidden av ansvaret. Ett barn kan inte hålla koll på vaccineringsintervall, välja passande foder, förstå tecknen på att hunden mår lite dåligt, förutse kommande problem i uppfostran genom små varningssignaler, osv. Det måste finnas vuxna som tar ansvaret, och som kan stötta barnet att lära sig ta hand om en hund - inte bara ta de roliga bitarna, men där barnet brister ska det inte gå ut över hunden.
Jag ser det som enormt värdefullt för barn att få växa upp med hundar. Men hundar är inte leksaker, och tillhör inte barnen.
