Jag behöver input.. Hur ska man tänka?

[ingensomvet]

Jag började ett nytt jobb i mars. Några månader senare satt jag i personalrummet innan jag skulle börja tillsammans med två andra killar. Jag började prata med den ena va dem och tycker han var allmänt trevlig. Vi presenterade varandra i slutet av konversationen vi hade och därefter gick han för att börja sitt pass.
Efter några veckor möttes vi igen en kort stund och hälsade på varandra på jobbet innan jag skulle påbörja mitt pass. Tänkte att han verkade ju vara en riktig hyvens typ och dessutom fann jag honom attraktiv.

Kom på mig själv med att småle lite extra de gånger vi stötte på varandra på jobbet och hejade. Var ute med en annan kollega en kväll och efter några öl fick jag ur mig att jag nog allt fann honom intressant och kompisen sa att jag borde lägga till honom på Facebook. Jag fegade ur så slutade med att vännen la till honom för att visa att det inte var en big deal. Några minuter efter vännen la till honom la den här killen till mig på Facebook. Jag blev förvånad då vi nog totalt setts 10 minuter innan så att han skulle lägga mig på minnet var inget jag hade haft en tanke på. Vi började prata och nu har vi träffats tre gånger utanför jobbet.

Den är killen verkar hur bra som helst. Snäll, omtänksam, rolig, vi verkar har mycket gemensamt och när vi umgås så skrattar vi mycket. Jag kommer på mig själv att jag tänker på honom väldigt mycket och redan nu känner jag att jag verkligen tycker om honom. Min vän säger att killen verkar intresserad av mig men jag vet varken ut eller in.


Jag har haft ett förhållande i mitt 24-åriga liv. Ett förhållande där jag blev misshandlad både psykiskt och fysiskt. Jag har haft ganska svårt att släppa det förhållandet helt. Inte för att jag fortfarande älskade mitt ex eller brydde mig om honom på något plan, utan för att jag anmälde honom tog det drygt ett år innan det ens kom till rättegång. Efter det har jag kämpat med att få in skadeståndet samt skuldebrevet jag har mot honom. Det har med andra ord hängt över mig i nästan två års tid nu. Det har tagit mycket energi och mitt självförtroende är inte top notch direkt.

Och jag känner mig så fruktansvärt osäker. Hur skulle den här killen kunna vara intresserad av mig? Vad har jag att erbjuda som han skulle vilja ha? Jag kommer på mig själv att tänka att jag säkert bara är något sorts tidsfördriv som han verka komma bra överens med (jag har egentligen ingen aning om vad han verkligen tycker om mig)
Jag har även börjat komma på mig själv att jag smått trycker ner mig själv med kommentarer när vi umgås bara för att se hans reaktion på det hela. (Känns fruktansvärt sjukt att göra men just då tänker jag inte på hur töntigt det faktiskt är)

Efter exet har det varit otänkbart för mig att ens dejta någon, jag har bara känt att jag inte har något att erbjuda. Nu har jag fortfarande den känslan kvar samtidigt som jag kommer på mig själv att jag kommer ångra mig om jag inte berätta för honom vad jag känner.
Är det normalt att känna man tycker om någon efter såhär kort tid? Jag har sån stor lust att berätta att jag finner honom väldigt intressant och att jag nog börjat tycka om honom. Samtidigt är jag livrädd för att få nobben.

Det känns som att jag målat in mig i ett hörn och inte kan komma därifrån. Jag vill inte sabba det här genom att vara för framfusig, samtidigt vill jag inte gå runt och tänka på det här hela tiden heller.


Wall of text men jag har ingen annanstans att vända mig för tillfället och jag behövde skriva av mig lite.

 

[Blueberry]

Jag började ett nytt jobb i mars. Några månader senare satt jag i personalrummet innan jag skulle börja tillsammans med två andra killar. Jag började prata med den ena va dem och tycker han var allmänt trevlig. Vi presenterade varandra i slutet av konversationen vi hade och därefter gick han för att börja sitt pass.
Efter några veckor möttes vi igen en kort stund och hälsade på varandra på jobbet innan jag skulle påbörja mitt pass. Tänkte att han verkade ju vara en riktig hyvens typ och dessutom fann jag honom attraktiv.

Kom på mig själv med att småle lite extra de gånger vi stötte på varandra på jobbet och hejade. Var ute med en annan kollega en kväll och efter några öl fick jag ur mig att jag nog allt fann honom intressant och kompisen sa att jag borde lägga till honom på Facebook. Jag fegade ur så slutade med att vännen la till honom för att visa att det inte var en big deal. Några minuter efter vännen la till honom la den här killen till mig på Facebook. Jag blev förvånad då vi nog totalt setts 10 minuter innan så att han skulle lägga mig på minnet var inget jag hade haft en tanke på. Vi började prata och nu har vi träffats tre gånger utanför jobbet.

Den är killen verkar hur bra som helst. Snäll, omtänksam, rolig, vi verkar har mycket gemensamt och när vi umgås så skrattar vi mycket. Jag kommer på mig själv att jag tänker på honom väldigt mycket och redan nu känner jag att jag verkligen tycker om honom. Min vän säger att killen verkar intresserad av mig men jag vet varken ut eller in.


Jag har haft ett förhållande i mitt 24-åriga liv. Ett förhållande där jag blev misshandlad både psykiskt och fysiskt. Jag har haft ganska svårt att släppa det förhållandet helt. Inte för att jag fortfarande älskade mitt ex eller brydde mig om honom på något plan, utan för att jag anmälde honom tog det drygt ett år innan det ens kom till rättegång. Efter det har jag kämpat med att få in skadeståndet samt skuldebrevet jag har mot honom. Det har med andra ord hängt över mig i nästan två års tid nu. Det har tagit mycket energi och mitt självförtroende är inte top notch direkt.

Och jag känner mig så fruktansvärt osäker. Hur skulle den här killen kunna vara intresserad av mig? Vad har jag att erbjuda som han skulle vilja ha? Jag kommer på mig själv att tänka att jag säkert bara är något sorts tidsfördriv som han verka komma bra överens med (jag har egentligen ingen aning om vad han verkligen tycker om mig)
Jag har även börjat komma på mig själv att jag smått trycker ner mig själv med kommentarer när vi umgås bara för att se hans reaktion på det hela. (Känns fruktansvärt sjukt att göra men just då tänker jag inte på hur töntigt det faktiskt är)

Efter exet har det varit otänkbart för mig att ens dejta någon, jag har bara känt att jag inte har något att erbjuda. Nu har jag fortfarande den känslan kvar samtidigt som jag kommer på mig själv att jag kommer ångra mig om jag inte berätta för honom vad jag känner.
Är det normalt att känna man tycker om någon efter såhär kort tid? Jag har sån stor lust att berätta att jag finner honom väldigt intressant och att jag nog börjat tycka om honom. Samtidigt är jag livrädd för att få nobben.

Det känns som att jag målat in mig i ett hörn och inte kan komma därifrån. Jag vill inte sabba det här genom att vara för framfusig, samtidigt vill jag inte gå runt och tänka på det här hela tiden heller.


Wall of text men jag har ingen annanstans att vända mig för tillfället och jag behövde skriva av mig lite.

Först och främst:
KRAM!

Enligt min erfarenhet är det bäst att vara tydlig och säga som det är. Det behöver inte vara så läskigt. Många killar är dessutom 1) asdåliga på att tolka signale, 2) precis lika rädda för att blotta känslor och riskera att bli sårade som vem som helst, och 3) om ni ska sitta och vänta ut varandra är det ett himla slöseri med tid och energi.

Det behöver inte vara så dramatiskt. Säg som det är

"Jag tycker mer och mer om dig och innan jag är helt kär behöver jag veta om det finns något här eller om jag är den enda av oss med de här känslorna."

 

[Alexis]

Hur skulle den där killen kunna vara intresserad av dig? Tja du skriver själv att ni verkar ha mycket gemensamt och skrattar mycket när ni umgås. Att man har roligt med någon och delar vissa saker är alltid ett plus så det kan vara så han tänker.

Men det vet du ju inte säkert om du inte frågar. Så fråga vad han känner för dig och var inte så rädd för att bli nobbad för det finns fler!

Jag känner bara att jag vill uppmana dig att vara kräsen.
För du skriver att du är osäker och människor som är osäkra brukar titta för mycket på sig själva och hur rätt eller fel de kan tänkas vara när de i stället borde ta reda på om andra är rätt för dem. Passar han dig? Verkar han vettig? Reagerade han på ett bra sätt när du tryckte ner dig själv? Sådant kan du tänka på medan det bara är han som kan bestämma sig för om du är hans typ så det är ingen vits för dig att noja över det. Ditt jobb är att ta reda på om du vill ha honom - om han är bra - och om han är intresserad.

 

[mandalaki]

Fast jag går på tvärs och tycker inte man behöver säga så mycket alls efter att ha träffats tre gånger utanför jobbet. Det är väl bara att fortsätta träffas, ha trevligt och se vart det bär?

Det jag skulle försöka låta bli allt vad jag orkade efter tre träffar var "jag tror att jag gillar dig men du förstår jag har ett trassligt jävla förhållande bakom mig så jag är väldigt komplicerad". Och omvänt - skulle någon jag träffat tre gånger utanför jobbet lossa av det mot mig skulle jag nog tycka att det kändes som krångelvarning.

Varför inte bara fortsätta träffas?

 

[Elisha]

Jag började ett nytt jobb i mars. Några månader senare satt jag i personalrummet innan jag skulle börja tillsammans med två andra killar. Jag började prata med den ena va dem och tycker han var allmänt trevlig. Vi presenterade varandra i slutet av konversationen vi hade och därefter gick han för att börja sitt pass.
Efter några veckor möttes vi igen en kort stund och hälsade på varandra på jobbet innan jag skulle påbörja mitt pass. Tänkte att han verkade ju vara en riktig hyvens typ och dessutom fann jag honom attraktiv.

Kom på mig själv med att småle lite extra de gånger vi stötte på varandra på jobbet och hejade. Var ute med en annan kollega en kväll och efter några öl fick jag ur mig att jag nog allt fann honom intressant och kompisen sa att jag borde lägga till honom på Facebook. Jag fegade ur så slutade med att vännen la till honom för att visa att det inte var en big deal. Några minuter efter vännen la till honom la den här killen till mig på Facebook. Jag blev förvånad då vi nog totalt setts 10 minuter innan så att han skulle lägga mig på minnet var inget jag hade haft en tanke på. Vi började prata och nu har vi träffats tre gånger utanför jobbet.

Den är killen verkar hur bra som helst. Snäll, omtänksam, rolig, vi verkar har mycket gemensamt och när vi umgås så skrattar vi mycket. Jag kommer på mig själv att jag tänker på honom väldigt mycket och redan nu känner jag att jag verkligen tycker om honom. Min vän säger att killen verkar intresserad av mig men jag vet varken ut eller in.


Jag har haft ett förhållande i mitt 24-åriga liv. Ett förhållande där jag blev misshandlad både psykiskt och fysiskt. Jag har haft ganska svårt att släppa det förhållandet helt. Inte för att jag fortfarande älskade mitt ex eller brydde mig om honom på något plan, utan för att jag anmälde honom tog det drygt ett år innan det ens kom till rättegång. Efter det har jag kämpat med att få in skadeståndet samt skuldebrevet jag har mot honom. Det har med andra ord hängt över mig i nästan två års tid nu. Det har tagit mycket energi och mitt självförtroende är inte top notch direkt.

Och jag känner mig så fruktansvärt osäker. Hur skulle den här killen kunna vara intresserad av mig? Vad har jag att erbjuda som han skulle vilja ha? Jag kommer på mig själv att tänka att jag säkert bara är något sorts tidsfördriv som han verka komma bra överens med (jag har egentligen ingen aning om vad han verkligen tycker om mig)
Jag har även börjat komma på mig själv att jag smått trycker ner mig själv med kommentarer när vi umgås bara för att se hans reaktion på det hela. (Känns fruktansvärt sjukt att göra men just då tänker jag inte på hur töntigt det faktiskt är)

Efter exet har det varit otänkbart för mig att ens dejta någon, jag har bara känt att jag inte har något att erbjuda. Nu har jag fortfarande den känslan kvar samtidigt som jag kommer på mig själv att jag kommer ångra mig om jag inte berätta för honom vad jag känner.
Är det normalt att känna man tycker om någon efter såhär kort tid? Jag har sån stor lust att berätta att jag finner honom väldigt intressant och att jag nog börjat tycka om honom. Samtidigt är jag livrädd för att få nobben.

Det känns som att jag målat in mig i ett hörn och inte kan komma därifrån. Jag vill inte sabba det här genom att vara för framfusig, samtidigt vill jag inte gå runt och tänka på det här hela tiden heller.


Wall of text men jag har ingen annanstans att vända mig för tillfället och jag behövde skriva av mig lite.

Jag skulle inte berätta vad jag kände än utan bara köra på. Det är mkt oklart om ni varit fysiska eller om det varit på en kompisnivå? Han kan ju uppfatta dig som en vän, det vet man ju inte. Så ligg lågt.

 

[Elisha]

Först och främst:
KRAM!

Enligt min erfarenhet är det bäst att vara tydlig och säga som det är. Det behöver inte vara så läskigt. Många killar är dessutom 1) asdåliga på att tolka signale, 2) precis lika rädda för att blotta känslor och riskera att bli sårade som vem som helst, och 3) om ni ska sitta och vänta ut varandra är det ett himla slöseri med tid och energi.

Det behöver inte vara så dramatiskt. Säg som det är

"Jag tycker mer och mer om dig och innan jag är helt kär behöver jag veta om det finns något här eller om jag är den enda av oss med de här känslorna."

Fast det kanske är svårt att veta efter tre gånger om man har känslor etc? Ofta är det ju nåt som växer fram. Jag skulle personligen bli lite "rädd" om nån uttryckte sig så.

 

[Lovisaleonora]

Jag hade fortsatt träffa killen. Haft lite snack med mitt eget huvud att slappna av och sluta tjorva till allt.

OCH vid rätt läge i lättsam ton berätta att du haft så tungt strul med ex:et och att det säkert hänger kvar på något plan. Vill han fråga kan han göra det, annars kan det gå djupare vid ett annat tillfälle.

Det kan vara bra att ha någon tänkbar förklaring till agerande. Vet jag att Stina haft strul med sitt ex som var en skitstövel, är det lättare att förstå och kanske ursäkta lite underligt handlande ibland.

Och TS; var inte rädd för att säga något om du själv hör att du agerar underligt. "Nej, förlåt, det var dumt. Det är en annan händelse som spökar i hjärnan på mig, bry dig inte om mig"

 

[Petruska]

Avdramatisera, tänker jag. Det är väl jättetrevligt med en sympatisk och attraktiv person på jobbet. Jag hade försökt låta det hela ha sin gilla gång och se vad som händer. Att liksom agera i relationen för att någon man knappt känner är lite attraktiv, framstår för mig som väldigt överdrivet.

 

[Dubbelklick]

Åh. Jag har varit i samma sits, vi är till och med lika gamla. När jag träffade pojkvännen hade även jag varit i ett förhållande där psykisk/fysisk misshandel pågick under två års tid. Självförtroende och mående kört i botten + diagnosen PTSD pga tidigare händelser. Jag trodde aldrig jag skulle våga träffa någon igen eller släppa garden heller för den delen. Vi startade som vänner (Jag hade en jättecrush på honom. Så ja, man kan känna något för någon tidigt), övergick till bästa vänner och vi hade tycke för varandra men under vänskapliga former, och idag är vi sambos. Jag säger nog chansa se vart det leder och ta det som det kommer, om det är hanterbart. Jag var nog till och med lite framfusig till slut, kände mest att det fick bära eller brista. För mig var det extremt skönt att känna att jag kunde känna något för någon, även som vänner som senare blev något mer. och du, kram!

 

[Korven]

Säger som fler här, krångla inte till det och koppla inte ihop det med exet. Träffas och se vart det leder, sen kan man börja berätta lite av sitt livs historia.