Jag behöver flytta ifrån mitt barn

[Kamomilla]

Låt ditt barn vara delaktig i var hen vill bo, och var öppen för att det går att ändra när som.

 

[DarkInNight]

Jag säger också kolla upp kollektivtrafiken.
På gymnasiet dagpendlade jag 8 mil enkel resa, bil+tåg+buss. Det gick. Att ses någon dag i veckan kanske kan funka om det inte ligger helt ute i obygden?

Kram.

Jag dagpendlade också i gymnasiet, en timmes restid enkel väg.
Sovtid på morgonen och pluggtid på vägen hem.

Det var inget jag tyckte var särskilt jobbigt vad jag minns, hade varit betydligt jobbigare nu som vuxen med familj och åtaganden

 

[tanten]

Tack för alla era svar, jag tar åt mig av vartenda ett och håller det nära hjärtat. Er förståelse och era ord gör faktiskt situationen lite lättare att hantera. Jag känner mig lite mindre som en dålig mamma när jag läser vad ni skriver. Tack!

Ni är flera som skriver att mitt barn kanske vill följa med mig i flytten och att hen borde få möjlighet att göra det. Självklart får hen följa med mig om hen vill, men det är jag helt säker på att hen inte kommer vilja. Hen har ett väldigt aktivt liv där vi bor idag. Hen trivs bra i skolan, har många vänner och många fritidsintressen. Hen är dessutom inte så förtjust i förändringar.

Barnet har en bra och engagerad pappa. Pga min sjukdom har jag i korta perioder haft svårt att ha barnet hos mig så barnet har alltid varit lite mer hos sin pappa. Detta påverkar också såklart, att veta att barnet har det bra hos sin pappa.

Ni är också flera som nämner avståndet och nej, det är inte långt. Jag kommer kunna åka till henom och hen till mig med den vanliga kollektivtrafiken.

Extra tack till er som har delat era egna berättelser från när era föräldrar separerat. De inger hopp.

Bara som perspektiv. Jag har pendlat dagligen till jobb 7-8 mil bort. Det har gått utmärkt.
Beroende på ollektivtrafik kan man ju ses skapligt ofta.

 

[känningensorg]

Jag har pendlat med kollektivtrafiken mellan våra orter sedan vi träffades jag och min kille, och det är relativt smidigt. För en vuxen. Det är två ibland tre byten, ibland långa väntetider och alltid spårbyten, dvs det ena tåget stannar på perrong 1 och det andra går från perrong 3 och man måste ta sig däremellan antingen med rulltrappa och gångbro eller via tunnel. Inte sällan ändras spåren ”i sista sekund”. Plus att man måste ta buss som går på ett helt annat ställe. Det är lite för många moment för att mitt barn ska klara av det. Men hen kommer ju bli äldre och med tiden kommer hen kunna åka iaf en del av sträckan själv.

Det praktiska att kunna ses är nästan det minsta problemet. Vi har också bil så det går att köra fram och tillbaka utan problem.

Jag oroar mig mest för barnets känsla att bli övergivet och bortvalt. Tänker på det hela tiden och oroar mig så mycket. Hen har ju som sagt påtalat många gånger att hen inte tycker om när jag är borta när hen har pappavecka, och då har jag ju ändå varit hemma med hen varannan vecka. Om jag ni inte ska bo kvar på orten ens, hen kommer bli så ledsen. Jag är så rädd att det ska skapa ett hål i hen som hen kommer ta med in i vuxenlivet sen. Känslor av övergivenhet ska man ta på allvar, de kan förstöra ett helt liv. Jag vet att jag målar fan på väggen nu men det är ju jättesvårt att inte göra det.

 

[Nahar]

Jag oroar mig mest för barnets känsla att bli övergivet och bortvalt. Tänker på det hela tiden och oroar mig så mycket. Hen har ju som sagt påtalat många gånger att hen inte tycker om när jag är borta när hen har pappavecka, och då har jag ju ändå varit hemma med hen varannan vecka. Om jag ni inte ska bo kvar på orten ens, hen kommer bli så ledsen. Jag är så rädd att det ska skapa ett hål i hen som hen kommer ta med in i vuxenlivet sen. Känslor av övergivenhet ska man ta på allvar, de kan förstöra ett helt liv. Jag vet att jag målar fan på väggen nu men det är ju jättesvårt att inte göra det.

Det finns så många sätt att vara en närvarande förälder på, även om avståndet är långt. Min pappa har i perioder bott utomlands i månader/år, eller rest kors och tvärs över halva världen. Detta sedan jag var runt 5-6. Han har alltid ringt och mejlat varje dag, alltid frågat hur jag mår, alltid delat med sig av vad han håller på med på ett sätt som engagerar mig, alltid frågat om mitt liv (inte på ett "vad gjorde du idag?"-sätt utan mer "kan du inte berätta om vad som är roligt/jobbigt idag?"-sätt). Han har alltid kommit ihåg när jag sagt saker jag gjort eller tänkt på, han kommer ihåg och sätter vikt på att känna mig, än idag. Han visar och har alltid visat att jag är viktig, även när han inte varit där fysiskt.

Sen har vi andra medlemmar i min familj som istället bara försvann i perioder. I vuxen ålder har jag frågat varför, och då var det tydligen för att de kände skuld över att inte kunna/vilja prioritera mig, så de höll sig borta för jag "hade ju all anledning att vara arg". De liksom bara antog att jag var arg, och att det bästa var att hålla sig borta så att jag fick vara det. Inte så smart strategi.

Så, vad jag vill säga är att närhet handlar inte bara om att vara fysiskt närvarande, men också om att vara en känslomässig trygghet och att vara kärleksfullt närvarande i barnets liv oavsett avstånd. Det tror jag gör all skillnad. Människor kan bo tillsammans, men om inte den känslomässiga närvaron finns kan de lika gärna bo på andra sidan jorden.

 

[känningensorg]

Det finns så många sätt att vara en närvarande förälder på, även om avståndet är långt. Min pappa har i perioder bott utomlands i månader/år, eller rest kors och tvärs över halva världen. Detta sedan jag var runt 5-6. Han har alltid ringt och mejlat varje dag, alltid frågat hur jag mår, alltid delat med sig av vad han håller på med på ett sätt som engagerar mig, alltid frågat om mitt liv (inte på ett "vad gjorde du idag?"-sätt utan mer "kan du inte berätta om vad som är roligt/jobbigt idag?"-sätt). Han har alltid kommit ihåg när jag sagt saker jag gjort eller tänkt på, han kommer ihåg och sätter vikt på att känna mig, än idag. Han visar och har alltid visat att jag är viktig, även när han inte varit där fysiskt.

Sen har vi andra medlemmar i min familj som istället bara försvann i perioder. I vuxen ålder har jag frågat varför, och då var det tydligen för att de kände skuld över att inte kunna/vilja prioritera mig, så de höll sig borta för jag "hade ju all anledning att vara arg". De liksom bara antog att jag var arg, och att det bästa var att hålla sig borta så att jag fick vara det. Inte så smart strategi.

Så, vad jag vill säga är att närhet handlar inte bara om att vara fysiskt närvarande, men också om att vara en känslomässig trygghet och att vara kärleksfullt närvarande i barnets liv oavsett avstånd. Det tror jag gör all skillnad. Människor kan bo tillsammans, men om inte den känslomässiga närvaron finns kan de lika gärna bo på andra sidan jorden.

Ja jag hoppas att jag ska kunna vara en närvarande förälder även om mitt barn inte kan bo hos mig varannan vecka. Jag tänker att jag kan åka till barnet och pappan och äta middag och göra läxor en gång i veckan eller varannan vecka, och på så sätt får vara närvarande även i skolarbetet.

 

[känningensorg]

Idag har jag varit i kontakt med mitt hyresbolag och pratat om möjligheten att hyra ut min lägenhet i andra hand. Det ska inte vara ett problem, och det känns skönt att kunna ha kvar den. Även om jag inte tror att det kommer skita sig med min kille så känns det för barnets skull skönt att ha kvar lägenheten.

Jag känner att jag närmar mig ett beslut men jag skjuter fortfarande på det. Vågar inte riktigt säga ”nu är det bestämt!”. Det är som att jag väntar på att en annan lösning helt mirakulöst ska uppstå. Det är väl så den mänskliga hjärnan fungerar antar jag

 

[Bulldoozer]

Även om du/ni är 100% säkra på att barnet kommer att vilja bo kvar då tycker jag det viktigt att just barnet får göra det valet än att valet görs åt denne inte minst gör att hen ska känna att hen får ta beslut om sitt eget liv. Sen kan ju hen vilja välja annorlunda om nåt år eller vilja komma och bo där på skollov och ledigheter och det ju bra att tala om att det okej det med.
Våga ta en jobbig diskussion varför det är som det är, det kan en 12 åring ta och det bättre att lägga korten på bordet än att barnet ska gå och fundera på andra förklaringar för att man lindat in det eller varit för vag när man tar diskussionen. Framförallt informera inte barnet utan diskutera hur det kommer bli, vilken lösning barnet vill ha kring sitt boende och allt denne vill ta upp i frågan.

 

[känningensorg]

Även om du/ni är 100% säkra på att barnet kommer att vilja bo kvar då tycker jag det viktigt att just barnet får göra det valet än att valet görs åt denne inte minst gör att hen ska känna att hen får ta beslut om sitt eget liv. Sen kan ju hen vilja välja annorlunda om nåt år eller vilja komma och bo där på skollov och ledigheter och det ju bra att tala om att det okej det med.
Våga ta en jobbig diskussion varför det är som det är, det kan en 12 åring ta och det bättre att lägga korten på bordet än att barnet ska gå och fundera på andra förklaringar för att man lindat in det eller varit för vag när man tar diskussionen. Framförallt informera inte barnet utan diskutera hur det kommer bli, vilken lösning barnet vill ha kring sitt boende och allt denne vill ta upp i frågan.

Det är precis så jag tänker. Jag är helt säker på att barnet vill bo hos sin pappa, men barnet är fri att besluta helt själv var hen vill bo och hur ofta hen vill komma på besök. Vilket vi såklart kommer göra tydligt för hen.
I kortare perioder skulle det dessutom gå att barnet bor hos mig även om hen egentligen bor hos sin pappa. Om behovet att vara nära mamma skulle uppstå går det att köra barnet till skolan i kortare perioder.

Absolut blir det en inbjudande diskussion där barnet får information och får komma med frågor och ha åsikter, som jag såklart kommer ta på allvar. Det är jätteviktigt för mig att barnet känner sig lyssnad på även om jag inte kan ändra beslutet så att säga.

 

[Happimess]

Jag tänker också att sju mil inte är så mycket. Får barnet akut mammalängtan en kväll är det ju inte alls omöjligt att åka kollektivt till dig/bli skjutsad eller hämtad på kvällen och kanske bli skjutsad tillbaka nästa morgon? Det kanske inte är något som kan hända i tid och otid men den tillgängligheten kanske är extra viktig i början så att barnet inte känner att mamma är "otillgänglig".

Det är klart det blir en omställning men inom sinom tid kommer det vara det "nya vanliga". Du är verkligen inte en dålig förälder för att du tar beslut för att säkra din tillvaro.

 

[Jamtland]

Jag har pendlat med kollektivtrafiken mellan våra orter sedan vi träffades jag och min kille, och det är relativt smidigt. För en vuxen. Det är två ibland tre byten, ibland långa väntetider och alltid spårbyten, dvs det ena tåget stannar på perrong 1 och det andra går från perrong 3 och man måste ta sig däremellan antingen med rulltrappa och gångbro eller via tunnel. Inte sällan ändras spåren ”i sista sekund”. Plus att man måste ta buss som går på ett helt annat ställe. Det är lite för många moment för att mitt barn ska klara av det. Men hen kommer ju bli äldre och med tiden kommer hen kunna åka iaf en del av sträckan själv.

Det praktiska att kunna ses är nästan det minsta problemet. Vi har också bil så det går att köra fram och tillbaka utan problem.

Jag oroar mig mest för barnets känsla att bli övergivet och bortvalt. Tänker på det hela tiden och oroar mig så mycket. Hen har ju som sagt påtalat många gånger att hen inte tycker om när jag är borta när hen har pappavecka, och då har jag ju ändå varit hemma med hen varannan vecka. Om jag ni inte ska bo kvar på orten ens, hen kommer bli så ledsen. Jag är så rädd att det ska skapa ett hål i hen som hen kommer ta med in i vuxenlivet sen. Känslor av övergivenhet ska man ta på allvar, de kan förstöra ett helt liv. Jag vet att jag målar fan på väggen nu men det är ju jättesvårt att inte göra det.

Som jag sa, förklara. Det jag glömde säga var att upprepa, upprepa och upprepa. Sedan kommer du ju fortsätta att visa ditt barn att hen är viktigast. De två sakerna i kombination tror jag kommer att motverka risken att barnet känner sig "bortvalt".

 

[känningensorg]

Fy vad tungt det är ikväll

 

[åke]

Idag har jag varit i kontakt med mitt hyresbolag och pratat om möjligheten att hyra ut min lägenhet i andra hand. Det ska inte vara ett problem, och det känns skönt att kunna ha kvar den. Även om jag inte tror att det kommer skita sig med min kille så känns det för barnets skull skönt att ha kvar lägenheten.

Jag känner att jag närmar mig ett beslut men jag skjuter fortfarande på det. Vågar inte riktigt säga ”nu är det bestämt!”. Det är som att jag väntar på att en annan lösning helt mirakulöst ska uppstå. Det är väl så den mänskliga hjärnan fungerar antar jag

Är det helt bestämt att du ska få sjukersättning?
Prata i så fall med din hyresvärd och säg som det är. Du måste se över det ekonomiska hur det blir med hyreshöjning och ditt bostadstillägg.
Det kan ju kanske funka ändå så du kan flytta tillbaka om du märker att barnet inte skulle må bra av din flytt.
Men barn är kloka och förstår mycket.

 

[känningensorg]

Är det helt bestämt att du ska få sjukersättning?
Prata i så fall med din hyresvärd och säg som det är. Du måste se över det ekonomiska hur det blir med hyreshöjning och ditt bostadstillägg.
Det kan ju kanske funka ändå så du kan flytta tillbaka om du märker att barnet inte skulle må bra av din flytt.
Men barn är kloka och förstår mycket.

Som jag skrev i det första inlägget har jag redan vridit och vänt på alla möjligheter. Jag kommer aldrig kunna bo i min lägenhet igen men det känns ändå bra att ha den kvar. Tror också det kommer kännas skönt för barnet att veta att lägenheten finns kvar.

Barn är väldigt kloka

 

[känningensorg]

Idag känns det lite lättare och jag tror att jag har bestämt mig nu.

Men då kommer nästa ”problem” och det är att samtidigt som jag är ledsen över att inte kunna ha mitt barn hos mig så är jag så lycklig över att få flytta ihop med min kille som jag älskar så mycket. Blir alldeles pirrig i magen av lycka när jag tänker på att få bo med honom. Och varje gång jag kommer på mig själv med att känna så får jag ångest och enorma skuldkänslor. Så jobbigt

 

[Roheryn]

Som jag skrev i det första inlägget har jag redan vridit och vänt på alla möjligheter. Jag kommer aldrig kunna bo i min lägenhet igen men det känns ändå bra att ha den kvar. Tror också det kommer kännas skönt för barnet att veta att lägenheten finns kvar.

Barn är väldigt kloka

Never say never.... saker hinner ändra sig väldigt många gånger under en livstid och det man aldrig trodde skulle hända kan plötsligt vara en realitet, samtidigt som sånt man tagit för givet skulle finnas för alltid en dag plötsligt försvinner! Så det är bra att du har en möjlighet att hänga fast vid lägenheten, det kan ju hända att du faktiskt en dag KAN bo i den igen.

Med det sagt vill jag egentligen bara hålla med om att barn är kloka och att det bästa är att prata, prata, prata. En tolvåring förstår väldigt mycket, ibland lika mycket som en vuxen, och att bli inkluderad i diskussionen tror jag är väldigt viktigt. Det är tufft ändå, men jag tror att en alldeles vanlig tolvåring absolut både har den kognitiva förmågan och empatin att förstå varför mamma måste flytta och kunna finna sig i situationen även om den inte är rolig för någon.

 

[Roheryn]

Idag känns det lite lättare och jag tror att jag har bestämt mig nu.

Men då kommer nästa ”problem” och det är att samtidigt som jag är ledsen över att inte kunna ha mitt barn hos mig så är jag så lycklig över att få flytta ihop med min kille som jag älskar så mycket. Blir alldeles pirrig i magen av lycka när jag tänker på att få bo med honom. Och varje gång jag kommer på mig själv med att känna så får jag ångest och enorma skuldkänslor. Så jobbigt

Det är faktiskt okej att känna båda sakerna samtidigt! Var snäll mot dig själv, du gör ditt bästa!

 

[känningensorg]

Lyfter upp tråden igen.

Jag har nu bestämt mig för att det kommer att bli en flytt. Det känns pirrigt och fantastiskt att jag ska bli sambo med min kille som jag älskar så mycket, och samtidigt är jag så ledsen.

Idag frågade jag mitt barn om hen vill ha en skärm till sin dator och tangentbord och mus här (inför att hen ska vara här på påsklovet) så hen slipper släpa med det när hen ska hit och det ville hen såklart ha, men avslutade konversationen med ”men jag kommer ändå inte vara där” (där som i hos min kille). Det känns så ledsamt att jag snart ska berätta för hen att jag kommer flytta hit, ett ställe som hen inte vill vara på.

Funderar nu på när jag ska berätta för barnet. Ska jag göra det redan nu eller vänta till längre fram? Flytten kommer bli i typ augusti skulle jag tro. Är det för långt i förväg eller är det bra att hen får lång tid på sig att smälta informationen? Och ska jag berätta när hen är här hos min kille, så att hen lättare ska kunna visualisera hur det kommer vara sen, eller ska jag berätta hemma i barnets ”trygga vrå”?

Hur hade ni tänkt?
Och ni som svarade med egen erfarenhet som barn, hur hade ni velat haft det?

 

[godisklubba]

Lyfter upp tråden igen.

Jag har nu bestämt mig för att det kommer att bli en flytt. Det känns pirrigt och fantastiskt att jag ska bli sambo med min kille som jag älskar så mycket, och samtidigt är jag så ledsen.

Idag frågade jag mitt barn om hen vill ha en skärm till sin dator och tangentbord och mus här (inför att hen ska vara här på påsklovet) så hen slipper släpa med det när hen ska hit och det ville hen såklart ha, men avslutade konversationen med ”men jag kommer ändå inte vara där” (där som i hos min kille). Det känns så ledsamt att jag snart ska berätta för hen att jag kommer flytta hit, ett ställe som hen inte vill vara på.

Funderar nu på när jag ska berätta för barnet. Ska jag göra det redan nu eller vänta till längre fram? Flytten kommer bli i typ augusti skulle jag tro. Är det för långt i förväg eller är det bra att hen får lång tid på sig att smälta informationen? Och ska jag berätta när hen är här hos min kille, så att hen lättare ska kunna visualisera hur det kommer vara sen, eller ska jag berätta hemma i barnets ”trygga vrå”?

Hur hade ni tänkt?
Och ni som svarade med egen erfarenhet som barn, hur hade ni velat haft det?

Jag tycker att det låter som helt rätt beslut!

Nu är det inte exakt samma situation, men ändå lite liknande. Mina föräldrar berättade att de skulle skiljas i början av April och sen bodde vi kvar i huset tills årsskiftet. Pappa flyttade ut 15 Dec och mamma 28 Dec, så vi alla fyra bodde kvar i huset i åtta månader.

För mig (och min bror) var det viktigt att få veta i god tid, hinna smälta allt i lugn och ro och säga hejdå till huset. Vi fick en sista sommar i huset och firade till och med jul i huset med hela släkten bara några dagar innan vi flyttade ut.
Med facit i hand så hade vi varit redo att flytta från huset tidigare, typ i slutet av sommaren. Att bo kvar i åtta månader var inte nödvändigt, det var bara pga att varken mamma eller pappa hade nytt boende innan årsskiftet.

Jag tror att jag hade velat att min förälder berättade en sån här sak utan att någon annan är med. Mest för att det är en "känslig" sak och att jag inte skulle vilja ha någon annan som ser min reaktion.
Men det är ju bara jag och betyder inte nödvändigtvis att ditt barn vill ha det likadant

 

[Lingon]

Lyfter upp tråden igen.

Jag har nu bestämt mig för att det kommer att bli en flytt. Det känns pirrigt och fantastiskt att jag ska bli sambo med min kille som jag älskar så mycket, och samtidigt är jag så ledsen.

Idag frågade jag mitt barn om hen vill ha en skärm till sin dator och tangentbord och mus här (inför att hen ska vara här på påsklovet) så hen slipper släpa med det när hen ska hit och det ville hen såklart ha, men avslutade konversationen med ”men jag kommer ändå inte vara där” (där som i hos min kille). Det känns så ledsamt att jag snart ska berätta för hen att jag kommer flytta hit, ett ställe som hen inte vill vara på.

Funderar nu på när jag ska berätta för barnet. Ska jag göra det redan nu eller vänta till längre fram? Flytten kommer bli i typ augusti skulle jag tro. Är det för långt i förväg eller är det bra att hen får lång tid på sig att smälta informationen? Och ska jag berätta när hen är här hos min kille, så att hen lättare ska kunna visualisera hur det kommer vara sen, eller ska jag berätta hemma i barnets ”trygga vrå”?

Hur hade ni tänkt?
Och ni som svarade med egen erfarenhet som barn, hur hade ni velat haft det?

Självklart ska du berätta det så fort du bestämt dig för det. Barnet svarade bara som hen svarade eftersom hen inte visste att du skulle bo där. Ställ inte såna frågor utan att ge barnet all information som hen behöver för att fatta ett beslut.