Hur orkar vissa människor?

[Cattis_E]

Jag funderar på det utifrån tidsanda, och det jag läst om att informationsflödet är enormt mycket större idag än historiskt sett (och att vi till och med går och rör oss snabbare i nutid än tidigare i historien). Mycket har speedats upp, ”tempot är högt”, och det finns något enormt belönande och eftersträvansvärt i att vara speedad, maxad och ”duktig”.
Jag hör många säga att det är deras personlighet att vara speedad och högpresterande - de klarar inte av att ta det lugnt, vara långsamma eller ha tråkigt, utan de behöver hela tiden hitta på något att göra för att det är så ROLIGT och ”för att det är bara sån jag ÄR”.

Jag sa själv så tidigare i livet och hade en fullbokad kalender. Älskade när livet snurrade på i ultrafart, tyckte att det funkade bra att dra ner på antalet sömntimmar till 4-5 timmar per natt: ”det funkar för mig så jag behöver nog inte mer”. Sen kraschade jag, blev stresskadad och fick omvärdera mig själv och vad som VERKLIGEN är min personlighet… Jag upptäckte att min speed egentligen inte hade med min personlighet att göra som jag tidigare trott, utan mer var ett belönande beteendemönster jag lagt mig till med.
Så jag undrar hur mycket som ligger i vår samhällskultur och tidsanda (som inte direkt verkar vara skapad utifrån maximal hälsonytta… )?
Hur speedade kommer vi att orka bli? Hur mycket kommer vi att orka lägga på oss? Hur högpresterande kan vi bli? Hur mycket kommer vi att orka ÖKA ännu mer?...

Klokt inlägg från dig som vanligt.

Jag har senaste tiden, delvis omedvetet isolerat mig från intryck av de som har ett maxat liv.

Jag blev less på Meta och avskaffade fb
och insta. Följer därför inte en enda influenser.
Det enda "sociala media" jag regelbundet kollar på är buke.
Sedan har jag whatsapp för att hålla kontakt med några vänner, några utomlands. Men vi skriver inte ofta.
I efterhand har jag insett att jag ju nu inte matas med allt som alla andra gör, och att det är en befrielse. Men visst missar jag väl ett och annat. En del av det hör jag talas om först på buke...

Sedan så känns det som många jobb ska gå fort. Alla problem ska lösas ganska omgående. Enormt informationsflöde och fort går det.
Möten bokas in med kort varsel för saker som min man brukar nämna som "This could have been an e-mail" och jobbalmanackan blir fullare och fullare och man ska ändå hinna ordinarie uppgifter.

 

[Enya]

Klokt inlägg från dig som vanligt.

Jag har senaste tiden, delvis omedvetet isolerat mig från intryck av de som har ett maxat liv.

Jag blev less på Meta och avskaffade fb
och insta. Följer därför inte en enda influenser.
Det enda "sociala media" jag regelbundet kollar på är buke.
Sedan har jag whatsapp för att hålla kontakt med några vänner, några utomlands. Men vi skriver inte ofta.
I efterhand har jag insett att jag ju nu inte matas med allt som alla andra gör, och att det är en befrielse. Men visst missar jag väl ett och annat. En del av det hör jag talas om först på buke...

Sedan så känns det som många jobb ska gå fort. Alla problem ska lösas ganska omgående. Enormt informationsflöde och fort går det.
Möten bokas in med kort varsel för saker som min man brukar nämna som "This could have been an e-mail" och jobbalmanackan blir fullare och fullare och man ska ändå hinna ordinarie uppgifter.

Action hela tiden i livet. Jag och dottern pratade om det i går, att jag har svårt att hitta filmer och serier som jag fastnar för för även där ser man att det ska vara action filmen igenom i dagens filmer eller serier. Inte som förr att det fanns en handling som hade lite långsamma stunder och snabba stunder osv, nu ska det bara action från start till stopp annars döms filmen ut som dålig. Vi var faktiskt rörande överens om att det egentligen är rätt stressande att se på sånt. Man sätter sig och ska se på något och slappna av och ta det lugnt, varva ner. Och möts av action filmen igenom, även om filmen i sig inte direkt är en actionfilm. Det är så högt tempo och så mycket intryck att man liksom blir dränerad. Och dottern sa "Och efteråt när jag ska berätta för något om vad den handlade om så vet jag inte vad jag ska säga för den handlade om så mycket och om ingenting på samma gång".

Var vi än är och vad vi än gör matas vi med ett tempo som går i hög hastighet och att man är lat eller fel som inte håller det tempot.

Fast jag undrar om vi inte är på väg tillbaka ändå?

 

[Skrottiskrott]

Har inte läst igenom hela tråden, men jag undrar också. Samtidigt är det nog väldigt viktigt att tänka på att det kan se ut som att de orkar, mår toppen och gör det "perfekt" - medan sanningen kanske mer känns som ett enda kaos. Inte för alla förstås, men jag kan bara tänka på min egen situation. Jag har två små barn i förskoleåldern som sover kasst om nätterna, jag arbetar med barn hela dagarna och ger allt jag har och lite till, har häst, hund, katt, hus, stall med inackorderingar, och är gravid i vecka 25. Det är inte extremt på något vis, men det finns kanske någon som undrar hur jag orkar. Svaret är i så fall: Det gör jag inte.

Jag är helt, heeeeelt slut efter jobbet. Totalt slutkörd verkligen, huvudvärk varje dag och känner mig helt bränd i skallen. Det är bara att gaska upp sig, hämta mina två superenergiska barn på förskolan, mamma mamma mamma kan vi hitta på det, mamma mamma kan vi åka dit, mamma mamma jag vill inte äta det, jag vill si, jag vill så, osv. Hämta hunden som nog skulle låtit likadant som barnen om hon hade kunnat, hem och laga mat medan barn springer vilt omkring och gapar. Bäckenet värker, huvudet spränger, jag får sätta mig på en stol framför spisen och njuter av lättnaden i ryggen av att få sitta för första gången på hela dagen (utöver när jag körde bil). När maken är hemma och ungarna sover några timmar senare promenerar hunden och jag till stallet, mockar i en timma, kör ut en storbal till lösdriften, rätt som är det något jäkla stängsel som ska lagas också. Tar hand om min häst, motionerar honom på något vis. Traskar hem med hunden och däckar ett tag innan barnen sätter igång att vakna i omgångar under natten.

"Varför skaffar du ett barn till?" skulle man ju kunna undra. Jag älskar mina barn över allt annat och kände oerhört starkt att ett tredje barn skulle finnas med i framtiden. Jag har åtminstone sålt en häst (jag hade två innan) och snart blir inackorderingarna färre.

Jag älskar verkligen mitt liv. När någon frågar hur jag har det drar jag ju aldrig det jag beskrev här ovan. Det gör man inte. Livet är underbart och jag har verkligen ingenting att klaga på. Men shit, det är kaosigt och svintufft ibland ändå. Jag tänker att flera av de där som man tänker "Hur orkar hen?" om, också har det kaosigt och svintufft in emellan. Det syns liksom inte och är sällan något man talar om ifall det är självvalt och man ändå trivs på det stora hela.

 

[Osthyvel]

Har läst hela tråden om och om igen för att fascineras över hur olika vi är, men ändå inte.

För några år sen hade jag hus, hund, katt, heltidsstudier och tre barn. Jag lyckades träna runt fem dagar i veckan innan jag skaffade fjärde barnet samtidigt som jag skötte mestadels all markservice då exmannen jobbade mycket. Upplevde sällan under denna tid att det var för mycket. Nu när jag lever varann vecka med barn (fyra stycken) så har jag svårare att få ihop livet trots att jag numera bor i lägenhet utan hund och katt. Mina barnfria veckor tränar jag en del, vandrar samt pluggar, och på mina barnveckor så är det läxor, fritidsaktiviteter, osv. Så teoretisk sätt borde jag ha lättare att få ihop livet nu men så ser det inte ut i praktiken. Vissa dagar är jag helt slut och tillbringar för mycket tid i soffan trots att det utåt sett kan se ut som om jag orkar med allt i livet.

 

[Takire]

Jag är fascinerad av kollegor som orkar jobba heltid på förskola och samtidigt har barn i förskoleåldern. Det har jag svårt att föreställa mig att jag någonsin skulle klara av.

Men jag kan förstå att man orkar mycket om man får/kan hålla på med något man brinner för! Och om man dessutom har lite mindre sömnbehov så får man ju extra tid!

 

[Islandshästryttare]

Själv jobbar jag heltid, skriver en roman, går författarkurs, tränar och rider ibland. Det är jag fullt nöjd med. Är inte aktiv på sociala medier förutom buke och bryr mig inte om vad andra orkar och inte. Själv mår jag bra och tycker att mitt liv är i balans. Mitt liv var annorlunda innan ryggskadan. Kunde rida 2-3 dagar per vecka och göra mer och tyngre träning oftare. En sorg att inse att jag aldrig kommer tillbaka till ridning varje vecka högst troligt.

Sen är det upp till var och en vart man vill sätta ribban men jag har också läst reportage om höga chefer som också håller på med triathlon eller annan fysiskt och tidsmässigt krävande sport samt har familj. Läste reportage om någon som var sjuk när han väl var ledig. Då låg personen i sängen dygnet runt till exempel över julledigheten. För det första verkar det osunt och en onaturlig reaktion från kroppen och för det andra hur kul är det för familjen och barnen? Hade jag varit i ett sådant förhållande hade jag flytt för länge sedan. Men som sagt alla får leva som de vill jag är glad att ha balans i mitt liv iallafall.

 

[Tiffany]

Sedan är det också olika faser i livet - och vad vi egentligen menar när vi säger att vi gör mycket. Jag brukade jobba heltid, plugga heltid, vara i stallet 4-5 dagar i veckan (+tävlingar), träna kampsport minst 3 dagar i veckan, spela innebandy med kompisgänget och gå ut och springa plus teater. museer, klubbar etc (Puh) Nu har jag ett jobb och en hund

Samtidigt har jag under en period som jag egentligen gjort mer än jag gjorde tidigare. Nu är det 20 år sedan jag släppte mitt gamla liv eftersom en Släkting blev sjuk (demens) och beroende av mig (det skulle bara vara temporärt. Utlöstes av en kris). Under perioden då hen behövde mig mest var den mentala bördan mångdubbelt min tidigare aktiva livsstil. Och stressen av att alltid vara bunden. Att ha någon som bokstavligen kunde dö om jag blev sen hem från jobbet i ett scenario där man måste lita till SL (hen vandrade iväg). År av att bli utskälld på jobbet för att Släkting ringde. Och ÅR av kamp med myndigheterna för att få hjälp. Ständigt ett myrsteg framåt och tolv steg tillbaka, Ständigt argument, tårar, hot... tusentals löften som bröts. Och att vara ensam i det. Och det gav inget att lägga ut på sociala medier eller lägga i ett CV.

Nu är jag en sådan trasa att jag aldrig mer kommer att göra lika mycket som en "normal" människa. Och det är bara så

Det här kan jag relatera till. Hade tidigare hus, fritidshus, två barn med aktiviteter, hund, katt och jobbade 45 timmar per vecka. Egen ridning och annan träning. Sedan blev mina åldrande föräldrar sjuka. Det följde år av stress, sorg, ilska och arbete.
Kontakter med vården, sjukhhusbesök, socialtjänst, hemtjänst, flytt, hjälp med vardagliga sysslor osv. Försäljning av villa som skulle tömmas. Så småningom gick mina föräldrar bort. Och jag var helt slut. Det är flera år sen men jag orkade aldrig tillbaka till heltidsarbete efter det. Den emotionella stressen nötte ner mig. Ständig stress och inväntande av telefonsamtal med dålig nyheter samt dåligt samvete av att inte kunna göra mer gjorde mig helt utmattad.
Bara att anpassa sig ork till heltidsarbete och husrenoveringar osv fanns inte och har aldrig kommt tillbaka.
Hade jag lagt ner motsvarande mängd arbete på någon hobby istället så hade det antagligen inte varit problem att orka.

 

[Grazing]

Sen lite OT kanske men ordet "orka" är ett väldigt brett ord, det finns så många sätt man kan orka på. Är det fysiskt eller psykisk eller är det ren vilja man går på etc. Det finns mycket man egentligen logiskt inte skulle orka med men man gör det ändå av olika anledningar.

Som ofta för mig tex när jag säger att jag inte orkar gå ner och tvätta, det handlar ju inte om att jag inte orkar rent fysiskt eller psykiskt utan att jag föredrar att inte göra det helt enkelt för att jag inte måste. Men i dom lägena jag verkligen inte har några kläder och måste ha så måste jag agera. Sist när jag skulle på ett läkarbesök dagen efter så orkade jag verkligen inte tvätta, jag hade inga tröjor. Det var lättare för mig att leta upp en tröja på nätet, sätta mig i bilen och åka iväg och köpa den tröjan i affären, det kändes lättare och jag hade mer ork för det än att lägga in lite kläder i tvättmaskinen.

Så det här med "ork" är inte helt logiskt, man drivs av så mycket olika saker och ting.

 

[Spelberoende]

Hur speedade kommer vi att orka bli? Hur mycket kommer vi att orka lägga på oss? Hur högpresterande kan vi bli? Hur mycket kommer vi att orka ÖKA ännu mer?...

Alla kommer förr eller senare till "the dead end" antingen kroppsligt, mentalt eller både ock, vilket du fick uppleva. Det funkar ett tag men sen,,,,,,,
Jag renoverar och bygger en hel del inom många områden och när folk frågar gång på gång vilken tidsplan jag har blir jag närmast förbannad, tiden är relativ och totalt oviktig, endast resultatet räknas.

 

[the_connemara]

För mig handlar det mer om vad man faktiskt gör. Tiden kan man liksom tyvärr inte pausa. Precis som vad man har råd med. Vad lägger man egentligen in i det man säger. Det stör alltid mig ganska mycket i diskussioner om tid och pengar så jag orkar aldrig ge mig in i dem ens

 

[Spelberoende]

För mig handlar det mer om vad man faktiskt gör. Tiden kan man liksom tyvärr inte pausa. Precis som vad man har råd med. Vad lägger man egentligen in i det man säger. Det stör alltid mig ganska mycket i diskussioner om tid och pengar så jag orkar aldrig ge mig in i dem ens

Frågan man bör ställa sig är om man vill ha mycket pengar eller mycket tid, tid att leva det liv man önskar eller jobba skiten ur sig 95% av dygnets timmar för att uppnå det man förväntar sig av livet för att sen krascha innan målsnöret och aldrig mer bli det man en gång var. Jag är jättenöjd med dom 30 kvadrat jag bor på, min gamla verkstad i min varma loge fast tomten inte går att odla nåt på som vill växa här utan är förvuxen numera. Man måste välja sina strider och varken lycka eller hälsa kan köpas för pengar.

 

[Bison]

Något jag är väldigt nöjd med i mitt liv är att jag har väldigt få måsten.
Har en hjärntrötthet efter en olycka som gör sig påmind ibland och då är det så himla skönt att veta att jag kan sätta allt på paus och ta den där dagen eller dagarna i soffan och bara vila.

Även om jag tränar mycket med hästen gör vi ingen satsning så får hon en extra vilodag eller en vecka så är det inte hela världen. Lägger så mycket tid på att ta hand om katterna normalt sett så borstar jag dem inte på en vecka ser de fortfarande fina ut.
Jag gillar att fylla mitt liv med aktiviteter men just att inget är något måste kan jag enkelt bara avstå allt om jag inte vill.

Hade noll sjukfrånvaro förra året, inte för att jag jobbar när jag är sjuk, jag blir ytterst sällan sjuk. Det tycker jag är ett tydligt tecken på att jag har en bra balans i livet.

 

[Blyger]

Har inte läst igenom hela tråden, men jag undrar också. Samtidigt är det nog väldigt viktigt att tänka på att det kan se ut som att de orkar, mår toppen och gör det "perfekt" - medan sanningen kanske mer känns som ett enda kaos. Inte för alla förstås, men jag kan bara tänka på min egen situation. Jag har två små barn i förskoleåldern som sover kasst om nätterna, jag arbetar med barn hela dagarna och ger allt jag har och lite till, har häst, hund, katt, hus, stall med inackorderingar, och är gravid i vecka 25. Det är inte extremt på något vis, men det finns kanske någon som undrar hur jag orkar. Svaret är i så fall: Det gör jag inte.

Jag är helt, heeeeelt slut efter jobbet. Totalt slutkörd verkligen, huvudvärk varje dag och känner mig helt bränd i skallen. Det är bara att gaska upp sig, hämta mina två superenergiska barn på förskolan, mamma mamma mamma kan vi hitta på det, mamma mamma kan vi åka dit, mamma mamma jag vill inte äta det, jag vill si, jag vill så, osv. Hämta hunden som nog skulle låtit likadant som barnen om hon hade kunnat, hem och laga mat medan barn springer vilt omkring och gapar. Bäckenet värker, huvudet spränger, jag får sätta mig på en stol framför spisen och njuter av lättnaden i ryggen av att få sitta för första gången på hela dagen (utöver när jag körde bil). När maken är hemma och ungarna sover några timmar senare promenerar hunden och jag till stallet, mockar i en timma, kör ut en storbal till lösdriften, rätt som är det något jäkla stängsel som ska lagas också. Tar hand om min häst, motionerar honom på något vis. Traskar hem med hunden och däckar ett tag innan barnen sätter igång att vakna i omgångar under natten.

"Varför skaffar du ett barn till?" skulle man ju kunna undra. Jag älskar mina barn över allt annat och kände oerhört starkt att ett tredje barn skulle finnas med i framtiden. Jag har åtminstone sålt en häst (jag hade två innan) och snart blir inackorderingarna färre.

Jag älskar verkligen mitt liv. När någon frågar hur jag har det drar jag ju aldrig det jag beskrev här ovan. Det gör man inte. Livet är underbart och jag har verkligen ingenting att klaga på. Men shit, det är kaosigt och svintufft ibland ändå. Jag tänker att flera av de där som man tänker "Hur orkar hen?" om, också har det kaosigt och svintufft in emellan. Det syns liksom inte och är sällan något man talar om ifall det är självvalt och man ändå trivs på det stora hela.

Det här.

Får också frågan ibland och brukar svara samma.

 

[Spelberoende]

Hade noll sjukfrånvaro förra året, inte för att jag jobbar när jag är sjuk, jag blir ytterst sällan sjuk. Det tycker jag är ett tydligt tecken på att jag har en bra balans i livet.

Det är där det oftast brister när det blir "slagsida i verksamheten", jag har också hjärntrötthet efter en olycka så jag vet att vissa dagar bör jag avstå från bilkörning och hålla mig hemma och göra i stort sett ingenting, en bra dag gör jag 50% av vad jag kunde innan olyckan, bara att acceptera fakta att det finns ett "före" och ett "efter" och förhålla sig till den nya statusen.

 

[the_connemara]

Frågan man bör ställa sig är om man vill ha mycket pengar eller mycket tid, tid att leva det liv man önskar eller jobba skiten ur sig 95% av dygnets timmar för att uppnå det man förväntar sig av livet för att sen krascha innan målsnöret och aldrig mer bli det man en gång var. Jag är jättenöjd med dom 30 kvadrat jag bor på, min gamla verkstad i min varma loge fast tomten inte går att odla nåt på som vill växa här utan är förvuxen numera. Man måste välja sina strider och varken lycka eller hälsa kan köpas för pengar.

Jag menar mer att man tex har 10 hästar och tycker det är standard att hinna med och ha råd med på en medianlön och heltidsjobb ensam på egen gård. Då lägger man varken den tiden eller de pengarna på varje häst som Jag personligen vill göra i mitt hästintresse. Det betyder inte att något av sätten är fel eller att föredra men jag tycker alltid man pratar om varandra så mycket när det gäller ekonomi och tid. Därför orkar jag inte ens ge mig in i diskussionerna

 

[sjoberga]

Jag menar mer att man tex har 10 hästar och tycker det är standard att hinna med och ha råd med på en medianlön och heltidsjobb ensam på egen gård. Då lägger man varken den tiden eller de pengarna på varje häst som Jag personligen vill göra i mitt hästintresse. Det betyder inte att något av sätten är fel eller att föredra men jag tycker alltid man pratar om varandra så mycket när det gäller ekonomi och tid. Därför orkar jag inte ens ge mig in i diskussionerna

10 hästar motsvarar ungefär heltid i bara skötsel - så det verkar svårt att kombinera med heltidsjobb, Förutom ekonomin då, men det finns ändå ganska gott om pengar i vårt samhälle så det är säkert minsta problemet.

 

[the_connemara]

10 hästar motsvarar ungefär heltid i bara skötsel - så det verkar svårt att kombinera med heltidsjobb, Förutom ekonomin då, men det finns ändå ganska gott om pengar i vårt samhälle så det är säkert minsta problemet.

Man kan ju också bara ställa ut balar i hagen, ha lösdrift där man lägger in en bal halm i ligghallen lite då och då, fylla på vattenkar lite då och då. Strunta i pass, vaccinationer, parasitkontroll/hagskötsel och klippa lite hovvägg vid behov.

Vissa av sakerna ovan behöver inte alls vara direkt dåligt men jag bara menar på att spannet mellan tid och pengar kan vara enormt stort när det gäller punkten "att ha x antal häst/ar".

 

[Bison]

10 hästar motsvarar ungefär heltid i bara skötsel - så det verkar svårt att kombinera med heltidsjobb, Förutom ekonomin då, men det finns ändå ganska gott om pengar i vårt samhälle så det är säkert minsta problemet.

Vi har ju en stor uppfödare här som inte ens kan svara på hur många hästar hen äger
Har ett "vanligt" jpbb plus diverse uppdrag inom hästvärlden.
Är väldigt fina och välskötta hästar med genomtänkta stammar.

 

[Bulldoozer]

Jag har alltid haft en hel del att göra men också perioder eller dagar där jag helt enkelt laddar om. Sen är det väl hur hela ens livssituation ser ut. Jag jobbar natt vilket innebär 10 timmars pass = färre pass och 80% för ungefär heltidslön med ob. Även om det sliter att jobba natt så har jag lättare att orka/hinna göra saker mellan mina nattpass då jag vaknar hyfsat pigg oftast på eftermiddagen (efter lite lite sömn men ändå) och har några vakna aktiva timmar innan jobbet.
När jag provat gå kontorstider så finns ingen kraft alls kvar efter arbetspasset trots kortare dag och mer sömn, det innebär att det blir bara helgen kvar. Att hålla tre hundar i träning känns som en omöjlig ekvation då..

Just nu går jag på praktik dagtid och har svårt att få ihop sömn och aktiviteter på normal kontorstid, kan ju bero på att jag har svårt att sova på nätterna alternativt har suspekt sömncykel. I normala fall får jag in både egen träning, hundträning och skola utöver mitt arbete. Nu har husse hundansvaret för jag orkar ingenting när jag kommer hem, gymmet lyckas jag klämma in innan passen men skolarbete har jag inte ens orkat se åt..

Tänker att om man lyckas få ihop ett liv som passar en själv så är det lättare att maxxa dygnets timmar och både orka och hinna med att göra saker. Att jobba natt sliter en hel del rent fysiskt men jag orkar så mycket mer trots dåligt med sömn mellan varven.. Min man jobbade natt en gång för nåt år sen och var förstörd i en vecka utan har mer ork och kraft med tidiga mornar och orkar göra saker efter jobbet.

 

[sjoberga]

Man kan ju också bara ställa ut balar i hagen, ha lösdrift där man lägger in en bal halm i ligghallen lite då och då, fylla på vattenkar lite då och då. Strunta i pass, vaccinationer, parasitkontroll/hagskötsel och klippa lite hovvägg vid behov.

Vissa av sakerna ovan behöver inte alls vara direkt dåligt men jag bara menar på att spannet mellan tid och pengar kan vara enormt stort när det gäller punkten "att ha x antal häst/ar".

Nä, då uppfyller man inte kraven på djurskyddet och har man den mängden hästar behöver man specifikt tillstånd också.

Jag tycker inte riktigt man kan sätta ribban vid olaglig vanskötsel. Men sen är 10 hästar per heltid en tumregel, och den gäller för hästar som stallas in dagligen. Det finns givetvis en variation i sig och en variation som beror av metoder för att hålla häst.

Det är tyvärr inte alldeles ovanligt att arbetet görs av obetald, oförsäkrad arbetskraft i en dålig arbetsmiljö i denna bransch.