Hur orkar vissa människor?

[Cattis_E]

Jag funderar på det utifrån tidsanda, och det jag läst om att informationsflödet är enormt mycket större idag än historiskt sett (och att vi till och med går och rör oss snabbare i nutid än tidigare i historien). Mycket har speedats upp, ”tempot är högt”, och det finns något enormt belönande och eftersträvansvärt i att vara speedad, maxad och ”duktig”.
Jag hör många säga att det är deras personlighet att vara speedad och högpresterande - de klarar inte av att ta det lugnt, vara långsamma eller ha tråkigt, utan de behöver hela tiden hitta på något att göra för att det är så ROLIGT och ”för att det är bara sån jag ÄR”.

Jag sa själv så tidigare i livet och hade en fullbokad kalender. Älskade när livet snurrade på i ultrafart, tyckte att det funkade bra att dra ner på antalet sömntimmar till 4-5 timmar per natt: ”det funkar för mig så jag behöver nog inte mer”. Sen kraschade jag, blev stresskadad och fick omvärdera mig själv och vad som VERKLIGEN är min personlighet… Jag upptäckte att min speed egentligen inte hade med min personlighet att göra som jag tidigare trott, utan mer var ett belönande beteendemönster jag lagt mig till med.
Så jag undrar hur mycket som ligger i vår samhällskultur och tidsanda (som inte direkt verkar vara skapad utifrån maximal hälsonytta… )?
Hur speedade kommer vi att orka bli? Hur mycket kommer vi att orka lägga på oss? Hur högpresterande kan vi bli? Hur mycket kommer vi att orka ÖKA ännu mer?...

Klokt inlägg från dig som vanligt.

Jag har senaste tiden, delvis omedvetet isolerat mig från intryck av de som har ett maxat liv.

Jag blev less på Meta och avskaffade fb
och insta. Följer därför inte en enda influenser.
Det enda "sociala media" jag regelbundet kollar på är buke.
Sedan har jag whatsapp för att hålla kontakt med några vänner, några utomlands. Men vi skriver inte ofta.
I efterhand har jag insett att jag ju nu inte matas med allt som alla andra gör, och att det är en befrielse. Men visst missar jag väl ett och annat. En del av det hör jag talas om först på buke...

Sedan så känns det som många jobb ska gå fort. Alla problem ska lösas ganska omgående. Enormt informationsflöde och fort går det.
Möten bokas in med kort varsel för saker som min man brukar nämna som "This could have been an e-mail" och jobbalmanackan blir fullare och fullare och man ska ändå hinna ordinarie uppgifter.

 

[Enya]

Klokt inlägg från dig som vanligt.

Jag har senaste tiden, delvis omedvetet isolerat mig från intryck av de som har ett maxat liv.

Jag blev less på Meta och avskaffade fb
och insta. Följer därför inte en enda influenser.
Det enda "sociala media" jag regelbundet kollar på är buke.
Sedan har jag whatsapp för att hålla kontakt med några vänner, några utomlands. Men vi skriver inte ofta.
I efterhand har jag insett att jag ju nu inte matas med allt som alla andra gör, och att det är en befrielse. Men visst missar jag väl ett och annat. En del av det hör jag talas om först på buke...

Sedan så känns det som många jobb ska gå fort. Alla problem ska lösas ganska omgående. Enormt informationsflöde och fort går det.
Möten bokas in med kort varsel för saker som min man brukar nämna som "This could have been an e-mail" och jobbalmanackan blir fullare och fullare och man ska ändå hinna ordinarie uppgifter.

Action hela tiden i livet. Jag och dottern pratade om det i går, att jag har svårt att hitta filmer och serier som jag fastnar för för även där ser man att det ska vara action filmen igenom i dagens filmer eller serier. Inte som förr att det fanns en handling som hade lite långsamma stunder och snabba stunder osv, nu ska det bara action från start till stopp annars döms filmen ut som dålig. Vi var faktiskt rörande överens om att det egentligen är rätt stressande att se på sånt. Man sätter sig och ska se på något och slappna av och ta det lugnt, varva ner. Och möts av action filmen igenom, även om filmen i sig inte direkt är en actionfilm. Det är så högt tempo och så mycket intryck att man liksom blir dränerad. Och dottern sa "Och efteråt när jag ska berätta för något om vad den handlade om så vet jag inte vad jag ska säga för den handlade om så mycket och om ingenting på samma gång".

Var vi än är och vad vi än gör matas vi med ett tempo som går i hög hastighet och att man är lat eller fel som inte håller det tempot.

Fast jag undrar om vi inte är på väg tillbaka ändå?

 

[Skrottiskrott]

Har inte läst igenom hela tråden, men jag undrar också. Samtidigt är det nog väldigt viktigt att tänka på att det kan se ut som att de orkar, mår toppen och gör det "perfekt" - medan sanningen kanske mer känns som ett enda kaos. Inte för alla förstås, men jag kan bara tänka på min egen situation. Jag har två små barn i förskoleåldern som sover kasst om nätterna, jag arbetar med barn hela dagarna och ger allt jag har och lite till, har häst, hund, katt, hus, stall med inackorderingar, och är gravid i vecka 25. Det är inte extremt på något vis, men det finns kanske någon som undrar hur jag orkar. Svaret är i så fall: Det gör jag inte.

Jag är helt, heeeeelt slut efter jobbet. Totalt slutkörd verkligen, huvudvärk varje dag och känner mig helt bränd i skallen. Det är bara att gaska upp sig, hämta mina två superenergiska barn på förskolan, mamma mamma mamma kan vi hitta på det, mamma mamma kan vi åka dit, mamma mamma jag vill inte äta det, jag vill si, jag vill så, osv. Hämta hunden som nog skulle låtit likadant som barnen om hon hade kunnat, hem och laga mat medan barn springer vilt omkring och gapar. Bäckenet värker, huvudet spränger, jag får sätta mig på en stol framför spisen och njuter av lättnaden i ryggen av att få sitta för första gången på hela dagen (utöver när jag körde bil). När maken är hemma och ungarna sover några timmar senare promenerar hunden och jag till stallet, mockar i en timma, kör ut en storbal till lösdriften, rätt som är det något jäkla stängsel som ska lagas också. Tar hand om min häst, motionerar honom på något vis. Traskar hem med hunden och däckar ett tag innan barnen sätter igång att vakna i omgångar under natten.

"Varför skaffar du ett barn till?" skulle man ju kunna undra. Jag älskar mina barn över allt annat och kände oerhört starkt att ett tredje barn skulle finnas med i framtiden. Jag har åtminstone sålt en häst (jag hade två innan) och snart blir inackorderingarna färre.

Jag älskar verkligen mitt liv. När någon frågar hur jag har det drar jag ju aldrig det jag beskrev här ovan. Det gör man inte. Livet är underbart och jag har verkligen ingenting att klaga på. Men shit, det är kaosigt och svintufft ibland ändå. Jag tänker att flera av de där som man tänker "Hur orkar hen?" om, också har det kaosigt och svintufft in emellan. Det syns liksom inte och är sällan något man talar om ifall det är självvalt och man ändå trivs på det stora hela.

 

[Bexzor]

Har läst hela tråden om och om igen för att fascineras över hur olika vi är, men ändå inte.

För några år sen hade jag hus, hund, katt, heltidsstudier och tre barn. Jag lyckades träna runt fem dagar i veckan innan jag skaffade fjärde barnet samtidigt som jag skötte mestadels all markservice då exmannen jobbade mycket. Upplevde sällan under denna tid att det var för mycket. Nu när jag lever varann vecka med barn (fyra stycken) så har jag svårare att få ihop livet trots att jag numera bor i lägenhet utan hund och katt. Mina barnfria veckor tränar jag en del, vandrar samt pluggar, och på mina barnveckor så är det läxor, fritidsaktiviteter, osv. Så teoretisk sätt borde jag ha lättare att få ihop livet nu men så ser det inte ut i praktiken.