Nu ska jag snart ha mens igen så jag känner mig botten. Det var exakt samma sak förra månaden.
Men svackan är inte enbart hormonell, jag vet inte riktigt hur jag ska komma vidare. Det har hänt otroligt mycket med mig de senaste 3-4åren, jag har så gott som funnit tillbaka till mig själv. Men jag inser att jag fortfarande är så rädd för att inte "duga" att jag inte vågar gå "all in" i dejtingsvängen. Jag blev allt mer passiv på datingsidan, så jag avslutade medlemskapet efter bara två dejter.
Jag vet att jag klarar av att umgås med det motsatta könet
jag är inte rädd för män. Men ändå är jag visst livrädd för att våga. Jag har en del i bagaget och min kropp kan bestämma sig för att bli rädd och spänd även om jag vill vara avslappnad om någon tar på mig på vissa sätt. Jag måste hitta någon som jag får förtroende nog för att kunna dela detta med, som har tålamod om jag inte känner mig trygg med närgången beröring.
Till och med hos naprapaten händer det. Jag har gått hos honom kanske 10ggr, men en viss grej han gör säger kroppen hjäälp åt fortfarande, han vet att jag tycker att det är obehagligt och är snäll och försiktig. Och jag är inte det minsta rädd, och vill att han ska göra det eftersom min rygg blir bra av det. Men jag är bekymrad över att kroppen reagerar så på beröringen. Det är som typ en stor omfamning för att knäppa till i ryggen medan jag har armarna i kors och händerna bakom nacken och han använder sin kroppstyngd på mig och sakta lutar mig bakåt från halvsittande så att det knäpper i ryggkotorna. Inget konstigt, och går på några sekunder, men min kropp blir rädd. Förstår ni vad jag svamlar om? (Jag kan nästan inte slappna av när han ska göra så, fast att jag försöker, jag är inte rädd för naprapaten, eller behandlingen).
Jag har märkt av liknande fysiska reaktioner i andra situationer.
Nu vill jag inte ha det så längre. Jag upplever mig väldigt begränsad. Både av att vara lite osäker på om jag verkligen duger (vilket ju är idioti, klart jag gör!!!), men framförallt för att jag känner ett så stort behov av trygghet för att våga släppa någon nära utan att dra mig undan.
Jag har flera gånger de senaste åren backat undan från folk som verkat intressanta och intresserade för att jag känt mig osäker och otillräcklig inför "förväntad fysisk kontakt". Inga jätteförluster såhär i backspegeln
men jag känner att det hade varit skönt att våga ge sig hän.
Jag tror att detta bottnar sig i att jag har en del erfarenheter från mina yngre dagar när jag råkade ut för en del situationer som jag i efterhand insett borde klassas som övergrepp. (Tack vare terapisamtal på buke häromåret när jag delade med mig av min ångest kring fysisk närhet första gången). Jag är inte överkänslig, det var inte ok. Och det var väldigt skönt att få bekräftat.
Jag bokade tid för terapi, men det gick nästan ett halvår innan jag fick tid hos psykolog och då hade jag flyttat. Nu har jag inte någon lust att vända ut och in på mig för en främling. Jag hade jobbat upp modet, men det är borta nu.
Jag tror att lösningen är att kasta sig ut och dejta. Det löser sig säkert med rätt personkemi. Men det känns motigt. Finns det någon med liknande historia som tog sig ur det så vill jag gärna höra solskenshistorier som kan peppa mig.
