Inte bara nätdejting del 7 :)

Status
Stängd för vidare inlägg.
En fråga från mig som följer tråden men har en bit kvar innan det blir aktuellt för mig. Jag har noll koll på alla sajter och appar!
Idag var det en artikel i lokaltidningen om nätdejting. Där nämndes Tinder, HP och Mötesplatsen. Mötesplatsen ser jag reklam för ibland men jag har aldrig sett den omskriven här. Kan någon förklara varför? :o
 
En fråga från mig som följer tråden men har en bit kvar innan det blir aktuellt för mig. Jag har noll koll på alla sajter och appar!
Idag var det en artikel i lokaltidningen om nätdejting. Där nämndes Tinder, HP och Mötesplatsen. Mötesplatsen ser jag reklam för ibland men jag har aldrig sett den omskriven här. Kan någon förklara varför? :o
HP och Tinder är gratis, på Mötesplatsen måste man betala för att kunna maila. Samma på Match.
 
@Vemsomhelst1 jag tror du funderar för mycket just nu över saker du inte ens ska försöka styra över. Hans bristande sociala förmåga - är det något som påverkar ert umgänge idag? Eller är det så att du skäms för honom i offentliga sammanhang? För om det är nej på båda så ser jag inte riktigt problemet, för ni verkar ju trivas i varandras sällskap.

Och hans brist på erfarenhet i sängen - så länge han är lyhörd och villig att "lära" så är det ju ett ypperligt tillfälle att forma honom så som du vill ha det. Finns ju inget värre än killar som bara är självsäkra och kör sitt race oavsett hur mycket erfarenhet de har. Nu vet jag inte hur länge ni setts, men för min del kan det ta ett tag innan jag slappnar av och ger mig hän med en ny person.

Svar nej och nej, och jag tror tom han faktiskt kommer kunna passa in jättebra i min umgängeskrets. Han är inte korkad, bara lite blyg och klart nördig. Och ni har så rätt både du och @Alexandra_W. Jag håller på att analysera sönder det här innan det ens har börjat. Det vara bara så himla länge sen jag kände såhär, att vara förälskad får mig (alltid, de typ 5-6 gånger det har drabbat mig på det här sättet) att må riktigt dåligt. Jag har varit tvungen att stänga dörren och lyssna på musik så fort jag inte suttit i ngt möte där jag behövt skärpa till mig och vara lite skarptänkt för att öht få ngt gjort den här veckan. Bävar inför att det här ska fortsätta då jag har en himla massa grejer planerad ekommande månaden som kräver att jag beter mig någorlunda intellektuellt. Går runt och är disträ och med en lätt känsla av konstant ångest. Lunchade med en gammal kollega i veckan som märkte det direkt. Och det konstigaste är ju att vi gillar varandra, jag borde bara slappna av och go with the flow.

Det är inte han som är problemet här, det är ju jag, haha.
 
Hjälp.
Om en person man har pratat med väldigt mycket och träffat några gånger börjar bete sig lite annorlunda, hur beter jag mig då?
Jag vill på att dra mig undan helt på en gång men jag började tänka att jag kanske skulle försöka vara som vanligt eller kanske rentav fråga vad det är.
Jag har verkligen ingen koll på hur jag ska bete mig när jag tycker om någon. :banghead:
 
Hjälp.
Om en person man har pratat med väldigt mycket och träffat några gånger börjar bete sig lite annorlunda, hur beter jag mig då?
Jag vill på att dra mig undan helt på en gång men jag började tänka att jag kanske skulle försöka vara som vanligt eller kanske rentav fråga vad det är.
Jag har verkligen ingen koll på hur jag ska bete mig när jag tycker om någon. :banghead:
Om du gillar honom tycker jag absolut att du ska fråga istället för att gissa. :idea:
 
Hjälp.
Om en person man har pratat med väldigt mycket och träffat några gånger börjar bete sig lite annorlunda, hur beter jag mig då?
Jag vill på att dra mig undan helt på en gång men jag började tänka att jag kanske skulle försöka vara som vanligt eller kanske rentav fråga vad det är.
Jag har verkligen ingen koll på hur jag ska bete mig när jag tycker om någon. :banghead:
Om du gillar honom tycker jag absolut att du ska både bete dig som vanligt och fråga hur det är och kanske även säga att han beter sig annorlunda än vanligt och du undrar om det hänt något.
 
Om du gillar honom tycker jag absolut att du ska både bete dig som vanligt och fråga hur det är och kanske även säga att han beter sig annorlunda än vanligt och du undrar om det hänt något.
Jag har frågat hur det är, det har vi haft som stående inslag varje dag i några veckor, men jag har även dragit mig undan väldigt och inte vågat gräva mer i det.
Ska försöka ge mig på dom andra två också.
 
Hjälp.
Om en person man har pratat med väldigt mycket och träffat några gånger börjar bete sig lite annorlunda, hur beter jag mig då?
Jag vill på att dra mig undan helt på en gång men jag började tänka att jag kanske skulle försöka vara som vanligt eller kanske rentav fråga vad det är.
Jag har verkligen ingen koll på hur jag ska bete mig när jag tycker om någon. :banghead:
På vilket sätt annorlunda?
 
På vilket sätt annorlunda?

Från att ha hörts konstant från godmorgon till god natt i tre veckor var det helt tyst på fredag och sen ganska kort och väldigt annorlunda ton under lördag och söndag.
Det hände något på torsdag som jag tror har med saken att göra men tja, jag vet inte.
 
Nu ska jag snart ha mens igen så jag känner mig botten. Det var exakt samma sak förra månaden.

Men svackan är inte enbart hormonell, jag vet inte riktigt hur jag ska komma vidare. Det har hänt otroligt mycket med mig de senaste 3-4åren, jag har så gott som funnit tillbaka till mig själv. Men jag inser att jag fortfarande är så rädd för att inte "duga" att jag inte vågar gå "all in" i dejtingsvängen. Jag blev allt mer passiv på datingsidan, så jag avslutade medlemskapet efter bara två dejter.

Jag vet att jag klarar av att umgås med det motsatta könet :) jag är inte rädd för män. Men ändå är jag visst livrädd för att våga. Jag har en del i bagaget och min kropp kan bestämma sig för att bli rädd och spänd även om jag vill vara avslappnad om någon tar på mig på vissa sätt. Jag måste hitta någon som jag får förtroende nog för att kunna dela detta med, som har tålamod om jag inte känner mig trygg med närgången beröring.

Till och med hos naprapaten händer det. Jag har gått hos honom kanske 10ggr, men en viss grej han gör säger kroppen hjäälp åt fortfarande, han vet att jag tycker att det är obehagligt och är snäll och försiktig. Och jag är inte det minsta rädd, och vill att han ska göra det eftersom min rygg blir bra av det. Men jag är bekymrad över att kroppen reagerar så på beröringen. Det är som typ en stor omfamning för att knäppa till i ryggen medan jag har armarna i kors och händerna bakom nacken och han använder sin kroppstyngd på mig och sakta lutar mig bakåt från halvsittande så att det knäpper i ryggkotorna. Inget konstigt, och går på några sekunder, men min kropp blir rädd. Förstår ni vad jag svamlar om? (Jag kan nästan inte slappna av när han ska göra så, fast att jag försöker, jag är inte rädd för naprapaten, eller behandlingen).

Jag har märkt av liknande fysiska reaktioner i andra situationer.

Nu vill jag inte ha det så längre. Jag upplever mig väldigt begränsad. Både av att vara lite osäker på om jag verkligen duger (vilket ju är idioti, klart jag gör!!!), men framförallt för att jag känner ett så stort behov av trygghet för att våga släppa någon nära utan att dra mig undan.

Jag har flera gånger de senaste åren backat undan från folk som verkat intressanta och intresserade för att jag känt mig osäker och otillräcklig inför "förväntad fysisk kontakt". Inga jätteförluster såhär i backspegeln ;) men jag känner att det hade varit skönt att våga ge sig hän.

Jag tror att detta bottnar sig i att jag har en del erfarenheter från mina yngre dagar när jag råkade ut för en del situationer som jag i efterhand insett borde klassas som övergrepp. (Tack vare terapisamtal på buke häromåret när jag delade med mig av min ångest kring fysisk närhet första gången). Jag är inte överkänslig, det var inte ok. Och det var väldigt skönt att få bekräftat.

Jag bokade tid för terapi, men det gick nästan ett halvår innan jag fick tid hos psykolog och då hade jag flyttat. Nu har jag inte någon lust att vända ut och in på mig för en främling. Jag hade jobbat upp modet, men det är borta nu.

Jag tror att lösningen är att kasta sig ut och dejta. Det löser sig säkert med rätt personkemi. Men det känns motigt. Finns det någon med liknande historia som tog sig ur det så vill jag gärna höra solskenshistorier som kan peppa mig.
 
Nu ska jag snart ha mens igen så jag känner mig botten. Det var exakt samma sak förra månaden.

Men svackan är inte enbart hormonell, jag vet inte riktigt hur jag ska komma vidare. Det har hänt otroligt mycket med mig de senaste 3-4åren, jag har så gott som funnit tillbaka till mig själv. Men jag inser att jag fortfarande är så rädd för att inte "duga" att jag inte vågar gå "all in" i dejtingsvängen. Jag blev allt mer passiv på datingsidan, så jag avslutade medlemskapet efter bara två dejter.

Jag vet att jag klarar av att umgås med det motsatta könet :) jag är inte rädd för män. Men ändå är jag visst livrädd för att våga. Jag har en del i bagaget och min kropp kan bestämma sig för att bli rädd och spänd även om jag vill vara avslappnad om någon tar på mig på vissa sätt. Jag måste hitta någon som jag får förtroende nog för att kunna dela detta med, som har tålamod om jag inte känner mig trygg med närgången beröring.

Till och med hos naprapaten händer det. Jag har gått hos honom kanske 10ggr, men en viss grej han gör säger kroppen hjäälp åt fortfarande, han vet att jag tycker att det är obehagligt och är snäll och försiktig. Och jag är inte det minsta rädd, och vill att han ska göra det eftersom min rygg blir bra av det. Men jag är bekymrad över att kroppen reagerar så på beröringen. Det är som typ en stor omfamning för att knäppa till i ryggen medan jag har armarna i kors och händerna bakom nacken och han använder sin kroppstyngd på mig och sakta lutar mig bakåt från halvsittande så att det knäpper i ryggkotorna. Inget konstigt, och går på några sekunder, men min kropp blir rädd. Förstår ni vad jag svamlar om? (Jag kan nästan inte slappna av när han ska göra så, fast att jag försöker, jag är inte rädd för naprapaten, eller behandlingen).

Jag har märkt av liknande fysiska reaktioner i andra situationer.

Nu vill jag inte ha det så längre. Jag upplever mig väldigt begränsad. Både av att vara lite osäker på om jag verkligen duger (vilket ju är idioti, klart jag gör!!!), men framförallt för att jag känner ett så stort behov av trygghet för att våga släppa någon nära utan att dra mig undan.

Jag har flera gånger de senaste åren backat undan från folk som verkat intressanta och intresserade för att jag känt mig osäker och otillräcklig inför "förväntad fysisk kontakt". Inga jätteförluster såhär i backspegeln ;) men jag känner att det hade varit skönt att våga ge sig hän.

Jag tror att detta bottnar sig i att jag har en del erfarenheter från mina yngre dagar när jag råkade ut för en del situationer som jag i efterhand insett borde klassas som övergrepp. (Tack vare terapisamtal på buke häromåret när jag delade med mig av min ångest kring fysisk närhet första gången). Jag är inte överkänslig, det var inte ok. Och det var väldigt skönt att få bekräftat.

Jag bokade tid för terapi, men det gick nästan ett halvår innan jag fick tid hos psykolog och då hade jag flyttat. Nu har jag inte någon lust att vända ut och in på mig för en främling. Jag hade jobbat upp modet, men det är borta nu.

Jag tror att lösningen är att kasta sig ut och dejta. Det löser sig säkert med rätt personkemi. Men det känns motigt. Finns det någon med liknande historia som tog sig ur det så vill jag gärna höra solskenshistorier som kan peppa mig.
Testa taktil massage?
 
Hur skiljer det sig från vanlig massage? Den typen av beröring har jag inget problem med utan det tycker jag för det mesta är behagligt.
Ok, tänkte om det var obehagligt med beröring på det stora hela att det kunde vara bra. Just nu skulle min rygg gilla att få kotorna lossknäppta som din naprapat gör.
 
Ok, tänkte om det var obehagligt med beröring på det stora hela att det kunde vara bra. Just nu skulle min rygg gilla att få kotorna lossknäppta som din naprapat gör.
Tanken var god! Men jag tror att det är fasthållningen i kombination med nedpressningen som kroppen motsätter sig. Det är en bra manöver för ryggen. Du kan du få liiite samma effekt på egen hand med hjälp av en "foamroller", de brukar ofta finnas på gym om man går till ett sånt. Då ligger man på rygg med händerna under nacken och fotsulorna i golvet och lite lyft rumpa och kavlar ryggen saakta. Det brukar knäppa loss en del i ryggen. :)
 
Okej. Ja vill du veta hur personen tänker så tycker jag att du ska fråga honom det, rakt ut bara.
Jag vill mer veta hur jag ska bete mig eftersom jag helst bara drar mig undan helt, min försvarsmekanism, och på sätt och vis kan det väl vara bra att ge någon utrymme men man kanske inte ska försvinna helt om man vill ha kvar personen i sitt liv?
Jag vet inte riktigt om jag vill veta hur han tänker men jag kanske borde vilja det.
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

Relationer Visste inte vad jag skulle döpa tråden till... Men normen är väl i stora drag att man har en relation oftast med en person. Kanske...
2 3
Svar
57
· Visningar
5 260
Senast: gullviva
·
Relationer Varning för långt desperat inlägg. Jag vet inte hur jag ska börja. Jag och min sambo skaffade en gård för några år sedan. Det blev så...
4 5 6
Svar
106
· Visningar
10 865
Senast: corzette
·
Kropp & Själ Jag har med åldern fått behov av läsglasögon. Då jag är världens mest röriga person så fungerar det dåligt med läsglasögon. Dels...
Svar
4
· Visningar
251
Hemmet Våra gamla fönsterlås börjar ge upp och brista. De är av modell 280, är vad jag har lyckats klura ut (det är i alla fall samma modell)...
Svar
9
· Visningar
396
Senast: co-SMAD4
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Tillbaka
Upp