Jag tror inte att jag och M kommer att kunna mötas i den här konflikten, och jag vet inte hur jag ska hantera det. Vi beslutade i onsdags att inte prata om det mer, men sedan dess har det varit kyligt. Vi träffades igår, trots att jag är sjuk, och det var bara en väldigt märkligt stämning mellan oss. Han verkade kort och lättretlig. Sedan tog han upp konflikten på kvällen igen. Jag sa att jag trodde att han inte ville prata mer om det, men han sa att han fortfarande kände sig ledsen och ville reda ut det.
Sedan följde en två timmar lång diskussion där jag bara kände mig överkörd. Det handlade om hur han inte behövde onödigt tjats i sitt liv, att han tyckte att jag överreagerade och tog ut mina känslor på honom och att han inte hade tid eller energi med mina "skitproblem"
Jag försökte förklara att det inte längre ens handlade om den ursprungliga konflikten, utan att jag i dagsläget är ledsen och arg över att han förminskar allt jag säger och viftar bort mina känslor som överreaktioner och "skitproblem". Men han förstod mig aldrig. Så fort han brusade upp så kände jag hur det bara frös till i hela kroppen, och det blev påtagligt hur påverkad jag fortfarande är av min förra relation där jag ständigt blev nedtystad av just ilska. Jag såg den där mardrömsdagen framför mig där det for saker runt i hela lägenheten, hunden låg och skakade under soffan och exet åkte iväg blodig med ambulans. M märkte att nåt inte stod rätt till och frågade var det var, och jag sa att jag borde berätta någonting för honom men att det är jobbigt. Sen blev jag helt torr i halsen och fick inte fram ett enda ord. Det var SKITJOBBIGT
Sen lyckades jag ändå säga kort att den här konflikten är jobbig för mig. Att jag har varit i en längre relation förut där jag blivit tystad genom just ilska, och att jag har haft svårt att göra min röst hörd. Att jag tillslut tog strid en gång och att det gick jättesnett. Jättejättesnett. Därför är det svårt för mig just nu när jag upplever att jag inte får säga vad jag känner utan att han blir arg. M var tyst en stund, sen sa han någonting kort (jag minns knappt vad för det blev helt suddigt, men det var väl typ "Vi får väl se till att det inte blir ett problem" eller liknande) och sedan lämnade han rummet.
Jag blev så himla ställd. Jag kanske hade förväntat mig en motfråga. Kanske: "Vad var det som hände när det gick snett?" eller "Okej jag förstår, vad behöver du från mig för att du ska känna dig bekväm när vi är oense?" eller vad som helst. Men ingenting. Sen kom han tillbaka. Jag sa att jag inte vet om jag borde sova kvar eller åka hem. Han sa "Det är lugnt". Jag frågade "Vad är lugnt?" och han sa "Att du är kvar". Så jag frågade "Är det lugnt att jag stannar kvar eller
vill du att jag stannar kvar?" Han svarade att han ville att jag skulle stanna.
Nu idag känns det hopplöst. Jag känner mig överkörd och förminskad. Jag har ingen aning om hur vi ska kunna mötas, alls. Det känns som att vi lever i helt olika verkligheter, där jag anser att han är förminskande och han tycker att jag bråkar med honom utan anledning. Det verkar helt hopplöst att få honom att förstå mig, och jag kan inte dejta någon som verkar tycka att saker jag känner är skitsaker
