Inte bara nätdejting del 10

[starcraft]

Fattar precis. Men nu gör du det inte längre?

Jag kan fortfarande bli osäker, men målar inte upp några katastrofscenarion utan låter det stanna vid osäkerhet. Vi har en väldigt öppen och rak kommunikation där man inte behöver gissa vad den andra tycker och tänker och är väldigt bekräftande av varandra så vi vet var vi har varandra. Blir vi osäkra så pratar vi gärna om det och den här kommunikationen gör verkligen att jag kan slappna av.

 

[Bison]

Appropå osäkerheten ang "han är van vid så mkt snyggare tjejer" så måste jag erkänna att mitt "ligga runt med yngre HETA hur snygga som helst killar" fått mej att inse att "smaken är verkligen som baken" ... Har flera fotomodellssnygga killar (den ena ÄR fotomodell) som (förvisso väldigt sporadiska) kks och jag är definitivt inte fotomodellssnygg... Söt ja... Överviktig - definitivt (strax över 100kg på mina 175cm) .. De kan gå månader utan att vi ses men ibland plingar det till... Och hör jag av mej är de inte "åh nej" utan snarare väldigt positiva och kommer över i mån av tid.. (de pluggar och jobbar extra så tid är en bristvara hos de)

Så numer är jag mer "what ever rocks your boat" ... Är killen hos mej är han det för att han uppskattar att vara det.. Så snälla släpp "ni duger nog inte" för det gör ni ju... Helt klart...
Sen kan de ju hänga på annat som gör att det inte "blir" men utseendehetsen ska ni definitivt släppa !!! Personligheten är ju sen det man stannar för och den har ju inget med utseendet att göra... Finns många skitsnygga rövhattar... Man stannar inte för utseendet utan för hur de är ...

Så är det absolut.
Jag tycker inte kollegan är för snygg för mig.
Det är mer att jag är raka motsatsen till de han träffat tidigare och det skapar en osäkerhet hos mig samt den där grabbiga utstrålningen han har.
Finns ju en anledning till att jag inte alls intresserat mig för honom innan.

 

[ptr]

Så är det absolut.
Jag tycker inte kollegan är för snygg för mig.
Det är mer att jag är raka motsatsen till de han träffat tidigare och det skapar en osäkerhet hos mig samt den där grabbiga utstrålningen han har.
Finns ju en anledning till att jag inte alls intresserat mig för honom innan.

Men så har han inte blivit kvar med dem heller. Kan ju vara så att det är någon som just du som egentligen är det som blir bra.

 

[Return_to_the_moon]

Hade en härlig romans under min Valencia semester med en engelsman från tinder.

Är snart tillbaka i Sverige och undrar vad som hänt med snyggingen som är bra i sängen. Han som sa att han ville att vi skulle prata i telefon under min resa då han föredrar det framför sms. Blev knappt några sms och inget samtal.
Lite störigt att inte veta om det runnit ut i sanden eller om vi tillslut kommer höras. Känns som han kör något slags spel för att han är osäker. Vi har grym sexuell kemi så synd att förlora, men men inte hela världen heller.

 

[Singoalla]

Jag tror inte att jag och M kommer att kunna mötas i den här konflikten, och jag vet inte hur jag ska hantera det. Vi beslutade i onsdags att inte prata om det mer, men sedan dess har det varit kyligt. Vi träffades igår, trots att jag är sjuk, och det var bara en väldigt märkligt stämning mellan oss. Han verkade kort och lättretlig. Sedan tog han upp konflikten på kvällen igen. Jag sa att jag trodde att han inte ville prata mer om det, men han sa att han fortfarande kände sig ledsen och ville reda ut det.

Sedan följde en två timmar lång diskussion där jag bara kände mig överkörd. Det handlade om hur han inte behövde onödigt tjats i sitt liv, att han tyckte att jag överreagerade och tog ut mina känslor på honom och att han inte hade tid eller energi med mina "skitproblem" Jag försökte förklara att det inte längre ens handlade om den ursprungliga konflikten, utan att jag i dagsläget är ledsen och arg över att han förminskar allt jag säger och viftar bort mina känslor som överreaktioner och "skitproblem". Men han förstod mig aldrig. Så fort han brusade upp så kände jag hur det bara frös till i hela kroppen, och det blev påtagligt hur påverkad jag fortfarande är av min förra relation där jag ständigt blev nedtystad av just ilska. Jag såg den där mardrömsdagen framför mig där det for saker runt i hela lägenheten, hunden låg och skakade under soffan och exet åkte iväg blodig med ambulans. M märkte att nåt inte stod rätt till och frågade var det var, och jag sa att jag borde berätta någonting för honom men att det är jobbigt. Sen blev jag helt torr i halsen och fick inte fram ett enda ord. Det var SKITJOBBIGT Sen lyckades jag ändå säga kort att den här konflikten är jobbig för mig. Att jag har varit i en längre relation förut där jag blivit tystad genom just ilska, och att jag har haft svårt att göra min röst hörd. Att jag tillslut tog strid en gång och att det gick jättesnett. Jättejättesnett. Därför är det svårt för mig just nu när jag upplever att jag inte får säga vad jag känner utan att han blir arg. M var tyst en stund, sen sa han någonting kort (jag minns knappt vad för det blev helt suddigt, men det var väl typ "Vi får väl se till att det inte blir ett problem" eller liknande) och sedan lämnade han rummet.

Jag blev så himla ställd. Jag kanske hade förväntat mig en motfråga. Kanske: "Vad var det som hände när det gick snett?" eller "Okej jag förstår, vad behöver du från mig för att du ska känna dig bekväm när vi är oense?" eller vad som helst. Men ingenting. Sen kom han tillbaka. Jag sa att jag inte vet om jag borde sova kvar eller åka hem. Han sa "Det är lugnt". Jag frågade "Vad är lugnt?" och han sa "Att du är kvar". Så jag frågade "Är det lugnt att jag stannar kvar eller vill du att jag stannar kvar?" Han svarade att han ville att jag skulle stanna.

Nu idag känns det hopplöst. Jag känner mig överkörd och förminskad. Jag har ingen aning om hur vi ska kunna mötas, alls. Det känns som att vi lever i helt olika verkligheter, där jag anser att han är förminskande och han tycker att jag bråkar med honom utan anledning. Det verkar helt hopplöst att få honom att förstå mig, och jag kan inte dejta någon som verkar tycka att saker jag känner är skitsaker

 

[mandalaki]

Det handlade om hur han inte behövde onödigt tjats i sitt liv

Det där, ensamt, hade gjort att topplocket rykt på mig.

Men alltså, det här:

Sen lyckades jag ändå säga kort att den här konflikten är jobbig för mig. Att jag har varit i en längre relation förut där jag blivit tystad genom just ilska, och att jag har haft svårt att göra min röst hörd. Att jag tillslut tog strid en gång och att det gick jättesnett. Jättejättesnett. Därför är det svårt för mig just nu när jag upplever att jag inte får säga vad jag känner utan att han blir arg.

Jag har inte alls din erfarenhet men inte fan accepterar jag att bli tystad genom ilska. Det är inte okej av NÅGON att tysta partnern genom ilska, oavsett partnerns erfarenhet. Varför tog du på dig det?

Jag reagerade redan på ditt första inlägg om det här grälet, när han avslutat det genom att vara "bestämd". Det låter inte bra.

 

[Singoalla]

Det där, ensamt, hade gjort att topplocket rykt på mig.

Men alltså, det här:

Jag har inte alls din erfarenhet men inte fan accepterar jag att bli tystad genom ilska. Det är inte okej av NÅGON att tysta partnern genom ilska, oavsett partnerns erfarenhet. Varför tog du på dig det?

Jag reagerade redan på ditt första inlägg om det här grälet, när han avslutat det genom att vara "bestämd". Det låter inte bra.

Håller helt med dig. Jag dejtade en annan kille tidigare i år, och som i alla relationer så lyckas man trampa varandra på tårna ibland. När jag blev ledsen över nåt han gjorde eller sa så ville han alltid reda ut det. "Var det när jag sa X som du blev ledsen? Eller var det när jag sa Y?" och så kunde jag svara, och han kunde säga "Okej, då förstår jag vad som gick snett. Jag är ledsen för det!"

Sen - violá! Absolut 0 mer tjats efter det och alla nöjda och glada. Hur svårt ska det va.

 

[mandalaki]

@Singoalla men precis. Det är en svår puck men ändå: en person ska aldrig vara den som bestämmer när en annan ska sluta prata om något mellan parterna. Det är inget bra tecken att han redan från start är sådan, och att du får känslan att han kommer att brusa upp om du säger emot.

 

[Bison]

Jag tror inte att jag och M kommer att kunna mötas i den här konflikten, och jag vet inte hur jag ska hantera det. Vi beslutade i onsdags att inte prata om det mer, men sedan dess har det varit kyligt. Vi träffades igår, trots att jag är sjuk, och det var bara en väldigt märkligt stämning mellan oss. Han verkade kort och lättretlig. Sedan tog han upp konflikten på kvällen igen. Jag sa att jag trodde att han inte ville prata mer om det, men han sa att han fortfarande kände sig ledsen och ville reda ut det.

Sedan följde en två timmar lång diskussion där jag bara kände mig överkörd. Det handlade om hur han inte behövde onödigt tjats i sitt liv, att han tyckte att jag överreagerade och tog ut mina känslor på honom och att han inte hade tid eller energi med mina "skitproblem" Jag försökte förklara att det inte längre ens handlade om den ursprungliga konflikten, utan att jag i dagsläget är ledsen och arg över att han förminskar allt jag säger och viftar bort mina känslor som överreaktioner och "skitproblem". Men han förstod mig aldrig. Så fort han brusade upp så kände jag hur det bara frös till i hela kroppen, och det blev påtagligt hur påverkad jag fortfarande är av min förra relation där jag ständigt blev nedtystad av just ilska. Jag såg den där mardrömsdagen framför mig där det for saker runt i hela lägenheten, hunden låg och skakade under soffan och exet åkte iväg blodig med ambulans. M märkte att nåt inte stod rätt till och frågade var det var, och jag sa att jag borde berätta någonting för honom men att det är jobbigt. Sen blev jag helt torr i halsen och fick inte fram ett enda ord. Det var SKITJOBBIGT Sen lyckades jag ändå säga kort att den här konflikten är jobbig för mig. Att jag har varit i en längre relation förut där jag blivit tystad genom just ilska, och att jag har haft svårt att göra min röst hörd. Att jag tillslut tog strid en gång och att det gick jättesnett. Jättejättesnett. Därför är det svårt för mig just nu när jag upplever att jag inte får säga vad jag känner utan att han blir arg. M var tyst en stund, sen sa han någonting kort (jag minns knappt vad för det blev helt suddigt, men det var väl typ "Vi får väl se till att det inte blir ett problem" eller liknande) och sedan lämnade han rummet.

Jag blev så himla ställd. Jag kanske hade förväntat mig en motfråga. Kanske: "Vad var det som hände när det gick snett?" eller "Okej jag förstår, vad behöver du från mig för att du ska känna dig bekväm när vi är oense?" eller vad som helst. Men ingenting. Sen kom han tillbaka. Jag sa att jag inte vet om jag borde sova kvar eller åka hem. Han sa "Det är lugnt". Jag frågade "Vad är lugnt?" och han sa "Att du är kvar". Så jag frågade "Är det lugnt att jag stannar kvar eller vill du att jag stannar kvar?" Han svarade att han ville att jag skulle stanna.

Nu idag känns det hopplöst. Jag känner mig överkörd och förminskad. Jag har ingen aning om hur vi ska kunna mötas, alls. Det känns som att vi lever i helt olika verkligheter, där jag anser att han är förminskande och han tycker att jag bråkar med honom utan anledning. Det verkar helt hopplöst att få honom att förstå mig, och jag kan inte dejta någon som verkar tycka att saker jag känner är skitsaker

Alltså jag känner bara nej, nej, nej!

 

[Malibu_Stacy]

Håller helt med dig. Jag dejtade en annan kille tidigare i år, och som i alla relationer så lyckas man trampa varandra på tårna ibland. När jag blev ledsen över nåt han gjorde eller sa så ville han alltid reda ut det. "Var det när jag sa X som du blev ledsen? Eller var det när jag sa Y?" och så kunde jag svara, och han kunde säga "Okej, då förstår jag vad som gick snett. Jag är ledsen för det!"

Sen - violá! Absolut 0 mer tjats efter det och alla nöjda och glada. Hur svårt ska det va.

Åh så tråkig läsning om er konflikt. Håller med om @mandalaki och jag reagerade också på hur han blev "bestämd" och fick en dålig känsla.
Utifrån dina inlägg så låter det inte som något att fortsätta med, vilket såklart måste kännas piss just nu.
Tänker lite på det du skrev för ett tag sedan där du var lite orolig över att han kanske inte är genuint intresserad av dig som person utan mer att du passar in i hans fantasi för "ett perfekt liv" och nu när ni hade en liten konflikt så blev du genast en person som enligt honom inte alls passar hans mall för det riskerar ju att bli "massa onödigt tjafs"

 

[GotAsecret]

Jag tror jag gillar den där mannen alltså...inte "gillar-gillar" men jag hoppas vi ses någon dag snart!
Funderar på om jag ska ringa honom ikväll...

 

[athena_arabians]

@Singoalla: Nä tack, den där var inget att ha! Att säga att han inte har tid med dina "skitproblem" är så jäkla sunkigt. Vilken douche. Han verkar totalt ointresserad av DIG utan vill bara ha SIN bild av dig

 

[ptr]

Jag tror jag gillar den där mannen alltså...inte "gillar-gillar" men jag hoppas vi ses någon dag snart!
Funderar på om jag ska ringa honom ikväll...

Gör du det om du känner för det!

 

[Red_Chili]

@Singoalla: Nä tack, den där var inget att ha! Att säga att han inte har tid med dina "skitproblem" är så jäkla sunkigt. Vilken douche. Han verkar totalt ointresserad av DIG utan vill bara ha SIN bild av dig

Precis vad jag tänkte... ( @Singoalla )

 

[ptr]

Precis vad jag tänkte... ( @Singoalla )

Då har han inte tid med resten heller ju.

 

[Singoalla]

Alltså jag känner bara nej, nej, nej!

Min magkänsla säger tyvärr samma sak..

Jag messade honom nu och skrev "Det verkar inte som att vi kommer kunna mötas i det här. Jag verkar inte kunna tillgodose dina behov just nu, och du verkar inte kunna tillgodose mina. Vad gör vi?"

 

[vemsomhelst123]

Jag tror inte att jag och M kommer att kunna mötas i den här konflikten, och jag vet inte hur jag ska hantera det. Vi beslutade i onsdags att inte prata om det mer, men sedan dess har det varit kyligt. Vi träffades igår, trots att jag är sjuk, och det var bara en väldigt märkligt stämning mellan oss. Han verkade kort och lättretlig. Sedan tog han upp konflikten på kvällen igen. Jag sa att jag trodde att han inte ville prata mer om det, men han sa att han fortfarande kände sig ledsen och ville reda ut det.

Sedan följde en två timmar lång diskussion där jag bara kände mig överkörd. Det handlade om hur han inte behövde onödigt tjats i sitt liv, att han tyckte att jag överreagerade och tog ut mina känslor på honom och att han inte hade tid eller energi med mina "skitproblem" Jag försökte förklara att det inte längre ens handlade om den ursprungliga konflikten, utan att jag i dagsläget är ledsen och arg över att han förminskar allt jag säger och viftar bort mina känslor som överreaktioner och "skitproblem". Men han förstod mig aldrig. Så fort han brusade upp så kände jag hur det bara frös till i hela kroppen, och det blev påtagligt hur påverkad jag fortfarande är av min förra relation där jag ständigt blev nedtystad av just ilska. Jag såg den där mardrömsdagen framför mig där det for saker runt i hela lägenheten, hunden låg och skakade under soffan och exet åkte iväg blodig med ambulans. M märkte att nåt inte stod rätt till och frågade var det var, och jag sa att jag borde berätta någonting för honom men att det är jobbigt. Sen blev jag helt torr i halsen och fick inte fram ett enda ord. Det var SKITJOBBIGT Sen lyckades jag ändå säga kort att den här konflikten är jobbig för mig. Att jag har varit i en längre relation förut där jag blivit tystad genom just ilska, och att jag har haft svårt att göra min röst hörd. Att jag tillslut tog strid en gång och att det gick jättesnett. Jättejättesnett. Därför är det svårt för mig just nu när jag upplever att jag inte får säga vad jag känner utan att han blir arg. M var tyst en stund, sen sa han någonting kort (jag minns knappt vad för det blev helt suddigt, men det var väl typ "Vi får väl se till att det inte blir ett problem" eller liknande) och sedan lämnade han rummet.

Jag blev så himla ställd. Jag kanske hade förväntat mig en motfråga. Kanske: "Vad var det som hände när det gick snett?" eller "Okej jag förstår, vad behöver du från mig för att du ska känna dig bekväm när vi är oense?" eller vad som helst. Men ingenting. Sen kom han tillbaka. Jag sa att jag inte vet om jag borde sova kvar eller åka hem. Han sa "Det är lugnt". Jag frågade "Vad är lugnt?" och han sa "Att du är kvar". Så jag frågade "Är det lugnt att jag stannar kvar eller vill du att jag stannar kvar?" Han svarade att han ville att jag skulle stanna.

Nu idag känns det hopplöst. Jag känner mig överkörd och förminskad. Jag har ingen aning om hur vi ska kunna mötas, alls. Det känns som att vi lever i helt olika verkligheter, där jag anser att han är förminskande och han tycker att jag bråkar med honom utan anledning. Det verkar helt hopplöst att få honom att förstå mig, och jag kan inte dejta någon som verkar tycka att saker jag känner är skitsaker

Jag tycker det låter som om ni inte kan kommunicera på samma plan (och att han verkar vara dum). Men samtidigt kan jag till viss del förstå honom, jag har reagerat på liknande sätt på "ursprungskonflikten" vid ett fåtal tillfällen när jag varit extremt pressad på jobbet/rest mycket och känt att någon lagt ytterligare press på mig genom att vilja ha mig tillgänglig/inte ge mig visst space/kräva att jag ska planera saker jag inte riktigt kan styra.

Det beror också på erfarenheter från tidigare relationer där jag känt mig ständigt kvävd och otillräcklig och där partnern var svartsjuk och utan eget liv.

Senaste gången jag kände mig på det viset var det fullt tillräckligt för att göra slut på "relationen" då vi precis som ni inte kunde kommunicera kring det på ett sätt där ingen blev ledsen/sårad/arg.

I min nuvarande relation är han visserligen en planerare men vi kan också prata om att jag inte kan planera saker som han kan göra då vi har olika förutsättningar. Jag har blivit irriterad vid något tillfälle och då sagt det vilket lett till att han kan tänka sig för och jag kan jobba på att inte läsa in saker som inte finns.

Summa summarum; kan man inte kommunicera blir det inte bra. Och jag tycker han verkar suga på det.

 

[Singoalla]

@Singoalla: Nä tack, den där var inget att ha! Att säga att han inte har tid med dina "skitproblem" är så jäkla sunkigt. Vilken douche. Han verkar totalt ointresserad av DIG utan vill bara ha SIN bild av dig

Det är lite så det känns. Han hade fått en uppfattning av att jag är en glad och enkel tjej, och jag måste väl förvisso säga att jag är det oftast. Men jag är också känslig ibland, och jag har definitivt behov av att få gehör när något skaver. Må så vara något som är onödigt för honom. Det är vem jag är, men det verkar han inte ha tagit reda på innan jag hamnade på hans piedistal

 

[Singoalla]

Åh så tråkig läsning om er konflikt. Håller med om @mandalaki och jag reagerade också på hur han blev "bestämd" och fick en dålig känsla.
Utifrån dina inlägg så låter det inte som något att fortsätta med, vilket såklart måste kännas piss just nu.
Tänker lite på det du skrev för ett tag sedan där du var lite orolig över att han kanske inte är genuint intresserad av dig som person utan mer att du passar in i hans fantasi för "ett perfekt liv" och nu när ni hade en liten konflikt så blev du genast en person som enligt honom inte alls passar hans mall för det riskerar ju att bli "massa onödigt tjafs"

Precis så känns det...

 

[athena_arabians]

Det är lite så det känns. Han hade fått en uppfattning av att jag är en glad och enkel tjej, och jag måste väl förvisso säga att jag är det oftast. Men jag är också känslig ibland, och jag har definitivt behov av att få gehör när något skaver. Må så vara något som är onödigt för honom. Det är vem jag är, men det verkar han inte ha tagit reda på innan jag hamnade på hans piedistal

Men för helvete, ett förhållande går väl inte ut på att det ska vara så enkelt som möjligt! Någon kommer att få ett rejält uppvaknande när han inser att livet inte är enkelt och välordnat (eller rättar in sig i ledet efter hans önskemål...)

Jag förstår att det är jobbigt men bra att det här kom fram så pass tidigt ändå