Inte bara nätdejting del 10

[prallan]

Jag ser mig nog fortfarande som singel (eller nåt) och jag trivs ju verkligen med mitt liv! Och jag vet givetvis att jag klarar mig fint även utan Dejten, men hjärnan spökar likväl.

Jamen exakt, jag har en skitjobbig hjärna

 

[Red_Chili]

Ni som dejtar en person lite mer seriöst, går ni och förbereder er på att det ska skita sig? Rent av fantiserar om att sluta träffa personen eftersom det förmodligen kommer bli jobbigt/göra ont/ect?
Alltså, jag gör givetvis inte det hela tiden, ofta är det bara härligt, men jag märker att tankarna kommer mer och mer (samtidigt som känslorna, I guess). Hur hanterar man det bäst egentligen?

Jag har löst problemet genom att helt enkelt acceptera läget. De flesta relationer håller inte hela livet. Sedan om det håller 2 veckor eller 20 år, tja, det får väl tiden utvisa. Så länge man trivs ihop så spelar resten kanske inte så stor roll?

 

[Gnist]

Ni som dejtar en person lite mer seriöst, går ni och förbereder er på att det ska skita sig? Rent av fantiserar om att sluta träffa personen eftersom det förmodligen kommer bli jobbigt/göra ont/ect?

Nej, never ever att jag lägger den hämskon på ett förhållande. Leva i nuet är mer min grej, skiter det sig så tar jag itu med det då.

 

[emma-vsm]

Jag har löst problemet genom att helt enkelt acceptera läget. De flesta relationer håller inte hela livet. Sedan om det håller 2 veckor eller 20 år, tja, det får väl tiden utvisa. Så länge man trivs ihop så spelar resten kanske inte så stor roll?

Absolut, jag har nog aldrig trott att jag kommer ha en livslång relation, tror inte det är där skon klämmer. Gissar att det handlar om att jag är (lite väl?) reflekterande och analytisk, hsp och har ett taskigt anknytningsmönster. Rädd att bli lämnad, avvisad och kanske även att någon ska lära känna mig på riktigt.
Ja nu blev det kanske lite djupt, men det är såhär jag funkar i grunden. Behöver nog mest hitta strategier att hantera det, tex backa som någon skrev, så att det inte går ut över den andra personen.

 

[emma-vsm]

Nej, never ever att jag lägger den hämskon på ett förhållande. Leva i nuet är mer min grej, skiter det sig så tar jag itu med det då.

Skönt att kunna leva så!

 

[Bison]

Ni som dejtar en person lite mer seriöst, går ni och förbereder er på att det ska skita sig? Rent av fantiserar om att sluta träffa personen eftersom det förmodligen kommer bli jobbigt/göra ont/ect?
Alltså, jag gör givetvis inte det hela tiden, ofta är det bara härligt, men jag märker att tankarna kommer mer och mer (samtidigt som känslorna, I guess). Hur hanterar man det bäst egentligen?

Jag gör det. Hur man ska hantera det vet jag inte riktigt.

Nu funderar jag på att ställa in träffen med kollegan bara för att jag är inställd på att det kommer gå åt helvete.

 

[Gnist]

Skönt att kunna leva så!

Det ger ju inget att noja över något som kanske eventuellt kan hända i livet, förutom negativa saker och jag är rätt positiv trots alls, så jag ser möjligheterna.

Och jag tror att man kan lära sig att släppa såna där nojor, för nånstans bottnar de ju i nån egen osäkerhet. Finner man den, så kan man jobba med inställningen vilket såklart kan vara svårt, men så värt det

 

[emma-vsm]

Jag gör det. Hur man ska hantera det vet jag inte riktigt.

Nu funderar jag på att ställa in träffen med kollegan bara för att jag är inställd på att det kommer gå åt helvete.

Vi får väl försöka prata förstånd med varandra när vi blir osäkra Jag tycker verkligen inte du ska ställa in dejten! Det är bara hjärnspöken och du borde verkligen gå på en första dejt åtminstone (iaf om detta är argumentet för att ställa in).

 

[Red_Chili]

Absolut, jag har nog aldrig trott att jag kommer ha en livslång relation, tror inte det är där skon klämmer. Gissar att det handlar om att jag är (lite väl?) reflekterande och analytisk, hsp och har ett taskigt anknytningsmönster. Rädd att bli lämnad, avvisad och kanske även att någon ska lära känna mig på riktigt.
Ja nu blev det kanske lite djupt, men det är såhär jag funkar i grunden. Behöver nog mest hitta strategier att hantera det, tex backa som någon skrev, så att det inte går ut över den andra personen.

Jag känner igen mig väldigt väl Jag har dock kommit bort från det nästan helt med den man jag nu träffar ibland. Ju mer jag funderar på det, på anledningarna osv, desto tydligare blir det att det i mitt fall handlar om hur väl det går att kommunicera med andra.

Ju sämre jag kan kommunicera med männen jag träffar, desto mer osäker blir jag, och just rädd för precis allt. Väl inne i de relationerna så har jag inte tänkt nämnvärt på att kommunikationen inte varit speciellt bra, tvärt om har jag många gånger tänkt att det är kul och enkelt att prata med de män jag träffat.

Meeeen så fick jag kontakt med den man jag nu träffar då och då. Helt plötsligt framstår jag som den som inte kan prata om något alls och han utmanar mig hela tiden i våra diskussioner, sådär så att jag hela tiden måste tänka till, bli bättre på att uttrycka mig osv. Jäklar vad han är bra på att prata om allt, och han "kräver" att jag ska vara likadan med det. Samtidigt är han otroligt respektfull och genomsnäll. Tack vare det har jag förändrats massor den senaste tiden (åt ett håll jag trivs väldigt bra med, har framförallt lättare att slappna av nu och behöver inte vara rädd för allt och inget).

 

[starcraft]

Ni som dejtar en person lite mer seriöst, går ni och förbereder er på att det ska skita sig? Rent av fantiserar om att sluta träffa personen eftersom det förmodligen kommer bli jobbigt/göra ont/ect?
Alltså, jag gör givetvis inte det hela tiden, ofta är det bara härligt, men jag märker att tankarna kommer mer och mer (samtidigt som känslorna, I guess). Hur hanterar man det bäst egentligen?

Jag kanske inte går och fantiserar om att sluta träffa personen, men jag är defenitivt snabb på att tro art personen inte längre är intresserad när jag inte får den respons jag vill och i princip målat upp ett katastrofscenario och "gjort slut" med personen och backat. Det gjorde jag även med nuvarande, tom efter vi hade sagt att vi är tillsammans.

 

[emma-vsm]

Jag känner igen mig väldigt väl Jag har dock kommit bort från det nästan helt med den man jag nu träffar ibland. Ju mer jag funderar på det, på anledningarna osv, desto tydligare blir det att det i mitt fall handlar om hur väl det går att kommunicera med andra.

Ju sämre jag kan kommunicera med männen jag träffar, desto mer osäker blir jag, och just rädd för precis allt. Väl inne i de relationerna så har jag inte tänkt nämnvärt på att kommunikationen inte varit speciellt bra, tvärt om har jag många gånger tänkt att det är kul och enkelt att prata med de män jag träffat.

Meeeen så fick jag kontakt med den man jag nu träffar då och då. Helt plötsligt framstår jag som den som inte kan prata om något alls och han utmanar mig hela tiden i våra diskussioner, sådär så att jag hela tiden måste tänka till, bli bättre på att uttrycka mig osv. Jäklar vad han är bra på att prata om allt, och han "kräver" att jag ska vara likadan med det. Samtidigt är han otroligt respektfull och genomsnäll. Tack vare det har jag förändrats massor den senaste tiden (åt ett håll jag trivs väldigt bra med, har framförallt lättare att slappna av nu och behöver inte vara rädd för allt och inget).

Vad spännande reflektioner om kommunikation. Min dejt kommunicerar på ett annat sätt än jag är van vid, vilket har lett till vissa missförstånd men jag känner också att det förmodligen är ganska enkel kommunikation- rakt och utan krusiduller, inga "spel" (men inte heller superbekräftande). Det återstår att se hur det kommer funka!

 

[emma-vsm]

Jag kanske inte går och fantiserar om att sluta träffa personen, men jag är defenitivt snabb på att tro art personen inte längre är intresserad när jag inte får den respons jag vill och i princip målat upp ett katastrofscenario och "gjort slut" med personen och backat. Det gjorde jag även med nuvarande, tom efter vi hade sagt att vi är tillsammans.

Fattar precis. Men nu gör du det inte längre?

 

[Singoalla]

Hur känns det idag?

Det känns inte alls bra Jag förstår verkligen inte hur något så fantastiskt kunde vända så himla snabbt. Är med honom nu, skriver mer om en liten stund när jag är själv!

 

[Bison]

Vi får väl försöka prata förstånd med varandra när vi blir osäkra Jag tycker verkligen inte du ska ställa in dejten! Det är bara hjärnspöken och du borde verkligen gå på en första dejt åtminstone (iaf om detta är argumentet för att ställa in).

Vi får göra det.
Just nu ser jag bara problemen och att jag vet vilka tjejer han brukar hänga med.
Jag kan inte alls mäta mig med dem utseendemässigt. Sen är jag ju charmig och jävligt rolig men jag tappar det när jag blir osäker, blir blyg och sur istället.

 

[emma-vsm]

Vi får göra det.
Just nu ser jag bara problemen och att jag vet vilka tjejer han brukar hänga med.
Jag kan inte alls mäta mig med dem utseendemässigt. Sen är jag ju charmig och jävligt rolig men jag tappar det när jag blir osäker, blir blyg och sur istället.

Usch vad jag känner igen den där osäkerheten. Jag vet tyvärr inte hur den hanteras på bästa sätt. Jag brukar kunna tänka att jag är tillräckligt bra, tillräckligt snygg, att jag duger osv, men jag KÄNNER det inte.
Min dejt är ju alldeles för snygg för mig egentligen så jag har haft de där tankarna precis som du (sen är ju inte jag särskilt rolig heller men har väl andra sidor som uppskattas antar jag).
Nu släpper vi det så gott vi kan, vi är kap och våra dejter är priviligierade som får hänga med oss
När ska ni ses?

 

[tott]

Och en del hamnar i anafylaktisk chock. Men vad vet jag, du kanske är läkare med specialistkompetens inom narkos/iva o har utryckning dygnet runt till bukefalisters sambos som hamnar i koma pga anafylaktisk chock.

Är du på dåligt humör??

 

[tott]

Ja det behöver verkligen inte vara stört omöjligt! Jag har flera vänner med djur vars sambos är allergiker.

Antar att "min date" hade gett upp redan innan vi ens bytte nummer om han inte hade lust att testa trots att jag har katt. Har varit med om sådana män också - sådana som gett upp och sagt "nej tack" omedelbart då de hört att jag har katt.

 

[Bison]

Usch vad jag känner igen den där osäkerheten. Jag vet tyvärr inte hur den hanteras på bästa sätt. Jag brukar kunna tänka att jag är tillräckligt bra, tillräckligt snygg, att jag duger osv, men jag KÄNNER det inte.
Min dejt är ju alldeles för snygg för mig egentligen så jag har haft de där tankarna precis som du (sen är ju inte jag särskilt rolig heller men har väl andra sidor som uppskattas antar jag).
Nu släpper vi det så gott vi kan, vi är kap och våra dejter är priviligierade som får hänga med oss
När ska ni ses?

Nooo!
Ni skulle ju vara jättefina tillsammans

På måndag

 

[emma-vsm]

Nooo!
Ni skulle ju vara jättefina tillsammans

På måndag

Du kommer briljera!

 

[corzette]

Appropå osäkerheten ang "han är van vid så mkt snyggare tjejer" så måste jag erkänna att mitt "ligga runt med yngre HETA hur snygga som helst killar" fått mej att inse att "smaken är verkligen som baken" ... Har flera fotomodellssnygga killar (den ena ÄR fotomodell) som (förvisso väldigt sporadiska) kks och jag är definitivt inte fotomodellssnygg... Söt ja... Överviktig - definitivt (strax över 100kg på mina 175cm) .. De kan gå månader utan att vi ses men ibland plingar det till... Och hör jag av mej är de inte "åh nej" utan snarare väldigt positiva och kommer över i mån av tid.. (de pluggar och jobbar extra så tid är en bristvara hos de)

Så numer är jag mer "what ever rocks your boat" ... Är killen hos mej är han det för att han uppskattar att vara det.. Så snälla släpp "ni duger nog inte" för det gör ni ju... Helt klart...
Sen kan de ju hänga på annat som gör att det inte "blir" men utseendehetsen ska ni definitivt släppa !!! Personligheten är ju sen det man stannar för och den har ju inget med utseendet att göra... Finns många skitsnygga rövhattar... Man stannar inte för utseendet utan för hur de är ...