Hur vet man om man vill ha barn?

[Kilauea]

Tänkte förut att det vore ok med barn, men inte mer längtan än så.
Sen träffade jag sambon och sen slog längtan till och jag visste att jag ville ha barn med honom.

 

[cewe]

Fick frågan i nian av en klasskompis på en gympa-lektion av alla tillfällen.
Det var bara rent spontant ja jag vill ha barn.
Fast jag ändå inte varit speciellt "barnkär" och kastat mig över varenda unge jag sett.
Första spädbarn jag öht höll i var min förstfödde.

 

[pepp]

Jag är 35 och har alltid känt att jag inte vill ha barn..
Fram till nu. Nu är jag osäker, och tiden rinner iväg så det kommer nog ändå inte bli några hur som helst.

 

[Iamia]

Jag har sedan jag var jätteliten varit helt säker på att jag inte vill ha barn. När jag var liten sa väl mor/farföräldrarna någon gång att jag säkert skulle ändra mig när jag blev stor, men annars har ingen ”klagat”. När jag träffade maken hade jag ändå en kort period när jag kände att det kanske varit en bra idé med barn ändå. Kändes liksom som om vi var en ”perfect match” och maken skulle utan tvivel gjort sig bra som pappa. Men vi gjorde aldrig slag i saken eftersom ingen av oss var purunga ens när vi träffades, och maken har inte heller någon speciellt stark längtan efter barn. Nu såhär 10+ år senare (och fortfarande lycklig ihop med maken) är jag mycket nöjd över att vara barnlös.

 

[VLMF]

Jag har aldrig haft ett intresse av att skaffa barn - förrän jag träffade min nuvarande partner. Så för mig har det aldrig handlat om att jag vill en viss sak, ”oavsett vad”, utan hur mitt liv sett ut och med vem. Jag har alltså haft förhållanden förut utan att ha velat skaffa barn. Skulle det av någon anledning skita sig med honom är jag övertygad om att jag kommer återgå till att vara nöjd utan barn, så för mig är det helt enkelt inte ett statiskt tillstånd. Kan tillägga att jag var över 30 när jag träffade nuvarande, så innan dess fanns aldrig viljan alls.

Det här känner jag igen mig i. Har inte heller haft något intresse av det, och när jag var singel när jag närmade mig 30 funderade jag för första gången på om jag ville ha barn alls, och i så fall så gärna att jag skulle skaffa det själv. Blev ett glasklart nej på den frågan. Tidigare hade jag knappt tänkt tanken så det har inte varit aktuellt ens. På tanken om barn med en eventuell framtida partner, tänkte jag att jag inte så gärna vill ha barn att jag kommer vara drivande i den frågan, men kan nog tänka mig barn om partnern väldigt gärna vill ha barn, dvs mycket mer än mig. Och självklart att resten av relationen är så som jag vill ha den (tänkte främst avseende jämställdhet, ansvarstagande och samma tänk om vår vardag och framtid).

Så träffade jag nuvarande partner och han frågade ganska tidigt i vårt dejtande om var jag stod i barnfrågan, för han visste att han ville ha barn och det var viktigt för honom. Och då berättade jag att jag inte varit i den situationen att jag tagit ställning riktigt, och att jag inte skulle skaffa det själv, men att det inte var en helt stängd dörr åtminstone. Klipp till snart 4 år senare, jag är gravid i åttonde månaden och ser jättemycket fram emot att få barn ihop med just honom

 

[emma-vsm]

Jag är 35 och har alltid känt att jag inte vill ha barn..
Fram till nu. Nu är jag osäker, och tiden rinner iväg så det kommer nog ändå inte bli några hur som helst.

Det kanske inte alls är samma som för dig, men det enda tvivlet jag haft tror jag beror just på att ”snart har jag inget val längre”. Jag vet ju egentligen vart jag står och vad jag vill.

 

[FengurLaugar]

Jag har alltid velat ha barn och när jag träffade maken visste jag att han var den bästa människan jag skulle kunna skaffa barn ihop med. Vi har två och är nöjda. Älskar dom över allt och hela familjen har väldigt roligt tillsammans. Ingen av oss vill ha fler barn. Jag är 31 år nu, fick första barnet när jag var 23 år.

Svårt att svara på HUR jag visste att jag ville ha barn. Jag bara visste det, precis som att jag vet att jag absolut inte vill ha fler än de två jag har.

 

[Badger]

(Jag lägger denna under allmänt då jag inte enbart vill ställa frågan till föräldrar.)

Jag har alltid varit osäker på om jag vill ha barn eller inte. För 10år sedan fick jag en "knäpp" där jag verkligen kände att jag ville ha barn/bli gravid, men det gick över efter några år och jag har inte känt det sedan dess. När jag försöker föreställa mig mitt liv med barn så ser jag knappt något positivt med det utan det känns mest som något jobbigt.

Jag vill inte lägga så mycket vikt vid den negativa bilden jag har av att ha barn då jag omöjligen vet om det kommer bli så eller ej. Det svåra är för mig att verkligen känna efter vad jag vill. Jag vill helst ta något slags beslut då jag velat i så många år redan.

Så frågan till er som vet att ni vill/inte vill ha barn: Hur visste ni det?

Jag la ett slutdatum då jag skulle fundera på det när jag var 22 eller så till 32 år. Innan dess funderade jag inte på det helt enkelt. (jag var mest ganska säker på inte, men det blev ett efter några års fundering.)

Jag sa alltid till tjatiga människor att jag inte skulle ha barn, och var 60/40 på det. Men eftersom de var kloka och inte sa något mer om saken efter jag fyllt 18 så blev beslutet barn i lagom antal, ett.

 

[Hedinn]

Det här känner jag igen mig i. Har inte heller haft något intresse av det, och när jag var singel när jag närmade mig 30 funderade jag för första gången på om jag ville ha barn alls, och i så fall så gärna att jag skulle skaffa det själv. Blev ett glasklart nej på den frågan. Tidigare hade jag knappt tänkt tanken så det har inte varit aktuellt ens. På tanken om barn med en eventuell framtida partner, tänkte jag att jag inte så gärna vill ha barn att jag kommer vara drivande i den frågan, men kan nog tänka mig barn om partnern väldigt gärna vill ha barn, dvs mycket mer än mig. Och självklart att resten av relationen är så som jag vill ha den (tänkte främst avseende jämställdhet, ansvarstagande och samma tänk om vår vardag och framtid).

Så träffade jag nuvarande partner och han frågade ganska tidigt i vårt dejtande om var jag stod i barnfrågan, för han visste att han ville ha barn och det var viktigt för honom. Och då berättade jag att jag inte varit i den situationen att jag tagit ställning riktigt, och att jag inte skulle skaffa det själv, men att det inte var en helt stängd dörr åtminstone. Klipp till snart 4 år senare, jag är gravid i åttonde månaden och ser jättemycket fram emot att få barn ihop med just honom

Jag fick känslan redan efter första dejten...

Men jag tror att det för mig varit lite som @Emtherlia skriver, en jämställdhetsfråga också. Jag vägrar hamna i den typiska ”mamma-rollen” man ofta ser i heteroförhållanden med barn inblandade, och helt ärligt har jag flera gånger tidigare tänkt att om jag var man kanske intresset av att skaffa barn hade funnits på ett annat sätt. Med nuvarande partner är jag inte rädd för det, och därför blir väl också känslan annorlunda.

 

[lytesout95]

Jag har fram tills jag var 39 sagt nej till att skaffa barn. Då hade båda mina föräldrar gått bort och jag började tänka -varför inte? Blev gravid omgående och har nu ett utmärkt barn, men jag har inget sug efter fler.

 

[Elo]

Jag är både ambvialent och totalt övertygad i frågan.

Jag SKA inte ha barn. Jag hade inte blivit en tillräckligt bra förälder, alltså ska jag inte ha barn.

Jag har heller aldrig kännt något behov av barn. Eller barnlängtan. Tycker mest att (små) barn är obehagliga. Men ibland kan de vara roliga att umgås med, och ibland kan jag tänka "om jag var förälder så hade jag..."

 

[pepp]

Det kanske inte alls är samma som för dig, men det enda tvivlet jag haft tror jag beror just på att ”snart har jag inget val längre”. Jag vet ju egentligen vart jag står och vad jag vill.

Kan nog ligga nåt i det... jag är livrädd att bli lika ensam som min granne är (som varken har barn eller partner )

 

[pajaztar]

Jag har varit lite osäker, med tidigare partners har jag känt "NOPE ABSOLUT INTE" men med nuvarande fick jag verkligen barnlängtan. Så vi har ett barn. Han vill inte ha fler pga hälsoskäl, jag kunde nog tänka mig en till, men det är ingen sorg om det bara blir en.

 

[emma-vsm]

Kan nog ligga nåt i det... jag är livrädd att bli lika ensam som min granne är (som varken har barn eller partner )

Jag pratar mycket med min bästis om det. Vi har samma inställning och jag tänker att ensamhet inte beror på om man får barn eller inte, barn är ingen garanti liksom. Om man väljer ett liv utan barn tror jag att man (oftast) har andra typer av relationer som formar ens liv och nu är det ju kanske ännu mer vanligt att vara barnfri så jag tror att samhället kommer se annorlunda ut när vi är äldre. Vi brukar fantisera om att vi på ålderns höst kanske flyttar in i ett kollektiv med andra barnfria pensionärer och har det gött

 

[Voeux]

Kan nog ligga nåt i det... jag är livrädd att bli lika ensam som min granne är (som varken har barn eller partner )

Min mammas man var 34 när han träffade mamma, och hon 40 med två tonårsbarn. Hon ville inte ha fler och för honom var det inte avgörande. Nu är han en del av vår familj som vårt eget kött och blod. En extra-pappa, bästa vän och allt därtill. Han är även väldigt nära vän med vår pappa (som jag skrivit om i någon annan tråd), de har en så fin relation tycker jag. Inte en såndär grabbrelation att de golfar ihop då och då utan de ses, tar långpromenader ihop och pratar. Så det jag försöker säga är att barnlöshet inte på något vis behöver innebära ensamhet. Det finns både vänskapsrelationer och olika familjekonstellationer som täcker behovet fint. En nära vän till mig är helt bombsäker på att hon inte vill ha egna barn. Blev med barn med sin man nyligen och gjorde abort. Däremot drömmer de lite om att få vara familjehem till lite äldre barn.

 

[Migo]

Jag pratar mycket med min bästis om det. Vi har samma inställning och jag tänker att ensamhet inte beror på om man får barn eller inte, barn är ingen garanti liksom. Om man väljer ett liv utan barn tror jag att man (oftast) har andra typer av relationer som formar ens liv och nu är det ju kanske ännu mer vanligt att vara barnfri så jag tror att samhället kommer se annorlunda ut när vi är äldre. Vi brukar fantisera om att vi på ålderns höst kanske flyttar in i ett kollektiv med andra barnfria pensionärer och har det gött

Ja precis. Att skaffa barn betyder ju inte att man har nån som tar hand om en. Jag hade tyckt att det var väldigt otäckt om mina föräldrar haft den avsikten bakom min tillverkning...

 

[Blimblom]

Det undrar jag också... Är 34, har alltid tänkt att jag vill ha barn, men när jag blir äldre, och ju äldre jag blivit, desto mer velig har jag känt mig "om något år känns det nog rätt". Och så har det hållit på.

För ett år sen var det dags att ta ut spiralen, och jag satte inte i någon ny, jag och dåvarande sambon sa att blir jag gravid, så blir jag. Blev gravid första ägglossningen och var jätteglad, men fick missfall.
Sen började jag bli mindre och mindre sugen, blev lättad när gravtesterna inte var positiva. Såg relationen från ett nytt ljus och kände mig inte nöjd längre.

Nu vet jag inte vad jag känner, en del av mig vill absolut ha barn, jag gillar barn och barn brukar gilla mig. När jag ser folk gå runt med barnvagnar tänker jag att jag vill ju också. Jag vill bli gravid och uppleva det, ha en bebis. Men vill jag ha en 8-åring, en tonåring? Någon att ansvara för i så många år... Tänk gillar man inte personen den blir. Tänk blir den sjuk och man går under. Tänk om det går åt helvete med miljön. Tänk hittar jag ingen ny som det känns rätt med. Det kommer ta tid att börja om med någon, tänk är jag redan för gammal. Tänk om tänk om... Uöuöuö

 

[Tilly_85]

Har syskon som är ca 10 år yngre, kommer ihåg hur jobbiga jag tyckte dom var. Från tonåren tänkte jag att livet var slut om man skaffade sig barn. Dramatisk jag vet ^^ men kände det verkligen så.

Jag har sen utbildat mig, rest mkt, jobbat utomlands och verkligen gjort och upplevt mycket jag har haft lust att göra. Sen träffade jag en underbar människa, slog mig ner med honom och efter många år tillsammans tänkte jag om från hur jag tänkte i tonåren och ville skaffa en familj, med barn. Tänkte på det länge, gjorde listor över för och nackdelar och pratade mkt om det med min man och andra som har barn.

Det var speciellt när vi bodde ett år i Korea vi på allvar börja tänka på barn. Vi bodde i en expat miljö med många barnfamiljer. Dom med barn reste runt i Asien tillsammans med barnen, upplevde mkt tillsammans och dom verkade trivas med det. Då började jag inse att kanske man inte är fullt så låst med barn som jag sett för mig ändå

Det var mkt positivt på listan med fördelar som jag skrivit, så mkt att emot listan blev rätt kort. Samtidigt började jag också verkligen känna att jag ville ha det ansvaret som kommer med att vara förälder. Jag har verkligen tatt en helomvändning, blivit en riktig husmus och trivs som fisken i vattnet med att vara mamma. Jag trivs så bra med det att både jag och delar av min omgivning kanske blev lite överraskade men samtidigt så var det ett noga genomtänkt beslut.

Med det sagt så respekterar jag och förstår dom som inte vill ha barn. Kan flyga i taket på sådana som pressar andra med det. Just att skaffa barn är så omvälvande och står för en så stor livs förändring att folk ska ge fan i å pressa sin omgivning i den frågan. Älskar att folk mer och mer väljer sin egen väg i livet, att inte alla vill/kan passa in i samma mall och att man faktiskt kan göra val baserat på det man vill och inte bara på det som är förväntat.

Att öppna upp diskussionen om föräldraskap och att det är något inte alla önskar sig tycker jag känns väldigt sunt, nyttigt och hälsosamt.

Jag tycker inte det borde vara så självklart att alla ska/vill skaffa barn. Allt annat i livet ska så noga tänkas igenom men barn ska man bara typ blint skaffa sig? Nä, tror det finns många vinnare i att det blir ett genomtänkt beslut ist för norm

Till TS, jag tänker att velar man så tvivlar man. Hade man velat något mer än man inte vill, då hade det blivit av ^^ men måste du ta ett beslut nu på ja/nej? Vela är ju också ändå en form för beslut tänker jag, det är liksom varken ja eller nej utan att man vill avvakta

 

[Brassneck]

(Jag lägger denna under allmänt då jag inte enbart vill ställa frågan till föräldrar.)

Jag har alltid varit osäker på om jag vill ha barn eller inte. För 10år sedan fick jag en "knäpp" där jag verkligen kände att jag ville ha barn/bli gravid, men det gick över efter några år och jag har inte känt det sedan dess. När jag försöker föreställa mig mitt liv med barn så ser jag knappt något positivt med det utan det känns mest som något jobbigt.

Jag vill inte lägga så mycket vikt vid den negativa bilden jag har av att ha barn då jag omöjligen vet om det kommer bli så eller ej. Det svåra är för mig att verkligen känna efter vad jag vill. Jag vill helst ta något slags beslut då jag velat i så många år redan.

Så frågan till er som vet att ni vill/inte vill ha barn: Hur visste ni det?

När jag var yngre tänkte jag att jag nog skulle skaffa barn i framtiden. Sen kom framtiden och jag är fortfarande helt ointresserad. När jag har pratat med kvinnliga vänner som har barn verkar det vara en otroligt stark drift hos dem, en drift som jag inte ens kan föreställa mig litegrann. Så jag tror att det är ett säkert tecken på att jag inte vill ha barn.
Sen rent praktiskt lever jag inte ett liv där barn passar in. Inte heller är jag intresserad av att ändra på det. Så det känns också som ett bra tecken
Jag gillar barn, jobbar en del med barn. Men det behöver inte betyda att jag vill ta ansvar för ett 24h per dygn i resten av mitt liv.
Min partner vill inte heller ha barn så det har aldrig varit något att fundera på.

 

[Voeux]

TS jag har alltid vetat att jag vill, jag har längtat sen jag var 20. Sen som man bör som vuxen individ har jag både ifrågasatt och lekt med tanken att inte skaffa barn. Men det har varit kortvarigt, jag vet att jag vill så gärna.

Jag har egentligen inga råd att ge, men en liten reflektion i ämnet. Jag upplever att man ofta pratar om personer som verkligen vill, eller verkligen inte vill. Jag tänker att många nog orienterar sig där emellan. Man kanske inte ville, sen ville man för att man vill med just en specifik person som man träffat. Eller så ville man, men ångrar sig senare i livet. Eller så blev det bara så, och det kanske blev helt fantastiskt också. Jag förstår behovet att att vilja bestämma sig, för någonstans kanske man vill få en uppfattning om hur livet kommer att se ut framöver. Vill man verkligen och börjar komma in slutet av fertil ålder (om det nu är just egna biologiska barn man vill ha) så är det ju högst relevant att fundera på. Men ibland kanske man också bara kan luta sig tillbaks och se vad som väntar bakom nästa hörn Det är inget fel med det heller.