Hur vet man om man vill ha barn?

[Return_to_the_moon]

Jag la ett slutdatum då jag skulle fundera på det när jag var 22 eller så till 32 år. Innan dess funderade jag inte på det helt enkelt. (jag var mest ganska säker på inte, men det blev ett efter några års fundering.)

Jag sa alltid till tjatiga människor att jag inte skulle ha barn, och var 60/40 på det. Men eftersom de var kloka och inte sa något mer om saken efter jag fyllt 18 så blev beslutet barn i lagom antal, ett.

Jag säger också till alla som frågar/tjatar att jag inte vill ha barn även om jag är osäker.

Om det i slutändan skulle bli barn för mig så är det också ett barn som gäller.

 

[Return_to_the_moon]

Det undrar jag också... Är 34, har alltid tänkt att jag vill ha barn, men när jag blir äldre, och ju äldre jag blivit, desto mer velig har jag känt mig "om något år känns det nog rätt". Och så har det hållit på.

För ett år sen var det dags att ta ut spiralen, och jag satte inte i någon ny, jag och dåvarande sambon sa att blir jag gravid, så blir jag. Blev gravid första ägglossningen och var jätteglad, men fick missfall.
Sen började jag bli mindre och mindre sugen, blev lättad när gravtesterna inte var positiva. Såg relationen från ett nytt ljus och kände mig inte nöjd längre.

Nu vet jag inte vad jag känner, en del av mig vill absolut ha barn, jag gillar barn och barn brukar gilla mig. När jag ser folk gå runt med barnvagnar tänker jag att jag vill ju också. Jag vill bli gravid och uppleva det, ha en bebis. Men vill jag ha en 8-åring, en tonåring? Någon att ansvara för i så många år... Tänk gillar man inte personen den blir. Tänk blir den sjuk och man går under. Tänk om det går åt helvete med miljön. Tänk hittar jag ingen ny som det känns rätt med. Det kommer ta tid att börja om med någon, tänk är jag redan för gammal. Tänk om tänk om... Uöuöuö

Shit vad jag känner igen mig !

För 10 år sedan försökte jag och mitt ex bli gravida, i 3 år (!). Sedan började det knaka i fogarna och vi började skydda oss igen. I början av dessa år blev jag lite ledsen varje gång mensen kom men med tiden kände jag mindre. Blev även mindre och mindre sugen på barn när tiden gick.

Jag tänker också på miljö och att barnet kanske kommer må dåligt osv.

 

[Return_to_the_moon]

Har syskon som är ca 10 år yngre, kommer ihåg hur jobbiga jag tyckte dom var. Från tonåren tänkte jag att livet var slut om man skaffade sig barn. Dramatisk jag vet ^^ men kände det verkligen så.

Jag har sen utbildat mig, rest mkt, jobbat utomlands och verkligen gjort och upplevt mycket jag har haft lust att göra. Sen träffade jag en underbar människa, slog mig ner med honom och efter många år tillsammans tänkte jag om från hur jag tänkte i tonåren och ville skaffa en familj, med barn. Tänkte på det länge, gjorde listor över för och nackdelar och pratade mkt om det med min man och andra som har barn.

Det var speciellt när vi bodde ett år i Korea vi på allvar börja tänka på barn. Vi bodde i en expat miljö med många barnfamiljer. Dom med barn reste runt i Asien tillsammans med barnen, upplevde mkt tillsammans och dom verkade trivas med det. Då började jag inse att kanske man inte är fullt så låst med barn som jag sett för mig ändå

Det var mkt positivt på listan med fördelar som jag skrivit, så mkt att emot listan blev rätt kort. Samtidigt började jag också verkligen känna att jag ville ha det ansvaret som kommer med att vara förälder. Jag har verkligen tatt en helomvändning, blivit en riktig husmus och trivs som fisken i vattnet med att vara mamma. Jag trivs så bra med det att både jag och delar av min omgivning kanske blev lite överraskade men samtidigt så var det ett noga genomtänkt beslut.

Med det sagt så respekterar jag och förstår dom som inte vill ha barn. Kan flyga i taket på sådana som pressar andra med det. Just att skaffa barn är så omvälvande och står för en så stor livs förändring att folk ska ge fan i å pressa sin omgivning i den frågan. Älskar att folk mer och mer väljer sin egen väg i livet, att inte alla vill/kan passa in i samma mall och att man faktiskt kan göra val baserat på det man vill och inte bara på det som är förväntat.

Att öppna upp diskussionen om föräldraskap och att det är något inte alla önskar sig tycker jag känns väldigt sunt, nyttigt och hälsosamt.

Jag tycker inte det borde vara så självklart att alla ska/vill skaffa barn. Allt annat i livet ska så noga tänkas igenom men barn ska man bara typ blint skaffa sig? Nä, tror det finns många vinnare i att det blir ett genomtänkt beslut ist för norm

Till TS, jag tänker att velar man så tvivlar man. Hade man velat något mer än man inte vill, då hade det blivit av ^^ men måste du ta ett beslut nu på ja/nej? Vela är ju också ändå en form för beslut tänker jag, det är liksom varken ja eller nej utan att man vill avvakta

Jag har velat hela mitt liv, så vill iallafall känna mig mer säker på vad jag vill. Jag vill veta hur jag känner innerst inne utan att påverkas av alla mina konstiga tankar om föräldrarskap. Jag tror jag skulle få lite mer ro om jag kunde få fram hur jag känner.

 

[Return_to_the_moon]

TS jag har alltid vetat att jag vill, jag har längtat sen jag var 20. Sen som man bör som vuxen individ har jag både ifrågasatt och lekt med tanken att inte skaffa barn. Men det har varit kortvarigt, jag vet att jag vill så gärna.

Jag har egentligen inga råd att ge, men en liten reflektion i ämnet. Jag upplever att man ofta pratar om personer som verkligen vill, eller verkligen inte vill. Jag tänker att många nog orienterar sig där emellan. Man kanske inte ville, sen ville man för att man vill med just en specifik person som man träffat. Eller så ville man, men ångrar sig senare i livet. Eller så blev det bara så, och det kanske blev helt fantastiskt också. Jag förstår behovet att att vilja bestämma sig, för någonstans kanske man vill få en uppfattning om hur livet kommer att se ut framöver. Vill man verkligen och börjar komma in slutet av fertil ålder (om det nu är just egna biologiska barn man vill ha) så är det ju högst relevant att fundera på. Men ibland kanske man också bara kan luta sig tillbaks och se vad som väntar bakom nästa hörn Det är inget fel med det heller.

Jag tror också att det är såsom du säger: de som hörs mest är de som är bestämda på vad de vill, men det finns såklart massa personer där mittemellan som velar som mig.

Jag tror att om jag hade blivit gravid för 10 år sedan med mitt ex hade jag varit nöjd med det och haft ett bra liv som förälder (även om den relationen kanske skulle tagit slut ändå).

Det här ämnet kom upp senast jag pratade med min psykolog så det är därför jag funderar lite extra på det. Jag tror inte jag kommer komma fram till ett säkert svar (JA/NEJ), men det skulle vara skönt att vara lite mindre velig än jag är särskilt med tanke på min ålder och att jag förmodligen kommer behöva hjälp om jag kommer fram till att jag vill.

 

[Viva]

Jag vill inte och har nog vetat länge. När jag var yngre var det mera; Jag gillar inte barn. Sen började jag jobba i butik och fick brorsbarn och upptäckte att jag visst gillar barn och jag älskar brorsans. Men om det betyder att jag vill ha egna? Fortfarande nej.

 

[emma-vsm]

Jag har velat hela mitt liv, så vill iallafall känna mig mer säker på vad jag vill. Jag vill veta hur jag känner innerst inne utan att påverkas av alla mina konstiga tankar om föräldrarskap. Jag tror jag skulle få lite mer ro om jag kunde få fram hur jag känner.

Jag förstår hur du tänker men jag tror samtidigt att det är svårt att separera vad man känner från vad man tänker. Hur man tänker kring tex föräldraskap påverkar säkert också ens känslor, och vice versa. Jag tänker också att våra val inte alltid är så fria som vi tror utan formas och påverkas av vår omgivning och samhälle (men det är ju kanske en större fråga). Jag märker att mina tankar om hur livet ska eller kan se ut till viss del påverkas av vilka jag umgås med tex.

 

[Tilly_85]

Jag har velat hela mitt liv, så vill iallafall känna mig mer säker på vad jag vill. Jag vill veta hur jag känner innerst inne utan att påverkas av alla mina konstiga tankar om föräldrarskap. Jag tror jag skulle få lite mer ro om jag kunde få fram hur jag känner.

Du har kanske säkert redan gjort det, men har du skrivit ner alla dina tankar? Jag kan tycka det blir lättare att sortera och förstå mina tankar och mig själv när jag få skrivit ner allt som flyger runt i huvudet. Hoppas också denna tråden kan hjälpa dig sortera lite

just hur föräldraskapet blir påverkas av så väldigt mycket, både inifrån en själv och utifrån. Mycket av det kan man forma själv men det finns även andra faktorer som är mindre svåra att ändra på. Innan jag beslöt mig för barn läste jag på lite i form av böcker om föräldraskap och såg i lite tidningar riktat till familj och föräldrar. Kanske du kan läsa lite sådant?

 

[Linn-Nora]

Jag tycker det dyker upp såna här trådar en eller flera gånger per år. Och det förstår jag. Att skaffa barn, eller inte, är en stor fråga för många.


Jag har alltid velat ha barn, men då min partner inte ville, ljög jag för mig själv och min omgivning och sa att jag inte ville. I nästan tio år!
Det är nog få som har låtit så anti att skaffa barn som jag gjorde. Jag var så o-charmig att jag nästan blev arg på dom som skaffade barn, irriterad i alla fall. Som sagt väldigt o-charmig men så var det då.

Till slut insåg jag att anledningen till att jag reagerade så var för att jag gick emot mig själv. Det var avundsjuka för att andra "fick" det jag önskade mig innerst inne.

För mig är det det bästa som nånsin hänt! Om än mycket oro och sömnbrist!
I mitt fall kände jag att det inte fanns något alternativ. Jag kunde inte kompromissa bort barn ur mitt liv. Jag ville så oerhört gärna få uppleva detta.

Med det sagt. Jag kan känna att det ofta blir två läger i den här frågan. De som absolut inte vill och de som ville (okej, vissa mitt emellan såklart). Och även om det såklart är bra att läsa andras historier så är det bara man själv, ingen annan. Ingen partner, ingen familj eller inga kompisar som kan råda hur man ska göra. Det måste komma för en själv.

För min del hade jag blivit väldigt bitter om jag inte fått möjligheten att skaffa barn. För en annan är det inte så. Det är så olika.

 

[Tonto]

Jag känner inget sug alls för att skaffa barn eller ta hand om barn. Är äcklad av tanken på att vara gravid och få min kropp förstörd - och nej vi pratar inte bara utseendemässigt här, jag har flera kvinnor i min bekantskap som har fysiska men som försämrar deras liv dagligen pga deras graviditeter.

Men skulle jag träffa någon som skulle vara en suverän förälder och allt det där, som inte skulle kunna tänka sig att vara utan barn, så kanske jag skulle kunna kika på alternativ för att skaffa ett barn. Men själv skulle jag vara lika glad utan. (Säkert gladare haha.)

 

[Bison]

Det är också några av de nackdelar jag ser. Att inte kunna vara fri och att en människa kommer vara helt beroende av mig. Är inte heller särskilt barnkär.

Ja, jag skulle säkert gilla min egen unge men den kommer ha kompisar
Vill inte ha ungar i mitt hem, inte styra med kalas, gå på föräldramöten, komma överens med andra föräldrar osv.
Jag är en misantrop som undviker andra människor på min fritid.

 

[Kilauea]

Som barn brukade jag tänka att jag skulle leva själv med mina katter. Det var mitt ideal. Jag var ett lugnt och stillsamt barn och tyckte andra barn var brötiga. Gillade aldrig att vara barn själv, mådde mycket dåligt och kände maktlöshet och ångest tidigt i livet. Därav tror jag att min inställning till egna barn i vuxen ålder formades utifrån min egen upplevelse. Detta ändrades successivt efter att jag träffat min sambo (som hade en idyllisk barndom, och är en jättebra pappa). Så jag tror att mycket beror på yttre omständigheter?

Jag tycker fortfarande att många andra barn är brötiga. Och kladdiga...
För mig är det verkligen "mina barn och andras ungar".

 

[Modest]

Kan det vara så enkelt? Att vet man inte så vill man inte. Skönt om jag visste att det var så , men tror det är mer komplext, iallafall för mig.

Jag kommer såklart inte skaffa barn om jag är osäker som jag är nu. Det jag försöker göra nu är att inte försöka föreställa mig hur det skulle vara att ha barn då jag omöjligen kan veta att det skulle bli så som jag tänker mig. Jag vill få fram känslan om jag vill eller inte ha barn. Det är skitsvårt då (de negativa) tankarna tar över.

För mig är det så enkelt. Men jag litar väldigt mycket på min känsla för saker istället för att övertänka. Jag tror inte att man kommer fram till känslomässiga beslut genom att tänka.

(ska jag spinna vidare på det så brukar det snarare vara så att om man inte har så god kontakt med sina känslor och därmed inte vet vad man vill, så försöker tänka ut vad man känner. Det brukar funka sisodär.)

 

[Linn-Nora]

Jag känner inget sug alls för att skaffa barn eller ta hand om barn. Är äcklad av tanken på att vara gravid och få min kropp förstörd - och nej vi pratar inte bara utseendemässigt här, jag har flera kvinnor i min bekantskap som har fysiska men som försämrar deras liv dagligen pga deras graviditeter.

Men skulle jag träffa någon som skulle vara en suverän förälder och allt det där, som inte skulle kunna tänka sig att vara utan barn, så kanske jag skulle kunna kika på alternativ för att skaffa ett barn. Men själv skulle jag vara lika glad utan. (Säkert gladare haha.)

Syftar enbart på det fetade i ditt inlägg
Men det är så sorgligt att det fortfarande på 2000-talet går runt kvinnor som inte sjukvården tar tag i och hjälper tillräckligt efter graviditet och förlossning. Att det ska vara en sak som gör att man väljer bort barn (menar inte dig nu @Tonto utan filosoferar bara kring ämnet).
Jag tycker det är så jäkla illa att inte mer resurser finns för att hjälpa kvinnor med graviditets och förlossningsskador. Det GÅR i de allra flesta fallen att göra mycket. Varför är det så många som inte får hjälp. Så frustrerande!

 

[Tonto]

Syftar enbart på det fetade i ditt inlägg
Men det är så sorgligt att det fortfarande på 2000-talet går runt kvinnor som inte sjukvården tar tag i och hjälper tillräckligt efter graviditet och förlossning. Att det ska vara en sak som gör att man väljer bort barn (menar inte dig nu @Tonto utan filosoferar bara kring ämnet).
Jag tycker det är så jäkla illa att inte mer resurser finns för att hjälpa kvinnor med graviditets och förlossningsskador. Det GÅR i de allra flesta fallen att göra mycket. Varför är det så många som inte får hjälp. Så frustrerande!

Jag har en vän som fått hjälp, men som ändå aldrig kommer fungera "normalt" igen, men jag håller med om att sjukvården är undermålig på just förlossningsskador, det är nästan som att det är "normalt" att inte fungera efteråt. Typ alla mina bekanta som har haft barn sätter även benen i kors när dom nyser för att dom inte kan hålla sig. Men det är helt klart en av anledningarna till att jag INTE är sugen på barn.

 

[Fetaost]

Jag viste aldrig om jag ville ha barn eller inte. Det lutade mest åt inte. Jag och min dåvarande sambo pratade mycket om vi ville skaffa eller ej utan att komma fram till vad vi ville. Men fyra år in i förhållandet råkade det bara bli så att jag blev gravid. Vi kände efter och kände att "yes...detta vill vi" och det var genuin lycka. Däremot kände vi omedelbart att detta var det barn vi ville ha och inte fler.
Och så blev det. Ingen av oss ångrade oss.

 

[Happimess]

Jag har, med undantag av en sinnesförvirrad period för några år sedan, alltid vetat att jag aldrig kommer skaffa barn. Jag är verkligen en person i yttersta ytterkanten vilket jag vet ofta är provocerande- jag hatar allt barnrelaterat, jag tycker barn är fruktansvärt jobbiga, tråkiga (och äckliga...) och att graviditeter & förlossningar är groteska.

Det finns ingen som helst mening med barn i mitt liv. Det skulle inte bidra med någonting alls, och bara sätta upp hinder och krossa drömmar för mig. Det finns så mycket annat jag vill lägga min tid och mina pengar på. Jag älskar att bara ta ansvar för mig själv och mina djur, jag vill inte bli livslångt uppbunden till någonting. Och hur mycket jag än älskar min fästman och ser att han säkert skulle bli en "fin pappa" så är det glasklart för mig att merparten av ansvaret skulle hamna på mig, vilket känns mardrömslikt.

Därmed inte sagt att det är ett lätt beslut eller att beslutet gör att man känner sig trygg och lever lycklig i alla sina dar. Barnnormen/diskursen är så fruktansvärt stark och jag kämpar dagligen med att hitta barnfria sammanhang där jag kan känna mig trygg över tid. Jag har varit/är hela tiden med om relationer som strandar för att jag inte står ut med att 95 % av en middag handlar om att delge varandra förlossningshistorier eller älta hur dåligt de sover. Visst kan man aldrig kräva att alla samtal på en middag alltid uppskattas av alla inblandade, men det måste ju finnas någon slags balans.

Min absoluta utopi hade varit att leva i ett barnfritt samhälle. En liten stad någonstans i världen där man kan leva vardagsliv utan att behöva vara i kontakt med barn. Där man kan handla, gå på bio, gå ut med hunden, träna, vara i stallet, gå på spa, utan att behöva riskera att snoriga, skrikande barn plötsligt uppenbarar sig där de är som minst lämpliga.

 

[Pilot]

Jag funderar också och i perioder väldigt mycket. Oroar mig för att hamna i ett förhållande som blir ojämställt (en av mina värsta farhågor) och vet inte om jag vill binda upp mig på det viset när det gäller barn. Mår dåligt i perioder och undrar om det är rättvist mot ett barn?
Har aldrig riktigt velat ha barn, men jag hade samtidigt väldigt gärna ha den upplevelsen och allt det ikring barn som följer med. Tycker om barn rent generellt och att de är kul med barn.

Är i startgroparna för att ta tag i att frysa ägg, har ett par år kvar att fundera och vill inte råka ut för att kroppen tycker det är "för sent". Har även funderingar på att eventuellt skaffa barn på egenhand.

Jag har ett par vänner som ångrar sig att de skaffat barn och träffat mer än en kvinna som gjort det, men jag försöker tänka att vi har alla olika förutsättningar (och i de flesta fallen handlade det troligen om att det gjorde det för att det förväntades av dem).

 

[emma-vsm]

Barnnormen/diskursen är så fruktansvärt stark och jag kämpar dagligen med att hitta barnfria sammanhang där jag kan känna mig trygg över tid. Jag har varit/är hela tiden med om relationer som strandar för att jag inte står ut med att 95 % av en middag handlar om att delge varandra förlossningshistorier eller älta hur dåligt de sover. Visst kan man aldrig kräva att alla samtal på en middag alltid uppskattas av alla inblandade, men det måste ju finnas någon slags balans.

Såhär känns det för mig också. Jag kan absolut uppskatta att hänga med barn jag känner och gillar men bara i små doser, och helst äldre barn/tonåringar som man kan snacka med. Och föräldrar är svårare eftersom samtalen oftast är så långt ifrån vad jag känner igen mig i. Men det är säkert samma sak för föräldrarna, dom vill säkert dela och bolla saker som är aktuellt för dom, och det innebär oftast att vi inte har så stort utbyte av varandra.

 

[Asko]

Jag frågar mig själv varför jag skulle vilja ha barn. Det första som dyker upp i huvudet är för att ha någon som tar hand om en när man är gammal. Och för mig känns det bara så fel att skaffa barn av den anledningen så det blir inga barn så länge det dyker upp som första anledningen.

Känner även att jag inte kan vara en tillräckligt bra förälder för mitt eventuella barn (pga psykologiska problem jag har) rent praktiskt/logistiskt - och en sådan uppväxt vill jag inte ge någon annan människa. Min mamma var/är en älskad mamma, och om jag skulle bli mamma så skulle jag vilja vara lika beredd på att ställa upp som hon var/är. Och det kan jag inte just nu.

 

[Freazer]

(Jag lägger denna under allmänt då jag inte enbart vill ställa frågan till föräldrar.)

Jag har alltid varit osäker på om jag vill ha barn eller inte. För 10år sedan fick jag en "knäpp" där jag verkligen kände att jag ville ha barn/bli gravid, men det gick över efter några år och jag har inte känt det sedan dess. När jag försöker föreställa mig mitt liv med barn så ser jag knappt något positivt med det utan det känns mest som något jobbigt.

Jag vill inte lägga så mycket vikt vid den negativa bilden jag har av att ha barn då jag omöjligen vet om det kommer bli så eller ej. Det svåra är för mig att verkligen känna efter vad jag vill. Jag vill helst ta något slags beslut då jag velat i så många år redan.

Så frågan till er som vet att ni vill/inte vill ha barn: Hur visste ni det?

Det visste jag inte, hade noll sug efter barn. Kunde dock känna känslan av att när jag såg söta bebisar att ”jag vill kanske också” men jag äcklades av tanken att själv bära fram och framför allt att föda. Blev gravid, gick i terapi för att hantera det. Födde barnet och gjorde om det en gång till och fick ett barn till. Jag är en av dom som verkligen avskyr själva graviditeten och att föda men jag älskar verkligen mina barn och skulle aldrig vilja ha det ogjort.