Hur vet man om man vill ha barn?

[Sigvard]

Tråkiga, tjatiga eller högljudda har inget av mina barn varit

Föräldrar tenderar att vara hemmablinda för det.

 

[nightcrawler]

Just det tänker man ofta inte att barn gör om man vill ha barn. Utan tvärtom. Vi gör alla lite olika värderingar helt enkelt.

Det gör man så klart inte. Jag värderar att slippa ta hand om andra. Särskilt när risken är stor att ett eventuellt barn skulle bli som jag, må som jag. Förutom att jag skulle vara en ruggigt dålig förälder så skulle jag må fruktansvärt dåligt om mitt barn blev som jag. Skulle aldrig ens fundera på att utsätta en annan människa för det psykiska helvete jag har medvetet.

 

[sjoberga]

Föräldrar tenderar att vara hemmablinda för det.

Tråkig är ett förhållandevis subjektivt begrepp, så det köper jag att andra kan tycka med annan definition av hur en människa ska vara för att inte vara tråkig.
Tjatig och högljudd är inte lika subjektivt även om gränserna kan vara olika.

 

[sthu]

Tråkiga, tjatiga eller högljudda har inget av mina barn varit och det är inte min allmänna uppfattning om de barn jag träffar annars heller.

Jag bor granne med en förskola. Högljutt och tjatigt är bara förnamnet. För att inte tala om alla leksaker som slängs ut över staketet, ut på vägen. Jag har dessutom städat på en förskola och kan lägga till att många ungar är elaka, inte gulligt ärliga som personal och föräldrar gärna kallar det.

 

[Bison]

Lite OT men jag blir alltid lite kofunderad när folk säger att dom "inte gillar barn". Som att barn vore en homogen grupp, och inte ett tillstånd man befinner sig i innan man sedan blir ungdom, vuxen and so on. Gör barn dig obekväm? Är dom inte tillräckligt stimulerande umgänge? Genuint nyfiken på vad som egentligen menas.

Barn har vissa gemensamma nämnare, bebisar skriker, luktar äckligt, blöjor behöver bytas, spyr, behöver massa omvårdnad osv.
Barn gör mig inte obekväm, jag är bara ointresserad eftersom jag inte har något utbyte av att umgås med dem.
Jag är inte särskilt förtjust i människor överlag, barn är små människor

 

[miumiu]

De är tråkiga, tjatiga och högljudda Är väl inte konstigare än att säga att man inte gillar män? Jag gillar inte de flesta män heller.

Jag tycker iofs att det är rätt konstigt att säga så om män också

Alla såna, "jag gillar inte män, jag gillar inte kvinnor, jag gillar inte barn, invandrare, sossar..." eller vad det nu kan vara, är lika märkligt i min värld.

 

[miumiu]

Barn har vissa gemensamma nämnare, bebisar skriker, luktar äckligt, blöjor behöver bytas, spyr, behöver massa omvårdnad osv.
Barn gör mig inte obekväm, jag är bara ointresserad eftersom jag inte har något utbyte av att umgås med dem.
Jag är inte särskilt förtjust i människor överlag, barn är små människor

Nej, när man radar upp allt besvärligt jobb kring just bebisar blir det ju inte särskilt säljande reklam
Har dock viss förståelse för just "människor"-biten, det är väl den generaliseringen jag får leva med att acceptera. Även om vi inte är särskilt lika varandra kan många vara rätt tröttsamma

 

[emma-vsm]

Jag tycker iofs att det är rätt konstigt att säga så om män också

Alla såna, "jag gillar inte män, jag gillar inte kvinnor, jag gillar inte barn, invandrare, sossar..." eller vad det nu kan vara, är lika märkligt i min värld.

Jag har också svårt för den typen av generaliseringar. Men jag kan tex tänka att jag inte gillar en viss typ av maskulinitet eller mansnorm. Alltså mer ett beteende än en grupp människor. Och det kanske är ungefär så jag tänker om barn också, som @Happimess förklarade bra.

 

[Bufera]

Jag har väl nästan alltid velat ha barn, i alla fall från 20års åldern. Sen köpte jag häst och kunde inte riktigt tänka mig att ha barn som skulle ta tid från mitt intresse.
Fortsatte med det tänket i flera år, har varit tillsammans med min sambo i 11år, han har alltid velat ha barn i varierande mängd. Allt från en till ett fotbollslag
Min syskon började få barn för 6 årsen, då började suget efter barn komma tillbaka lite men inte fullt ut.
Sen från "ingenstans" fick både jag och sambon ett jätte sug efter barn i somras och bestämde oss för att börja pröva nästa år.

Tror att allt bara kändes rätt, hästen är utlånad och sambon börjar bli "äldre". Vi ville orka med framtida barn ordentligt.

 

[Ms_Antrop]

Jag har nästan alltid velat ha barn (inte som tonåring dock, men innan och efter det), men jag har aldrig vart speciellt förtjust i barn och verkligen aldrig vart en sån där som barn trivs med - troligen för att jag blev så stel i närheten av dom
Hursom så har jag idag ett barn, och det är nog. Hon är ju såklart världens bästa barn (inte nå partisk ) och väldigt snäll och lätthanterlig - om än sjövild, precis som sin far.
Dock har ju även jag fått uppleva detta med att dom små liven har kompisar! Inte lika kul eftersom det innebär att jag måste umgås med andra barn - vilket jag fortfarande inte gillar. Som tur är har jag blivit "bättre" på att umgås med barn nu när jag har en egen.

 

[miumiu]

Jag har nästan alltid velat ha barn (inte som tonåring dock, men innan och efter det), men jag har aldrig vart speciellt förtjust i barn och verkligen aldrig vart en sån där som barn trivs med - troligen för att jag blev så stel i närheten av dom
Hursom så har jag idag ett barn, och det är nog. Hon är ju såklart världens bästa barn (inte nå partisk ) och väldigt snäll och lätthanterlig - om än sjövild, precis som sin far.
Dock har ju även jag fått uppleva detta med att dom små liven har kompisar! Inte lika kul eftersom det innebär att jag måste umgås med andra barn - vilket jag fortfarande inte gillar. Som tur är har jag blivit "bättre" på att umgås med barn nu när jag har en egen.

Just det med kompisar tycker jag har varit oväntat roligt faktiskt! Var inte heller en sån person som älskade alla barn just för att dom var barn innan, och är det absolut inte nu heller, men sonens "bästisar" har varit oväntat skojiga individer allihop. Han har lyckats plocka guldkornen helt enkelt, håller tummarna att det fortsätter så

 

[Voeux]

Jag ogillar att man inte kan kommunicera med dem på ett vuxet sätt. Jag ogillar att de ofta är kladdiga, smutsiga, snoriga eller dylikt. Jag ogillar att de inte kan "vett och etikett" och sociala regler. Jag ogillar att de har dålig impulskontroll och är små vulkaner av känslor. Jag ogillar att de inte har känsla för turtagning och hänsynstagande i interaktioner. Jag ogillar att de är själviska eller "falskt empatiska". Jag ogillar att de testar gränser. Jag ogillar att de (ofta!) är skrikiga och högljudda.

Alltså, jag har 100 % förståelse för att allt det där är fullkomligt naturligt hos barn och att det är nödvändiga utvecklingssteg under uppväxten och att de lär sig allt eftersom. Men det betyder inte att det blir mindre odrägligt för det.

Jag tycker dessutom att det är dötrist att leka och förställa mig. Helt klart är det inte ett tillräckligt stimulerande umgänge - barn är verkligen råtråkiga.

Och sen finns det ju miljoner saker som egentligen inte har med barnet i sig att göra men med barnets närvaro, som att samtalen blir avbrutna tusen gånger om eller att aktiviteterna måste barnanpassas om de skall följa med, men som sammantaget bidrar till att jag inte gillar "närvaro av barn". Så när folk säger att de inte gillar barn gäller i alla fall för mig kombinationen av ett barn i sig och konsekvenserna av barnets närvaro.

Känner igen mig i så mycket du skriver. Sedan har jag inte haft så mycket kontakt med små barn så jag blir, utöver allt det där, dessutom väldigt osäker på hur jag ska bemöta barn och hur jag ska hålla i dem om någon sätter en unge i knät på mig.

Jag har trots det, som jag skrev innan, stark barnlängtan så jag tror definitivt att jag kommer att bli en mina barn - andras ungar person. Men barn är snoriga små sociala UFOn

 

[miumiu]

Jag ogillar att man inte kan kommunicera med dem på ett vuxet sätt. Jag ogillar att de ofta är kladdiga, smutsiga, snoriga eller dylikt. Jag ogillar att de inte kan "vett och etikett" och sociala regler. Jag ogillar att de har dålig impulskontroll och är små vulkaner av känslor. Jag ogillar att de inte har känsla för turtagning och hänsynstagande i interaktioner. Jag ogillar att de är själviska eller "falskt empatiska". Jag ogillar att de testar gränser. Jag ogillar att de (ofta!) är skrikiga och högljudda.

Alltså, jag har 100 % förståelse för att allt det där är fullkomligt naturligt hos barn och att det är nödvändiga utvecklingssteg under uppväxten och att de lär sig allt eftersom. Men det betyder inte att det blir mindre odrägligt för det.

Jag tycker dessutom att det är dötrist att leka och förställa mig. Helt klart är det inte ett tillräckligt stimulerande umgänge - barn är verkligen råtråkiga.

Och sen finns det ju miljoner saker som egentligen inte har med barnet i sig att göra men med barnets närvaro, som att samtalen blir avbrutna tusen gånger om eller att aktiviteterna måste barnanpassas om de skall följa med, men som sammantaget bidrar till att jag inte gillar "närvaro av barn". Så när folk säger att de inte gillar barn gäller i alla fall för mig kombinationen av ett barn i sig och konsekvenserna av barnets närvaro.

Jag hör dig på mycket i ditt inlägg, vill dock bara inflika "inte alla barn" på vissa punkter. Mycket är ju resultat av uppfostran redan i tidig ålder, så stör mig betydligt mer på föräldrar som inte guidar sina barn rätt än jag stör mig på barnet ifråga. Sen finns det barn som nästan har FÖR välutvecklad empati, där är många vuxna betydligt mer känslokalla. Kanske inte som ett-tvååringar men min femåring har ett världssamvete a la Greta, redan.

 

[Roheryn]

Nu vet jag inte vad jag känner, en del av mig vill absolut ha barn, jag gillar barn och barn brukar gilla mig. När jag ser folk gå runt med barnvagnar tänker jag att jag vill ju också. Jag vill bli gravid och uppleva det, ha en bebis. Men vill jag ha en 8-åring, en tonåring? Någon att ansvara för i så många år... Tänk gillar man inte personen den blir. Tänk blir den sjuk och man går under. Tänk om det går åt helvete med miljön. Tänk hittar jag ingen ny som det känns rätt med. Det kommer ta tid att börja om med någon, tänk är jag redan för gammal. Tänk om tänk om... Uöuöuö

Haha - så olika det kan vara! Anledningen till min stora tvekan till att skaffa barn var att jag inte är särskilt förtjust i bebisar och riktigt små barn, jag tycker liksom de är SÅ ointressanta... Däremot ett nyfiket förskolebarn som frågar om allting, ett skolbarn att hjälpa med läxorna, ett tonårsbarn att diskutera livet med och tillslut hjälpa ut i vuxenlivet - DET har jag alltid velat ha!

Jag har ett barn, som nu är 20 år. Om jag tittar tillbaka så var det obekvämt att vara gravid och föda barn och meckigt att amma, och delar av barnuppfostran ÄR jobbigt, men det har också varit jättekul att följa en människas utveckling från barn till vuxen, fantastiskt med alla gemensamma utflykter, hundpromenader, hästtävlingar och ridturer och underbart att se en nästan vuxen människa för första gångerna pröva vingarna själv i livet och lyckas!

Jag gillar väldigt mycket den person min dotter blev/är. Vi har bråkat massor genom åren - vi är båda rätt envisa med mycket temperament - men vi är också själsfränder i mycket och har en stor gemensam passion i hästarna. Hon är min favoritperson i världen, den jag skulle göra allt för. Visst finns det föräldra-/barnrelationer som inte funkar, men jag tro ändå att de allra flesta föräldrar känner som jag gör för sina barn.

Men var och en fattar sina egna beslut - jag kan inte säga till någon annan att den bör eller inte bör skaffa barn, det måste få vara ett personligt beslut. Jag känner väl på något sätt att jag står med en fot i varje läger - jag känner stor förståelse och sympati för dem som inte vill ha barn, jag har ju själv varit där, samtidigt som jag ju faktiskt är förälder och därmed kan relatera till dem som vill ha barn (även om jag personligen inte haft någon riktig barnlängtan).

 

[Asko]

Jag ogillar att man inte kan kommunicera med dem på ett vuxet sätt. Jag ogillar att de ofta är kladdiga, smutsiga, snoriga eller dylikt. Jag ogillar att de inte kan "vett och etikett" och sociala regler. Jag ogillar att de har dålig impulskontroll och är små vulkaner av känslor. Jag ogillar att de inte har känsla för turtagning och hänsynstagande i interaktioner. Jag ogillar att de är själviska eller "falskt empatiska". Jag ogillar att de testar gränser. Jag ogillar att de (ofta!) är skrikiga och högljudda.

Alltså, jag har 100 % förståelse för att allt det där är fullkomligt naturligt hos barn och att det är nödvändiga utvecklingssteg under uppväxten och att de lär sig allt eftersom. Men det betyder inte att det blir mindre odrägligt för det.

Jag tycker dessutom att det är dötrist att leka och förställa mig. Helt klart är det inte ett tillräckligt stimulerande umgänge - barn är verkligen råtråkiga.

Och sen finns det ju miljoner saker som egentligen inte har med barnet i sig att göra men med barnets närvaro, som att samtalen blir avbrutna tusen gånger om eller att aktiviteterna måste barnanpassas om de skall följa med, men som sammantaget bidrar till att jag inte gillar "närvaro av barn". Så när folk säger att de inte gillar barn gäller i alla fall för mig kombinationen av ett barn i sig och konsekvenserna av barnets närvaro.

Jag håller med dig i det mesta men tyckte det var intressant när du beskrev "falskt empatiska", skulle du kunna beskriva vad du menade med det?
För min egen del så kan jag tycka när barn är empatiska så är de det på riktigt, med det sagt så är det ändå ganska sällsynt med empati Jag tänker att vuxna med empati kan göra bra saker för att de "ska", för att känna sig duktig/bra etc. Jag får inte riktigt samma känsla av barn med empati.
Eller är det för att få julklappar av tomten typ?

 

[Happimess]

Jag håller med dig i det mesta men tyckte det var intressant när du beskrev "falskt empatiska", skulle du kunna beskriva vad du menade med det?
För min egen del så kan jag tycka när barn är empatiska så är de det på riktigt, med det sagt så är det ändå ganska sällsynt med empati Jag tänker att vuxna med empati kan göra bra saker för att de "ska", för att känna sig duktig/bra etc. Jag får inte riktigt samma känsla av barn med empati.
Eller är det för att få julklappar av tomten typ?

Att barn gärna visar sig vara generösa och snälla när de förstår att det innebär fördelar för dem. Min brorsdotter var ett klockrent exempel på det, hon kunde springa runt bordet och dela kakor till alla när vi fikade, för hon visste att alla tyckte det var gulligt och "generöst" och hon fick beröm för det. Men så fort hon fått berömmet skulle hon plocka tillbaka kakorna och ha dem för sig själv. Hon gjorde samma sak i flera andra sammanhang, typ delade med sig av leksaker till sina vänner/syskon när någon såg men roffade tillbaka dem så fort hon trodde att vi vänt ryggen till. Eller när lillasystern slog sig och hon rusade fram och "tröstade" och en liten stund senare blev arg för att hon inte hade fått någon belöning/bekräftelse för det utan uppmärksamheten riktades mot lillasystern. Minns inte exakt hur hon uttryckte det men minns att hennes föräldrar (min bror + fru alltså) var lite oroade över hennes lätt sociopatlika beteende ett tag där....

Men visst, empati är ju en egenskap som barn faktiskt börjar lära sig/utforska väldigt tidigt, säkerligen för att det finns en evolutionär fördel i det. Tänker att den där "beräknade empatin" är en del av inlärningen Som säkerligen inte hjälps av att vuxna villkorar det med det som du är inne på, "om du inte är snäll får du inga julklappar"

Frågan är ju i förlängningen om det finns någon äkta empati/generositet, men det är annan filosofisk diskussion

 

[Tilly_85]

Att barn gärna visar sig vara generösa och snälla när de förstår att det innebär fördelar för dem. Min brorsdotter var ett klockrent exempel på det, hon kunde springa runt bordet och dela kakor till alla när vi fikade, för hon visste att alla tyckte det var gulligt och "generöst" och hon fick beröm för det. Men så fort hon fått berömmet skulle hon plocka tillbaka kakorna och ha dem för sig själv. Hon gjorde samma sak i flera andra sammanhang, typ delade med sig av leksaker till sina vänner/syskon när någon såg men roffade tillbaka dem så fort hon trodde att vi vänt ryggen till. Eller när lillasystern slog sig och hon rusade fram och "tröstade" och en liten stund senare blev arg för att hon inte hade fått någon belöning/bekräftelse för det utan uppmärksamheten riktades mot lillasystern. Minns inte exakt hur hon uttryckte det men minns att hennes föräldrar (min bror + fru alltså) var lite oroade över hennes lätt sociopatlika beteende ett tag där....

Men visst, empati är ju en egenskap som barn faktiskt börjar lära sig/utforska väldigt tidigt, säkerligen för att det finns en evolutionär fördel i det. Tänker att den där "beräknade empatin" är en del av inlärningen Som säkerligen inte hjälps av att vuxna villkorar det med det som du är inne på, "om du inte är snäll får du inga julklappar"

Frågan är ju i förlängningen om det finns någon äkta empati/generositet, men det är annan filosofisk diskussion

Vet inte hur gammal din brorsdotter var när detta var men förmågan att sätta sig in i hur andra upplever en situation kommer efter ens egna upplevelser. Dvs hon blir glad för att ge kakor men förstår inte att någon kan bli ledsen om hon tar tillbaka dom, detta kan översättas även till andra liknande situationer. Hjärnans utveckling kommer i olika stadier och även den förmåga att förstå sammanhang i olika grad.

 

[Asko]

Att barn gärna visar sig vara generösa och snälla när de förstår att det innebär fördelar för dem. Min brorsdotter var ett klockrent exempel på det, hon kunde springa runt bordet och dela kakor till alla när vi fikade, för hon visste att alla tyckte det var gulligt och "generöst" och hon fick beröm för det. Men så fort hon fått berömmet skulle hon plocka tillbaka kakorna och ha dem för sig själv. Hon gjorde samma sak i flera andra sammanhang, typ delade med sig av leksaker till sina vänner/syskon när någon såg men roffade tillbaka dem så fort hon trodde att vi vänt ryggen till. Eller när lillasystern slog sig och hon rusade fram och "tröstade" och en liten stund senare blev arg för att hon inte hade fått någon belöning/bekräftelse för det utan uppmärksamheten riktades mot lillasystern. Minns inte exakt hur hon uttryckte det men minns att hennes föräldrar (min bror + fru alltså) var lite oroade över hennes lätt sociopatlika beteende ett tag där....

Men visst, empati är ju en egenskap som barn faktiskt börjar lära sig/utforska väldigt tidigt, säkerligen för att det finns en evolutionär fördel i det. Tänker att den där "beräknade empatin" är en del av inlärningen Som säkerligen inte hjälps av att vuxna villkorar det med det som du är inne på, "om du inte är snäll får du inga julklappar"

Frågan är ju i förlängningen om det finns någon äkta empati/generositet, men det är annan filosofisk diskussion

Då förstår jag bättre, tack

 

[lingonben]

Jag är en sådan som har svängt i barnfrågan, för fram till sena tjugoårsåldern var jag bara "NEJ NEJ ALDRIG" när barn kom på tal. Sen väcktes nånslags nyfikenhet hos mig, att jag ville inte gå vidare genom livet utan att få reda på hur det här med barn och föräldraskap är. Kalla det biologisk klocka eller vad du vill Tyvärr råkade jag skaffa barn med en man som visade sig vara mycket mer egocentrisk och jämställdhetsmässigt dinosaur än jag fattat, så jag är skild sen många år tillbaka. Det är en sorg hos mig att mina barn inte har en bättre pappa, men vi reder oss. Mina barn är i skolåldern nu och alldeles väldigt trevliga och kloka individer, vi har skoj ihop och jag ser fram emot att se hur de blir som vuxna. Någon rosenskimrande hallelujaupplevelse tyckte jag dock aldrig att varken graviditet eller småbarnsliv var. Mest hårt slit, sömnbrist och hormonknas... Tackolov hade jag vänner som jag kunde få ventilera eländeskänslorna med föräldraskapet med, för det var förfärligt mycket rosenskimmer bland folket i föräldragrupperna på BVC och öppna förskolan. Plus att jag blev lätt förfärad över hur ojämställt allt var när jag fick inblick i folks liv här i området. Från jobbet var jag van vid att pappor tog ut långa föräldraledigheter och sen jobbade deltid när barnen var små, häromkring not so much...

 

[Ramona]

Jag har ingen barnlängtan och har aldrig haft. Jag har i perioder trott att jag vill ha barn, men ju mer jag vänjer mig vid frihet och ju mer jag ser vad mina vänner går igenom ju mer säker på är jag att jag inte ska ha några barn. Jag är absolut ingen barnhatare, men jag är helt enkelt inte sugen på att ha egna barn. Jag gosar gärna med mina vänners barn när de är små, men så fort de inte är sådär små längre ser jag inte alls poängen med dem förrän möjligtvis när de är tonåringar och börjar få lite åsikter och börjar tänka lite politiskt mm.

Skulle jag mot förmodan träffa någon som verkligen vill ha barn, så kanske jag skulle skaffa om allting annat med oss rätt. Men jag är inte ett dugg intresserad av att skaffa barn själv. Och jag är ändå 42 år gammal, så ska jag ha barn har jag typ något år på mig bara, om ens det.