Hur upplever ni? - Att ha barn?

[Cizma]

Sv: Hur upplever ni? - Att ha barn?

Hur har ni tyckt det är att ha barn...
)

Jag har ju barn födda år: 92, 93, 94, 95, 98 och 00 och när de 4 första var allt från bebis till 3 åring var det tufft... Jag var hemmamamma med en make som jobbade allt han kunde för att försörja sin familj och det var många ggr jag grät av utmattning...när sedan de 2 yngre kom var jag en mkt piggare mamma och jag hade fått distans till allt det jobbiga....

Idag är det hur häftigt som helst.. Jag har det bästa av 2 världar... Stora ungar som jag delar många härliga pratstunder och åtminstone 1 "mindre" som fortfarande kryper upp i famnen och somnar Alla åldrar har sin charm och ibland längtar jag förtvivlat efter en bebbe...kanske mest för den underbara närheten man känner när en bebis ligger i famnen och suttar... men jag är glad och nöjd med det jag åstadkommit i barnaväg.. Nu njuter jag den härliga tonåren och ser till att få många myspys-stunder med den "lilla"

 

[lobell]

Sv: Hur upplever ni? - Att ha barn?

Jag har en snart 2-åring, snart 3-åring, 16-åring och 18-åring.

Det som förvånar mej mest är att man aldrig blir avtrubbad hur många man än har. Och hur mysiga små gosiga bebisar är när de sover..

Varje nyfödd har varit ett mirakel och
varje 1-åring den sötaste.
Varje 2-åring den busigaste.
Varje 3-åring den trotsigaste.
Och så fortsätter det...

Med båda för och nackdelar.

Fast jag tycker småbarnsåren är lite roligare än kanske 10-15-årsåldern även om jag tänker tillbaka ibland på hur bekvämt och tyst det var med stora barn.

Sen när mina stora kommer med barnbarn om sådär 10 år så kanske risken är att man tackar nej till att vara barnvakt ibland... eller inte..

 

[lobell]

Sv: Hur upplever ni? - Att ha barn?

Jag har ju barn födda år: 92, 93, 94, 95, 98 och 00 och när de 4 första var allt från bebis till 3 åring var det tufft... Jag var hemmamamma med en make som jobbade allt han kunde för att försörja sin familj och det var många ggr jag grät av utmattning...när sedan de 2 yngre kom var jag en mkt piggare mamma och jag hade fått distans till allt det jobbiga....

Idag är det hur häftigt som helst.. Jag har det bästa av 2 världar... Stora ungar som jag delar många härliga pratstunder och åtminstone 1 "mindre" som fortfarande kryper upp i famnen och somnar Alla åldrar har sin charm och ibland längtar jag förtvivlat efter en bebbe...kanske mest för den underbara närheten man känner när en bebis ligger i famnen och suttar... men jag är glad och nöjd med det jag åstadkommit i barnaväg.. Nu njuter jag den härliga tonåren och ser till att få många myspys-stunder med den "lilla"

Du måste vara helt otrolig!! Eller ett nervvrak

 

[vindvissla]

Sv: Hur upplever ni? - Att ha barn?

Jag håller med dig, tycker också det är mycket trevligare.

 

[Druvan]

Sv: Hur upplever ni? - Att ha barn?

Jag har ju barn födda år: 92, 93, 94, 95, 98 och 00 och när de 4 första var allt från bebis till 3 åring var det tufft... Jag var hemmamamma med en make som jobbade allt han kunde för att försörja sin familj och det var många ggr jag grät av utmattning

Hur kom det sig att ni ändå skaffade fler och fler barn om du var så utmattad? Är bara nyfiken hur ni tänkte .

 

[Snovind]

Sv: Hur upplever ni? - Att ha barn?

Jag tyckte det var mysigt med en spädis, lite jobbigare mellan 1 och 2 år. Nu som dryg 2åring är det faktiskt nästan bara roligt (även om man har sina svackor). Har kommit över 2årstrotsen, pratar massor och det går att resonera och det händer saker hela tiden. Tycker denna ålder är roligast hittills!

 

[babyfoal]

Sv: Hur upplever ni? - Att ha barn?

...som är nyfödda? jobbigt mest sömnbrist hos en själv
...som är "åringar"? kul att se utveckling till liten människa, mer personlighet
...som är 2-åringar? ännu roligare, mer egenheter och intresen hos barnet
...som är 3-åringar? bäst hittills, nu har man så mkt roligare tillsammans, småvuxen ålder, nu vill man inte vara ifrån varandra en sekund
...i övriga åldrar? blir nog bara bättre och bättre

Tack gode Gud för detta inlägg och alla de som låter likadant

Själv sitter jag med min nu (redan!) 2 veckor gamla dotter , och kan börja gråta när jag tänker på att hon inte kommer att vara liten så mycket längre..
Samtidigt som jag varje dag ser nya drag hos henne och hur hon utvecklas.
Antar att det är hormonerna som flödar och får mig att gråta för minsta lilla..

 

[Bebben]

Sv: Hur upplever ni? - Att ha barn?

Knapplån.

Om jag ska vara helt ärlig, och det ska man väl, så var bebistiden skönast.
Han sov, åt och var bara lycklig!

Som 1 åring var han mer intressant, och fortfarande en glad och avslappnad kille som aldrig var jobbig. Sen blev han 1½ år gammal, och började krångla med maten och fresta väldigt mycket på min ork i övrigt. Fortfarande världens underbaraste såklart, men det blev fler jobbiga dagar liksom.

Som 2 år gammal så pratade han mycket, var sjukt aktiv och jag var helt jävla slut. Trots dagis hela dagarna, så behövde han många timmars aktivering när han kom hem och blev inte nöjd med vad som helst. Han förstod mycket och man kunde prata mer med honom, men det var svårt att få till orken och tålamodet på något vis.

Nu är han 3 år gammal, och jag är TRÖTT. Han pratar som en 5 åring, argumenterar som en vuxen, är alldeles för intelligent (Dagis anser att han borde få massa specialundervisning snart, för att få lära sig i sin takt istället för så långsamt som dom andra..) för att man ska kunna prata bort saker, han är envisare än både mig och sin far ihop, hans starka vilja ihop med 3 åringarnas "Jag vill inte, jag ska inte, jag tänker inte" är något som kan ge mig hjärnblödningar.. Han lyssnar inte, lyder inte, testar ALLA mina gränser, och trycker på mina enda "ömma" punkter minst 20 ggr om dagen. För dom har han ju tyvärr lyckats lista ut alldeles för snabbt. Han vill ha en reaktion från min sida, och gör då dom saker han vet att jag garanterat blir arg för. Det är ju inte alls kul när mamma ignorerar hans mer snälla påhitt och förstörelser..
Han brukar smyga upp på morgonen, har eget rum, och demolera hela huset tyst som en mus innan han väcker mig.
Han vaknar på kvällarna, letar upp sin penna (Jag kan INTE hitta den!!) och ritar på väggarna i sitt rum - innan han somnar om igen.
Han gör så många saker så att jag bara vill skrika rakt ut, slita mig i håret och SOVA bort den här tiden.

Men visst, när dom där - numera - sällsynta stunderna kommer och min söta Sebastian lyser igenom djävulsavkomman, DÅ är han underbar! Då är han rolig att prata med, han får en att skratta som en galning, bjuder på skämt och ironi, han är omtänksam och snäll och berättar hur mycket han älskar mig
Det brukar vara i sisådär 15 min åt gången, och har jag tur händer det en gång om dagen, men inte alltid.
På dagis är han förstås en ängel, och hemma hos vänner/bekanta/släkt (utan mig) så får jag alltid höra att han är det snällaste, mest väluppfostrade och artiga och lättaste barnet dom någonsin stött på. Alla vill skaffa egna barn!
Jag måste ju ha lyckats någonstans i alla fall, eftersom han kan plocka fram bra sidor när andra människor har hand om honom

(Hans mellannamn - Lucifer - skulle komma väl till pass, det visste jag från den dagen han föddes )

 

[No1]

Sv: Hur upplever ni? - Att ha barn?

Jag tyckte att bebistiden var förskräcklig (svår förlossningsdepression), men efter 1,5 har det bara blivit roligare och roligare. Större utmaningar med en verbal och intelligent treåring, men också så otroligt mycket humor, givande samtal och kärlek. Det känns som att det krävs mer och mer av mig som förälder, men att jag också får mer och mer tillbaka i relationen.

Jag blir fundersam när jag läser denna tråd för alla verkar verkligen tycka att det är toppen att vara förälder till småbarn?
I mitt umgänge uttrycker de flesta kvinnor att de inte fattar hur de överlevde första året, då har de ändå inte haft depressioner eller haft "svåra" barn.
Det har mer handlat om svårhet att acceptera dåligt med egentid, svårt att vara spontana, känt sig låsta, anpassning och dåligt med sömn.

Det har iaf räckt för att ingen av dem vill ha mer än ett barn samt tidigt återgått till arbete, trots att de ursprungligen varit inställda på två barn.
Undrar om det beror på att samtliga varit +30 när de skaffat barn och grott in sig i ett bekvämt liv?

 

[doglover]

Sv: Hur upplever ni? - Att ha barn?

Vet inte hur jag kom att tänka på det, är väl så spänd inför alla roliga händelser som komma skall med lilla E!

Hur har ni tyckt det är att ha barn...
...som är nyfödda?
...som är "åringar"?
...som är 2-åringar?
...som är 3-åringar?
...i övriga åldrar?

Kan vara kul att läsa hur ni har tyckt det varit

Jag vet inte riktigt om det blev som jag förväntade mig när Loke var nyfödd. Jag var inte så sjukt jättetrött som många blir/är och Loke hade inga problem med maten, att ta flaska osv. Han var ett "lätt" barn. Ingen kolik eller något alls. Det enda var att man fick absolut inte vara stilla, han skulle alltid vara i rörelse.

Som åring har det ju klart varit roligare. Då han kan gå själv, prata lite grann, signalera mera vad han vill osv. Man blir så stolt varje gång man ser att dom har lärt sig något nytt.

Loke kan ju strunta i att lyssna på vad man säger, men så är han ju bara 22 månader också och det finns en massa bus och energi i den kroppen. Dagis har sagt att de får hålla ett extra öga på Loke då han hittar på så mycket.

Jag tror att det blir bättre och bättre. Jag tycker det var lättare med honom som bebis, när han bara åt och sov typ, men på ett sätt är det "bättre" nu då han själv kan säga vad han vill och han förstår ju mycket mer.

 

[vindvissla]

Sv: Hur upplever ni? - Att ha barn?

Det har mer handlat om svårhet att acceptera dåligt med egentid, svårt att vara spontana, känt sig låsta, anpassning och dåligt med sömn.

Daligt med egentid, svart att vara spontan, vara last javisst. Sa ar det helt klart. Men det behover inte betyda att det ar daligt. Ofta ar man dessutom tva om det hela, plus mor- eller farforaldrar. Sa med lite planering fixar man faktiskt det mesta. Och om man nu tycker det ar sa jobbigt sa kan man tanka att det inte varar for evigt. Valdans fort vaxer de upp och blir stora.

Jag har aldrig varit nagon partymanniska och ar inte ett dugg avis pa mina jamnariga som fortfarande ar ute och festar flera dagar i veckan.

 

[lobell]

Sv: Hur upplever ni? - Att ha barn?

Jag blir fundersam när jag läser denna tråd för alla verkar verkligen tycka att det är toppen att vara förälder till småbarn?
I mitt umgänge uttrycker de flesta kvinnor att de inte fattar hur de överlevde första året, då har de ändå inte haft depressioner eller haft "svåra" barn.
Det har mer handlat om svårhet att acceptera dåligt med egentid, svårt att vara spontana, känt sig låsta, anpassning och dåligt med sömn.

Det har iaf räckt för att ingen av dem vill ha mer än ett barn samt tidigt återgått till arbete, trots att de ursprungligen varit inställda på två barn.
Undrar om det beror på att samtliga varit +30 när de skaffat barn och grott in sig i ett bekvämt liv?

Jag började om med barn när den yngste var 13 och visst är det jobbigt ibland.
Jag är 40 och har en som ska fylla 2 i okt och en som blir 3 i sept.
ibland saknar jag tiden med "bara" stora barn som sköter mkt själv, men när man nu sitter i det så är det underbart med småskruttar även om de är superaktiva, skriker och vaknar på nätterna.

Det jobbiga för mej nu mot när de stora var små är ju att man blivit mer bekväm och tröttare.
Jag har flyttat 50 mil och har inga vänner eller släktingar som avlastar alls. och inga i min ålder med småbarn heller.
Bor på landet utan affär på gångavstånd och 2 hästar som behöver tid. Och pluggar hemifrån på heltid.

Men å andra sidan är jag mindre ego nu och har lite mer tålamod då jag vet att tiden går fort och snart är de mer självgående.

Vissa svaga stunder så tänker jag ibland att det hade varit skönt om jag hoppat över dem, men det försvinner när jag ser dem leka och när de ler och när man har mjuka, kladdiga små armar som kramar en

 

[Nenne1]

Sv: Hur upplever ni? - Att ha barn?

...i övriga åldrar?

Kan vara kul att läsa hur ni har tyckt det varit

Jotack, nu när mina barn är 24 och 26 år gamla tycker jag det är alldeles fantastiskt .

Ärligt talat så tyckte jag nog att åren 0-3 var ganska jobbiga, men det är ju rätt länge sedan så mycket har jag glömt. Är det några år som jag definitivt gärna hade avstått så var det de sena tonåren - annars blev det roligare hela tiden.

jag hade nog inte trott att jag skulle känna mig så "mammig" när barnen blev stora/vuxna, men det gör jag. Ja dvs, de lever ju sina egna liv men jag är lika stolt över dem fortfarande, lika intresserad av hur de har det och lika glad över att de är mina barn.

 

[Scilla]

Sv: Hur upplever ni? - Att ha barn?

(Hans mellannamn - Lucifer - skulle komma väl till pass, det visste jag från den dagen han föddes )

Haha Lucifer var det ditt förslag?

Jag har en liten avkomma som skulle bli en match made i heaven om dom träffades. Hon är också 3 år och visar samma milda tendenser som din son .
Var på hopptävling i helgen och alla som träffade henne tyckte hon var så söt som pratade så mycket och disskuterade så mycket med dem. I 5 min var de nöjda sedan såg man hur de började skruva på sig för hon slutade ju aldrig disskutera med dem. Munnen går i ett på henne. Hon ritar gärna på väggarna och proppar gärna handfaten fulla med papper så att det blir stopp och svämar över.

Aldrig i livet är hennes favorit fras

Tur man älskar dem så mycket ändå!

 

[Bebben]

Sv: Hur upplever ni? - Att ha barn?

Japp, det var mitt! Hans pappa var lite osäker, eftersom det klingar så negativt för många.
Jag hävdade bestämt att det enbart var för namnet egentligen betydelse (Bringaren av ljus, typ) och det var så ju vackert..
Men jag visste innerst inne att med våra gener så skulle namnet mest betyda den moderna förknippningen

Stopp i toaletten är inget ovanligt, eller i handfatet för den delen.. Jag brukar även hitta diskmedel över hela huset, filmjök i stekpannor, leverpastej i colaburkar.. Jag kan fortsätta läääääänge!
Nu har jag HÖGA barngrindar överallt, låser toadörren utifrån och rensar vardagsrum + hall från allt innan jag lägger mig, då det är dom enda rummen han kommer åt när han smyger upp och ska leka

Sebastians favoritfraser för tillfället är "Jag har iiiiiingen aning mamma..." - "Jag gör ingenting!" - "Nej, mamma, det var *någon av hundarnas namn* som gjorde det!!".
Ja, han brukar oftast mena på att min (för tillfället) 10 v gamla valp har klättrat upp på diskbänken och kladdat ut saker, eller öppnat fönstret (som ska vara barnsäkert) eller...

När jag hittar hela kattlådan utslängd över badrumsgolvet brukar det vara den äldsta hundens fel! Dåligt val av lögn bara, för han är den enda av hundarna som aldrig skulle vara så klumpig/korkad att han hade omkull den

 

[Bebben]

Sv: Hur upplever ni? - Att ha barn?

Vart bor du någonstans?

Kanske man borde släppa ihop dom i ett madrasserat rum med varsin tuschpenna?

 

[Sar]

Sv: Hur upplever ni? - Att ha barn?

Hade jag varit i din sits hade jag ställt väckarklockan för att minimera hans "ensamtid" då han hittar på bus. Eller helt enkelt tagit in ungen i sovrummet igen för att kunna ha koll.
Han verkar vara i den fasen att han behöver punktmarkering och styras in på gemensamma aktiviteter där han gör nytta istället för att demolera.

Hur fungerar det med att konsekvensen att han själv hjälper till att plocka ihop kattsanden han hällt ut och torka kritmärken från väggarna?!

 

[Sar]

Sv: Hur upplever ni? - Att ha barn?

Det där tror jag måste vara invidivuellt mellan olika barn och föräldrar snarare än att det har att göra med mammans ålder.
En faktor jag tror spelar in är om man har dåligt med stöd från sin partner, är ensamstående eller på annat sätt får svårt med avlastning.
Det är tufft oavsett ålder.

Jag blir fundersam när jag läser denna tråd för alla verkar verkligen tycka att det är toppen att vara förälder till småbarn?
I mitt umgänge uttrycker de flesta kvinnor att de inte fattar hur de överlevde första året, då har de ändå inte haft depressioner eller haft "svåra" barn.
Det har mer handlat om svårhet att acceptera dåligt med egentid, svårt att vara spontana, känt sig låsta, anpassning och dåligt med sömn.

Det har iaf räckt för att ingen av dem vill ha mer än ett barn samt tidigt återgått till arbete, trots att de ursprungligen varit inställda på två barn.
Undrar om det beror på att samtliga varit +30 när de skaffat barn och grott in sig i ett bekvämt liv?

 

[Lamborghini]

Sv: Hur upplever ni? - Att ha barn?

Se det från den ljusa sidan (vilket säkert är jättelätt ) - det går över! Haha tycker ditt inlägg var roligt i alla fall och hoppas jag slipper en sån smart unge

 

[Lamborghini]

Sv: Hur upplever ni? - Att ha barn?

Jag blir fundersam när jag läser denna tråd för alla verkar verkligen tycka att det är toppen att vara förälder till småbarn?
I mitt umgänge uttrycker de flesta kvinnor att de inte fattar hur de överlevde första året, då har de ändå inte haft depressioner eller haft "svåra" barn.
Det har mer handlat om svårhet att acceptera dåligt med egentid, svårt att vara spontana, känt sig låsta, anpassning och dåligt med sömn.

Det har iaf räckt för att ingen av dem vill ha mer än ett barn samt tidigt återgått till arbete, trots att de ursprungligen varit inställda på två barn.
Undrar om det beror på att samtliga varit +30 när de skaffat barn och grott in sig i ett bekvämt liv?

Jag tror helt klart på det. + Vad Sar skriver.
(Var jag tydligen tvungen att skriva )