Hur tar jag mig vidare?

[Magiana]

@Magiana Jag tycker att du är "duktig", du har svängt från att lägga allt ansvar på din familj till att reflektera över dig själv. Det är faktiskt första steget mot bättring.

Jag tycker inte att jag är "duktig". Jag har alltid tänkt på hur jag själv agerar. Nästan för mycket faktiskt eftersom jag hela tiden kämpar med att vara rätt, säga rätt saker, försöka bli accepterad.

Men i det här läget havererade jag helt och de lät mig falla. Det kändes mest som om de vred om kniven på den här fullständigt misslyckade individen.

 

[Vallmo]

Det kan också vara så att andra ser tråden som underhållning, en dokusåpa. En del kanske känner sig nöjda över att de själva har det så bra. Så statistik kan nog tolkas på flera sätt.

Och jo, jag försöker se till att mitt liv flyter, men ibland får jag inte till det.

Men, när du svarar sådär så visar det ju att du inte har någon tillit alls eller mycket lite i alla fall.
Jag tycker det är jättesorgligt att du känner sådär.
Fan, vad ensamt, liksom.

Jag tror dom flesta vill hjälpa eller också känner man igen sig själv och läser tråden av den anledningen.
Sen kanske inte all hjälp är den sortens hjälp du vill ha, men det är ju en annan sak.

 

[mandalaki]

Jag tycker inte att jag är "duktig". Jag har alltid tänkt på hur jag själv agerar. Nästan för mycket faktiskt eftersom jag hela tiden kämpar med att vara rätt, säga rätt saker, försöka bli accepterad.

Men i det här läget havererade jag helt och de lät mig falla. Det kändes mest som om de vred om kniven på den här fullständigt misslyckade individen.

Jo fast jag tänker här i tråden. I början var allt familjens fel, nu ser du mer på dig själv. Och verkar också vara på väg att inse att du nog behöver ta hjälp med hur du mår.
Att känna sig som den fullständigt misslyckade individen = sannolik depression.

 

[tanten]

Det kan också vara så att andra ser tråden som underhållning, en dokusåpa. En del kanske känner sig nöjda över att de själva har det så bra. Så statistik kan nog tolkas på flera sätt.

Och jo, jag försöker se till att mitt liv flyter, men ibland får jag inte till det.

Himmel så duktig du är på att slå på dig själv!!

Så vi som skriver och läser gör det för att det är en kul dokusåpa. Men jösses.
Skärp dig.

 

[Magiana]

Men, när du svarar sådär så visar det ju att du inte har någon tillit alls eller mycket lite i alla fall.
Jag tycker det är jättesorgligt att du känner sådär.
Fan, vad ensamt, liksom.

Jag tror dom flesta vill hjälpa eller också känner man igen sig själv och läser tråden av den anledningen.
Sen kanske inte all hjälp är den sortens hjälp du vill ha, men det är ju en annan sak.

Ja, ensamt är det ju. Här kan jag skriva för jag vet att ingen av er som läser är tvungen att umgås med mig och ingen är tvungen att läsa heller. Det är en ventil jag inte har till vardags.

Jag har i flera år varit nöjd med att vara själv eftersom jag dels inte vill störa andra men inte heller själv irritera mig på andra. Att umgås korta stunder med andra är vad jag har klarat.

 

[Shaggy]

Du och jag känner inte varandra men jag har läst endel inlägg av dig både i forumet och i bloggen. Jag har långt ifårn läst allt utan mer att 'jaha det Magiana som skriver så trevligt'. De är helt enkelt en av de personer här som har fastnat i mitt huvud för jag har fått en så possitiv bild av dig. För några månader sedan hände något. Dina texter gav en helt annan känsla och jag undrade vad som hänt. Den här tråden ger många förklaringar. Jag håller med andra här att det låter som om du har problem med depression.
Ditt senaste inlägg gör mig lite orolig

Jag har alltid tänkt på hur jag själv agerar. Nästan för mycket faktiskt eftersom jag hela tiden kämpar med att vara rätt, säga rätt saker, försöka bli accepterad.

Jag vet att jag tar saken lite ur sitt sammanhang men jag känner så väl igen känslan och vet hur farligt det här är. Det jag syftar på är inte att man ska låta bli att rannsaka sig själv utan att man måste sluta försöka vara så perfekt och passa in i alla lägen. De försöken äter upp en innifrån och förbrukar all energi man har. Det är helt enkelt den perfekta vägen in i depressionen.
Jag vet inte om jag kan få fram känslan i det jag vill säga och jag hoppas at du inte uppfattar detta som mästrande för det är inte så det är tänkt.

 

[Magiana]

Du och jag känner inte varandra men jag har läst endel inlägg av dig både i forumet och i bloggen. Jag har långt ifårn läst allt utan mer att 'jaha det Magiana som skriver så trevligt'. De är helt enkelt en av de personer här som har fastnat i mitt huvud för jag har fått en så possitiv bild av dig. För några månader sedan hände något. Dina texter gav en helt annan känsla och jag undrade vad som hänt. Den här tråden ger många förklaringar. Jag håller med andra här att det låter som om du har problem med depression.
Ditt senaste inlägg gör mig lite orolig

Jag vet att jag tar saken lite ur sitt sammanhang men jag känner så väl igen känslan och vet hur farligt det här är. Det jag syftar på är inte att man ska låta bli att rannsaka sig själv utan att man måste sluta försöka vara så perfekt och passa in i alla lägen. De försöken äter upp en innifrån och förbrukar all energi man har. Det är helt enkelt den perfekta vägen in i depressionen.
Jag vet inte om jag kan få fram känslan i det jag vill säga och jag hoppas at du inte uppfattar detta som mästrande för det är inte så det är tänkt.

Min chef har också nämnt att jag numera har en annan ton i mina mejl. Själv har jag inte noterat det.

 

[Vallmo]

Ja, ensamt är det ju. Här kan jag skriva för jag vet att ingen av er som läser är tvungen att umgås med mig och ingen är tvungen att läsa heller. Det är en ventil jag inte har till vardags.

Jag har i flera år varit nöjd med att vara själv eftersom jag dels inte vill störa andra men inte heller själv irritera mig på andra. Att umgås korta stunder med andra är vad jag har klarat.

För mig låter det väldigt ensamt och inte särskilt självvalt heller.
Du verkar hantera relationer på det viset för att det är jobbigt för dig och inte för att du valt det.

Men det är bra att du känner att du kan ha det här som en ventil.
Jag tror nästan att jag med säkerhet säga att dom flesta inte ser det som en dokusåpa. Inte utifrån dom svar du har fått i alla fall.

 

[Vallmo]

Att känna sig som den fullständigt misslyckade individen = sannolik depression.

Instämmer helt!
Tror också att du har en depression. Känner igen mycket själv.

Till @Magiana Gå till doktorn. Det är lika mycket sjukdom som vilken annan åkomma som helst.
Jag tror inte att du skulle strunta i att gå till doktorn om du brutit benet.
Det här är precis samma anledning att söka hjälp.

Du verkar inte gilla mediciner utifrån vad jag kan läsa mig till.
Men, dom hjälper faktiskt och ibland behöver man medicin.
Det är inget nederlag, det är en möjlighet till att bli frisk.
Går det att tänka så?

 

[Sleepy]

"Höga krav kan stressa
Många upplever att kraven från andra är höga, men ibland kan det vara egna krav som stressar mest. Vilka krav du ställer på dig själv kan till exempel bero på tidigare erfarenheter eller hur du har blivit uppfostrad.

Om du värderar dig själv utifrån det du presterar, eller tror att andra gör det, kallas det för en prestationsbaserad självkänsla. De allra flesta kan tänka så om sig själva ibland, men om du alltid värderar dig själv utifrån vad du presterar är det lätt att du pressar dig själv att göra mer och mer för att känna att du duger. Då är det lätt att tappa respekt för sin egen person när det inte går att prestera lika mycket som vanligt, till exempel vid sjukdom eller en livskris.

Kamp-flyktreaktionen
Stressreaktionen som kallas för kamp-flyktreaktionen innebär att hjärnan och kroppen ställer in sig på att antingen kämpa emot ett hot eller fly från det. Hjärnan skickar då signaler till det sympatiska nervsystemet som aktiveras, det påverkar hela kroppen. Bland annat utsöndras ämnen i blodet, till exempel socker, och stresshormoner som till exempel adrenalin, noradrenalin och kortisol. Under kamp-flyktreaktionen sparar kroppen inte på energi. Då kan i stället funktioner som matsmältning gå på sparlåga, som man inte har någon nytta av i en kamp på liv och död. När man är i en kamp-flyktreaktion kan man känna sig rädd, irriterad, arg eller fientlig.

Reaktionen kan även sättas igång i vardagliga situationer där det inte alls fungerar att fly eller slåss. Det sympatiska nervsystemet kan inte skilja mellan fysiska hot, som till exempel ett farligt djur, eller ett socialt hot, som till exempel räkningar som vi har svårt att kunna betala. Det sympatiska nervsystemet kan inte heller skilja på ett verkligt hot eller något man bara oroar sig för.

"Spela död"-reaktionen
Det finns ytterligare ett sätt att reagera på stress, som är mycket vanligt. Det kallas för ”spela död"-reaktionen och inträfar när hjärnan uppfattar att faran är alltför stor, när det känns som om vi inte har någon chans att ta oss ur situationen. Det är en stressreaktion som ofta ger svimningskänsla, trötthet, yrsel, svaghet i musklerna och symtom från magen. Man vill också isolera sig och minska sina sociala kontakter. Känslomässigt kommer ofta trötthetskänslor, nedstämdhet, sorg och depression.

Det som händer är att den parasympatiska delen av nervsystemet fungerar som en broms och drar ner på energin. Vid långdragna stressituationer kan det leda till att en del av nervsystemet fortsätter att försöka bygga upp kroppen, trots att den förbrukar mindre energi än vanligt. Det är då behovet av att trösta oss ökar och man kan börja äta mera socker, fet mat och kanske dricka mera alkohol.

Sjuk av stress
Till exempel kan det leda till förhöjt blodtryck också i vila och till spända muskler som börjar göra ont. De olika hormoner som utsöndras i blodet kan med tiden göra att man får minnes- och koncentrationssvårigheter.

Därför är det viktigt att ta sig tid för återhämtning, för att undvika sjukdomar som stressen i värsta fall kan leda till, exempelvis hjärtinfarkt, utmattningssyndrom, fibromyalgi och andra långvariga tillstånd med smärta. Långvarig stress kan också leda till att att du inte har några reserver kvar vid en stor påfrestning, till exempel om du får en sjukdom, hamnar i arbetslöshet eller om någon i familjen dör.

Varningssignaler och symtom
Stress påverkar många delar av kroppen och kan visa sig på olika sätt för olika personer. Tydliga tecken och varningssignaler kan vara en eller flera av följande saker:

• Du är trött på morgonen, även när du sovit länge och ostört flera nätter i rad
• Du har svårt att somna på kvällen och kanske vaknar tidigt på morgonen utan att kunna somna om
• Du har svårt att koppla av och varva ner
• Du känner dig likgiltig för vad som händer omkring dig, nedstämd och orolig
• Du har svårare att koncentrera dig
• Du får dåligt minne,
• Du känner av ångest
• Du har lätt att fastna i negativa tankar
• Du blir lätt irriterad och otålig över småsaker
• Du får ont i magen, spänningshuvudvärk eller hjärtklappning
• Du känner dig stel, spänd och får ont i kroppen
• Du känner dig uppgiven och trött, och undviker därför sociala kontakter
• Du har tappat lusten för sex
• Du får infektioner lättare och oftare
• Du känner det svårare att andas ordentligt
• Du upplever att tiden inte räcker till och höjer därför tempot ytterligare
• Du väljer bort vila, fritidsaktiviteter, nöjen och kontakt med släkt och vänner på grund av tidsbrist
• Du behöver alkohol, nikotin, koffein eller sömnmedel för att orka med vardagen, eller tar till fett, socker, alkohol eller nikotin som en tröst."

 

[Hyacinth]

Min chef har också nämnt att jag numera har en annan ton i mina mejl. Själv har jag inte noterat det.

Till och med okända på ett forum har reagerat på det, att tonen har ändrats.
Jag tror att du måste ta tag i ditt mående nu, annars riskerar du att en dag inte komma ur sängen alls.

 

[bettysmatte]

När jag skrev att det nog hade varit bra med lite "djurterapi" menade jag alltså typ en katt som gosar i knät, eller en hund att ut och promenera med. Det fina med djur är ju att de ALLTID älskar sin människa "no matter what". De är alltid lika lyckliga när man kommer hem, eller bara vaknar på morgonen för den delen. De bryr sig inte om hu man ser ut, eller vad man har presterat. Bara man finns där för dem så är de överlyckliga!

 

[tanten]

När jag skrev att det nog hade varit bra med lite "djurterapi" menade jag alltså typ en katt som gosar i knät, eller en hund att ut och promenera med. Det fina med djur är ju att de ALLTID älskar sin människa "no matter what". De är alltid lika lyckliga när man kommer hem, eller bara vaknar på morgonen för den delen. De bryr sig inte om hu man ser ut, eller vad man har presterat. Bara man finns där för dem så är de överlyckliga!

Samtidigt är det ett ansvar och har man en hund måste den promeneras och aktiveras. Oavsett hur mycket man har att göra eller hur sjuk man är.

Jag kan inte ha hund av praktiska och hälsomässiga skäl. Men jag pussar och umgås med alla hundar jag träffar och det är OK med ägaren.

det hjälper det med.

 

[jarakamandan]

Jag hade en katastrofledighet över jul. Har själv känt att jag varit på väg utför under hösten (sover inte, äter inte, tycker att det mesta suger och har inte varit särskilt trevlig att ha att göra med) så jag bestämde mig för att det inte ska få gå lika långt som förra vändan för några år sedan, när jag tänkte att jag minsann inte skulle äta några tabletter, för jag skulle väl för sjutton klara att vända det på egen hand? Men det gjorde jag ju inte då. Och jag skulle inte gjort det nu heller... Så det blev VC och nytt recept på SSRI. För jag ORKAR inte låta det gå lika långt. Och om det nu är så att jag behöver äta de där tabletterna resten av livet, så gärna för mig liksom. De sakerna jag tycker är jobbiga är fortfarande jobbiga, men medicinen hjälper mig att bli såpass stabil att jag inte bryter samman när jag tänker på det. Istället orkar jag tänka på saker och ting och komma på lite rimliga lösningar. Dessutom är jag förhoppningsvis lite lättare för min omgivning att ha att göra med.

De gånger jag har sökt på VC har jag fått göra MADRS självskattning. Så den gjorde jag hemma på egen hand redan innan jag sökte den här gången. Brukar för övrigt göra den med jämna mellanrum för att kolla depressionsstatusen... Gör den om du känner för det så får du lite koll på läget. Sen går du till VC. Man klarar inte alltid allt själv. Och det är inget jävla nederlag att inte göra det!

 

[Magiana]

Instämmer helt!
Tror också att du har en depression. Känner igen mycket själv.

Till @Magiana Gå till doktorn. Det är lika mycket sjukdom som vilken annan åkomma som helst.
Jag tror inte att du skulle strunta i att gå till doktorn om du brutit benet.
Det här är precis samma anledning att söka hjälp.

Du verkar inte gilla mediciner utifrån vad jag kan läsa mig till.
Men, dom hjälper faktiskt och ibland behöver man medicin.
Det är inget nederlag, det är en möjlighet till att bli frisk.
Går det att tänka så?

Jag har aldrig blivit hjälpt av mediciner. Det dämpar symptom men man läker inte och blir därmed inte heller frisk. Dessutom kan de orsaka beroende så de sedan är svåra att sätta ut. Biverkningarna är inte heller något jag vill ha.

Den gången jag bröt benet kom ambulansen och hämtade mig. Inga konstigheter med det.

När jag däremot tidigare gick till doktorn och hade 2 problem jag tog upp, så negligerades min nedstämdhet som var en av de två saker jag tog upp. Så jag litar inte riktigt på att någon lyssnar på mig. (Det här var vid en tidigare humördipp för några år sedan som jag tog mig ur på egen hand.)

 

[Kilauea]

Jag har aldrig blivit hjälpt av mediciner. Det dämpar symptom men man läker inte och blir därmed inte heller frisk. Dessutom kan de orsaka beroende så de sedan är svåra att sätta ut. Biverkningarna är inte heller något jag vill ha.

Den gången jag bröt benet kom ambulansen och hämtade mig. Inga konstigheter med det.

När jag däremot tidigare gick till doktorn och hade 2 problem jag tog upp, så negligerades min nedstämdhet som var en av de två saker jag tog upp. Så jag litar inte riktigt på att någon lyssnar på mig. (Det här var vid en tidigare humördipp för några år sedan som jag tog mig ur på egen hand.)

Jag tror du har förutfattade meningar. Det finns många olika sorters mediciner mot tex depression numera. Man kan behöva prova sig fram. Fungerar de så gör det att man kan leva ett normalt liv med vanliga upp- och nedgångar.
Alla behöver inte medicin, för vissa hjälper det med tex KBT eller psykolog.

Jag har inga biverkningar av mina SSRI, aldrig haft.
Säger igen, det är ingen skam i att behöva medicin!

 

[Miljon]

Jag tycker, som många andra, att det låter som att du behöver hjälp utifrån.

Läser mig till att du är anti medicin, för att det inte har hjälpt förr, du har inte blivit av med problemen, det finns möjliga biverkningar osv.
Men du har förmodligen inte provat allt, eller ens i närheten av allt som finns för t.ex. depression. Vissa kan behöva medicin i kombination med terapi, vissa behöver bara medicin, andra bara terapi. Men väldigt, väldigt många men psykisk ohälsa behöver någon typ av hjälp från vården.
Många blir inte långvarigt hjälpta av mediciner, men de gör saker och ting lättare i stunden så att man under tiden kan arbeta med att lösa/underlätta underliggande problem.

Jag kanske läser in för mycket mellan raderna, men jag tolkar det som att du är lite nöjd och stolt över att du inte säger något om ditt mående till din omgivning och inte "tynger ner" andra med ditt. OM det är så, så tycker jag att du ska tänka en sväng till. Det är ofta lättare att ha förståelse och extra tålamod med en anhörig eller vän om man vet att denne mår dåligt, än att personen bara är sur och irriterad och man inte vet varför. Väldigt många av oss andra är också som du, d.v.s. vi letar felen hos oss själva. Nu vet jag inget om hur din familj är och tänker, men går jag till mig själv skulle jag troligen känna mig ovälkommen och vilja åka hem igen om den jag besökte var sur och irriterad hela tiden.

Du kan få massor av hjälp om du söker den. Varken jag, du eller någon annan kan säga exakt VAD, men ATT det finns hjälp att få, det vet vi. Varför inte ge det en chans? Vad har du just nu, i att inte be om hjälp, som är värt att må som du gör? Vad är det du inte kan riskera?
Du behöver självklart inte svara här, men tänk på det. Varför är du emot att be om hjälp?

 

[Kilauea]

Fickden här länken i mitt fb-flöde och tänkte att det kanske är en första väg att gå @Magiana
http://www.bokus.com/bok/9789198288506/vaga-vara-radd-en-bok-om-utmattningssyndrom/

 

[tanten]

Jag har aldrig blivit hjälpt av mediciner. Det dämpar symptom men man läker inte och blir därmed inte heller frisk. Dessutom kan de orsaka beroende så de sedan är svåra att sätta ut. Biverkningarna är inte heller något jag vill ha.

Jag tar mediciner som absolut inte botar mig men håller mig vid liv.

*Insulin. Ingen diabetiker har blivit botad men vi lever goda liv för att insulin finns att få i injektionsform. Jag har tagit insulin sedan 1972.
*Citalopram. Botar mig inte eftersom jag blir dålig så fort jag slutar ta det. men nar jag äter mitt pyttepiller varje morgon lever jag ett helt normalt liv. Ätit det sedan 1979 ungefär.

Att mediciner ska bota är ett oerhört stort krav.
Astmatiker botas inte heller. Faktiskt så är det inte så att mediciner alltid BOTAR sjukdom.

 

[jarakamandan]

Jag har aldrig blivit hjälpt av mediciner. Det dämpar symptom men man läker inte och blir därmed inte heller frisk. Dessutom kan de orsaka beroende så de sedan är svåra att sätta ut. Biverkningarna är inte heller något jag vill ha.

Det finns ju olika typer av mediciner. Och de kanske inte BOTAR men de får din hjärna att funka bättre så att du genom terapi eller bara att tänka klarare kan lösa de problem som finns. Eller i alla fall hantera dem mycket bättre och få ett fungerande liv. Jag kommer säkert inte bli botad av mina tabletter, men skit i det, liksom. Jag mår mycket bättre. Det är värt mycket! Dessutom har jag inte haft en enda biverkning. Varken den här gången eller förra.