Hur tar jag mig vidare?

[bettysmatte]

Samtidigt är det ett ansvar och har man en hund måste den promeneras och aktiveras. Oavsett hur mycket man har att göra eller hur sjuk man är.

Jag kan inte ha hund av praktiska och hälsomässiga skäl. Men jag pussar och umgås med alla hundar jag träffar och det är OK med ägaren.

det hjälper det med.

Det kan jag förstå. Samtidigt antar jag att vetskapen att det finns någon (t.ex. en hund) som behöver en, och som är beroende av att man finns, kan få vissa människor att inte klappa ihop helt och lägga sig och dö (bokstavligen eller figurativt). Så det beror väl en del på diagnos och symtom, tänker jag.

 

[Vallmo]

Jag har aldrig blivit hjälpt av mediciner. Det dämpar symptom men man läker inte och blir därmed inte heller frisk. Dessutom kan de orsaka beroende så de sedan är svåra att sätta ut. Biverkningarna är inte heller något jag vill ha.

Den gången jag bröt benet kom ambulansen och hämtade mig. Inga konstigheter med det.

När jag däremot tidigare gick till doktorn och hade 2 problem jag tog upp, så negligerades min nedstämdhet som var en av de två saker jag tog upp. Så jag litar inte riktigt på att någon lyssnar på mig. (Det här var vid en tidigare humördipp för några år sedan som jag tog mig ur på egen hand.)

Men det betyder inte att du inte skulle kunna bli hjälpt av mediciner.
Många blir hjälpta, det är evidensbaserat helt enkelt.
Ibland måste man prova lite olika mediciner. Ibland måste man byta medicin.
Det är inte säkert att man prickar rätt första gången, så man behöver lite tålamod.

Bara för att du har dålig erfarenhet av ETT besök så innebär det inte att alla besök kommer att bli dåliga eller icke givande.

Sen till biten med beroende, man KAN bli beroende av sobril, stesolid, imovane mfl.
Alla blir det inte. Till exempel har jag har aldrig utvecklat beroende trots att jag periodvis stått på mycket sådant.

SSRI och SNRI dvs mediciner mot depression är INTE beroendeframkallande.
Man bör däremot trappa upp dom långsamt och trappa ut dom långsamt, men det är verkligen inget man blir beroende av i den meningen att man "knarkar piller" .
Det enda dom medicinerna gör är att fylla på naturliga substanser som vi har i hjärnan normalt, men som saknas vid depression.
Sen tar det ett himla långt tag innan dom verkar, man kan få förhöjd ångest i början, lite illamående mm.
Men biverkningarna är övergående. Dom flesta har inga biverkningar att tala om efter 3-4 månader.

Ja, jag vet inte om att jag lyckas övertyga dig, men jag ville i alla fall dela med mig av min erfarenhet och kunskap.

 

[Sleepy]

Jag har aldrig blivit hjälpt av mediciner. Det dämpar symptom men man läker inte och blir därmed inte heller frisk. Dessutom kan de orsaka beroende så de sedan är svåra att sätta ut. Biverkningarna är inte heller något jag vill ha.

Det går inte att dra all medicin över en kam på det viset. Det finns en uppsjö olika mediciner, för olika behov och som fungerar på olika sätt. Det kommer även nya förbättrade varianter hela tiden, som ger mindre biverkningar och bättre effekt. Man får prova sig fram tillsammans med sin läkare till det som ger bäst resultat, eftersom det kan skilja sig mellan olika människor vad som passar bäst.

Sen är det bra att få prata med någon och att få verktyg för att kunna hantera livet. Stressen, energibristen, den korta stubinen, relationsproblemen, sömnsvårigheterna etc. Hitta en bra samtalskontakt som du känner förtroende för, som kan stötta dig på vägen framåt.

 

[Magiana]

Det där med om SSRI är beroendeframkallande eller inte råder det delade meningar om. En slumpvis vald länk i Google gav det här: http://newsvoice.se/2014/02/18/lakaren-som-sjalv-anvant-ssri-varnar-andra-lakare/

 

[Magiana]

Sen förstår jag inte vurmen för mediciner. Jag tar det som sista alternativ. Inte första. Det finns rätt mycket man kan göra innan man tar till det och jag anser inte att jag är i så dåligt skick att medicin är motiverat som akut lösning.

 

[Gnist]

Sen förstår jag inte vurmen för mediciner. Jag tar det som sista alternativ. Inte första. Det finns rätt mycket man kan göra innan man tar till det och jag anser inte att jag är i så dåligt skick att medicin är motiverat som akut lösning.

Finns som sagt annan hjälp att få än mediciner också och jag tror nog att en läkare kan göra en rätt korrekt bedömning om vilken hjälp som behövs, men det förutsätter ju att du vill ha hjälp och det verkar du ju inte vilja ha, trots att du nu mått dåligt under hyfsat lång tid (sen i höstas).

Hur länge ska du må skit innan du själv anser att du nog behöver hjälp och varför är du så anti att be om den?

 

[Sleepy]

Det där med om SSRI är beroendeframkallande eller inte råder det delade meningar om. En slumpvis vald länk i Google gav det här: http://newsvoice.se/2014/02/18/lakaren-som-sjalv-anvant-ssri-varnar-andra-lakare/

http://www.vof.se/blogg/sanningen-om-newsvoice/

 

[EmmaBovary]

@Magiana Vad var det för medicin du fick som du upplevde det jobbigt att sätta ut?

 

[Kilauea]

Sen förstår jag inte vurmen för mediciner. Jag tar det som sista alternativ. Inte första. Det finns rätt mycket man kan göra innan man tar till det och jag anser inte att jag är i så dåligt skick att medicin är motiverat som akut lösning.

Men som jag (vi) tolkar dig här inträden så mår du på tok för dåligt för att lyckas få ordning på det själv. Inte ens säkert läkare föreslår medicin.

 

[TinyWiny]

@Magiana Det här med att inte säga till sina nära när man inte mår bra kan bli totalt kontraproduktivt. Ofta kan det vara bättre att säga -jag har så ont i huvudet, jag har sådan mensvärk, jag har sovit dåligt, jag känner mig stressad eller vad som nu inte är bra istället för att ens irritation ska gå ut över övriga och de står som frågetecken. Berättar man så vet övriga varför man beter sig som man gör. Inte för att det är en ursäkt utan för att det är en förklaring. Inte för att andra ska agera si eller så för det kan man inte kräva utan just för att de ska veta. Det är liksom ingen hjärnkirurgi att det skapar osäkerhet hos andra när man är annorlunda än vad man brukar vara och vet man då varför så kan man ta det lättare och det slipper skapa osäkerhet. Jag tycker iallafall att det är jättejobbigt när folk verkar vara sura/arga/irriterade men inte berättar varför. Inte för att de har någon skyldighet att redogöra i detalj vad problemet är men det kan räcka att säga -jag mår inte så bra, så vet övriga sedan varför man beter sig som man gör. Ingen behöver gå och fundera på om hen har gjort eller sagt något dumt vilket är jobbigt för de flesta att gå och fundera på. Ingen är på topp jämt och ingen bör kräva det vare sig av sig själv eller av andra men att vara ärlig med sig själv är viktigt för att få relationer att fungera.

 

[EmmaBovary]

Sen förstår jag inte vurmen för mediciner. Jag tar det som sista alternativ. Inte första. Det finns rätt mycket man kan göra innan man tar till det och jag anser inte att jag är i så dåligt skick att medicin är motiverat som akut lösning.

Saken är ju den att du uppenbarligen behöver något för att bryta den onda spiralen du hamnat i nu, du klarar det sannolikt inte ensam på samma vis du härdat ut innan den här gången. Och du har sagt dig vara terapiresistent. Då är en låg dos SSRI (exempelvis) sista utvägen under en period, så mönstret kan brytas.

 

[Magiana]

Finns som sagt annan hjälp att få än mediciner också och jag tror nog att en läkare kan göra en rätt korrekt bedömning om vilken hjälp som behövs, men det förutsätter ju att du vill ha hjälp och det verkar du ju inte vilja ha, trots att du nu mått dåligt under hyfsat lång tid (sen i höstas).

Hur länge ska du må skit innan du själv anser att du nog behöver hjälp och varför är du så anti att be om den?

Planen var att trappa ner all aktivitet under hösten och sedan vila. För en orsak till mitt mående kan ju faktiskt vara att jag inte har kunnat vila tillräckligt. De sista dagarna av min julledighet, när jag faktiskt bara hade gjort så lite som möjligt och fått vila, så kändes allt bättre och jag fick t.o.m. spontan arbetslust och gjorde en insats i trädgården samt ett sömnadsprojekt. Under den ledigheten hade jag inga sömnproblem. Jag sov otroligt mycket.

Så får jag ordning på sömnen kan jag ju ha sån tur att det ordnar sig ändå. Det är den biten jag försöker rätta nu.

 

[Magiana]

@Magiana Det här med att inte säga till sina nära när man inte mår bra kan bli totalt kontraproduktivt. Ofta kan det vara bättre att säga -jag har så ont i huvudet, jag har sådan mensvärk, jag har sovit dåligt, jag känner mig stressad eller vad som nu inte är bra istället för att ens irritation ska gå ut över övriga och de står som frågetecken. Berättar man så vet övriga varför man beter sig som man gör. Inte för att det är en ursäkt utan för att det är en förklaring. Inte för att andra ska agera si eller så för det kan man inte kräva utan just för att de ska veta. Det är liksom ingen hjärnkirurgi att det skapar osäkerhet hos andra när man är annorlunda än vad man brukar vara och vet man då varför så kan man ta det lättare och det slipper skapa osäkerhet. Jag tycker iallafall att det är jättejobbigt när folk verkar vara sura/arga/irriterade men inte berättar varför. Inte för att de har någon skyldighet att redogöra i detalj vad problemet är men det kan räcka att säga -jag mår inte så bra, så vet övriga sedan varför man beter sig som man gör. Ingen behöver gå och fundera på om hen har gjort eller sagt något dumt vilket är jobbigt för de flesta att gå och fundera på. Ingen är på topp jämt och ingen bör kräva det vare sig av sig själv eller av andra men att vara ärlig med sig själv är viktigt för att få relationer att fungera.

Nu är ju det lite sent att ändra på det som hände. Lillsyrran var i alla fall informerad om mina sömnproblem och att jag absolut inte fick väckas om inte huset stod i brand.

 

[Hyacinth]

Min läkare sade krasst att får jag det jobbigt vid nedtrappning beror det på att jag behöver medicinen.
Jag har testat olika, nu har jag hittat rätt för mig.
Jag gillar dem för att de ger mig balansen jag behöver. Med dem mår jag bra, utan gråter jag och funderar på meningen med livet.
Häpp liksom. Jag behöver inte massa terapi längre, jag behöver hjälp med att få rätt balans i kroppen.
Då funkar livet mycket bra.

 

[Inglorion]

men helt fel tråd! förlåt!

 

[Magiana]

Min läkare sade krasst att får jag det jobbigt vid nedtrappning beror det på att jag behöver medicinen.
Jag har testat olika, nu har jag hittat rätt för mig.
Jag gillar dem för att de ger mig balansen jag behöver. Med dem mår jag bra, utan gråter jag och funderar på meningen med livet.
Häpp liksom. Jag behöver inte massa terapi längre, jag behöver hjälp med att få rätt balans i kroppen.
Då funkar livet mycket bra.

Jag har varit "kroniskt" sjuk i panikångest. Läkarkåren visste inte vad de skulle göra. Och jag åt medicin. Ingen trodde jag skulle bli av med ångesten.

De hade fel. Jag är numera av med både medicin och ångest. Balans i livet går att få på flera sätt.

Nu är jag faktiskt ganska trött på den här medicindiskussionen. Ingen kan få mig att ändra åsikt i alla fall.

 

[TinyWiny]

Nu är ju det lite sent att ändra på det som hände. Lillsyrran var i alla fall informerad om mina sömnproblem och att jag absolut inte fick väckas om inte huset stod i brand.

Ja absolut! Jag tänker framåt och hur du ska lösa situationen som är nu. Hellre säga/skriva till dem och förklara varför du var irriterad (eller vad du nu var) och förklara att du blev ledsen när de åkte utan att säga hejdå än att du går och mår dåligt av den här situationen också. Då blir det inget anklagande och de behöver inte känna att de behöver gå i försvar utan förhoppningsvis kan ni lösa det hela istället. Jag gissar såklart bara nu men kanske är det så att de kände sig ivägen och åkte utan att säga hejdå för att de inte visste hur de skulle lägga fram det till dig utan att skapa mer irritation. Det är inte heller någon ursäkt men kanske är det förklaringen?

 

[Gnist]

Ingen kan få mig att ändra åsikt i alla fall.

Bra, fortsätt med vad än du gör då, för det verkar ju funka jättebra.

 

[Hyacinth]

Jag har varit "kroniskt" sjuk i panikångest. Läkarkåren visste inte vad de skulle göra. Och jag åt medicin. Ingen trodde jag skulle bli av med ångesten.

De hade fel. Jag är numera av med både medicin och ångest. Balans i livet går att få på flera sätt.

Nu är jag faktiskt ganska trött på den här medicindiskussionen. Ingen kan få mig att ändra åsikt i alla fall.

Okej.


Vad för typ av råd behöver du?

 

[Magiana]

Bra, fortsätt med vad än du gör då, för det verkar ju funka jättebra.

Varför säger du så? Ligger det någon prestige i att försöka få mig att ändra åsikt om en lösning som ligger sist i min lista på olika lösningar?