Hur ska man klara sig?

[Badger]

Där tänker jag att det mycket väl bara kan vara att allt är så nytt? Vem vet vad han sagt till dem liksom. Finns ett intresse från deras sida för relation med det äldre barnet kanske allt ändå måste få landa lite. Innan de målas upp som hemska som inte vill ha en relation med barnet osv så kan det väl vara bra att ge dem lite tid att smälta separationen och bilda sig en egen uppfattning.

@Lenis Vilken hemsk sits du hamnat i, har ingenting att tillägga egentligen, bara hoppas att allt löser sig till det bästa för dig!

Och stallet låter som ett välbehövligt andningshål!

De är ju i alla fall allra minst oartiga som inte svarar i telefon eller på meddelanden när en person de haft bra kontakt med i fyra år ringer/textar.

 

[Badger]

De kanske vet vad som är fel och inte vill riskera att lägga sig i.
Det är ju svårt att hålla tyst om sådant.
Alternativt så har de fullt upp med att ta hand om den vuxna sonen som totalt verkar ha tappat det.
Han kanske far runt och härjar så där precis överallt just nu?

Ja så kan det vara, att han är helt knasig med dem också och de inte vill skvallra på honom. Eller de vet precis vad som är fel och är glada över att det inte märktes på 4 år.

 

[Badger]

Sen, fota hans uträkning! För om man ska vara sådan så tänker jag att frågan är om inte den här minututräkningen kan vara till din fördel och bara skjuta honom själv i foten i slutänden. Framför allt för att dess existens blir ett väldigt konkret bevis på hur orimlig han har blivit (tänker i relation med farmor och farfar osv), och dels för att den kan ju utifrån det du har berättat inte få honom i särskild god dager? Visst att den säkert visar att du skulle kunna lägga stallet åt sidan och vara ÄNNU mer med barnen. Men den kan ju knappast (för en rimlig människa) visa att det är du som är den felande och försummande länken i omhändertagandet av barnen?

Håller med, det är nog få personer som med en utifrån blick skulle tycka det var rimligt att han räknar att du som har mindre tid på arbetet skulle varit mer hemma medan han som arbetar heltid? inte borde ändrat sina tider. (även om de vore så konstiga att de inte tycker att en Mor ska ha fritidsintressen) Det framstår som lite tappat.
Speciellt med tanke på att om han lämnar behöver du ha ett jobb mer, just därför.

 

[cirkus]

Vi äger huset ihop. Men han kör på som sjutton för att det ska säljas på nolltid. Fixat mäklare, besiktning och fotografering inom en dryg veckas tid. Och helt kall som om det handlar om vilken sorts juice man ska köpa.

Han har gjort ett papper där han skrivit upp alla barnens och mina vakna timmar och hur många timmar jag hade kunnat vara med dem som jag slösat på annat (inklusive mitt jobb). Han har inte räknat ut sina egna minuter, för den delen.. han har räknat med mitt jobb för att han anser att om jag inte haft en hobby hade jag kunnat jobba mindre pga mindre utgifter. Men jag jobbar redan deltid så lite som jag får pga småbarn hemma. Och jag jobbar ju deltid för att barnen har svårigheter så de inte klarar långa dagar utan jag hämtar tidigt.

Känns helt surrealistiskt. Vem räknar exakt när barnen går upp och somnar och exakt hur många av de minuterna de spenderar med sin mamma? Alltså 90% av mig känner att det är sjukt. Men en liten del känner ju dåligt samvete. Inte över jobbet för jag kan inte gå ner mer i tid, men att jag varit en tråkig sambo som gjort att det blivit såhär. Jag har varit så ledsen över lillens svårigheter, att hans liv inte blir som jag hade hoppats, att han fortfarande är som en bebis trots att åren går. Jag har inte orkat vara den roliga sexiga tjejen som vill hitta på saker och arrangerar parmiddagar och går till frissan var 6e vecka. Känns som han velat ha nån från familjen bridgerton istället.. jag är bara en trött ledsen småbarnsmamma som haft stallet för att hålla näsan över vattenytan de dagar när oron för barnen äter upp en inifrån.

Jobbar han också deltid?
Har han någon hobby?
Sköter han lika mycket av barn och hemarbete?

Han verkar inte frisk öht. Så även om det är en klen tröst nu så är det nog skönt i längden att slippa honom.

 

[Görel]

Vi äger huset ihop. Men han kör på som sjutton för att det ska säljas på nolltid. Fixat mäklare, besiktning och fotografering inom en dryg veckas tid. Och helt kall som om det handlar om vilken sorts juice man ska köpa.

Han har gjort ett papper där han skrivit upp alla barnens och mina vakna timmar och hur många timmar jag hade kunnat vara med dem som jag slösat på annat (inklusive mitt jobb). Han har inte räknat ut sina egna minuter, för den delen.. han har räknat med mitt jobb för att han anser att om jag inte haft en hobby hade jag kunnat jobba mindre pga mindre utgifter. Men jag jobbar redan deltid så lite som jag får pga småbarn hemma. Och jag jobbar ju deltid för att barnen har svårigheter så de inte klarar långa dagar utan jag hämtar tidigt.

Känns helt surrealistiskt. Vem räknar exakt när barnen går upp och somnar och exakt hur många av de minuterna de spenderar med sin mamma? Alltså 90% av mig känner att det är sjukt. Men en liten del känner ju dåligt samvete. Inte över jobbet för jag kan inte gå ner mer i tid, men att jag varit en tråkig sambo som gjort att det blivit såhär. Jag har varit så ledsen över lillens svårigheter, att hans liv inte blir som jag hade hoppats, att han fortfarande är som en bebis trots att åren går. Jag har inte orkat vara den roliga sexiga tjejen som vill hitta på saker och arrangerar parmiddagar och går till frissan var 6e vecka. Känns som han velat ha nån från familjen bridgerton istället.. jag är bara en trött ledsen småbarnsmamma som haft stallet för att hålla näsan över vattenytan de dagar när oron för barnen äter upp en inifrån.

Jag har jobbat med vårdnadstvister i flera år på familjerätten, och något så här bisarrt har jag aldrig fått höra. Män brukar prata om hur mycket pengar de lagt ut på familjen och kvinnor om hur mycket tid de lagt ner, men ingen har varit i närheten av detta.

Han låter som en jättebebis som anser att du inte ska få ha något eget liv utan endast finnas till för andra. Själv behöver han inte det utan ska få köra sitt eget race utan att behöva bry sig om er andra.

 

[Inte_Ung]

Ja så kan det vara, att han är helt knasig med dem också och de inte vill skvallra på honom. Eller de vet precis vad som är fel och är glada över att det inte märktes på 4 år.

De kanske har haft 4 års paus och är sura över att få problemet i retur?

 

[TinyWiny]

Jag har jobbat med vårdnadstvister i flera år på familjerätten, och något så här bisarrt har jag aldrig fått höra. Män brukar prata om hur mycket pengar de lagt ut på familjen och kvinnor om hur mycket tid de lagt ner, men ingen har varit i närheten av detta.

Han låter som en jättebebis som anser att du inte ska få ha något eget liv utan endast finnas till för andra. Själv behöver han inte det utan ska få köra sitt eget race utan att behöva bry sig om er andra.

Det har jag. Jag har inte jobbat med liknande men jag har lyssnat på många många och jag har varit där själv. Flera gånger till och med. Människor kan vara helt otroligt absurda. Listan över märkliga saker folk gör är oändlig men summan av det hela är en man (eller kvinna i förekommande fall) som anser att hans vilja ska vara hennes lag och som har misstagit kontrollbehov för kärlek. Som utomstående är det här helt omöjligt att se innan han avslöjar sig. Det finns inga indikationer på att han fungerar så och när man inleder en relation med en sådan person finns det inga varningssignaler alls.

@Lenis jag beklagar verkligen att du har hamnat här. Så oerhört tragiskt.
Jag vill att du ska veta några saker. Du vet det här men jag vill poängtera detta.
Att du har mått dåligt över ditt barns problematik ger inte honom rätten att bete sig som han gör.
Att du inte har haft ork att spela kåt, glad och tacksam ger honom inte rätten att bete sig såhär.
Att du är en människa med de rättigheter en människa har innebär inte att han har rätt att bete sig såhär.
Att han tycker innebär inte att han har rätt utan det är bara hans åsikt och den behöver du inte bry dig om längre.

Du ser det inte nu men i slutet av tunneln finns det ljus. Att bli lämnad gör alltid fruktansvärt ont och även om man rent förnuftigt kan tänka att det är bra skriker ens känslor att livet är slut. En dag kommer du vara tacksam för att han gick så du slapp fortsätta leva ditt liv med någon som han. Du kommer varva mellan att anklaga dig själv och att bli arg på honom men en dag kommer du kunna andas ut och det är över. Att han lämnade innebär att du kan få ett väldigt mycket bättre liv med människor som älskar och accepterar dig som du är.

Att hans familj reagerar som de gör kan bero på att de är i chock. Det är väldigt tufft att inse att ens avkomma beter sig som ett riktigt as för det skapar en tanke om "vad säger det om mig om min avkomma kan bete sig så?" Det är också mycket möjligt att han har dragit någon snyfthistoria för att de inte ska prata med dig och få veta sanningen.

Det han anklagar dig för, att du skulle ha försummat barnen och att ditt barns problematik beror på det är historisk. Även inom vården har mamman alltid varit syndabocken när barn har problematik av något slag. Det är dock längesedan nu som mammor anklagades för att åsamka autism och man vet att det inte är så det är. Som förälder borde han också gått in och stöttat upp om det nu hade varit så att du av någon anledning inte orkade med istället för att anklaga dig nu. Var var han när barnen enligt hans åsikt blev försummade? Varför tog inte han hand om dem? Jag menar inte att du ska svara utan vill visa på hans absurda resonemang. Hans föräldraansvar är detsamma som ditt.

Du fortsätter framåt genom att ta ett steg i taget. Du tar ett steg och efter det ytterligare ett steg. Det är tufft och det är vidrigt men du kommer fortsätta för det finns inget annat alternativ. Dina barn behöver dig. Kramar om du vill.

 

[Voeux]

Det har skrivits så mycket bra i tråden så jag känner inte att jag kan bidra med någonting som inte blir överflödigt. Men jag ville i varje fall lämna ett avtryck och mina sympatier, även om det känns fjuttigt i sammanhanget. Vilket ärkesvin han är. Du är bäst Ta hand om dig, och snälla sig till om vi kan göra någonting för dig. Vad som helst.

 

[Piaff]

Helt mållös, vad är det för galenskap? Har inga bättre tips än du redan fått men har kontaktuppgifter till en fantastisk advokat med massor av erfarenhet kring vårdnad, bodelning och så vidare, skicka ett PM om du vill ha hennes uppgifter

 

[Lenis]

Tack igen för alla svar, alla som tagit sig tid Har läst och läst igen när det är extra tufft.

Fd har nu "bestämt" att jag "måste kunna" ändra mitt jobbschema från siste juni. Han tycker det är gott om tid. Jag har sedan länge fått schema lagt sommaren ut pga folks semestrar osv, vi är underbemannade och det finns liksom ingen som vill jobba lite extra pass i juli månad (särskilt inte de som ligger på kvällar och nätter) om man så säger. Och jag har inte råd att missa en enda dag om det inte är vab förstås där jag måste. Jag blir galen. Jag bryter ihop. Tycker jag hade näsan preciiiis ovanför vattenytan så får jag sms att han inte tänker "hjälpa" mig mer när det är mina jobbveckor. Han har bestämt att nu är det varannan vecka som gäller och det ska jag lösa. Får man ens göra så, vad ska jag göra?? Jag jobbar inom en enhet inom vården som ofta är i media för att vi har så ont om folk kan tilläggas. Det finns liksom inte en drös vikarier att ta in. Och jag har inte nån säck med pengar att skopa ur även om jag hade kunnat bli av med pass. Jag vet ju att till hösten är det annorlunda med nytt schema och jag slåss redan med chefen om möjligheten att kunna lägga mer pass varannan vecka för barnens skull då. Men jag KAN inget göra om det som börjar alldeles snart.

Det låter så galet så galet men för några dagar sedan kunde jag inte tänka på annat än att jag skulle kunna bara köra på första bästa lastbil så skulle det vara så skönt att det vore slut. Så har jag gaskat upp mig och försökt tänka framåt att jag ska klara det här, men jag vet inte nu igen, jag kan inte stanna hemma och jag kan inte ha hand om barn när jag jobbar. Nattis är jättesvårt få häromkring och helt kört få på två veckors varsel liksom och med ett barn som inte klarar vikarier dagtid ens det är ju inte rimligt för hans skull

 

[MidnightSoul]

Tack igen för alla svar, alla som tagit sig tid Har läst och läst igen när det är extra tufft.

Fd har nu "bestämt" att jag "måste kunna" ändra mitt jobbschema från siste juni. Han tycker det är gott om tid. Jag har sedan länge fått schema lagt sommaren ut pga folks semestrar osv, vi är underbemannade och det finns liksom ingen som vill jobba lite extra pass i juli månad (särskilt inte de som ligger på kvällar och nätter) om man så säger. Och jag har inte råd att missa en enda dag om det inte är vab förstås där jag måste. Jag blir galen. Jag bryter ihop. Tycker jag hade näsan preciiiis ovanför vattenytan så får jag sms att han inte tänker "hjälpa" mig mer när det är mina jobbveckor. Han har bestämt att nu är det varannan vecka som gäller och det ska jag lösa. Får man ens göra så, vad ska jag göra?? Jag jobbar inom en enhet inom vården som ofta är i media för att vi har så ont om folk kan tilläggas. Det finns liksom inte en drös vikarier att ta in. Och jag har inte nån säck med pengar att skopa ur även om jag hade kunnat bli av med pass. Jag vet ju att till hösten är det annorlunda med nytt schema och jag slåss redan med chefen om möjligheten att kunna lägga mer pass varannan vecka för barnens skull då. Men jag KAN inget göra om det som börjar alldeles snart.

Det låter så galet så galet men för några dagar sedan kunde jag inte tänka på annat än att jag skulle kunna bara köra på första bästa lastbil så skulle det vara så skönt att det vore slut. Så har jag gaskat upp mig och försökt tänka framåt att jag ska klara det här, men jag vet inte nu igen, jag kan inte stanna hemma och jag kan inte ha hand om barn när jag jobbar. Nattis är jättesvårt få häromkring och helt kört få på två veckors varsel liksom och med ett barn som inte klarar vikarier dagtid ens det är ju inte rimligt för hans skull

Vet inte ens vad jag ska säga. Min spontana tanke är att ringa ett kriscenter för mentalt stöd och en advokat inriktat på familjerätt för att kolla upp rättigheterna.

 

[athena_arabians]

Tack igen för alla svar, alla som tagit sig tid Har läst och läst igen när det är extra tufft.

Fd har nu "bestämt" att jag "måste kunna" ändra mitt jobbschema från siste juni. Han tycker det är gott om tid. Jag har sedan länge fått schema lagt sommaren ut pga folks semestrar osv, vi är underbemannade och det finns liksom ingen som vill jobba lite extra pass i juli månad (särskilt inte de som ligger på kvällar och nätter) om man så säger. Och jag har inte råd att missa en enda dag om det inte är vab förstås där jag måste. Jag blir galen. Jag bryter ihop. Tycker jag hade näsan preciiiis ovanför vattenytan så får jag sms att han inte tänker "hjälpa" mig mer när det är mina jobbveckor. Han har bestämt att nu är det varannan vecka som gäller och det ska jag lösa. Får man ens göra så, vad ska jag göra?? Jag jobbar inom en enhet inom vården som ofta är i media för att vi har så ont om folk kan tilläggas. Det finns liksom inte en drös vikarier att ta in. Och jag har inte nån säck med pengar att skopa ur även om jag hade kunnat bli av med pass. Jag vet ju att till hösten är det annorlunda med nytt schema och jag slåss redan med chefen om möjligheten att kunna lägga mer pass varannan vecka för barnens skull då. Men jag KAN inget göra om det som börjar alldeles snart.

Det låter så galet så galet men för några dagar sedan kunde jag inte tänka på annat än att jag skulle kunna bara köra på första bästa lastbil så skulle det vara så skönt att det vore slut. Så har jag gaskat upp mig och försökt tänka framåt att jag ska klara det här, men jag vet inte nu igen, jag kan inte stanna hemma och jag kan inte ha hand om barn när jag jobbar. Nattis är jättesvårt få häromkring och helt kört få på två veckors varsel liksom och med ett barn som inte klarar vikarier dagtid ens det är ju inte rimligt för hans skull

Koppla in en egen jurist NU! Han har ingen som helst rätt att bestämma allt, det kan han fetglömma. Om han inte inser det på egen hand kommer familjerätten att göra det åt honom. Fortsätter han bete sig som ett as (och dokumentera ALLT) kommer det att ligga honom rejält i fatet senare. Dvs låt honom skjuta sig själv i foten.

Och skriv för guds skull inte på några papper utan att en jurist kollat dem!

 

[Lingon]

Koppla in en egen jurist NU! Han har ingen som helst rätt att bestämma allt, det kan han fetglömma. Om han inte inser det på egen hand kommer familjerätten att göra det åt honom. Fortsätter han bete sig som ett as (och dokumentera ALLT) kommer det att ligga honom rejält i fatet senare. Dvs låt honom skjuta sig själv i foten.

Och skriv för guds skull inte på några papper utan att en jurist kollat dem!

Jag tycker ju att man bör kunna samarbeta med varandra under en övergångsperiod. Men samtidigt hade jag nog tyckt (efter att en övergångsperiod passerat) att den andra föräldern faktiskt får lösa sitt föräldraskap på egen hand under sina veckor. Om inget oförutsett och akut inträffar såklart. Om man inte klarar av att ha ett jämställt föräldraskap där man klarar av att samarbeta och ge och ta lika mycket.

Men jag håller med om att koppla in hjälp utifrån för att komma fram till en bra lösning som funkar för alla iblandade!

 

[Lingon]

Tack igen för alla svar, alla som tagit sig tid Har läst och läst igen när det är extra tufft.

Fd har nu "bestämt" att jag "måste kunna" ändra mitt jobbschema från siste juni. Han tycker det är gott om tid. Jag har sedan länge fått schema lagt sommaren ut pga folks semestrar osv, vi är underbemannade och det finns liksom ingen som vill jobba lite extra pass i juli månad (särskilt inte de som ligger på kvällar och nätter) om man så säger. Och jag har inte råd att missa en enda dag om det inte är vab förstås där jag måste. Jag blir galen. Jag bryter ihop. Tycker jag hade näsan preciiiis ovanför vattenytan så får jag sms att han inte tänker "hjälpa" mig mer när det är mina jobbveckor. Han har bestämt att nu är det varannan vecka som gäller och det ska jag lösa. Får man ens göra så, vad ska jag göra?? Jag jobbar inom en enhet inom vården som ofta är i media för att vi har så ont om folk kan tilläggas. Det finns liksom inte en drös vikarier att ta in. Och jag har inte nån säck med pengar att skopa ur även om jag hade kunnat bli av med pass. Jag vet ju att till hösten är det annorlunda med nytt schema och jag slåss redan med chefen om möjligheten att kunna lägga mer pass varannan vecka för barnens skull då. Men jag KAN inget göra om det som börjar alldeles snart.

Det låter så galet så galet men för några dagar sedan kunde jag inte tänka på annat än att jag skulle kunna bara köra på första bästa lastbil så skulle det vara så skönt att det vore slut. Så har jag gaskat upp mig och försökt tänka framåt att jag ska klara det här, men jag vet inte nu igen, jag kan inte stanna hemma och jag kan inte ha hand om barn när jag jobbar. Nattis är jättesvårt få häromkring och helt kört få på två veckors varsel liksom och med ett barn som inte klarar vikarier dagtid ens det är ju inte rimligt för hans skull

Hur vill du dela upp barnen om inte varannan vecka passar? Om du hade fått bestämma. Var hade barnen bott och när? Varannan vecka är en rätt vanlig uppdelning men det finns ju andra varianter också. Jag var hos pappa varannan helg. Jag vet de som har små barn som har halvveckor. Osv. Vilken uppdelning hade du valt om du ensam fick bestämma?

 

[KarinStarfighter]

Tack igen för alla svar, alla som tagit sig tid Har läst och läst igen när det är extra tufft.

Fd har nu "bestämt" att jag "måste kunna" ändra mitt jobbschema från siste juni. Han tycker det är gott om tid. Jag har sedan länge fått schema lagt sommaren ut pga folks semestrar osv, vi är underbemannade och det finns liksom ingen som vill jobba lite extra pass i juli månad (särskilt inte de som ligger på kvällar och nätter) om man så säger. Och jag har inte råd att missa en enda dag om det inte är vab förstås där jag måste. Jag blir galen. Jag bryter ihop. Tycker jag hade näsan preciiiis ovanför vattenytan så får jag sms att han inte tänker "hjälpa" mig mer när det är mina jobbveckor. Han har bestämt att nu är det varannan vecka som gäller och det ska jag lösa. Får man ens göra så, vad ska jag göra?? Jag jobbar inom en enhet inom vården som ofta är i media för att vi har så ont om folk kan tilläggas. Det finns liksom inte en drös vikarier att ta in. Och jag har inte nån säck med pengar att skopa ur även om jag hade kunnat bli av med pass. Jag vet ju att till hösten är det annorlunda med nytt schema och jag slåss redan med chefen om möjligheten att kunna lägga mer pass varannan vecka för barnens skull då. Men jag KAN inget göra om det som börjar alldeles snart.

Det låter så galet så galet men för några dagar sedan kunde jag inte tänka på annat än att jag skulle kunna bara köra på första bästa lastbil så skulle det vara så skönt att det vore slut. Så har jag gaskat upp mig och försökt tänka framåt att jag ska klara det här, men jag vet inte nu igen, jag kan inte stanna hemma och jag kan inte ha hand om barn när jag jobbar. Nattis är jättesvårt få häromkring och helt kört få på två veckors varsel liksom och med ett barn som inte klarar vikarier dagtid ens det är ju inte rimligt för hans skull

Men gud det är ju helt orimligt att ändra ett jobbscheman inom vården med så kort varsel. Jag tänker att fld-ledighet ska man ju ansöka om med tre månaders varsel, vilket är mer rimligt. Har ni kontakt med familjerätten?

 

[JohannaB]

Beklagar vad du drabbats av

Angående jobb, arbetstider och de nya behov du har nu:
Har du berättat för kollegorna vad du är med om just nu?

Chefer får inte riva upp allas scheman (men kan hjälpa till att lösa ditt schema med vikarier, om det finns) men ganska ofta (tycker jag) så är arbetskamrater schyssta med varandra och kan hjälpa till med byten osv för att schemat ska gå ihop bättre.
Du kan väl arbeta mer (och mer nattetid) varannan vecka, men skulle behöva mindre pass och inte nätter de veckor du har barnen liksom?

Kanske du kan kika på din semester, arbeta semestervecka som du inte har barn mot att andra kan ta pass dina barnveckor?

Så trist att han inte vill samarbeta bättre

 

[Inte_Ung]

....jag kan inte stanna hemma och jag kan inte ha hand om barn när jag jobbar. Nattis är jättesvårt få häromkring och helt kört få på två veckors varsel liksom och med ett barn som inte klarar vikarier dagtid ens det är ju inte rimligt för hans skull

Du har ju ett barn med särskilda behov.
Utgå från det.

Du kan sjukskriva dig och du kan sjukskriva barnet.
Kontakta de som har hand om barnets utredning och rehab och fråga hur du skall göra.
Och för att orka det kan du behöva sjukskriva dig.

Han har nog träffat en ny som har krav på planeringsbara barnfria veckor.

 

[Lenis]

Jag tycker ju att man bör kunna samarbeta med varandra under en övergångsperiod. Men samtidigt hade jag nog tyckt (efter att en övergångsperiod passerat) att den andra föräldern faktiskt får lösa sitt föräldraskap på egen hand under sina veckor. Om inget oförutsett och akut inträffar såklart. Om man inte klarar av att ha ett jämställt föräldraskap där man klarar av att samarbeta och ge och ta lika mycket.

Men jag håller med om att koppla in hjälp utifrån för att komma fram till en bra lösning som funkar för alla iblandade!

Kallar du mindre än en månad för en rimlig övergångsperiod? FYI så har mitt jobb spikat schema september ut redan. Du tycker det är rimligt för en familj med två barn varav ett med stora svårigheter och där båda arbetar obekväm arbetstid med tajt inpassade scheman att kränga hus och dela upp barn med några veckors varsel? Jag har liksom inte begärt att mannen ska serva mig allt på ett fat livet ut. Det är NU det inte går ihop sig.

Och edit: för barnen blev det 0 timmars varsel innan han tog sitt pick och pack och drog. NOLL övergång. VAR har jag skrivit saker som du tolkar som att jag inte vill ha ett jämställt föräldraskap?

 

[Lenis]

Hur vill du dela upp barnen om inte varannan vecka passar? Om du hade fått bestämma. Var hade barnen bott och när? Varannan vecka är en rätt vanlig uppdelning men det finns ju andra varianter också. Jag var hos pappa varannan helg. Jag vet de som har små barn som har halvveckor. Osv. Vilken uppdelning hade du valt om du ensam fick bestämma?

Enligt dig verkar ju ju vara extremt bortskämd som inte klarar av att ta hand om allt själv på direkten så jag vet inte vad du är ute efter här alls. Du verkar ju helt inställd på att jag vill ha ett icke "jämlikt" föräldraskap. Jag tänker att eftersom jag nu då tagit runt 95% av alla föräldradagar, 90% av all vab, allt som har med utredningar och specalinsatser att göra, hur jämställt är det? Är det synd om mannen då också för att ag inte klarar att fixa med jobbet när det inte passar längre? Fd har lämpat över minste till sin mor till större delen sedan vi gick isär. Är han jämställd då?

 

[Lenis]

Men gud det är ju helt orimligt att ändra ett jobbscheman inom vården med så kort varsel. Jag tänker att fld-ledighet ska man ju ansöka om med tre månaders varsel, vilket är mer rimligt. Har ni kontakt med familjerätten?

Ja det är ju tyvärr så, inget jag kan göra för att ändra mer än enstaka pass, med lite tur isåfall. Fd har annan typ av jobb där han kan styra mer själv och kan bara lämna över till sin mamma när han vill iväg så det påverkar inte honom hans veckor men för mig blir det ju kaos och det går ju ut över barnen. Eller hur det nu ska gå alls.. Familjerätten vore en bra idé. Jag har försökt få igenom tanken att vi skulle ta hjälp av någon utomstående för att kunna få till en "fredlig" i brist på bättre uttryck lösning, vi måste ju kunna lösa detta till det bästa för barnet, men hittills har han tvärvägrat. Jag mår kasst över att jag är rädd att liten inte kommer klara varannan veckaeftesom han ha så jättesvårt med övergångar, men det är ju det det får bli nu tills vi ser om/när det inte skulle fungera. Så planen är ju att försöka få till varannan vecka. Och jag ringde min chef samma dag som fd drog men som sagt inom vården och semestertider.. det är flera månader bort innan jag kan justera schemat. Så får jag jobba järnet veckorna utan barn och det gör mig inget alls för kommer inte vilja vara hemma ändå. Men som han styr och bråkar nu är jag rädd att detta bara är början. Vi hade verkligen behövt någon opartisk som kunde hjälpa, för barnets skull. Stora vill han ju inte träffa och bonusbarn har ju ingen "rätt" till sin bonusfamilj så där kan jag inget göra utom försöka trösta