Hur ska man klara sig?

[KarinStarfighter]

Vi fick förra veckan veta att minstingen ska utredas för autism/hjärnskada osv. Veckan efter väljer sambon att dumpa mig, storasyskonet och lägga ut vår gemensamma bostad till försäljning. Och jag vet bara inte hur jag ens ska överleva. Om jag ens borde.

Sambon, eller ja fd snart då.. han är inte pappa biologiskt till stora barnet. Men har varit som pappa i 4 år snart. Stora är 6 år och vet inget annat. Jag har förlorat min familj till olyckor och sjukdomar och har ingen annan så fd:s familj har blivit väldigt viktig för min äldste. Men han kastas också ut, liksom jag. Sambon dumpade mig över telefon. Jag tänkte det var en krisreaktion på allt med lille. Jag har sörjt att han inte verkar utvecklas alls och sett den här utredningen komma länge.. och har säkert inte varit världens roligaste sambo. Jag har ju oroat mig för hur lillens liv ska bli. Ska det bli boende eller kommer han nån gång kunna förstå tal? Hur ska det påverka stackars storasyskonet? Hur ska det bli med oss föräldrar? Jag har varit så ledsen. Så kommer detta. Dumpad som om jag vore 15. Och fick helt kallt veta att stora också dumpas. Ingen mer kontakt med fd:s familj (vilket gör mig skogstokig egentligen, vem dumpar ett litet barn som inget gjort?? De har alltid pratat om hur stora är en del av familjen, som deras eget barnbarn osv.. men nu får han från en dag till en annan inte träffa dem mer.. och de svarar inte om jag hör av mig). Det är som om jag gjort något oförlåtligt typ haft en affär, eller tio.. men jag har verkligen inget gjort. Utom varit ledsen och låg då ja absolut. Sambon anklagar mig för att ha orsakat lillens problem. Att det beror på att jag "försummat" honom. Jag jobbar bara 75% just för barnens skull och hämtar tidigt så de aldrig ska behöva gå långa dagar. Men jag har häst. Och sambon menar att det är hästens fel att det blivit som det blivit. Först sa han att om jag slutar rida helt så har vi en chans. Sedan ändrade han sig för han menar att om jag inte rider kommer jag ha nån annan hobby och han vill inte att hans sambo ska ha det. Egentid nån gång i månaden får räcka. Han säger att ingen kvinna med barn rider, ingen man spelar fotboll när han har barn osv.

Jag vet att det låter knäppt. Alla frågar och undrar. Att det MÅSTE hänt något. Att det KAN ju bara inte kommit sådär som en blixt från klar himmel. Jag har bönat och bett, han vill inte testa parterapi, han säger det inte handlar om kris pga lillens utredning ("jag har ingen kris, DU har" som han säger), han vill sälja vår gemensamma bostad oavsett hur mkt det går back- och vi kommer gå back massor som det ser ut om vi säljer nu. Han vägrar bo ihop som vänner tills läget är bättre eller den lilles utredning är klar. Han påstår att vi aldrig kan vara under samma tak igen för att då finns det risk att jag tror "att jag har en chans" att han ska ta tillbaka mig. Vad i helvete liksom..

Oj nu blev det långt. Men jag är så desperat. Hur överlever man? Jag är så ledsen, så ledsen. Hur ska lillen klara att ha två hem om han har autism? Hur ska store klara att bli bortvald av det han ser som sin familj?? Jag kommer inte på nåt bra att säga till honom. Hur ska jag klara mig själv när sambon går vidare och alla lär tro att jag varit hemsk som sambo eftersom han väljer att dra trots boende och barn osv.. han är sån social typ med mängder med bekanta, utåt sett en helyllekille. Men mot mig nu är han iskall. När jag frågar om han inte kommer sakna stora barnet säger han att det räcker gott att han får säga hej till honom när han lämnar lillen. Jag går sönder. Har så dåligt samvete över allt. Att jag inte räcker till för barnen, att jag inte kommer ha råd med allt, att jag inte kan förklara för stora varför han inte får träffa "pappa" och "farmor och farfar". Att lille kanske inte kommer klara det delade boendet. Att jag kanske inte klarar ta hand om lille om han inte utvecklas mer.
Jag förstår inte hur jag ska orka ta hand om barnen och ekonomin och mig själv. Hur överlever man ens när man inte vill och inget är värd.

Men, usch, vilken tuff situation du hamnat i. Du har fått många bra tankar och idéer redan.
Ta kontakt med en jurist kring boendet och vilka rättigheter du har? Har du någon vän/ släkting eller kollega där du kan bo ett tag för att få lite praktisk hjälp och tid att fundera på vad du vill? Jag skulle också tipsa ol kontakt med kurator på BHV eller Hab om ni är knutna dit?

Utifrån sin beskrivning funderar jag på om din sambo hamnat i en djup depression? Inte lätt för dig att göra något åt, men kan det vara anledningen till hans agerande? Jag försvarar honom absolut inte, men min syster har blivit lämnad på ett liknande sätt och då blev han inlagd på psyk med svår depression.

 

[MidnightSoul]

Beror på om den köptes före dom flyttade ihop väl?

Inte med dom nyare reglerna (jämför med dom som fanns när jag gick i gymnasiet). Där sitter rätten till att bli utslängt på gatan hipp som haver hårt då alla ska ha rätt till ett boende.

 

[Hjartagna]

Beror på om den köptes före dom flyttade ihop väl?

Hade han köpt huset innan de flyttade ihop så kan hon inte få något av försäljningspriset.

Men han kan fortfarande inte kasta ut henne och barnen på gatan. Det är skyddat i annan lagstiftning.

 

[Inte_Ung]

Beror på om den köptes före dom flyttade ihop väl?

Det beror även på om den som inte äger bostaden ändå har störst behov av den.
Det är mycket komplicerat det där med gemensam bostad när man har barn tillsammans.
Man räknas nästan som gifta i många avseenden.

En anekdot i sammanhanget är att min exmake var tvungen att godkänna pantsättning på min fastighet som jag hade registrerad som enskild egendom trots att det var 13 år sedan skilsmässan.
Det hade varit vår gemensamma bostad.
Om vi inte hade varit på så god fot med varandra att han utan omsvep skrev ett papper till Lantmäteriet där han avsade sig alla anspråk på bostaden så hade jag varit tvungen att gå till Tingsrätten för ett avgörande.

 

[Inte_Ung]

Har du någon vän/ släkting eller kollega där du kan bo ett tag för att få lite praktisk hjälp och tid att fundera på vad du vill? J

Nej lämna absolut inte bostaden.
Då kan den gå förlorad.
Be någon komma dit i stället.

 

[Kilauea]

Jag har inte nåt speciellt att komma med, men vill skicka en stor varm kram bara.
Fy fan vilken skitstövel han är som gör så mot dig och framförallt mot barnen.

Självklart kan man ha en hobby även som mamma. Flera dagar i veckan. Att tänka annat är absurt.

 

[moster_punk]

Jag beklagar verkligen! Vilken tuff situation!

Det jag tänker när jag läser din text är att du verkar vara en jordad, klok person. Det är något att hålla fast vid i tumultet, försök att stå stark och inte tappa fotfästet trots att partnern gör allt han kan för att få dig ur balans.

Även om det inte känns så mitt i eländet, så finns det en lösning på allt. Det är naturligt att tänka tio snäpp framåt och oroa sig för hur det ska bli med det ena och det andra, men försök möta en dag i taget och ta itu med en sak i taget. Det är lättare sagt än gjort, jag vet, men försök.

 

[Lenis]

Den uppfattningen är ju helt verklighetsfrämmande. Har du uppfattat den hos honom tidigare i någon utsträckning eller är det nytt?

Inte alls såhär. Jag var helt chockad. Nog för att han klagat på att häst tar tid (jag har redan medryttare och står uppstallad så jag sällan behöver ta nån fodring eller så) men detta att alla hobbys är fel punkt, iaf om de tar av barnens vakna tid/ sker utanför hemmet, det känns så himla konstigt och förlegat. Han har ju sina intressen, reser med sina kompisar osv.

Åh herrejävlar Lenis, vilket jävla trauma.
Han kan inte bestämma hur du ska göra med kontakten med hans familj. Det bestämmer du och dom.
Jag hoppas att de är rimliga människor. Jag hoppas att du får den hjälp du behöver.
Du har försummat honom, som om han är ett barn. Fyfan alltså jag blir så arg så jag får huvudvärk

Bästa beskrivningen av den här soppan..!

Fy fan rent ut sagt. Förstår att det måste kännas enormt tungt just nu. Dels erat yngsta barns svårigheter och att din sambo väljer att svika när ni som allra mest hade behövt stå som en stark enhet tillsammans. Känns ju dock som att han har en skruv lös när du nämner att han inte tycker en hobby är rimligt bara för att man har små barn? Och typ anklagar dig för erat barns eventuella diagnoser..? Samt att all kontakt med bonusbarnet ska klippas nu. Så resonerar inte en människa vid sina sunda vätskor i min mening. Och det är förmodligen en klen tröst just nu (eller inte någon tröst alls) men en människa som resonerar så märkligt vill du förmodligen inte dela ditt liv med ändå, på lång sikt…?

Om du har något nätverk runt omkring dig, vänner, familj, släkt, se till att nyttja det nu! Du ska inte ha dåligt samvete eller känna dig som en dålig mamma, det är han som försöker skjuta över en massa skuld på dig och det är psykiskt misshandel vill jag faktiskt sträcka mig till. Helvete blir så arg när jag tänker på det! Har ingen aning om vart i landet du befinner dig men är det nära Gbg ställer jag gärna upp som barnvakt, antar att det är svårt att lämna bort den lilla men om du behöver avlastning eller så. Släng iväg ett Pm i så fall

Nej egentligen så vill jag ju inte det. Borde inte vilja. Men den där delen av skallen som är förfärad, förbannad och i chock har svårt att nå fram till den olyckliga som står ensam i världen, känns det som, ratad och misslyckad. Tack snälla för du erbjuder dig, så fint

 

[Lenis]

Vi äger huset ihop. Men han kör på som sjutton för att det ska säljas på nolltid. Fixat mäklare, besiktning och fotografering inom en dryg veckas tid. Och helt kall som om det handlar om vilken sorts juice man ska köpa.

Han har gjort ett papper där han skrivit upp alla barnens och mina vakna timmar och hur många timmar jag hade kunnat vara med dem som jag slösat på annat (inklusive mitt jobb). Han har inte räknat ut sina egna minuter, för den delen.. han har räknat med mitt jobb för att han anser att om jag inte haft en hobby hade jag kunnat jobba mindre pga mindre utgifter. Men jag jobbar redan deltid så lite som jag får pga småbarn hemma. Och jag jobbar ju deltid för att barnen har svårigheter så de inte klarar långa dagar utan jag hämtar tidigt.

Känns helt surrealistiskt. Vem räknar exakt när barnen går upp och somnar och exakt hur många av de minuterna de spenderar med sin mamma? Alltså 90% av mig känner att det är sjukt. Men en liten del känner ju dåligt samvete. Inte över jobbet för jag kan inte gå ner mer i tid, men att jag varit en tråkig sambo som gjort att det blivit såhär. Jag har varit så ledsen över lillens svårigheter, att hans liv inte blir som jag hade hoppats, att han fortfarande är som en bebis trots att åren går. Jag har inte orkat vara den roliga sexiga tjejen som vill hitta på saker och arrangerar parmiddagar och går till frissan var 6e vecka. Känns som han velat ha nån från familjen bridgerton istället.. jag är bara en trött ledsen småbarnsmamma som haft stallet för att hålla näsan över vattenytan de dagar när oron för barnen äter upp en inifrån.

 

[Dorinda]

Vi äger huset ihop. Men han kör på som sjutton för att det ska säljas på nolltid. Fixat mäklare, besiktning och fotografering inom en dryg veckas tid. Och helt kall som om det handlar om vilken sorts juice man ska köpa.

Han har gjort ett papper där han skrivit upp alla barnens och mina vakna timmar och hur många timmar jag hade kunnat vara med dem som jag slösat på annat (inklusive mitt jobb). Han har inte räknat ut sina egna minuter, för den delen.. han har räknat med mitt jobb för att han anser att om jag inte haft en hobby hade jag kunnat jobba mindre pga mindre utgifter. Men jag jobbar redan deltid så lite som jag får pga småbarn hemma. Och jag jobbar ju deltid för att barnen har svårigheter så de inte klarar långa dagar utan jag hämtar tidigt.

Känns helt surrealistiskt. Vem räknar exakt när barnen går upp och somnar och exakt hur många av de minuterna de spenderar med sin mamma? Alltså 90% av mig känner att det är sjukt. Men en liten del känner ju dåligt samvete. Inte över jobbet för jag kan inte gå ner mer i tid, men att jag varit en tråkig sambo som gjort att det blivit såhär. Jag har varit så ledsen över lillens svårigheter, att hans liv inte blir som jag hade hoppats, att han fortfarande är som en bebis trots att åren går. Jag har inte orkat vara den roliga sexiga tjejen som vill hitta på saker och arrangerar parmiddagar och går till frissan var 6e vecka. Känns som han velat ha nån från familjen bridgerton istället.. jag är bara en trött ledsen småbarnsmamma som haft stallet för att hålla näsan över vattenytan de dagar när oron för barnen äter upp en inifrån.

Du verkar vara en toppen mamma!

Och han verkar vara ett arsel! Han låter inte som en frisk välmående individ som vill sin familjs bästa.

 

[Hippocampus]

Vilken jävla rövhatt han är. End of story.

 

[SaraXX]

jag är bara en trött ledsen småbarnsmamma som haft stallet för att hålla näsan över vattenytan de dagar när oron för barnen äter upp en inifrån.

Och älskar man varandra så fattar man det. Mitt ex som var sjuk i psykisk ohälsa och gjorde rejält sunkiga grejer kring vår separation skulle aldrig ha kommit på tanken att ifrågasätta stallet. Han visste att det var det som höll mig på benen.

 

[miumiu]

Vi äger huset ihop. Men han kör på som sjutton för att det ska säljas på nolltid. Fixat mäklare, besiktning och fotografering inom en dryg veckas tid. Och helt kall som om det handlar om vilken sorts juice man ska köpa.

Han har gjort ett papper där han skrivit upp alla barnens och mina vakna timmar och hur många timmar jag hade kunnat vara med dem som jag slösat på annat (inklusive mitt jobb). Han har inte räknat ut sina egna minuter, för den delen.. han har räknat med mitt jobb för att han anser att om jag inte haft en hobby hade jag kunnat jobba mindre pga mindre utgifter. Men jag jobbar redan deltid så lite som jag får pga småbarn hemma. Och jag jobbar ju deltid för att barnen har svårigheter så de inte klarar långa dagar utan jag hämtar tidigt.

Känns helt surrealistiskt. Vem räknar exakt när barnen går upp och somnar och exakt hur många av de minuterna de spenderar med sin mamma? Alltså 90% av mig känner att det är sjukt. Men en liten del känner ju dåligt samvete. Inte över jobbet för jag kan inte gå ner mer i tid, men att jag varit en tråkig sambo som gjort att det blivit såhär. Jag har varit så ledsen över lillens svårigheter, att hans liv inte blir som jag hade hoppats, att han fortfarande är som en bebis trots att åren går. Jag har inte orkat vara den roliga sexiga tjejen som vill hitta på saker och arrangerar parmiddagar och går till frissan var 6e vecka. Känns som han velat ha nån från familjen bridgerton istället.. jag är bara en trött ledsen småbarnsmamma som haft stallet för att hålla näsan över vattenytan de dagar när oron för barnen äter upp en inifrån.

Alltså han låter ju inte frisk... Visst att småbarnsåren är slitsamma för dom flesta relationer och särskilt om man har barn med särskilda behov, väntar på utredning med all ovisshet som det innebär osv. Men en kärleksfull, stöttande generös partner vill ju ändå sin medförälders bästa och har förståelse för vikten av att få behålla vissa saker som är "ens egna". Poängen är ju inte att du ska utplåna dig själv och bara finnas till för andras behov. Genom att se till dina egna behov också och hitta din återhämtning i vardagen kommer du långsiktigt att bli en gladare, mindre utmattad och dränerad förälder. Han är riktigt pantad om han inte fattar det.

 

[Badger]

Vi äger huset ihop. Men han kör på som sjutton för att det ska säljas på nolltid. Fixat mäklare, besiktning och fotografering inom en dryg veckas tid. Och helt kall som om det handlar om vilken sorts juice man ska köpa.

Han har gjort ett papper där han skrivit upp alla barnens och mina vakna timmar och hur många timmar jag hade kunnat vara med dem som jag slösat på annat (inklusive mitt jobb). Han har inte räknat ut sina egna minuter, för den delen.. han har räknat med mitt jobb för att han anser att om jag inte haft en hobby hade jag kunnat jobba mindre pga mindre utgifter. Men jag jobbar redan deltid så lite som jag får pga småbarn hemma. Och jag jobbar ju deltid för att barnen har svårigheter så de inte klarar långa dagar utan jag hämtar tidigt.

Känns helt surrealistiskt. Vem räknar exakt när barnen går upp och somnar och exakt hur många av de minuterna de spenderar med sin mamma? Alltså 90% av mig känner att det är sjukt. Men en liten del känner ju dåligt samvete. Inte över jobbet för jag kan inte gå ner mer i tid, men att jag varit en tråkig sambo som gjort att det blivit såhär. Jag har varit så ledsen över lillens svårigheter, att hans liv inte blir som jag hade hoppats, att han fortfarande är som en bebis trots att åren går. Jag har inte orkat vara den roliga sexiga tjejen som vill hitta på saker och arrangerar parmiddagar och går till frissan var 6e vecka. Känns som han velat ha nån från familjen bridgerton istället.. jag är bara en trött ledsen småbarnsmamma som haft stallet för att hålla näsan över vattenytan de dagar när oron för barnen äter upp en inifrån.

Det låter nästan maniskt? Är han frisk? (forumpsykologi, sorry )

(kör på som sjutton med hussälj på bara en vecka och hinner skriva upp folks vakna timmar.)

 

[Badger]

Vi äger huset ihop. Men han kör på som sjutton för att det ska säljas på nolltid. Fixat mäklare, besiktning och fotografering inom en dryg veckas tid. Och helt kall som om det handlar om vilken sorts juice man ska köpa.

Han har gjort ett papper där han skrivit upp alla barnens och mina vakna timmar och hur många timmar jag hade kunnat vara med dem som jag slösat på annat (inklusive mitt jobb). Han har inte räknat ut sina egna minuter, för den delen.. han har räknat med mitt jobb för att han anser att om jag inte haft en hobby hade jag kunnat jobba mindre pga mindre utgifter. Men jag jobbar redan deltid så lite som jag får pga småbarn hemma. Och jag jobbar ju deltid för att barnen har svårigheter så de inte klarar långa dagar utan jag hämtar tidigt.

Känns helt surrealistiskt. Vem räknar exakt när barnen går upp och somnar och exakt hur många av de minuterna de spenderar med sin mamma? Alltså 90% av mig känner att det är sjukt. Men en liten del känner ju dåligt samvete. Inte över jobbet för jag kan inte gå ner mer i tid, men att jag varit en tråkig sambo som gjort att det blivit såhär. Jag har varit så ledsen över lillens svårigheter, att hans liv inte blir som jag hade hoppats, att han fortfarande är som en bebis trots att åren går. Jag har inte orkat vara den roliga sexiga tjejen som vill hitta på saker och arrangerar parmiddagar och går till frissan var 6e vecka. Känns som han velat ha nån från familjen bridgerton istället.. jag är bara en trött ledsen småbarnsmamma som haft stallet för att hålla näsan över vattenytan de dagar när oron för barnen äter upp en inifrån.

Det är ju någonting som inte står rätt till med hans familj heller iofs om de inte svarar och vill prata om det här.

 

[Inte_Ung]

Han har gjort ett papper där han skrivit upp alla barnens och mina vakna timmar och hur många timmar jag hade kunnat vara med dem som jag slösat på annat (inklusive mitt jobb). Han har inte räknat ut sina egna minuter, för den delen..

Hur motiverar han att inte hans egen tid räknas in i sammanhanget?
Mammor är inte de enda föräldrar som kan ta hand om barn.
Det behövs dessutom inte ens en biologisk förälder för att det skall bli rätt.
Det behövs bara en älskande och engagerad vuxen människa.
Var var han i det hela?

 

[nejlica]

Det är ju någonting som inte står rätt till med hans familj heller iofs om de inte svarar och vill prata om det här.

Där tänker jag att det mycket väl bara kan vara att allt är så nytt? Vem vet vad han sagt till dem liksom. Finns ett intresse från deras sida för relation med det äldre barnet kanske allt ändå måste få landa lite. Innan de målas upp som hemska som inte vill ha en relation med barnet osv så kan det väl vara bra att ge dem lite tid att smälta separationen och bilda sig en egen uppfattning.

@Lenis Vilken hemsk sits du hamnat i, har ingenting att tillägga egentligen, bara hoppas att allt löser sig till det bästa för dig!

Och stallet låter som ett välbehövligt andningshål!

 

[Inte_Ung]

Det är ju någonting som inte står rätt till med hans familj heller iofs om de inte svarar och vill prata om det här.

De kanske vet vad som är fel och inte vill riskera att lägga sig i.
Det är ju svårt att hålla tyst om sådant.
Alternativt så har de fullt upp med att ta hand om den vuxna sonen som totalt verkar ha tappat det.
Han kanske far runt och härjar så där precis överallt just nu?

 

[Imogen]

Vi äger huset ihop. Men han kör på som sjutton för att det ska säljas på nolltid. Fixat mäklare, besiktning och fotografering inom en dryg veckas tid. Och helt kall som om det handlar om vilken sorts juice man ska köpa.

Han har gjort ett papper där han skrivit upp alla barnens och mina vakna timmar och hur många timmar jag hade kunnat vara med dem som jag slösat på annat (inklusive mitt jobb). Han har inte räknat ut sina egna minuter, för den delen.. han har räknat med mitt jobb för att han anser att om jag inte haft en hobby hade jag kunnat jobba mindre pga mindre utgifter. Men jag jobbar redan deltid så lite som jag får pga småbarn hemma. Och jag jobbar ju deltid för att barnen har svårigheter så de inte klarar långa dagar utan jag hämtar tidigt.

Känns helt surrealistiskt. Vem räknar exakt när barnen går upp och somnar och exakt hur många av de minuterna de spenderar med sin mamma? Alltså 90% av mig känner att det är sjukt. Men en liten del känner ju dåligt samvete. Inte över jobbet för jag kan inte gå ner mer i tid, men att jag varit en tråkig sambo som gjort att det blivit såhär. Jag har varit så ledsen över lillens svårigheter, att hans liv inte blir som jag hade hoppats, att han fortfarande är som en bebis trots att åren går. Jag har inte orkat vara den roliga sexiga tjejen som vill hitta på saker och arrangerar parmiddagar och går till frissan var 6e vecka. Känns som han velat ha nån från familjen bridgerton istället.. jag är bara en trött ledsen småbarnsmamma som haft stallet för att hålla näsan över vattenytan de dagar när oron för barnen äter upp en inifrån.

Herregud. Som flera andra skrivit, han låter inte frisk.

Kan inte heller låta bli att fundera på ifall han räknat på hur många minuter som han har spenderat på att göra dessa kalkyleringar som han istället hade kunnat spendera med barnen om han struntat i att räkna

Ta juridisk hjälp, har du några sådana möjligheter via facket, arbetsgivare eller liknande? Tänker så att du har koll på dina rättigheter, att han inte börjar dribbla bort gemensamma pengar till höger och vänster.

Sen, fota hans uträkning! För om man ska vara sådan så tänker jag att frågan är om inte den här minututräkningen kan vara till din fördel och bara skjuta honom själv i foten i slutänden. Framför allt för att dess existens blir ett väldigt konkret bevis på hur orimlig han har blivit (tänker i relation med farmor och farfar osv), och dels för att den kan ju utifrån det du har berättat inte få honom i särskild god dager? Visst att den säkert visar att du skulle kunna lägga stallet åt sidan och vara ÄNNU mer med barnen. Men den kan ju knappast (för en rimlig människa) visa att det är du som är den felande och försummande länken i omhändertagandet av barnen?

 

[Inte_Ung]

Vi äger huset ihop.

Det är här som jag får känslan av att det finns någon ny som han vill köpa bostad tillsammans med.
Det är bara att låta honom hållas.
Om han dessutom har flyttat ut så har han inte rätt till tillträde i ditt hem.
Släpp inte in någon mäklare eller fotograf eller något alls som har med försäljning att göra.
Det kan tolkas som att du är med på det.
Du skall säga NEJ till allt sådant.

Bodelning först.
Annat sedan.