Energi
Trådstartare
Vissa av er vet att jag under den här graviditeten har varit fruktansvärt orolig, på grund av tidigare missfall.
I vecka 12 skickades en remiss till MVCpsykologen. Jag har sedan dess tjatat och bönat om att få träffa någon att prata med, förklarat att jag inte klarar av att vänta längre.
Idag är jag i vecka 35 och jag har fortfarande inte fått någon kontakt med kurator eller psykolog.
Oron för bebisen kommer och går i vågor, det är något lättare att hantera nu. Men jag är så rädd att inte kunna knyta an till barnet och/eller att drabbas av förlossningsdepression. Barnmorskan och kompisar säger att risken för förlossningsdepression ökar om man mått psykiskt dåligt under graviditeten. Jaha, men vad ska jag göra då? Jag får ju ingen hjälp och jag vet inte var mer jag ska vända mig!
Det är kanske löjligt tänkt men jag känner mig så himla övergiven och ensam. Vården ger mig ingen psykologisk hjälp som jag blivit lovad, min familj viftar bort min oro med att det säkert löser sig på nåt sätt och ingen annan orkar lyssna på mig.
Vad ska jag göra?
I vecka 12 skickades en remiss till MVCpsykologen. Jag har sedan dess tjatat och bönat om att få träffa någon att prata med, förklarat att jag inte klarar av att vänta längre.
Idag är jag i vecka 35 och jag har fortfarande inte fått någon kontakt med kurator eller psykolog.
Oron för bebisen kommer och går i vågor, det är något lättare att hantera nu. Men jag är så rädd att inte kunna knyta an till barnet och/eller att drabbas av förlossningsdepression. Barnmorskan och kompisar säger att risken för förlossningsdepression ökar om man mått psykiskt dåligt under graviditeten. Jaha, men vad ska jag göra då? Jag får ju ingen hjälp och jag vet inte var mer jag ska vända mig!
Det är kanske löjligt tänkt men jag känner mig så himla övergiven och ensam. Vården ger mig ingen psykologisk hjälp som jag blivit lovad, min familj viftar bort min oro med att det säkert löser sig på nåt sätt och ingen annan orkar lyssna på mig.
Vad ska jag göra?