Hur prioriterar ni?

[havreflinga]

Sv: Vad får man ifrågasätta?

Att de flesta tvååringar skulle kunna komma med en vettig invändning till varför man inte ska hoppa i soffan ser jag som ganska osannolikt.

Jo, det klart. Att jämföra med andra kommer nog inte förrän senare. Men jag tänker att om man kör med principfasthet (som innebär regler utan snack, typ) de första åren, då kanske det blir svårt att ändra längre fram, både för barnet och föräldrarna.

 

[havreflinga]

Sv: Hur prioriterar ni?

Du menar att han efter några gånger kommer ge upp trotsandet, för du visar att det inte betyder så mycket, han har fortfarande självkontroll och kommer till slut självmant inse att jackan kommer åka på förr eller senare i allafall.
---
Ett annat synsätt är att man talar om att man ska åka, och "kom och sätt på dig jackan". Barnet vägrar. Man hämtar barnet efter två-tre tillsägelser och sätter på jackan, under enorma protester förståss.
---
Eller menar du att detta är en form av övergrepp på barnets självkänsla?

Nej, jag tror inte att det påverkar barnets självkänsla. Det låter bara jobbigt. Främst för föräldern. Jag vill inte ha det så.

Sen ser jag det inte direkt som trots. Jag ser det som att föräldern och barnet hade olika planer. När min son säger nej enbart för att testa gränser (det som kan kallas trots) har han alltid glimten i ögat och ger sig snabbt.

De gånger han krånglar mest har han alltid haft en anledning, t ex att han vill städa innan han klär på sig, eller att han tror att vi ska till stallet och därför vill ha stallkläderna (och alltså säger nej till den andra overallen).

 

[havreflinga]

Sv: Hur prioriterar ni?

Vad gör man in en sån här situation....

1. Barnen 1½ och 3½ år hittar makaronpaketet i skafferiet och öser ur allt på golvet för att leka med.

Jag vet inte hur 3,5-åringar fungerar, så jag har ingen aning om hur man tacklar dem. Men min snart 2-åring har gjort samma sak (fast med hundmaten) några gånger sedan han var drygt ett år.

Jag tycker för det första att jag får skylla mig själv som har tunnan med hundmat framme. Men jag kräver ändå att han ska hjälpa mig städa upp. Oftast har han städat upp allt själv. Men det är inte säkert han gör det direkt. Jag säger vad jag vill, sen försöker jag ha is i magen och inte titta på eländet. Hittills har han alltid börjat städa efter en stund, och då har jag gått dit och hjälpt till och berömt.

Förutom en gång! Då vägrade han och fortsatte leka i röran. Fast det var kanske mitt fel, för jag var på dåligt humör och var onödigt hård och krävde att han skulle städa upp helt själv och helst genast. Då kom pappan till undsättning och sonen och pappan hjälptes åt att plocka upp.

 

[havreflinga]

Sv: Vad får man ifrågasätta?

Om diskussionen istället skulle handla om att slåss? Eller säga förlåt? Eller kasta sten på bilar? Om barnet konsekvent vägrar säga förlåt och bara står och skriker nej?

Vad är skillnaden? Om barnet ifrågasätter varför man inte får slåss, eller varför man ska säga förlåt - då är det väl en himlans tur ifall han/hon luftar de tankarna!?

Om han/hon slutar slåss när jag säger till, men inom sig tycker att våld är en himla bra grej - då blir ju han/hon bara ögontjänare.

Det där med att säga förlåt på befallning från någon annan. Det hörs om det är ett äkta förlåt från hjärtat, eller ett lydighets-förlåt. Jag tycker lydighets-förlåt är otäcka. De andas hämd... Om någon vägrar säga förlåt så har han/hon antagligen en anledning. Jag ser hellre att vi håller på tills den kommit fram, även om det tar tid.

Om barnet står och håller i en sten på en parkering och du ber barnet släppa stenen, men h*n vägrar?

Om barnet har för vana att kasta sten räknar jag det nästan till en livsfara-situation, för om stenen träffar en bil och jag får betala, då kanske vi får leva på makaroner och vatten resten av året, och det är ju farligt för hälsan.

 

[havreflinga]

Sv: Hur prioriterar ni?

Kan barnen hålla sin värdighet trots att man som vuxen sätter en gräns så har man vunnit mycket i respekt.

Det har jag märkt betyder mycket för vår son. Om han sagt nej några gånger har han lättare för att tänka om ifall jag backar av lite.

När han är trött kan han få för sig massa konstigt, som t ex att vägra låta mig ta av byxorna när han ligger på skötbordet. Det är ju väldigt logiskt att man måste ta av sig kläderna för att kunna ta på pyjamasen, men när han är trött funkar inte ens sådana argument.:smirk: Då bara ställer jag mig passiv en bit bort (eller går och gör något annat och säger att han ska ropa när han ångrat sig) och efter 5-10 sekunder säger han "nu", och sen går det hur lätt som helst. Det där "nu" är så gulligt, tycker jag.

Om man istället kör på och tar av honom kläderna trots att han kämpar emot fortsätter han skrika en bra stund efter att de åkt av.

 

[Björk]

Sv: Hur prioriterar ni?

Att vänta eller övertala honom med argument tar två, tre minuter. Att kasta mig över honom och ta över kontrollen över hans kropp rent fysiskt tar garanterat längre tid och känns verkligen överdrivet, om inte livsfara hotar bakom hörnet.

Jomen självklart handlar det inte om att jag som förälder inte kan klara av att vänta några minuter. Som jag skrev så är ju samarbete målsättningen såklart. Och steg nummer 1. Om vi säger såhär då: säg att ditt barn inte vill ta på sig jackan; varken nu, om 2 minuter eller om 1 timme. Vad är då alternativet? Man kan ju i ofs då ta jackan i sin egen hand. Men säg då att barnet inte bara vill slippa ta på jackan utan även slippa gå utanför dörren (vilket det kanske ofta handlar om - de vill inte gå just nu). Vad göra då? Ifall inte övertalningen/motiveringarna funkar - ska man stanna hemma då tills barnet får lust att gå? SJälv skulle jag i det läget ta barnet under ena armen och jackan i den andra.

Det känns som om vi nog är flera här i tråden som talar "i kors" om varandra tror jag. När jag får mina svar (som tex ditt härovan) så får jag intrycket av att ni tror att jag har som mål att vara en rigid, "sträng" och någon slags allsmäktig förälder. Jag känner inte riktigt igen mig för att uttrycka mig milt.
Jag tror helt enkelt att vi har olika utgångspunkter för vad vi menar är "principfasthet". En del ser det som kadaverdisciplin och jag tillhör inte den gruppen som har den bilden av ordet.

Man kan ju ta exemplet med mössan som jag skrev om tidigare. Varför en mamma ens fortsätter föra en sådan diskussion med ett så litet barn när det faktiskt funkar att bara ta på mössan; det fattar inte jag. Jag menar att jag inte vill stå och debattera/diskutera varenda sak som ska göras med ett litet barn. Jag tror inte det är sunt/bra för barnet heller.

 

[Björk]

Sv: Vad får man ifrågasätta?

För mig är det väldigt viktigt att det ska finnas ett skäl bakom de beslut som tas och att man inte låter föräldratelefonsvararen (sitt ordentligt, ät med gaffeln, plocka upp) veva hela dagarna. Från denna inställning att vissa saker inte är öppna för diskussion (vi pratar fortfarande om barn under två!) till att inte hon inte skulle vara tillåten att öppna munnen är steget väldigt långt.

Det är väl ungfär i det du skriver som jag har som målsättning att "landa". Det handlar inte om att inte kunna samtala med sitt barn. Min mamma har samtalat med mig/oss väldigt mycket under vår uppväxt. Vi har defintivt inte levt i någon slags "orderfamilj" där man inte får ifrågasätta något alls. MEN; det finns/fanns ändå saker som (olika genom olika åldrar förstås; som alltid) som inte var "förhandlingsbara". Det tror jag är nyttigt. Livet är liksom sånt.

 

[havreflinga]

Sv: Hur prioriterar ni?

Jomen självklart handlar det inte om att jag som förälder inte kan klara av att vänta några minuter.

Vad bra att du kan tänka dig gå ner lite i tempo. Men jag tror faktiskt inte att det är helt självklart för alla. Så länge man är föräldraledig är det nog enklare, men när man jobbar heltid och har kommit igång med sitt vanliga liv igen är det nog lätt att man samtidigt ökar upp tempot igen.

Om vi säger såhär då: säg att ditt barn inte vill ta på sig jackan; varken nu, om 2 minuter eller om 1 timme. Vad är då alternativet? Man kan ju i ofs då ta jackan i sin egen hand. Men säg då att barnet inte bara vill slippa ta på jackan utan även slippa gå utanför dörren (vilket det kanske ofta handlar om - de vill inte gå just nu). Vad göra då?

Ingen aning. Jag har svårt för att tänka mig in i situationen. Det liknar mer något jag sett på Nannyakuten (eller vad de där tv-programmen heter). Jag skulle nog fråga om råd på Bukefalos! Vi får väl se om jag återkommer om något år...

Det känns som om vi nog är flera här i tråden som talar "i kors" om varandra tror jag. När jag får mina svar (som tex ditt härovan) så får jag intrycket av att ni tror att jag har som mål att vara en rigid, "sträng" och någon slags allsmäktig förälder. Jag känner inte riktigt igen mig för att uttrycka mig milt.
Jag tror helt enkelt att vi har olika utgångspunkter för vad vi menar är "principfasthet". En del ser det som kadaverdisciplin och jag tillhör inte den gruppen som har den bilden av ordet.

Ja, det märks att ordet har olika laddning för olika personer. Kanske hänger det ihop med hur mycket/lite man själv fått komma till tals som barn? Eller ifall man själv trotsade eller inte? Så långt bak jag kan minnas har jag aldrig trotsat (om trots betyder göra tvärtemot utan annan anledning än att det är kul).

Jag uppfattar dig som ganska ödmjuk, så jag tror du kommer vara det som förälder oxå.

 

[Björk]

Sv: Hur prioriterar ni?

Självklart kan jag tänka mig att ha ett annat tempo. Jag har ju blivit förälder för att jag VILL vara det. Inte för att barnet ska bli någon slags "jobbprojekt" i mitt liv som ska avklaras inom vissa tidsramar.

Ingen aning. Jag har svårt för att tänka mig in i situationen. Det liknar mer något jag sett på Nannyakuten (eller vad de där tv-programmen heter). Jag skulle nog fråga om råd på Bukefalos! Vi får väl se om jag återkommer om något år...

Ja, jag tror i och för sig att det är så att en hyfsat vettig förälder får "betyg" av sina barn. När ens barn inte (regelbundet) trilskas som i mitt exempel (och som du aldrig råkat ut för) så betyder nog det att ens strategier funkar rätt bra.

Ja, det märks att ordet har olika laddning för olika personer. Kanske hänger det ihop med hur mycket/lite man själv fått komma till tals som barn? Eller ifall man själv trotsade eller inte? Så långt bak jag kan minnas har jag aldrig trotsat (om trots betyder göra tvärtemot utan annan anledning än att det är kul).

Säkert är det så! Jag vet att jag "trotsat" som barn (man har väl fått höra att man ibland hade ett hett temperament). Men inte så jag själv minns det jättetydligt. Jag minns att man ibland var "jättearg" på mamma för att man inte fick sin vilja fram. Men jag minns också att jag aldrig känt mig nedvärderad/kränkt eller dylikt. Min mamma är min IDOL! Hon bemötte alltid mig och min bror utifrån den ålder vi var i så att säga; hon lärde oss att tänka själva, att bli självständiga och självsäkra. Det fanns liksom aldrig "för att jag säger det - regler" i vårt hem.

Jag uppfattar dig som ganska ödmjuk, så jag tror du kommer vara det som förälder oxå.

Åhå, tack! ja, jag hoppas och tror det själv också. Och självklart kommer man aldrig kunna leva upp till 100% till sina egna MÅL. Men det gör man ju inte på något plan i livet. Man får göra sitt bästa helt enkelt. Bättre kan jag inte. Man är ju människa och ingen robot.

 

[havreflinga]

Sv: Hur prioriterar ni?

Det fanns liksom aldrig "för att jag säger det - regler" i vårt hem.

Där har vi kanske förklaringen. Sådana svar har jag fått mängder. Och den gulliga "passar det inte så kan du flytta". Att säga så till ett barn är samma sak som att hota sin partner med skilsmässa varje gång man har en konflikt. Vem skulle stanna nån längre tid hos en sådan parter? Men som barn kan man ju inte välja.

 

[Petruska]

Sv: Hur prioriterar ni?

Fast jag är oerhört demokratiskt uppfostrad, eller vad man ska kalla det. Ingen av mina föräldrar skulle ens drömma om att säga "för att jag säger det" eller "man ska göra si och och inte ditt och datt". Aldrig. Inte till något barn.

Och jag har jättesvårt för att acceptera när barn blir tilltalade på det viset som även du kritiserar. Trots att det i princip aldrig har hänt mig, utom enstaka gånger med tex kompisars föräldrar kanske.

Sen minns jag det som att jag bråkade en hel del och nog var "trotsig", fast det kallades temperamentsfull. Och inte var det för att det var kul! Jag var arg, helt enkelt. Det är svårt att växa upp.

Men att en tex tvååring skulle öppet, aktivt och medvetet vägra ta på sig (tillåta att kläs på) jackan i en timme, det kan jag inte tänka mig. Om hästar säger man ju "hård skalle" ibland, och jag skulle säga att sådant beteende vore EXTREMT hård skalle hos ett litet barn.

 

[Jippo]

Sv: Vad får man ifrågasätta?

Om någon vägrar säga förlåt så har han/hon antagligen en anledning. Jag ser hellre att vi håller på tills den kommit fram, även om det tar tid.

"Håller på", vad menar du med det? Jag vet hur jag skulle göra, och jag har aldrig fått ett artighets-förlåt från mina barn, utan de har förstått vad jag varit ute efter ganska snart, är nyfiken med hur du menar bara :-)

 

[Jippo]

Sv: Hur prioriterar ni?

Om de vill inte gå just nu. Vad göra då? Ifall inte övertalningen/motiveringarna funkar - ska man stanna hemma då tills barnet får lust att gå? SJälv skulle jag i det läget ta barnet under ena armen och jackan i den andra. .

Jag också. Utan våld, men med en förklaring.

Det känns som om vi nog är flera här i tråden som talar "i kors" om varandra tror jag. När jag får mina svar (som tex ditt härovan) så får jag intrycket av att ni tror att jag har som mål att vara en rigid, "sträng" och någon slags allsmäktig förälder. Jag känner inte riktigt igen mig för att uttrycka mig milt.
Jag tror helt enkelt att vi har olika utgångspunkter för vad vi menar är "principfasthet". En del ser det som kadaverdisciplin och jag tillhör inte den gruppen som har den bilden av ordet.

Man kan ju ta exemplet med mössan som jag skrev om tidigare. Varför en mamma ens fortsätter föra en sådan diskussion med ett så litet barn när det faktiskt funkar att bara ta på mössan; det fattar inte jag. Jag menar att jag inte vill stå och debattera/diskutera varenda sak som ska göras med ett litet barn. Jag tror inte det är sunt/bra för barnet heller.

 

[havreflinga]

Sv: Vad får man ifrågasätta?

"Håller på", vad menar du med det? Jag vet hur jag skulle göra, och jag har aldrig fått ett artighets-förlåt från mina barn, utan de har förstått vad jag varit ute efter ganska snart, är nyfiken med hur du menar bara :-)

Det jag har rödmarkerat är precis det jag vill undvika.

Med "hålla på" menar jag helt enkelt prata. Vi pratar tills alla parter känner att de är färdiga med konflikten och ingen känner sig kränkt längre.

Pratar du om "förlåt" som ska sägas till dig, eller situationer där du fungerar som medlare? Jag syftar på situationer där jag är medlare.

 

[havreflinga]

Sv: Hur prioriterar ni?

Men att en tex tvååring skulle öppet, aktivt och medvetet vägra ta på sig (tillåta att kläs på) jackan i en timme, det kan jag inte tänka mig. Om hästar säger man ju "hård skalle" ibland, och jag skulle säga att sådant beteende vore EXTREMT hård skalle hos ett litet barn.

Jag vet väldigt lite om vad som är normalt för små barn, men min spontana tanke är oxå att ett sådant beteende måste vara sällsynt. Jag gissar att ett sådant beteende antingen är frambringat av föräldrarna, eller att barnet har någon särskild problematik.

Jag skulle inte tänka "jaha, vanlig trots - här gäller det att visa vem som bestämmer".

 

[Jippo]

Sv: Vad får man ifrågasätta?

Det jag har rödmarkerat är precis det jag vill undvika.

Med "hålla på" menar jag helt enkelt prata. Vi pratar tills alla parter känner att de är färdiga med konflikten och ingen känner sig kränkt längre.

Pratar du om "förlåt" som ska sägas till dig, eller situationer där du fungerar som medlare? Jag syftar på situationer där jag är medlare.

Förlåtet ska inte sägas till mig om det ena barnet gjort det andra illa, det ska sägas till varandra.

Pratar gör jag också med mina barn, men även det kan dras till absurdum. Barnen ledsnar på pratet och tillslut kan ett förlåt komma för att pratet ska avslutas, och det är ju inte heller meningen. Jag förklarar varför jag vill att de ska bli sams, och varför jag inte vill att de ska göra varandra illa, och drar gärna exempel med andra barn, vilket hon förstår mycket bra. Det är nog exemplen som gör att hon förstår bäst, skulle jag vilja säga. Du har aldrig varit med om att ditt barn tröttnat på ditt prat, gjort nåt annat, vänt sig bort, svarat på nåt helt annat? Ignorerat ditt prat?

 

[Jippo]

Sv: Hur prioriterar ni?

Men att en tex tvååring skulle öppet, aktivt och medvetet vägra ta på sig (tillåta att kläs på) jackan i en timme, det kan jag inte tänka mig. Om hästar säger man ju "hård skalle" ibland, och jag skulle säga att sådant beteende vore EXTREMT hård skalle hos ett litet barn.

Man kan vända på det också och undra vilken förälder som skulle hålla på i en timme med ett barn som vägrar ta på sig en jacka utan minsta åtgärd i så fall. Skulle säga att hela situationen vore extrem från bägge håll.

 

[Petruska]

Sv: Hur prioriterar ni?

Man kan vända på det också och undra vilken förälder som skulle hålla på i en timme med ett barn som vägrar ta på sig en jacka utan minsta åtgärd i så fall. Skulle säga att hela situationen vore extrem från bägge håll.

Ja, det kan man väl säga.

Nu vet jag inte vad du menar med "minsta åtgärd", men jag menar egentligen att det ofta går rätt bra att ge ungarna den tid de vill ha/behöver, för det handlar inte om så förtvivlat mycket tid för varje enskild grej.

Man behöver alltså inte oroa sig för att barn ska krångla i det oändliga bara för att man inte tydligt bestämmer över dem, enligt min erarenhet, för små barn vill väldigt ofta behaga sina föräldrar. De är sådana.

Jag tycker att de flesta konflikter mellan vuxna och små barn verkar handla just om att den vuxne kräver att barnet genast ska vara med i den vuxnes tidsplanering och tidstänk, så att säga. Jag tycker inte att man brukar behöva kräva det, för ger man barnen den tid de tar för tex jackan, så brukar det inte handla om särskilt många minuter.

 

[Jippo]

Sv: Hur prioriterar ni?

Ja, det kan man väl säga.

Nu vet jag inte vad du menar med "minsta åtgärd", men jag menar egentligen att det ofta går rätt bra att ge ungarna den tid de vill ha/behöver, för det handlar inte om så förtvivlat mycket tid för varje enskild grej.

Man behöver alltså inte oroa sig för att barn ska krångla i det oändliga bara för att man inte tydligt bestämmer över dem, enligt min erarenhet, för små barn vill väldigt ofta behaga sina föräldrar. De är sådana.

Jag tycker att de flesta konflikter mellan vuxna och små barn verkar handla just om att den vuxne kräver att barnet genast ska vara med i den vuxnes tidsplanering och tidstänk, så att säga. Jag tycker inte att man brukar behöva kräva det, för ger man barnen den tid de tar för tex jackan, så brukar det inte handla om särskilt många minuter.

Enligt min erfarenhet så är det otroligt olika. Min tjej t.ex krånglar sällan numera, hade dock en jobbig period runt 2½ år, där hon ville bestämma ALLT. Det kan jag säga, hade tagit MÅNGA minuter i anspråk varje dag om hon hade fått tagit sin tid :smirk: Vi har ett par bekanta som har en 3½ -åring som fortfarande gör precis som han vill, är inte särskilt intresserad av att lyssna på mamma eller pappa, för han är så otroligt aktiv och kreativ. Han hinner helt enkelt inte (enligt pedagogerna på dagis, jag vet inte om det är så). Han har så mycket saker han vill göra och testa, så det där med att klä på sig eller komma och sätta sig vid bordet har inte högsta prioritet. För hans del gäller "hämta-och-klä-på" om det ska bli gjort överhuvudtaget. Sen kan man diskutera om föräldrarna har "missat" nåt i kommunikationen med pojken, eller om han helt enkelt bara ÄR sån. Barn ÄR ju olika.

 

[havreflinga]

Sv: Vad får man ifrågasätta?

Du har aldrig varit med om att ditt barn tröttnat på ditt prat, gjort nåt annat, vänt sig bort, svarat på nåt helt annat? Ignorerat ditt prat?

Mitt barn är bara knappt två år! Självklart håller jag inga föreläsningar för honom!

Angående prata tills konflikten är över i en situation där jag fungerar som medlare: Jag har ännu inga erfarenheter från detta med mitt eget barn, bara i min yrkesroll som lärare, och då med äldre barn.