R
Raderad medlem 6459
Eller vad man nu ska kalla det. Jag har hamnat i en sits som jag inte riktigt varit i tidigare och skulle gärna vilja bolla det här.
De senaste åren har jag velat göra en väldigt specifik resa och nu har det bubblat upp igen och jag känner att nästa år borde vara året som jag kommer i väg. Det kommer kräva tre-fyra veckor och kosta en del. Antingen åker jag ensam eller med en tjejkompis. Att få med min man är inte ett alternativ - resmålet passar inte honom alls, han är egentligen inte intresserad och jag vill verkligen få 100% njuta av min resa och inte oroa mig för att mitt sällskap inte trivs. Han är dock världens raraste och skulle utan tvekan åka med mig om jag bad honom.
Men. Nu till det stora men:et. När jag tog upp det här med min man så var han glad och positiv och hejade på och sa i princip att jag skulle ta året till att bestämma mig och se om jag vill göra det, i såna fall ska jag bara köra på. Jag känner dock att det är ett stort beslut - även för honom - eftersom fyra veckors frånvaro från jobbet och den stora kostnaden ju givetvis kommer att påverka hans och mina möjligheter att resa ihop. Vill jag verkligen lägga så mycket tid och pengar på en resa själv? Jag vill ju resa med honom OCKSÅ och känner att det blir så himla ego att jag drar i väg själv, med tid och pengar vi hade kunnat lägga på världens resa tillsammans.
När jag drog det här för honom blev han rätt bekymrad och sa att jag ju givetvis ska susa i väg om jag vill och att han inte på några sätt vill vara ett hinder för mig. Och det är han ju inte men på ett sätt är han ju det eftersom jag ju VILL vara med honom. Hade jag haft obegränsat med pengar hade jag inte haft det här bekymret.
Så. Lång trådstart, massa babbel. Hur tänker ni? Hur resonerar ni med era partner som resor el dyl? (Och ni som har råd att dra i väg femton gånger om året och därför inte har det här problemet: Skönt för er! Men frågan är mer riktat till dem som inte har det så enkelt)
De senaste åren har jag velat göra en väldigt specifik resa och nu har det bubblat upp igen och jag känner att nästa år borde vara året som jag kommer i väg. Det kommer kräva tre-fyra veckor och kosta en del. Antingen åker jag ensam eller med en tjejkompis. Att få med min man är inte ett alternativ - resmålet passar inte honom alls, han är egentligen inte intresserad och jag vill verkligen få 100% njuta av min resa och inte oroa mig för att mitt sällskap inte trivs. Han är dock världens raraste och skulle utan tvekan åka med mig om jag bad honom.
Men. Nu till det stora men:et. När jag tog upp det här med min man så var han glad och positiv och hejade på och sa i princip att jag skulle ta året till att bestämma mig och se om jag vill göra det, i såna fall ska jag bara köra på. Jag känner dock att det är ett stort beslut - även för honom - eftersom fyra veckors frånvaro från jobbet och den stora kostnaden ju givetvis kommer att påverka hans och mina möjligheter att resa ihop. Vill jag verkligen lägga så mycket tid och pengar på en resa själv? Jag vill ju resa med honom OCKSÅ och känner att det blir så himla ego att jag drar i väg själv, med tid och pengar vi hade kunnat lägga på världens resa tillsammans.
När jag drog det här för honom blev han rätt bekymrad och sa att jag ju givetvis ska susa i väg om jag vill och att han inte på några sätt vill vara ett hinder för mig. Och det är han ju inte men på ett sätt är han ju det eftersom jag ju VILL vara med honom. Hade jag haft obegränsat med pengar hade jag inte haft det här bekymret.
Så. Lång trådstart, massa babbel. Hur tänker ni? Hur resonerar ni med era partner som resor el dyl? (Och ni som har råd att dra i väg femton gånger om året och därför inte har det här problemet: Skönt för er! Men frågan är mer riktat till dem som inte har det så enkelt)
. Jag har hittills alltid löst det genom att ta tjänstledigt typ fyra veckor per år för att resa. 
