Jag kan anpassar mitt språk efter situation och vilka jag pratar med. Exempelvis använder jag olika ord och formuleringar om jag diskuterar mitt arbete med andra i branschen, om jag möter/samråder med allmänheten eller förklarar för familj och släkt vad jag gör.Osäker på var tråden passar bäst men jag tror detta är den bästa platsen.
I en annan tråd dök det där med kommunikation upp. Hur man pratar med människor beroende på ålder osv. Det fick mig att tänka på hur människor generellt pratar med varandra beroende på vilken status personerna anses ha i samhället, vilka yrken de valt och hur gamla de är.
Jag är kanske lite konstig men jag använder samma språk till mina barn som jag använder till vuxna. Mina barn har tidigt använt förhållandevis avancerat språk och delvis svängt sig med ord som vissa vuxna backat för att använda. Jag blir ofta ställd när andra barn inte förstår vad jag säger men förklarar naturligtvis på enklare sätt. Det är ytterst sällan, om ens någonsin, jag försöker använda något specialspråk till barnen. Anser inte heller att jag har något jätteavancerat språk egentligen men tydligen för avancerat för att vissa ska tycka att det är knepigt.
Pratar jag med t.ex en nysvensk och man märker att språket fortfarande är lite svårt/obekvämt försöker jag ju tänka till vilka ord jag använder men jag tycker att det är jättesvårt. Om man nu inte märker att personen samtidigt intresserar sig för nya ord då.
I övrigt är det samma språk oavsett om jag pratar med forskare eller städpersonal, 70+ eller 5-åring. Däremot kan ju ämnena skifta naturligtvis så 5-åringen kanske inte behöver lyssna på diskussioner om obehagliga mordrättegångar. Människa som människa och åtminstone nu för tiden har ju väldigt många oavsett bransch ett välutvecklat språk.
Hur gör ni? Pratar ni bebisspråk med mindre barn? Växlar ni när ni pratar med personer av olika kön/yrken osv?
Pratar jag rent allmänt med äldre släktingar etc försöker jag nog också prata tydligare eftersom jag vet att en del hör lite sämre.
Med sonen (3,5) och andra barn blir det en kombination, ofta använder jag samma ord som jag gör med vuxna men märker jag att de inte hänger med lägger jag till en förklaring eller erbjuder en synonym. Sonen har ett ganska stort ordförråd och brukar förvåna pedagogerna på förskolan med att använda ord som de själva inte skulle säga... Men visst pratade jag bebisspråk när han var bebis, även om jag mer tänker på tonfall än ordval när jag hör det ordet.