Nu vet jag inte om personalen rättar honom men vi anhöriga gör det inte. Och pratar gör han, eller babblar är väl mer korrekt. Ungefär som min 15 månaders gör.
Munövningar ska jag kolla mer på. Det var en bra idé
Det känns som om han får en så otroligt dålig start i livet. Han ligger långt efter med talet och jag kan inte se hur det inte kommer påverka hans skolgång åtminstone de första åren, i värsta fall kommer han aldrig kunna ta igen försprånget de andra har. Detta tillsammans med eventuella diagnoser och föräldrar som själva har problem och svårt för att hjälpa (tänker ffa på kommande skola) så känner vi övriga att vi måste få rätt på detta fort för att han ska få en rimlig chans här i livet.
Just nu är det på nivån att om man tror att han menar att han vill ha ett glas vatten så visar det sig att han egentligen ville gå en promenad... Vi som inte är föräldrar kommer liksom inte ens i närheten i våra tolkningar av vad han säger.
Utöver de få ord han kan som mamma, pappa osv
Min stora syster fungerade som tolk, mina första år. Även inom familjen. Nu är inte min störning märkbar, igentligen. Utan mer när jag är stressad och okoncentrerad. Sedan är det vissa ljud. Men inget som stör. Men jag tycker det är bra om jag ändå talar för det, det kan ju göra skillnad för andra.
Munövningarna var mycket ljud och att pedagogerna "dummade" sig också. Som gjorde att det var roligt. Gjorde att det kändes okej att dumma sig runt orden. Det behövde inte vara perfekt.
Jag låg som sagt många år efter mina klasskamrater, inte bara språkligt utan även mentalt.Språkligt kom jag ikapp i tredjeklass. Hade en jättebra pedagog, som kunde ta mig på mitt sätt. Jag vägrade gå ifrån lektionerna utan hon kom hem till mig kvällstid. Har kvar kontaktboken från läraren, det året och hur stort hon tyckte det var, att hon äntligen förstod vad jag sade.
Mentalt tror inte jag riktigt kom ifatt under skoltiden, men det var det språkliga som det var fokus på. Tyvärr kan jag tycka i efterhand.
Enligt min mamma var det vissa som inte trodde jag skulle klara grundskolan. Vilket jag gjorde.
Så det är ingen fara, stöd, uppmuntran. Hitta det han känner som extra drivkraft. Se till att finns bra pedagoger, som inte försöker få honom till mobbningsoffer. Genom att särskilja honom från de andra. För det låter som det är det de försöker med just nu.