Hur mycket ska "utomstående" lägga sig i?

[_Charlotte_]

Hej föräldrar!
Jag har en enkel fråga till er. Om ert barn skulle ha någon fritidsaktivitet och där pratade mycket om sin kroppsstorlek, att gå ned i vikt, att inte äta till exempel godis eller "onyttig" mat, att hen är tjock, att hen inte ätit något på hela dagen och liknande. Hur skulle ni som föräldrar vilja att en utomstående vuxen (som känner barnet genom fritidsaktiviteten) gjorde då?
Skulle ni vilja veta omedelbart själva? Skulle ni vilja att personen pratade med ert barn? Skulle ni vilja att personen skötte sig själv och lät ert barn göra detsamma?

Jag kan säga som så att det handlar om ett barn mellan 10 och 15 år, så inget litet barn men inte någon nästan vuxen heller. Hen är varken över- eller underviktig, men mina varningsklockor för ätstörning (som jag själv haft många år) ringer när hen pratar som hen gör.

 

[Björk]

Hej föräldrar!
Jag har en enkel fråga till er. Om ert barn skulle ha någon fritidsaktivitet och där pratade mycket om sin kroppsstorlek, att gå ned i vikt, att inte äta till exempel godis eller "onyttig" mat, att hen är tjock, att hen inte ätit något på hela dagen och liknande. Hur skulle ni som föräldrar vilja att en utomstående vuxen (som känner barnet genom fritidsaktiviteten) gjorde då?
Skulle ni vilja veta omedelbart själva? Skulle ni vilja att personen pratade med ert barn? Skulle ni vilja att personen skötte sig själv och lät ert barn göra detsamma?

Jag kan säga som så att det handlar om ett barn mellan 10 och 15 år, så inget litet barn men inte någon nästan vuxen heller. Hen är varken över- eller underviktig, men mina varningsklockor för ätstörning (som jag själv haft många år) ringer när hen pratar som hen gör.

Jag skulle önska att den personen pratar med mig som förälder; att de informerar om sin oro och vad mitt barn pratar om. Om inget märkts hemma så skulle jag vara tacksam att jag får veta detta.

 

[_Charlotte_]

Jag skulle önska att den personen pratar med mig som förälder; att de informerar om sin oro och vad mitt barn pratar om. Om inget märkts hemma så skulle jag vara tacksam att jag får veta detta.

Tack för ditt svar!
Även om du inte känner personen mycket mer än att du vet vem det är?

 

[Björk]

Tack för ditt svar!
Även om du inte känner personen mycket mer än att du vet vem det är?

Absolut. Jag räknar med att personen presenterar sig för mig så då får jag ju veta hur den kan ha den här informationen. Kanske är ledare för det som mitt barn är på, kanske en klasskompis, någon timvikarie på fritidsgården.

Sen kan det ju vara så att föräldern redan VET hela problemet, men då får väl denne säga det; att de redan vet om och har kontroll på det hela. Då får man (som utomstående) lita på det.

Alternativt kan man ju förstås med ett äldre barn försöka få chansen att dessutom fråga/prata med barnet självt. Att tala om att "jag har hört dig säga...... och det gör mig orolig eftersom jag själv har erfarenheter av ätstörningsproblematik och känner igen det".

 

[mino]

Hej föräldrar!
Jag har en enkel fråga till er. Om ert barn skulle ha någon fritidsaktivitet och där pratade mycket om sin kroppsstorlek, att gå ned i vikt, att inte äta till exempel godis eller "onyttig" mat, att hen är tjock, att hen inte ätit något på hela dagen och liknande. Hur skulle ni som föräldrar vilja att en utomstående vuxen (som känner barnet genom fritidsaktiviteten) gjorde då?

Utifrån hur jag fungerar som person så känns det helt otänkbart att jag inte skulle vara en av de första att notera den typen av problem hos mitt barn. Jag hade nog blivit lite ställd om en person jag inte känner börjat tala om för mig att mitt barn har en ätstörning. Jag tycker att du i första hand ska prata med barnet, mitt intryck är att åtminstone en del med ätstörningar blir glada över att någon uppmärksammar att de inte mår bra. Annars är det ju inte ett särskilt lätt problem för omgivningen att göra något åt, särskilt om personen inte har sjukdomsinsikt.

 

[Gnist]

Skulle ni vilja veta omedelbart själva?

Ja

Skulle ni vilja att personen pratade med ert barn?

Aldrig i helvetet

Skulle ni vilja att personen skötte sig själv och lät ert barn göra detsamma?

Nej

 

[Sol]

Jag skulle vilja veta så fort som möjligt så att man kan hålla koll.

 

[Cambrie]

Jag tror det är skillnad på läget här. Det skiljer väldigt mycket mellan en tioåring och en 15åring anser jag. Som förälder till tioåringen hoppas jag att den vuxna (ungdomsledaren etc) kommer till mig så jag får avgöra hur vi går vidare - medans jag tror och hoppas att personen ifråga kan prata direkt med en 15-åring, förutsatt att det är en person förstås som barnet har förtroende för. OM det inte är det utan bara en random person som går förbi och hör något, kanske man ska prata med någon ledare på aktiviteten som barnet (ungdomen) känner väl och den får gå vidare med det.

 

[Teilani]

Tycker också att det är bättre att säga nåt än att låtsas som inget. Är det en konversation du deltar i så förväntar jag mig att du styr upp och förklarar att det inte är ett sunt beteende att inte äta alls. Är det en konversation du råkar höra kanske det inte går att lägga sig i på ett snyggt sätt.

Sedan tänker jag inte att du har någon djupare diskussion med barnet om varför hen gör detta mot sig själv utan överlåter till föräldrar att ta den biten. Om det inte är så att du har en egen relation med barnet och detta kommer fram i förtroende. Då hoppas jag i så fall att du vill hjälpa barnet att våga berätta för sina föräldrar själv.

Det är ingen lätt situation att hamna i

 

[Roheryn]

Jag tycker att det beror väldigt mycket på situationen och barnets/ungdomens ålder. Det händer MYCKET mellan 10 och 15 års ålder!

Som förälder kan jag ju känna att jag skulle vilja veta, men det är också en fråga om integritet för barnet. När jag själv var 13-14 år så var jag kanske "på gränsen" till ätstörning. Åt väldigt "kontrollerat" och bara nyttig mat, aldrig godis, kakor, glass, och tränade mycket. Det gjorde förstås att jag var smal - är dessutom lång och smal redan från början - men jag vet ju samtidigt att jag trots allt åt och fick i mig det jag behövde för att orka träna. Men min gymnastiklärare - som jag från början hade rätt bra förtroende för - fattade misstankar om ätstörning. Hon kontaktade skolsköterskan som tog in mig på "kontrollvägning" helt överraskande, bara kom och hämtade mig under en lektion. Jag upplevde det som väldigt kränkande och blev (inombords) väldigt arg. Det störde mig oerhört att min lärare inte hade kommit till mig och pratat, utan bara gick direkt till skolsköterskan bakom min rygg och att jag blev hämtad från en lektion mer eller mindre som en brottsling (upplevde jag). Nu hade jag ju inga ätstörningar "på riktigt", så det hela togs aldrig vidare. Men det skadade definitivt relationen med min lärare, jag kunde aldrig känna samma förtroende för henne igen.

Idag har jag en dotter som är lika gammal som jag var då - 14 år. Och jag hoppas att om någon i hennes närhet skulle upptäcka något sådant, så skulle vederbörande prata med henne, försöka vara ett stöd för henne, istället för att "skvallra" för mig. Även om jag som förälder självklart gärna skulle vilja veta så kan jag tycka att det är viktigare att barnet/ungdomen får stöd och hjälp av NÅGON som hen kan känna förtroende för.

 

[Snurrfian]

Hej föräldrar!
Jag har en enkel fråga till er. Om ert barn skulle ha någon fritidsaktivitet och där pratade mycket om sin kroppsstorlek, att gå ned i vikt, att inte äta till exempel godis eller "onyttig" mat, att hen är tjock, att hen inte ätit något på hela dagen och liknande. Hur skulle ni som föräldrar vilja att en utomstående vuxen (som känner barnet genom fritidsaktiviteten) gjorde då?
Skulle ni vilja veta omedelbart själva? Skulle ni vilja att personen pratade med ert barn? Skulle ni vilja att personen skötte sig själv och lät ert barn göra detsamma?

Jag kan säga som så att det handlar om ett barn mellan 10 och 15 år, så inget litet barn men inte någon nästan vuxen heller. Hen är varken över- eller underviktig, men mina varningsklockor för ätstörning (som jag själv haft många år) ringer när hen pratar som hen gör.

I 10 års åldern skulle jag önska att ledare tog kontakt med mig, men samtidigt kan jag känna att det beror lite på i vilket sammanhang. Jag "tjatar" lite på ledarna inom tex fotboll och innebandyn att de ska prata med barn i grupp om vikten av att äta rätt, att kroppen behöver energi för att kunna orka och i den diskussionen kan man få in allt från skräpmat till att inte äta alls och påvisa att en balans är det viktigaste. I 15 års åldern så tycker jag nog att ledaren ska börja med att prata med barnet.

Min äldsta är 12 år och hon kom till mig ang en klasskamrat som hon upplevde mådde dåligt, då tog jag kontakt med elevens mamma bara för att berätta det dottern hade berättat och vara säker på att de visste om det. Nu hade de rätt bra koll men mamman var tacksam för att det var fler som brydde sig om deras barn.

 

[Melisen]

Jag hade absolut velat veta direkt och förväntar mig det av ungdomsledare att dom pratar med de vuxna som hör till barnet.

Sen hade jag gärna velat att ledaren skulle vara öppen för samtal med mitt barn, kanske tillsammans med mig beroende på hur stark relation ledaren och barnet har. Det är ju ändå inför ledaren som barnet valt att göra problemet synligt och då tycker jag det är viktigt att den finns med (kan ju vara så att barnet har stort förtroende för denne och har lättare att öppna sig för den än för mig i dagsläget).