Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

[Girasol]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

Det är jag säker på att de gör, men man kan utan större bekymmer dammsuga, laga mat etc etc med dem närvarande utan att jag dem hela tiden

Fast det är helt olika. Jag har som sagt fyra barn och tycker faktiskt inte att det har hindrat mig i de aktiviteter du nämner. Men inställningen till livet är ju individuellt, hur man upplever saker och ting.

Nu är jag äldst i en syskonskara av 7 och hade ordentligt med kött på benen när mina egna telningar kom till världen. Det blev inte så stor förändring som alla sa och som jag hade förväntat mig.



Gira

 

[Girasol]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

Vi tonårsföräldrar är istället vakna på nätterna. Då kör vi runt ungar i bilen. På söndagarna träffas vi föräldrar och reder ut vad som hände under helgens eskapader.
Och semester. I somras var han med en vecka till Öland, et var inte bra för någon..inget kan suga energi som något dylikt. Nu har vi sagt att vi blir hemma tills han blir så stor att han kan vara ensam.

Jag har haft tre tonåringar. Mycket välartade. Jag har haft 4 småbarn.
Tonåringarna har krävt BETYDLIGt mera.

Ni får väl se själva. Just nu härjar vi järnet om ett fel på x boxen..energin är liksom totalt slut i hemmet för att det är nåt knas på nån jävla dosa.

Men visst dammsuga ifred får jag och han sover på morgonen och tar mat själv men det betyder INGENTING.

AMEN!!!!

Gira

 

[Girasol]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

Jaha, ett AMEN till idag....

Gira


kl

som säker får möta på patrull av småbarnsmammor.

men alltså, visst ett litet barn kräver mycket omsorg. Det gör ett större också. Skillnaden är vilken sorts omsorg helt enkelt. En bebis kan du sköta med väldigt god omsorg och tillräcklig närvaro för den individen men samtidigt pyssla med annat. Det är många gånger svårare med ett större barn tycker jag. Småbarnsproblem behöver man sällan grubbla på, vilket suger energi. Vid äldre barn så kommer mer av den varan.


Men alla ser vi olika på det hela och jag respekterar att alla inte tycker som jag


Gira

 

[Mabuse]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

Vi tonårsföräldrar är istället vakna på nätterna. Då kör vi runt ungar i bilen. På söndagarna träffas vi föräldrar och reder ut vad som hände under helgens eskapader.
Och semester. I somras var han med en vecka till Öland, et var inte bra för någon..inget kan suga energi som något dylikt. Nu har vi sagt att vi blir hemma tills han blir så stor att han kan vara ensam.

Men jösses vilka snälla föräldrar ni är! Det skulle ju inte hända att mina föräldrar skulle ha skjutsat runt mig på helgnätterna.

Jag fick vare ute sent när jag var stor nog att ta mig hem själv med nattbussen, dvs i gymnasiet. Är man inte stor nog att ta sig hem, då är man inte stor nog att vara ute. Mycket enkelt.

Om sonen är för liten att vara ensam en vecka gissar jag att han går i grundskolan fortfarande, och i den åldern vet jag inte om man behöver vara ute hela nätterna. Hade jag förpestat en semestervecka på det viset så hade nog mina föräldrar blivit rejält arga på mig, jag fick hänga med på deras semesterplaner tills jag var stor nog att ha egna.

 

[FannyN]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

Jag håller med i sak i allt du säger. I praktiken är det inte så svart eller vitt. Det ordnas discon och sånt på stan och det är liksom månadens grej..då gäller det att vara en aktiv förälder om man har den modellen av son som jag har för han hamnar lätt i knas. Jag jobbar på en dialog och jag tror visst att han kan ta sig hem själv men jag vill inte det. Han får vara på stället som är under koll men han får inte alls ta sig runt i stan ensam, utan skall hämtas vid dörren. Då är det alltid kompisar med som inte alls ska vara på stan men deras föräldrar är liksom ej där och då skjutsar jag liksom hem dem, ja inte jag då utan den som kör.

Angående semestern så har du rätt, det borde kunna gå att kräva ett gott humör under en resa. Jag ska jobba på det.

Det du beskriver stämmer på hur jag hade det, jag fick större frihet och ansvar jag var med på semestrar och hade äkta kul...men min son är så otroligt 14 när han sätter den sidan till.

 

[Mabuse]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

Jag hade nog elaka föräldrar, för om det ordnades disco på stan som höll på halva nätterna så att föräldrarna var tvungna att komma och hämta vid 2-3-snåret skulle jag med all sannolikhet inte ha fått gå dit. Även om det hade varit månadens grej. Oavsett om stället i sig var lugnt, men om det var så sent och jag hade visat att jag inte klarade att ta mig hem själv utan att råka i knas så skulle jag ha fått stanna hemma. Och vid 14 - nä, finns inte på kartan att jag hade fått festa in på småtimmarna.

 

[cirkus]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

De skoldiscon som anordnats för mina ungar när de gått i högstadiet har jag för mig stängde klockan 23, möjligen 24. Senare än så har det definitivt inte varit.

Jag har inte haft problem med att hämta dem de få gånger som detta har inträffat, det kanske är 1-2 ggr per termin. Så mycket tid och omsorg är jag iaf villig att lägga på mina barn - och hämtning är inte bara för att de har långt hem och bussarna slutar gå. Utan också för att jag helt enkelt inte vill att de skall driva runt på helgerna för att vänta på buss - även om de KLARAT att ta sig hem själva.

 

[Mabuse]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

Fast här var det ju frågan om att föräldrarna tillbringade hela helgnätterna med att hämta, då är det ju knappast fråga om en gång per termin. Och slutar discot kl 23 har ju knappast hela natten gått åt.

Visst kunde jag också tänka mig att hämta någon gång, men var och varannan lördag hämta en 14-åring mitt i natten - nej tack.

Givetvis ska man göra som man vill med sina barn, jag ville bara peka på att livet som tonårsförälder inte med automatik innebär att man tillbringar helgerna med att antingen skjutsa eller försöka reda ut vad som gått snett när de varit ute.

En gång, när jag gick i gymnasiet, så vet jag att min pappa hämtade mig när jag hade varit på teater sent och det var skola nästa dag. Han var fly förbannad över att pjäsen varit så lång och att teatern var svår att hitta (den låg på söder med många enkelriktade gator, så det var svårt att köra), så gjorde han aldrig om. Jag skulle inte ha vågat fråga heller, faktiskt, jag tog mig hem själv istället sen.

Jag framhåller inte det som ett ideal, jag ville bara säga att så kan man också göra.

 

[FannyN]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

Det är bra, jag ska undersöka varför det är så sena tider på discona här i stan!! Det är ju soc och polisen mfl som ordnar så det borde gå att få en dialog. Det rör ju även barn som valt Örebroskolor men bor på andra orter i länet, för dem är det ju ännu jobbigare.

Mabuse: Du har fått mig att tänka om lite..

 

[Petruska]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

Just nu härjar vi järnet om ett fel på x boxen..energin är liksom totalt slut i hemmet för att det är nåt knas på nån jävla dosa.

Det är många gånger svårare med ett större barn tycker jag. Småbarnsproblem behöver man sällan grubbla på, vilket suger energi. Vid äldre barn så kommer mer av den varan.

Jag tänkte snarare på den här sortens saker. Hur energin sugs ur en (till ingen nytta). Jag hade hunnit glömma den där känslan av att vara helt tömd på energi över någon skitsak, som Fanny beskriver, men det kom tillbaka till mig nu. Knäna vek sig nästan.

Däremot har jag inte skjutsat alls, i princip. Sonen skadade fotleden och då skjutsade jag honom till skolan några dagar i högstadiet, hem fick han linka, då hade han ju ingen tid att passa. Sen kan jag inte minnas mera skjutsande. Det finns ju kollektivtrafik, och bor man centralt kan de gott gå hem.

Det där med vad man tillåter/förbjuder upplever jag inte har någon större betydelse för hur det blir, och målet är ju inte att lära dem att lyda order utan att de ska leva sina liv. Å andra sidan upplever jag heller inte att det jobbiga har handlat om det, egentligen.

Men det är säkert väldigt olika vad man upplever som jobbigt.

 

[Mabuse]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

Fast lite måste det väl påverka? Om jag tillåter mitt barn att gå på sena fester, vilket bara fungerar om jag agerar taxi hela natten, och sen kurator dagen därpå, så har väl det påverkan på mitt liv? Eller tänker jag fel?

Alltså, om man tillåter barnet att regelmässigt göra sånt som kräver enorm insats av föräldrarna för att barnet ska klara av det (behöver ju inte vara fester, kan vara en idrott, en hobby, en livsstil, eller något annat), så måste det väl påverka hur man har det som förälder, och hur mycket tid och energi som barnen tar?

Målet är självklart inte att lära barnen lyda order, målet, som jag ser det, skulle vara att lära barnen att vara självständiga (vill man göra nånting får man själv fixa det), och att inte hela universum cirklar runt dem. Och att som förälder ha ett drägligt liv som inte suger all energi ur en.

 

[Petruska]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

Fast lite måste det väl påverka? Om jag tillåter mitt barn att gå på sena fester, vilket bara fungerar om jag agerar taxi hela natten, och sen kurator dagen därpå, så har väl det påverkan på mitt liv? Eller tänker jag fel?

Ja, det måste gå att påverka om man gör så där eller inte. Hos mig har det aldrig blivit aktuellt, men jag tror inte att det beror på något förbud från min sida, utan det har bara inte kommit upp.

Jag skjutsade som sagt inte, men hade naturligtvis räddat ungdomar i nöd om så krävts. Ungdomar är väl gränstestande i olika grad, och mina har snarare varit det mot mig/familjen än utåt, vilket jag föredrar (av säkerhetsskäl).

Målet är självklart inte att lära barnen lyda order, målet, som jag ser det, skulle vara att lära barnen att vara självständiga (vill man göra nånting får man själv fixa det), och att inte hela universum cirklar runt dem. Och att som förälder ha ett drägligt liv som inte suger all energi ur en.

Jag tycker på något mystiskt vis att hela tillvaron lyckades kretsa kring dem vare sig jag ville det eller inte, mest för de evinnerliga humörsvängningarnas skull. Överspel åt alla håll och totalt utan nyanser. Antingen var jag euforisk över friden, eller utmattad över bristen därpå. Det är så jobbigt när en människa som är lika stor som man själv eller större (längre i alla fall) spelar över så hemskt hela tiden.

Jag vet inte om de verkligen tyckte att livet kretsade kring dem och jag vet inte om de ville att mitt liv gjorde det, men jag hade behövt rätt många att öva på för att inte börja kretsa som något slags måne runt en planet. Kanske inte så mycket rent praktiskt, men jag var ändå ockuperad mentalt. Det är svårt att förklara. Men det gick över. Till sist. Men jag tror att om barn föddes som tonåringar skulle mänskligheten varit utdöd sedan länge.

 

[Snurrfian]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

Jag tänkte snarare på den här sortens saker. Hur energin sugs ur en (till ingen nytta). Jag hade hunnit glömma den där känslan av att vara helt tömd på energi över någon skitsak, som Fanny beskriver, men det kom tillbaka till mig nu. Knäna vek sig nästan.

Däremot har jag inte skjutsat alls, i princip. Sonen skadade fotleden och då skjutsade jag honom till skolan några dagar i högstadiet, hem fick han linka, då hade han ju ingen tid att passa. Sen kan jag inte minnas mera skjutsande. Det finns ju kollektivtrafik, och bor man centralt kan de gott gå hem.


Men det är säkert väldigt olika vad man upplever som jobbigt.

Jag tror att alla åldrar har sina för och nackdelar, som tex att bli tömd på energi över skitsaker så har jag en fyra snart fem åring som kan bryta ihop fullständigt när något inte sker som har har tänkt sig, tex vem går in genom dörren först. Det hör till åldern, tar en massa energi men jag glömde raskt bort dotterns period av samma beteende.

Det där med skjutsande beror ju väldigt mycket var man som familj har valt att bosätta sig, vi har valt att bo på landet alltså står vi inför många år av skjutsande, jag ser ju bara på svägerskan familj som i dags läget har två tonåringar hemma och bort i närheten av oss, det är många vändor med bil, och vi skjutsar och hämtar med jämna mellanrum dem oxå för att deras vardagspussel ska gå ihop, men jag kan även kallt räkna med att jag oxå får hjälp med vardagspussel.

När jag var i tonåren så bodde vi i ett samhälle och där gick och cyklade jag överallt, när jag började gymnasiet så flyttade jag hem till min mormor och en större stad men där blev det stadsbuss och landsortsbuss för att komma till stallet, där hade jag ingen att ringa om jag missade bussen utan det var bara snällt att vänta till nästa buss om inte någon snäll mamma i stallet skjutsade mig till närmsta håll plats för stadsbussar.

Men jag skjutsar redan i dagsläget mina barn mycket, de har två kompisar inom gång avstånd, men till den ena måste man korsa en mycket trafikerad väg och det kommer jag inte låta dem göra förrens de blir betydligt äldre...

 

[mino]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

Men alla ser vi olika på det hela och jag respekterar att alla inte tycker som jag

Frågan är väl egentligen om det överhuvudtaget går att jämföra olika situationer. Dels glömmer man otroligt snabbt jobbiga perioder, dels så jämför man hela tiden och då blir nästan alltid den senaste situationen mest krävande. När äldsta barnet var 1,5 tyckte jag att det var väldigt krävande på olika sätt men nu när hon är 3,5 och jag har en 1,5-åring till så känns det som en piece of cake när man bara har lillkillen hemma (bara ett barn på två vuxna! det är ju lätt som en plätt...). Sen beror det säkert på vilken situation man har. Har man tex valt att skaffa barn när man är relativt ung så har man förmodligen en mycket mindre krävande arbetssituation än vad man kan ha vid 30+ när man kan ha en arbetsroll med mycket mer ansvar. Sen är det ju individuella skillnader i vad man upplever som jobbigt och vad man känner sig rustad för. För min del som har problem med sömnen och svårt att somna om när jag blir väckt så har jag mått urdåligt under perioder när jag snittat på 3-4 timmar per natt.

 

[jacko]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

Nu har jag bara varit mamma i 4 veckor, så jag har ingen koll på vad jag tycker och tror egentligen, men jag känner mig rätt mycket som samma Anna-Karin som jag gjorde innan Ellens ankomst. Visst, någon annan än jag är i centrum så att säga, men jag är fortfarande intresserad av hästar, ridning och att vara social med kompisar (antingen live, eller på nätet). Nu är allt så pass nytt för mig att jag inte vet riktigt hur det kommer att bli och jag har inte kunnat sätta igång med ridandet (är snittad), så det är lätt att sitta här och säga att livet är sig ändå likt i grund och botten....

Jag har ju "bara" berikat det med världens underbaraste lilla flicka. Mitt i alltihop gick en vän bort och jag ärvde hennes häst. Jag tycker det är en fantastisk gåva och jag försöker vända sorgen efter henne till glädje och ödmjukhet inför gåvan jag fått. Det är så himla roligt att gå ner till stallet varje dag och umgås lite med hästen. (Min egen är hos kompis i Halland f n). Jag känner igen mig själv i alla fall. De gånger jag varit iväg själv i stallet och Ellenpappan varit med Ellen tänker jag inte ens på henne. Då bara njuter jag av min egentid.

 

[Novali01]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

Fast att få barn kan ju knappast jämföras med att byta jobb eller att bli sambo

Du har en reaktion i kroppen när du får barn lite annorlunda.

jag kan villigt erkänna att dina ord lika bra kunde varit mina för ca 5 månader sedan, även veckorna innan jag fick barn var jag övertygad om att jag skulle leva mitt liv som jag gjort. Nu försöker jag dra ner på antalet hästar och nej den där tävlingen är inte viktigast längre etc etc

*Flinar med hela ansiktet* Det var ju DET jag försökte förklara för dig innan du fick barn! Välkommen i klubben, olga....

 

[Novali01]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

Jag tänkte som så när jag fick min förste att han ska minsann inte ändra på mig o mitt liv!....men ack vad fel jag hade...för som flera skrivit innan så VILL man ju vara med det lilla krypet, och det är inget som helst fel i det. Det är också en övergående period som sen övergår i annan period när man återupptar sina intressen, mer eller mindre som förut beroende på vilken slags person man är.

Jag har alltid tänkt att barn, det uppfostrar man som hästarna, hunden och mannen... Synd bara att jag glömde bort att barn har en otrolig egen vilja! Men det är ju det som är charmen, jag tror att jag har blivit en mycket bättre människa sen jag fick barn eftersom jag nu fått lära mig att allt inte kretsar runt det jag vill, tänker o tycker.

Så det tog ett par år efter första barnet, har nu en på 14 år o en på 6 år, men sen flera år tillbaka är jag i sadeln så mycket som jag vill o har råd till.

 

[jacko]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

Ja, jag räknar inte med att utöka mitt hästintresse direkt!

 

[Brandgul]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

Självhar jag svårt att förstå hur livet INTE kommer att ändras när man får hem en liten varelse som kräver omvårdnad 24-timmar om dygnet. Nästan i alla fall. Vissa barn sover ju ibland också.

Det är ju inte bara att dra iväg på stan eller hem till någon kompis. Barn har en tendens att bajsa precis när man ska gå utanför dörren osv.

 

[Petruska]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

Jag tror att alla åldrar har sina för och nackdelar, som tex att bli tömd på energi över skitsaker så har jag en fyra snart fem åring som kan bryta ihop fullständigt när något inte sker som har har tänkt sig, tex vem går in genom dörren först. Det hör till åldern, tar en massa energi men jag glömde raskt bort dotterns period av samma beteende.

Jag håller med om att man överlag tenderar att uppfatta nuets prövningar som värst, oavsett vilka.

Jag har iofs skrivit ganska mycket hela tiden, och jag vet rätt väl att jag inte blev tömd på energi av småbarn. Jag vet att folk sa att det var så jobbigt, att jag hade det så jobbigt, och jag höll inte med. Min son hade rejält mycket av "småbarnstrots" enligt andra, men jag kände igen mig rätt väl i det och tyckte helt ärligt inte att det var särskilt jobbigt. Däremot lite tidsödande.

Jag vet att folk tjatade om hur jobbigt jag måste tycka att det var, och jag höll inte med. En liten plutt har inte alls samma kapacitet att suga musten ur mig som en stor människa längre än jag själv.

Jag känner inte heller igen den där känslan av att bli en annan av att få barn, förutom att tidsplaneringen naturligtvis måste anpassas. Men man måste ju planera om även om man plötsligt blir sjuk/förkyld, och det blir man ju heller inte en annan människa av.

Just därför att jag inte känner igen känslan av att bli en annan då jag blev förälder, är jag lite förvånad över hur väldigt mycket annan det känns som att jag måste bli nu när jag slutar vara (aktiv) förälder.

Men det har väl handlat mer om en långsam förändring, än om att det hände något särskilt med mig just under småbarnstiden. Och jag hade ju förändrats under samma tid även som barnlös.