Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

[Petruska]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

Det är ju inte bara att dra iväg på stan eller hem till någon kompis. Barn har en tendens att bajsa precis när man ska gå utanför dörren osv.

Men det är ju mest en praktisk anpassning. Varför skulle man förändras omedelbart "på djupet" av det?

I så fall är jag på mabuses linje och mer därtill: jag tror att det skulle vara mer omvälvande för mig att flytta till Ryssland än det var att få barn. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara att bo i Ryssland, och jag förstår inte ett ord av språket och bara att gå och köpa ett paket kaffe skulle vara en utmaning. Jag hade då en betydligt mer realistisk bild av barn än av Ryssland, innan jag fick barn.

 

[jacko]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

Jag håller med Petruska här - livet ändras rent praktiskt, men JAG är ju samma person. "Bara" berikad!

 

[Brandgul]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

Att livet förändras och att man är samma person är inte samma sak för mig. För mig är det vitt skilda saker. Jag kan vara mig själv fast livet förändras.

 

[Brandgul]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

Är inte det en förändring att man måste anpassa sig praktiskt eller hur menar du? Är det ingen förändring? En del påstår att barn inte ska förändra deras liv alls, att de ska fortsätta precis som vanligt. Vilket för mig aldrig hade gått eftersom jag har en annan person att anpassa mig till. I början var det väldigt svårt att anpassa sonen efter oss. I alla fall våra fritidsintressen är inte barnvänliga. Lättare om man har andra slags intressen skulle jag tro.

 

[prinsessfeminist]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

Men jösses vilka snälla föräldrar ni är! Det skulle ju inte hända att mina föräldrar skulle ha skjutsat runt mig på helgnätterna.

Jag fick vare ute sent när jag var stor nog att ta mig hem själv med nattbussen, dvs i gymnasiet. Är man inte stor nog att ta sig hem, då är man inte stor nog att vara ute. Mycket enkelt.

Om sonen är för liten att vara ensam en vecka gissar jag att han går i grundskolan fortfarande, och i den åldern vet jag inte om man behöver vara ute hela nätterna. Hade jag förpestat en semestervecka på det viset så hade nog mina föräldrar blivit rejält arga på mig, jag fick hänga med på deras semesterplaner tills jag var stor nog att ha egna.

hehe

Åh vad underbart uttryckt! Nu har jag inga gymnasiebarn hemma, men jag tycker att "vuxenheten" kryper allt längre ned i åldrarna och nioåringar skall ha mobiletelefoner värda flera tusen kronor osv.

Jag inser att det är den devis du uttrycker som vi lever efter som är en förhållandevis stränga föräldrar. Barn anpassar sig efter oss och vi tar hänsyn till dem, men utgör ingen serviceinrättning. I den mån man kan ta ansvar får man en väl avvägd dos frihet.

 

[Brackan]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

Nu har jag bara varit mamma i 4 veckor, så jag har ingen koll på vad jag tycker och tror egentligen, men jag känner mig rätt mycket som samma Anna-Karin som jag gjorde innan Ellens ankomst. Visst, någon annan än jag är i centrum så att säga, men jag är fortfarande intresserad av hästar, ridning och att vara social med kompisar (antingen live, eller på nätet). Nu är allt så pass nytt för mig att jag inte vet riktigt hur det kommer att bli och jag har inte kunnat sätta igång med ridandet (är snittad), så det är lätt att sitta här och säga att livet är sig ändå likt i grund och botten....

Jag har ju "bara" berikat det med världens underbaraste lilla flicka. Mitt i alltihop gick en vän bort och jag ärvde hennes häst. Jag tycker det är en fantastisk gåva och jag försöker vända sorgen efter henne till glädje och ödmjukhet inför gåvan jag fått. Det är så himla roligt att gå ner till stallet varje dag och umgås lite med hästen. (Min egen är hos kompis i Halland f n). Jag känner igen mig själv i alla fall. De gånger jag varit iväg själv i stallet och Ellenpappan varit med Ellen tänker jag inte ens på henne. Då bara njuter jag av min egentid.

I början tyckte jag också så. Men sen när båda jobbar och man sitter fast mellan hämtning lämning är det inte lika enkelt åka iväg till stallet...
När man själv går hemma hela dagen med barnet är det ju jätteskönt komma iväg en stund, och då är stallet helt perfekt ta sig till. Men sen, när man jobbar, vill man ju träffa barnet. Och sambon vill ju också kunna göra saker dvs man får dela på den lediga tid man har...

 

[Petruska]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

Är inte det en förändring att man måste anpassa sig praktiskt eller hur menar du?

Jo, det är väl en förändring, men ingen särskilt stor, dramatisk eller omvälvande sådan.

Det finns ju en massa saker som kan göra att man inte bara kan sticka iväg eller på annat sätt fortsätta som vanligt: förkylningar, bilen är sönder eller vad som helst som lägger hinder ivägen.

Det som gör att jag inte känner igen mig i alla de där förändringarna tror jag dels är att jag har bytt jobb/sysselsättning så pass ofta att det inte riktigt finns ett "göra som vanligt", alltså fanns det heller inte riktigt ett "som vanligt" att ändra på när jag fick barn.

Sen verkar ju olika föräldrar väldigt olika benägna att ta med barnen på saker och ting, det känns olika jobbigt och känns som att olika mycket anpassning behövs, helt enkelt. Jag upplevde det som väldigt lite anpassning från början, och sen blev det ju en vana att ha barn och jag har inte gått och tänkt på hur jag skulle ha levat om jag inte hade barn.

Men jag har ju träffat många föräldrar som förklarat för mig hur jobbigt/omöjligt det är att resa med barn, gå ut och äta med dem osv, hur oerhört viktigt det är att de lägger sig EXAKT kl 19 varje kväll osv osv, och ser man det så blir det förstås en enorm förändring av livsvillkoren.

 

[jacko]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

När jag blir stor ska jag bli som du.

 

[cirkus]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

Jag håller med dig !

Jag var ändå ensam med två.

Det enda som kunde vara problem var logistiken och att saker och ting tog litet längre tid än vanligt. Att ta sig in och ut ur bilen och upp i lägenheten var lite krångligt, men vad fasen har man inget att välja på så får man ju lämna ena ungen och bära upp den andra...

Antaligen så skulle de föräldrar som tycker att det är så jobbigt och omöjligt, klassa mig som sveriges sämsta morsa för att jag släpade runt på mina barn på både det ena och det andra. Skidresa när de var tre månader tex. En massa partaj, där mina bebisar låg och sov i föräldrasovrum.

 

[ako]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

Allmänt KL: Så klart att livet förändras i och med att man får barn!! Och barn är ett livslångt engagemang, och hur engagaemanget ter sig beror förstås mkt på barnens ålder. Jag tror säkert det krävs ett annat engagemang med tonåringar än med bebisar - fattas bara annat! Det är på olika sätt helt enkelt, det är väl inte så konstigt?

Dock tycker jag att jag är samma person som tidigare - även om jag inte gör precis samma saker på samma tider som förr. Jag gillar fortfarande hästar - men rider 3-4 pass i veckan i stället för 6-7, jag gillar fortfarande att träffa kompisar, men nu blir det mer på lunch eller fika och mindre sena kvällsmiddagar osv. Big deal? Knappast! Och i alla lägen kommer så klart Ludvig i första hand.

Jag tycker att det är lite synd att en del här i tråden får det att låta som om livet förändras så totalt att man inte ska räkna med eller ens hoppas på att ha sina egna intressen kvar. Allvarligt talat, tråden började med att någon undrade om vi trodde hon skulle ha tid att träna hund ett par kvällar i veckan även sedan hon fått barn. Det borde väl inte på något vis vara något större problem om barnet har en närvarande far (och något annat har inte antytts)? Hundintresse är säkert ofta lättare kombinerat med barn eftersom hunden bor inne och hemma - man behöver inte "åka till stallet" för att träffa den. och ett par kvällar i veckan ska väl den ena föräldern kunna vara borta - även om man så är borta två kvällar var per vecka så finns det ju tre hela kvällar kvar till "helfamiljsmys".

 

[Tora]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

Jag förutsätter att i det här fallet är sambon någon annan än den andra föräldern, för annars tycker jag att du är kraftigt ute och cyklar. En förälder kan inte vara barnvakt till sitt eget barn.

Jisses vad folk är känsliga. När jag är i stallet så passar min man mini, alltså är han barnvakt. När han är i stallet så passar jag mini, alltså är jag barnvakt. Den som för tillfället vaktar barnen är barnvakt. Var det tydligt nog?

Mvh

Tora

 

[rubytoo]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

Jisses vad folk är känsliga. När jag är i stallet så passar min man mini, alltså är han barnvakt. När han är i stallet så passar jag mini, alltså är jag barnvakt. Den som för tillfället vaktar barnen är barnvakt. Var det tydligt nog?

Mvh

Tora

Fast barnvakt är man väl inte till sitt eget barn oavsett om du är pappa eller mamma

En barnvakt är någon förutom föräldrarna som tar han om ens barn antingen för en kostnad eller inte

 

[Tora]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

Det är nog en tolkningsfråga och beror nog på vad man säger själv. Jag vaktar barnen alltså är jag barnvakt. Finns inget att ha hysteriska utläggningar om. Var och en får säga precis som de själva vill men för mig så är den som just för tillfället vaktar barnen barnvakt. Sen om det är jag själv, man, fru, syskon, farmor, farfar eller grannen spelar ingen roll.

När min man kommer ner till stallet så får han ibland frågan: Vem är barnvakt? Hans svar är: "Min fru". Jag får också samma fråga då och då och jag svarar "Min man". Inget konstigt med det (fast ibland så kan det ju vara någon annan som vaktar barnet än vi så klart, speciellt om vi är nere samtidigt).

Suck, det är väldigt typiskt Buke att få spel över ett sådant simpelt och enkelt uttryck.

Mvh

Tora (som tycker att detta ämne nu är helt uttömt och igentligen en helt meningslös diskussion)

 

[ako]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

Äh, det är väl inget att hetsa upp sig för! Det är två olika tolkningar bara, och en vanlig tolkning ÄR faktiskt att någon som är barnvakt "passar barnen åt en" - och att då tycka att den ena föräldern är "barnvakt" känns ju tokigt. Tyvärr ÄR det dessutom så i en del förhållanden...