Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

[Tora]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

Det bästa är om man har några personer i sin omgivning som man vet gärna ställer upp som barnvakt. Det kan vara sambon (förutsatt att man inte delar hobby) mor och farföräldrar (brukar vara lättast ), kompisar andra föräldrar (man hjälps åt med varandras barn).

Jag har själv sån otrolig hjälp från både mor och farföräldrar. Livet blir så mycket lättare då när man kan lämna iväg Mini några timmar här och där. Bara en sådan lyx som att Mini sover en eller två nätter hos mormor eller farmor är så otroligt skönt. Man saknar honom något enormt men det är så skönt att få sova ordentligt ibland (hur pass väl det nu än går med två dalmatiner som absolut skall ligga i ens knäveck under täcket).

Mvh

Tora

 

[jerseyko]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

Både jag och maken gör mer nu än innan vi fick barn! Jag klättrar på väggarna av att gå hemma = umgås mycket med vännerna, bjuder på fika/middag/film-kväll.
Nu när nr.2 kommit har jag lånat ut men häst, men saknar de otroligt mycket men hästen trivs inte med en "mamma-matte" och de skulle bli svårt att sköta stalltjänsterna med 2 barn! Men en medryttarhäst kommer jag skaffa mig + gå på gym.

 

[vindvissla]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

Men jag vet att i o m att han nu bärs omkring, vaggas, ammas tillsömns m.m. så "lär" jag honom att han får uppmärksamhet 24h om dygnet och detlär hänga kvar även när koliken släpper. Stor risk att han blir klängig etc. så jag försöker att låta honom sitta lite själv eller ligga på en filt när han är på hyggligt glatt humör.

mycket tyder på att det är tvärtom, att de barn som fått mycket uppmärksamhet och sina behov tillgodosedda blir mindre klängiga.

 

[Hyacinth]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

mycket tyder på att det är tvärtom, att de barn som fått mycket uppmärksamhet och sina behov tillgodosedda blir mindre klängiga.

Det kör jag på stenhårt


----------------------------------------------------------------------------
Jag tyckte livet blev helt upp och ned när snäckan kom. Jag var van vid att jobba extremt mycket, gå ut och äta 5 dagar i veckan, träna hunden, läsa massa böcker osv.
Helt plötsligt hade jag foglossning, förlossning from hell, och mådde apa. Inte helt lattjo. Livet börjar trilla på plats, och snäckan är toppenmysig, men för mig har det varit en enorm omställning. Givetvis även en positiv sådan, men jag sticker inte under stol med att det varit jobbigt.

 

[FannyN]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

så känner jag också. Mycket får vänta "ett tag". Det är skillnad att ha ett barn på 4 månader och ett barn på 14 år. När barnet är 4 månader kretsar extremt mycket runt barnet för barnet klarar inte av någont själv utan kräver väldigt mycket omsorg. Det är ju inget som är konstant över vid utan förändras med barnets ålder.

Jag lägger ner betydligt mer engagemang i min 13 åring an vad jag någonsin gjort med bebisar och småbarn.
Trots att det är en mogen frisk och myckt studiebegåvad unge, éller kanske därför. När han var bebis hade jag flera hästar och läste även på såväl konstskola samt helttid på Uppsala universitet boendes i Örebro.
Jag tycker nog att han är ett underverk och blir viktigare för var dag men jag skulle ine kommit på tanken som 26 åring att sluta med NÅGONTING för jag gjorde något så naturligt som blev förälder.

Det tar bara mer och mer tid med barnen tycker jag och de prepubertala spänningssökarana med krävande fritid kan verkligen konsten att konsumera resurser.

 

[NeverEver]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

givetvis förändras livet! Man får andra prioriteringar i livet.

Vi har en liten på 1½ år och de flesta av våra vänner har inte barn. Vi hänger fortfarande med på middagar och fester och i regel följer lillen med. För oss är det viktigt att inte tappa kontakten med vänner och med omvärlden. Vi tar oss båda tid att träna och göra det vi själva vill. Ibland får man hjälpas åt el be om hjälp annars finns det ju alltid andra sätt. Ofta kan ju barnet följa med!

Vi väljer dessutom att inte skaffa barn allt för tätt. Vi ska orka med och också vara människor och dessutom ska lillen få vara liten ett tag också! Men det är ju upp till var och en!

jag tror det blir ganska mkt vad man gör det till!

 

[ako]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

KL

Jag sitter med en 4 veckors i famnen. Var uppe till 3 inatt igen, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Kolikbarn!

Världen ändras totalt. Jag är glad om jag kan gå på toa utan att ha en hysteriskt skrikande bebis med mig. Visst har han bra dagar och bra delar av dagar, men jag ska inte sticka under stolen med att det är nära nog 20 timmars bebisbärande varje dygn.

Nu får ju inte alla kolikbarn, men det kan hända och då finns inte tid för något annat. vi gör saker när han mår bra och är lugn, men det rör sig om några timmar. Dock så går han före allt annat och lär göra det så länge som han har det så här jobbigt.

Det blev inte som jag tänkt mig, men jag hoppas på att kunna återuppta mitt hästintresse så mina hästar får mer uppmärksamhet än de får just nu. Vi gör vårt bästa för att träffa folk och göra saker, men det är lite planering som krävs mellan skrik och amningar.

Det ÄR omtumlande och tar all tid som finns att ha ett spädbarn! Men det dröjer för de flesta inte mer än några månader innan man hittat rutiner i sitt "nya liv". Allt kommer att bli mycket enklare bara han blir lite, lite större. LTräffa folk och rida hinner du göra snart igen .

Ludde skrek mellan 22-03 den första månaden, och det var så klart jättejobbigt - mest för honom så klart, stackars liten, men även för oss. Men i det stora sammanhanget är ju en månad eller ett halvår en väldigt kort tid. Man ska nog inte tro att hela småbarnstiden blir som nyföddtiden.

Förresten, det finns inget som pekar på att barn som bärs och får mycket närhet som små blir osjälvständiga, utan snarare tvärt om! Om du för din egen skull, för att få en paus (vilket jag mycket väl förstår att man kan behöva) vill lägga i från dig barnet, så gör självklart det, men du behöver absolut inte göra det "för att göra det" så att säga. Trivs han bättre nära- låt honom vara nära om du orkar. Tips: Skaffa en bärsjal eller ergonomisk bärsele- det kommer att underlätta livet mycket.

AKO, vars son inte gick att "lägga i från sig" fförrän vid sådär 5 mån ålder.

 

[ako]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

GRATTIS!! Har du oxå fått nu, precis som Vindvissla !!

 

[jerseyko]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

GRATTIS!! Har du oxå fått nu, precis som Vindvissla !!

Yepp 2 januari kom lillasyster Tilde, 20 min snabbare än brorsan

 

[Brandgul]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

Jag lägger ner betydligt mer engagemang i min 13 åring an vad jag någonsin gjort med bebisar och småbarn.
Trots att det är en mogen frisk och myckt studiebegåvad unge, éller kanske därför. När han var bebis hade jag flera hästar och läste även på såväl konstskola samt helttid på Uppsala universitet boendes i Örebro.

Fast det är nog lite annorlunda ändå. En 13 åring måste man inte rent fysiskt bära omkring på. En 13 åring klara av att vara hemma en stund om man går utanför ytterdörren. En 4 månaders har inget privatliv utan som förälder är man väldigt nära det barnet hela tiden.

 

[Girasol]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

Vi har fyra barn i åldern 4- 10 år och vi jobbar/pluggar heltid och driver därutöver ett stuteri på över trettio hästar (helt utan hjälp från andra).

Så, man klarar mycket mer än man tror. Planering är a och o samt att inte gå upp i limningen då planeringen går åt fanders.... För sånt händer.



Gira

 

[Girasol]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

Fast det är nog lite annorlunda ändå. En 13 åring måste man inte rent fysiskt bära omkring på. En 13 åring klara av att vara hemma en stund om man går utanför ytterdörren. En 4 månaders har inget privatliv utan som förälder är man väldigt nära det barnet hela tiden.

Fast jag får nog hålla med Fanny, äldre barn kräver mer av en på ett annat vis.

Gira

 

[mino]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

Håller med. Jag kan tänka mig att det kan vara superjobbigt med tonåringar och att deras kriser kan vara mycket mer drastiska (Sturebyfallet är ju en extrem, men jag har tänkt mycket på hur killens föräldrar lever nu, lever man bara på som vanligt eller vad?). Även om man säkert engagerar sig lika mycket i en 13-åring så har jag svårt at se att det skulle styra den praktiska vardagen på samma sätt som med småbarn. Personligen tycker jag nog iofs att den mest arbetskrävande åldern är runt 1,5 när de är mobila och har bra finmotorik och måste punktmarkeras eftersom de hittar på alla möjliga hyss samtidigt som de fortfarande kräver mycket praktisk omsorg (påklädning, läggning, blöjor, kladdar ner vid matbordet, etc) och är svåra att förklara saker för.

 

[Brandgul]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

Tänk när de kan sätta på sig vinterkläderna själv... Eller gå hem från skolan själv. Eller öppna kylen och ta ett glas mjölk. Eller följa med på bilsemester, sitta still på flygplanet... Det tar alltid tid med barn, men de är inte lika beroende rent fysiskt när de blir äldre.

 

[ako]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

Yepp 2 januari kom lillasyster Tilde, 20 min snabbare än brorsan

Hmm, undrar om du har två blivande rallyförare där hemme

 

[ako]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

Fast jag får nog hålla med Fanny, äldre barn kräver mer av en på ett annat vis.

Gira

Det är jag säker på att de gör, men man kan utan större bekymmer dammsuga, laga mat etc etc med dem närvarande utan att jag dem hela tiden

 

[Petruska]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

Håller med. Jag kan tänka mig att det kan vara superjobbigt med tonåringar och att deras kriser kan vara mycket mer drastiska (Sturebyfallet är ju en extrem, men jag har tänkt mycket på hur killens föräldrar lever nu, lever man bara på som vanligt eller vad?). Även om man säkert engagerar sig lika mycket i en 13-åring så har jag svårt at se att det skulle styra den praktiska vardagen på samma sätt som med småbarn.

Du har verkligen rätt i det där du skrev i annat inlägg om att bebistiden väger så tungt när man tänker på barn i förväg, när man är gravid och när man har bebis. Men att sätta sin avkomma i bärselen och gå ut i fyra timmar i skogen med hunden, är inte typiskt föräldraskap. Det är tvärtom strikt begränsat till de få månader då man öht orkar gå med ungen i bärsele.

Jag tycker att det jobbigaste har varit tonårstiden, med båda barn. Ok för att småbarnstiden är värst vad gäller TIDEN - en veckoplanering med en lucka på tio minuter när man har en tvååring är ju ingen veckoplanering.

Femtonåringen kan ju lätt vara ensam hemma, tex, kan lätt fixa sig något att äta, ta bussen osv.

Men även med helt "normala" tonåringar (inga särskilda akututryckningar, inga svåra problem osv) så tyckte jag att den tiden var mest krävande totalt sett, tyngst, mest påfrestande. Det är säkert olika, men jag fick nästan ingenting tillbaka - den forna gulligheten var milt uttryckt som bortblåst. Småbarn vill behaga oss och höra samman med oss, tonåringar vill väldigt mycket tvärtom enligt min erfarenhet (även av att vara tonåring själv).

Och de kriser som ändå var, inom ramen för det "normala", var tunga på det sättet att man inte kan hjälpa dem, inte kan trösta dem, och dessutom var kriserna mer reella. Där treåringen gråter över en sprucken ballong, gråter sextonåringen över en flickvän som lämnat honom. Det sista vet man hur det känns, och det var i mitt fall inte till någon hjälp. Åren 14-17 ca, var verkligen inte roliga. Dessutom väckte det en massa om hur vidrigt det var att vara i samma ålder, vilket heller inte var till någon hjälp.

Å andra sidan klarar de ju en helg om man vill åka bort utan dem, vilket man vill även om det är jobbigt även att vilja det. Det klarar ju inte treåringen.

 

[rubytoo]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

Hela världen stannar inte men helt lätt är det inte att fortsätta som förut.

fast man värderar saker helt annorlunda när man väl fått barn och faktiskt så är det inte så "hemskt" som jag själv trodde att det skulle bli. Det faller sig naturligt och man vill inte göra något annat.

 

[rubytoo]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

Fast det där får nog stå för dig, av alla de mammor jag känner är det en enda som skulle passa in på den beskrivningen. För henne är barnen det absolut viktigaste av allt i alla lägen. För alla andra mammor jag känner så är barnen viktiga, visst, men det är partern, jobbet, intressena, familjen - ja, helt enkelt resten av livet också.

Att alla som har barn känner en kärlek som ingen som inte har barn kan förstå låter också lite maxat.

Jag tror man ska akta sig för att upphöja sina egna känslor till allmän lag. Människor känner och tänker olika.

Fat jag har nog mött de "andra" Ingen jag känner sätter inte sina barn allra först och speciellt när de är riktigt små.

Själv så älskar jag mitt barn över allt annat på jorden och skulle gör ALLT för honom.

Och nej jag måste nog erkänna att den kärleken man känner till sitt barn är så oerhört annorlunda än något jag i vart fall upplevt, den kom liksom redan vid födseln. Tror faktiskt att hormoner spelar en stor roll i detta.

 

[rubytoo]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

Jag hoppas inte!

Skämt åsido, det måste vara fruktansvärt att vara barn till en sån mamma, för hur kan man nånsin flytta hemifrån och skaffa ett eget liv, om man är det enda som betyder något för sin mamma? Med en sån förälder känns det ju bäddat för skuldkänslor, och en mamma som ständigt kommer ge en dåligt samvete - hur ska den mamman kunna hitta nån glädje i tillvaron, när livets mening lever sitt eget liv?

Så jag ser det snarast som ett skräckscenario, om inte för mamman så för barnet.

Varför det?? Att älska sitt barn över allt annat betyder ju inte att man styr dennes liv.

Du får skilja på mammakärlek och besatthet