Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

[Brandgul]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

Jag känner väl framförallt att jag har ANSVAR för mitt barn och det måste komma först. Att mitt barn har det bra kommer före mina kompisar, före mitt jobb... Ja före det mesta. Jag skulle inte utsätta mitt barn för vanvård bara för att odla mina egna intressen. Den känslan var det första som kom över mig när han föddes. Jag kände ingen himlastormade kärlek, den har vuxit fram, men jävlar tigermamman föddes i samma ögonblick som han ploppade ut. Han är min. Mitt ansvar. Det är jag och bara jag som har ansvar för att han har det så bra han kan ha det. Ja jag delar givetvis ansvaret med hans pappa och omgivningen, men självklart ser vi ju båda efter att han har det BRA oavsett. Om hans pappa är trött och inte orkar tar jag över och tvärtom

 

[Comfort]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

Cala: du verkar förstå hur jag menar!


******************************

inte lika viktigt längre

=

fortfarande viktigt, men inte lika mycket.

 

[Brandgul]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

Jag tycker att det framförallt handlar om så kort tid som barnen är små. Måste man leva precis som vanligt? Varför skaffar man barn om intentionen är att det inte ska påverka ens liv alls?

Första halvåret gör man ju inget annat än kånkar runt på barnet. De kan inte sitta själv men vill ändå se sig omkring. Man kan ju inte gå omkring och låtsas som det regnar när man har ett sådant litet barn. Jag förutsätter att barnet är så pass välkommet att man vill engagera sig.

Så ja, man får ju räkna med att livet blir annorlunda ett par månader eller något år. Det beror ju på hur mycket man kan dela på det. Min sambo kom hem 18 när jag var föräldraledig. Inte var man ju pigg och rask och ville ut och träna hund i två timmat så sent på kvällen. Då ville jag vara hemma och mysa med min nya familj. Däremot har vi alltid dragit runt med honom tillsammans på helgerna och ägnat oss år vår hobby redan från det han var nyfödd. Men har man en sambo som jobbar t.ex. skift får man ju ett helt annat liv. Man måste kolla på sådana förutsättningar också.

Idag var vi också ute en sväng. Men inte kan jag sitta ute fyra timmar i kylan som jag gjorde förr. Men ju äldre han blir ju mer tid får vi ju. Min kompis som skaffade barn som ung var nöjd när hon var 32, då var hennes pojke 10 år och klarade sig själv och hon kunde vara ute och spåra med oss

 

[Mabuse]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

Men det är klart jag räknar med att livet kommer att förändras, och några fotvandringar i Nepal är då inte inplanerade.

Men jag hoppas verkligen, för mitt barns skull, att jag inte kommer att bli en sån där mamma som bara lever för sina barn, som slutar med vänner, intressen, ambitioner, allt för att leva för Barnet. Jag tror inte man själv mår bra av det, och jag tror inte barnen mår bra av det (har några kvinnor i min bekantskapskrets som låtit hela sitt liv cirkla runt barnen, och som fått rejäla kriser sedan när barnen flyttat hemifrån och livet blev alldeles tomt, och likaledes vänner som i praktiken flyttat till andra sidan landet för att komma ifrån mammas kladdiga omsorger, och som ännu som vuxna har mammor som inte kan släppa taget - för förutom barnen har de mammorna ingenting).

Jag har en ganska pragmatisk syn på föräldraskap, som på det mesta. Jag tycker inte att fostret i min mage är ett mirakel, eller något underverk, det är ett foster som ska bli en människa, varken mer eller mindre. Eftersom jag inte håller alla människor för mirakel och underverk så är det orimligt att just mitt barn skulle vara det. Likaledes tycker jag inte att min man är någon underbar , han är som folk är mest, bara det att han passar bra just med mig. Jag tycker om min katt, men inte heller hon är någon mammas lilla underverk eller älskling (möjligtvis en pälskling då), hon är en katt som tycker kattsaker är roliga, och eftersom det är min katt så tycker jag om henne.

Med andra ord, jag tror inte jag kommer bli ett dugg unik och speciell, jag tror jag kommer bli som nästan alla mammor jag känner: tycka om mitt barn, och satsa tid och energi på det, men jag kommer inte låta min värld cirkla runt det. Det handlar definitivt inte om att inte gå i vindtygsjackor och lättskött frisyr (det gör jag för övrigt redan), det handlar om att vara mer än bara mamma. Det var jag innan, det hoppas jag att förbli, och ska jag döma av min familj och min bekantskapskrets så går det utmärkt bra att fortsätta vara det. Även om man nu råkar höra till de välsignade föräldrarnas skara.

 

[Comfort]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

i så fall kan jag säga att jag hellre skulle tillhöra de barn som känner sig och är högt älskade av sina päron än vad du beskriver..

det kanske inte är meningen- men du låter rätt känslokall..

 

[Mabuse]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

Men det finns väl ingen motsättning mellan att vara högt älskad och att för den skull inte vara det enda viktiga i den personens liv?

Jag är utan tvivel högt älskad av mina föräldrar, jag har aldrig tvekat ett ögonblick om det nånsin. Och jag har heller aldrig tvivlat på att jag inte är det enda viktiga i deras liv. Jag har aldrig fått uppfattningen att de ansett mig för ett mirakel eller ett underverk (jisses vad man skulle haft att leva upp till då - om alla andra är vanliga människor, men just jag är ett underverk, då borde jag ju lyckas med mycket mer och mycket bättre än de andra, vanliga människorna. Snacka om prestationskrav!), utan att jag är jättebra i deras ögon, för att jag är deras dotter, och för att de är mina föräldrar. Vi har alla våra fel och brister, jag också, de också, min man också, och mitt kommande barn också. Jag kommer att tycka om barnet för att det är mitt barn, inte för att barnet objektivt sett är bättre än alla andra barn. Jag tycker mer om min katt än andra katter, inte för att hon objektivt sett är mycket bättre, utan för att det är min katt.

Och jag är enormt glad att både min mamma och min mans mamma haft annat som varit viktigt i sitt liv utöver sina barn, för det gör ju att vi aldrig behövt känna oss ansvariga för deras lycka. Och det blir man ju onekligen om man vet med sig att jag är det enda som betyder nåt i den människans liv. Vi kan leva vårt eget liv nu, utan ständigt dåligt samvete, för vi vet att våra föräldrar har det bra även om de inte har exakt insyn i våra liv och vi inte hörs dagligen. De bygger inte sin lycka enbart på oss, och det är jag evigt tacksam för.

Jag tror att jag låter känslokall för att man är så van att många föräldrar, framförallt kvinnor, inte kan skriva om barn, partners eller för den delen husdjur utan att använda ett enormt känslospråk och en massa . Så när någon skriver lite mer sakligt så låter det känslokallt.

 

[Calazirya]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

Exaktemente, huvudet på spiken Brandgul

 

[Syrran!]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

Jag befinner mej i den åldern där alla runt omkring har barn. Vissa ett andra flera... Vi har inga, men jobbar på saken

Mina vänners största problem är att de inte hinner vara något annat än mamma/pappa. De har inga "egna liv" och ingen av tjejerna har hållit kvar vid något intresse utanför hemmet.

Av den orsaken är alla väldigt snabba att påtala för mej att mitt liv - som det är idag - är ett minne blott, så fort en liten parvel kommer in i bilden!
Självklart förstår jag att jag inte ens kan föreställa mej hur det är att även ha en liten att ta hänsyn till och anpassa mitt liv efter, men...

Måste verkligen HELA världen stanna upp och/eller förändras?!

Är det helt stört omöjligt att både hinna vara mamma/pappa och i mitt fall aktivt tränande/tävlande hund-ägare?!

Är det verkligen en omöjlig ekvation att både kunna vårda ett litet barn och samtidigt träna hund några dagar/vecka?

I det "tränings-gäng" jag tränar är alla redan inställda på att den dag vi får barn kommer alla få hjälpa till med "barnpassandet" den stund jag kör mina hundar på planen/går mitt spår/kör mitt uppletande eller what ever. Flera i gruppen har redan stora barn och för dem är detta ett "normalt förfarande"
Medan mina "icke hund-vänner" ser detta som helt förklastligt.

Vad säger ni nyblivna och erfarana mammor/pappor?

/Swat

Självklart förändras världen. Du/ni har helt plötsligt ansvar för en annan människa som ni har skapat. Hur mycket världen förändras beror naturligtvis på en massa olika saker. Har du turen att få ett "enkelt" barn, som äter, sover och är nöjd med det mesta så kanske inte förändringarna behöver bli enorma. Får du istället ett barn med kolik (t ex), som skriker varje vaken stund och som sover max en timme i taget och som vill ligga fastlimmad vid ditt bröst titt som tätt, ja, då blir nog förändringarna lite större...

För mig har världen förändrats. Mycket! Jag har heller inget emot de förändringarna. Eftersom jag (vi) har bestämt oss för att skaffa ett barn ser jag det som min skyldighet att se till att göra det som (jag anser/tror) är bäst för mitt barn. Om jag missar vissa saker pga det så är det inte hela världen. Mitt barn behöver mig (jag skriver "jag" och "mig", men självklart menar jag sambon oxå) och jag vill ha det så.

Självklart får vårt barn följa med på saker, och hade jag haft hund eller häst, eller nåt annat intresse som tar tid, så hade jag nog försökt fortsätta med det. Om jag hade känt att jag behövde det. Och om det hade varit genomförbart.

Jag håller för övrigt med om det som Comfort och Cala skriver.

Och till sist vill jag bara tillägga att den kärlek/ömhet jag känner när jag tittar på min son, den liknar inget annat jag någonsin har upplevt!

 

[Snurrfian]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

Det går i vågor skulle jag vilja säga, med första barnet så hann jag med nästan lika mycket som förre barn, maken och jag delade på barntid/egen tid och jag hann träna hunden en hel del. Sen kom barn nr 2, samtidigt började barn nr 1 har egna intressen, vänner att leka med och eftersom vi bor som vi bor så är det bara att inse att jag måste skjutsa och hämta. Eller maken förstås men när jag var föräldraledig så var det ju jag som fixade det. Och då helt plötsligt fanns inte den där tiden längre... Nu blev det i och för sig ett ganska enkelt beslut eftersom barnens kusin som bor 1,5 km ifrån oss ville låna våran hund att träna och tävla med så det var ju ganska så enkelt att låta henne göra det och slippa dåligt samvete.

Sedan fick vi lov att ta bort hunden pga sjukdom och jag satsade på ridningen under en period, men ingen egen häst.

Nu ska vi köpa valp till våren om allt går som plannerat och jag ser fram emot att börja med kurser igen och ge mig ut på jaktprov och liknande.
Mina barn fyller i sommar 8 och 5 år och behöver visserligen skjutsningar, men är mer självständiga och kan vara inne själva medans jag är ute och tex går med hunden i närheten, vi provade på det när vi var hundvakter under vecka, och det var bra att se att det faktiskt fungera med en hund i vardagen som kräver mer än våran gamla hund gjorde på slutet.

Men visst, det är perioder när man knappt kommer ur morgonrocken, det ska jag inte sticka under stolen med.

 

[Syrran!]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

Jag känner väl framförallt att jag har ANSVAR för mitt barn och det måste komma först. Att mitt barn har det bra kommer före mina kompisar, före mitt jobb... Ja före det mesta. Jag skulle inte utsätta mitt barn för vanvård bara för att odla mina egna intressen. Den känslan var det första som kom över mig när han föddes. Jag kände ingen himlastormade kärlek, den har vuxit fram, men jävlar tigermamman föddes i samma ögonblick som han ploppade ut. Han är min. Mitt ansvar. Det är jag och bara jag som har ansvar för att han har det så bra han kan ha det. Ja jag delar givetvis ansvaret med hans pappa och omgivningen, men självklart ser vi ju båda efter att han har det BRA oavsett. Om hans pappa är trött och inte orkar tar jag över och tvärtom

Bra skrivet!

 

[mino]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

Jag tror att de som helt går upp i sina barn är sådana personer som för första gången upplever känslan av inflytande och ledarskap. Eller att de är den typen som släpper lätt kompisar och annat, men det brukar man märka redan när de skaffar pojkvän som de högst motvilligt kan vara utan några timmar. Sen finns det ju de som verkligen är intresserade av barn och familjeliv, typ som de som går upp i sina hästar och hundar, som en hobby nästan.

Men jag tror att man ska granska vad som på ytan framstår som "går helt upp i sina barn" mer i detalj. Dels kanske det funkar som en täckmantel eftersom man inte har lust att redovisa alla de tillkortakommanden som gör att man måste lägga en massa tid på familjen och hemmet för att överleva, tex att man inte får barnen att sova så bra eller lilla XX bara tar nappflaska av mamma eller nåt sånt. Dels så har många en mycket sämre jämställdhet än vad de vill ge sken av och många av de som framstår som bra pappamaterial är inte alls det när det väl kommer till kritan. Det går ju alldeles utmärkt att ha ett hem som sköts i princip ad hoc innan man får barn men när barnen kommer upplever nog de flesta det måste finnas en ledning och en plan. Nån måste kunna tänka efter före och man måste kunna samarbeta och ha rutiner. Vad jag har sett är det mååånga kvinnor som helt har gett upp ett jämbördigt ansvar och är chef hemma med varierande möjlighet att delegera, det tar tid och kraft. Så hur olika barnfamiljer och föräldrar framstår säger långt ifrån allt om hur det verkligen är i praktiken.

 

[Brandgul]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

Många hade nog inga intressen innan heller...

 

[vindvissla]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

kl

för min del var det också så att jag var glad att ha en ursäkt att slippa gå ut och röja på nätterna, jag var liksom väldigt färdig med det...

Men sånt som jag gillar har jag inte slutat med, bara lagt på hyllan ett tag (har en tvååring och en nyföding) men snart nog ska jag börja rida igen och gå promenader i bergen med hunden. Det behöver jag för att ladda mammabatterierna!

 

[Brandgul]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

så känner jag också. Mycket får vänta "ett tag". Det är skillnad att ha ett barn på 4 månader och ett barn på 14 år. När barnet är 4 månader kretsar extremt mycket runt barnet för barnet klarar inte av någont själv utan kräver väldigt mycket omsorg. Det är ju inget som är konstant över vid utan förändras med barnets ålder.

 

[vindvissla]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

eller hur. allt annat kan vänta. häromdagen sket jag i att städa trots att vi skulle ha kalas bara för att jag snusade bebis... snart är denna bebisen också en lortig tvååring som inte har en minut över att gosa med sin mamma... städa däremot kan man göra resten av livet.

 

[ako]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

Framförallt KROPPKAKOR !!!!! Bäst i dag!

/Ako, som tycker att Ludvig är viktigast av allt, MEN att det finns många andra saker som oxå är viktiga - såsom sambon (tillika Luddes pappa), hästar, ridning/tävling, hundar, jobb och vänner... Och självfallet scones!

Till TS: Klart att du hinner träna hund, såvida du inte planerar bli ensamstående mamma utan släkt. Då kan det kanske vara tufft, men går säkert det med. Jag rider o tränar min häst, men visst, han går numer 4 dagar i veckan mot tidigare 6, o jag åker inte så ångt för at tävla. Men det gör inget, för småbarnsåren varar ju heller inte för evigt o det känns bra att njuta av den delen av livet oxå. Dock tror jag inte man far väl av- i af hade jag inte gjort det- att glömma boer aallt som varit viktigt i kanske 30 år innan man fick barn. Man är ju samma människa ändå, även fast man är förälder! Sen får man ju välja lite vad man vill prioritere, jag har prioriterat ridningen o hästarna, och inte varit så aktiv med hundträning etc, utan vovvarna roas med promenader, lite hemmaträning o fri tillgång till trädgården.

 

[ako]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

Men GRATTIS!! Jag visste inte att du fått! Vad blev det?

 

[Minna86]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

Jag har uppfattningen att det finns olika föräldrar. De finns de som har jobb och hobby som de kombinerar med att ha barn. Sen finns det de som har barnen som hobby och som kanske tom slutar jobba. Det har jag märkt på de familjer runt mig iaf. Det finns vissa som fortsätter sina liv som vanligt bara att det bor en extra person hos dom typ. Sen finns det de som ändrar sina liv totalt och börjar gå på massa olika aktiviteter och allt de gör har barnet i centrum.

Jag tror man kan ha en ambition men man kan aldrig veta vad man kommer vilja göra förren man hamnar i situationen. Jag har ju väldigt svårt att se mig själv som mamma utan planerar att låta sambon ta ett väldigt stort ansvar men sen när man väl står där med en bebis så kanske jag säger upp mig och inte låter sambon komma i närheten

 

[Calazirya]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

Men att engagera sig i sitt barn och gå på aktiviteter tillsammans kan väl aldrig vara fel?

Det finns väl något sorts mellanting eller hur?

 

[mino]

Sv: Hur mycket förändras "världen" egentligen!?

I en familj så kan föräldrarna inte kontrollera allting. Det beror ju också som flera har varit inne på i tråden väldigt mycket på vad man får för barn och vad det utrycker för intressen och behov. Det är inte så att föräldraskapet dimper ner i huvudet på en som ett färdigt paket med värderingar och önskemål utan det växer fram allteftersom relationen till barnet som individ utvecklar sig. Har man ett sent barn kanske man vill ge det lite extra tid hemma tex. Det är ju en komplett människa med en egen personlighet vi pratar om, även om den är liten. Bebistiden när man kan styra och ställa på eget bevåg är ju bara en kort parentes i föräldraskapet. Det är ju sen det roliga börjar, på sitt sätt. Jag tycker att det är fantastiskt att göra saker och ting ihop med min 3,5-åring, hon är smart, rolig och har en massa intressanta synvinklar på saker och ting. Att gå på teater tex med henne är ett äventyr. Det är inte fråga om att jag "går upp i barnen" utan att jag gillar att vara med henne och att jag faktiskt har väldigt kul med mina barn (även om jag tycker att det är urtrist att leka affär).