Hur många barn blir sjuka?

[escodobe]

Sv: Hur många barn blir sjuka?

Vilket konstigt exempel. De enda som gör bort sig på idol är ju just juryn.

Jga brukar itne titta på det, enda inslaget jag sett den här säsongen var just den där bruden som satte igång och käfta emot domarna. Helt bizarrt

 

[escodobe]

Sv: Hur många barn blir sjuka?

http://www.youtube.com/watch?v=zTTAX44qY3U

 

[Kat]

Sv: Hur många barn blir sjuka?

Vuxna människor borde veta bättre än att knäcka barn för att göra tv.
Många av ungdomarna luras att tro att de går vidare till den andra sorteringen för att de är bra, istället för att få reda på sanningen: de tas med dit för att folk ska få något att skratta åt.

 

[mino]

Sv: Hur många barn blir sjuka?

Vi talar nog antingen om en ganska lindrig depression, eller en som svarar väldigt väl på behandlingen, om vi tror att sjukdomen inte påverkar hur man tar hand om barnen, skulle jag säga. Är det så lindrigt alt. så lättbehandlat, skulle jag inte vara särskilt orolig för ärftligheten, som ju är vad Kat undrar över i tråden.

Jag *tror* att den största belastningen för ett barn är det sociala arvet, inte det biologiska. Jag tror att man kan göra mycket för att mota Olle i grind genom att lära barnen att hantera livet på ett sunt sätt. Jag skulle nästan vilja gå så långt att jag tror att med rätt miljö så behöver inte depressionen bryta ut. Alla jag känner som har haft problem med depression genom livet (inte såna som tillfälligt gått in i väggen) kan relatera till sin mammas deppighet och kriser under uppväxten. Och skulle barnet ärva biologiska anlag för depression så borde de vara ganska enkla att medicinera bort och här menar jag att allergisynen skulle vara ganska användbar.

Så frågan skulle för mig inte vara om barnet kan biologiskt ärva min depression, utan om jag kommer att orka och fixa att hantera min depression på ett sunt och odramatiskt sätt inför barnet.

 

[Petruska]

Sv: Hur många barn blir sjuka?

Så frågan skulle för mig inte vara om barnet kan biologiskt ärva min depression, utan om jag kommer att orka och fixa att hantera min depression på ett sunt och odramatiskt sätt inför barnet.

Ja, det är så jag tänker också. Sen kanske vi tänker olika om vad detta innebär, mer i detalj. Ett förskräckande exempel i min närmiljö gör mig mycket restriktiv, känner jag. Jag tenderar att tolka alla andra fall som lika svåra som detta, oavsett hur de ser ut egentligen. Med ett annat exempel i närheten hade jag antagligen varit mer optimistisk.

Och sen uppbackningen runt om. Om man är ensam och sjuk är såklart mycket värre, än om man har ett bra förhållande med någon som är en bra förälder och kanske även bra barnvakter i närheten.

 

[escodobe]

Sv: Hur många barn blir sjuka?

Även om hon saknade minst asjälvisnikt så borde nån v anhörig, familj, vänner elelr musiklärare osv varit snälla nog och vänligt förklara för henne att hon behöver mer övning och att det vore dumt att ställa upp, så hade hon sluppit förnedringen.

 

[mino]

Sv: Hur många barn blir sjuka?

Om man ser depression som en fysisk sjukdom (vilket man gör om man menar att den är ärftlig, antar jag) så förstår jag inte det dramatiska med att ta tabletter mot den. När barn är 10-12 år eller nåt sånt bör man säkert kunna förklara livets realiteter lite mer nyanserat, men det kan man inte göra med en 5-åring som inte kan förstå vad depression är. För dem behöver man en hanterbar förklaring som inte för med sig att barnet tar på sig problemet. Jag tror att problemet uppstår om man INTE ger barnet en hanterbar förklaring.

 

[mimus]

Sv: Hur många barn blir sjuka?

Jag håller med dig i det du skriver.

Men depression har ett rätt så stort spann.
Är man sjuk i en depression, så klarar man inte det som du beskriver.

Jag vet att deprimerad används väldigt ofta inom psykiatrin, och är en tämligen vanligt diagnos.
Men de föräldrar som är långtidssjukskrivna för depression är ofta så dåliga att de ej kan ta sig ur sängen, laga mat eller ens få sina barn till förskola/skola.

Ganska ofta får barnen oförutsäga bara reaktioner, vilket gör förälderns sjukdom väldigt svår att förstå, än mer tolka och hantera.

Det är inte ovanligt att man kan se ps sjukdom i 3 generationer.

 

[Petruska]

Sv: Hur många barn blir sjuka?

Precis! En riktigt allvarlig och djup depression kan man inte hantera sunt och odramatiskt. Och då är den akuta omvårdnadssituationen sådan att ärftlighet känns som ett rätt avlägset problem.

 

[Kat]

Sv: Hur många barn blir sjuka?

Även om hon saknade minst asjälvisnikt så borde nån v anhörig, familj, vänner elelr musiklärare osv varit snälla nog och vänligt förklara för henne att hon behöver mer övning och att det vore dumt att ställa upp, så hade hon sluppit förnedringen.

DET kan jag hålla med om.

Fast å andra sidan tycker jag att man ska ha rätt och chansa på saker utan att bli förnedrad när man misslyckas.

 

[Kat]

Sv: Hur många barn blir sjuka?

Jag håller med dig i det du skriver.
Ganska ofta får barnen oförutsäga bara reaktioner, vilket gör förälderns sjukdom väldigt svår att förstå, än mer tolka och hantera.

Frågan är om barnet måste förstå sjukdomen på något djupare plan.
Nog borde man kunna hantera den som vilken fysisk sjukdom som helst, gentemot barnet?

"Mamma/pappa är sjuk och måste äta medicin/vila sig idag"

Hur hanterar barn sjukdom i deras närhet överhuvudtaget? Hur bör man göra för att bäst underlätta för barnet?

 

[mino]

Sv: Hur många barn blir sjuka?

Vill bara förtydliga mig lite. Jag menar INTE att man ska säga att man har hösnuva och måste lägga sig... Jag menar att allergi är en bra och begriplig metafor/sätt att se på ens sjukdom, i alla fall om den är miljöbetingad (dvs det är vissa situationer som triggar igång depressionen). Det är ju på sätt och vis en mental allergi, tex att man får ångest av att träffa folk. Det viktiga är bara att man som förälder inte går omkring och är oförklarligt ledsen.

(Det är för övrigt en väldigt användbar metafor att se sig som allergisk mot vissa situationer och att man håller sin oro/depression i schack om man undviker det man inte "tål". Det blir mycket mer konkret att tänka "oj, det där var visst nåt jag inte tålde" än att bara ta in som en sorts emotionell dammsugare och gå omkring med en malande känsla av att "fan vad dålig jag är som inte klarade av att hantera det alla andra verkar kunna hantera". Det är bra att veta vad man är "allergisk" emot och inse att allergin finns där och vad man bör undvika för att den inte ska blomma ut. Det är när man envisas med att man inte är allergisk och att det är nåt fel på en som inte tål allt som det kan bli verkligt jobbigt. Denna tanke hjälpte mig mycket mer än att prata med diverse damer när jag var yngre.)

 

[Minta]

Sv: Hur många barn blir sjuka?

Jag håller med dig i det du skriver.

Men depression har ett rätt så stort spann.
Är man sjuk i en depression, så klarar man inte det som du beskriver.

Jag vet att deprimerad används väldigt ofta inom psykiatrin, och är en tämligen vanligt diagnos.
Men de föräldrar som är långtidssjukskrivna för depression är ofta så dåliga att de ej kan ta sig ur sängen, laga mat eller ens få sina barn till förskola/skola.

Ganska ofta får barnen oförutsäga bara reaktioner, vilket gör förälderns sjukdom väldigt svår att förstå, än mer tolka och hantera.

Det är inte ovanligt att man kan se ps sjukdom i 3 generationer.

Så man skulle kunna utveckla t ex manodepressivitet eller borderline av det man ärver från sin miljö? Om din mamma har det t ex?

depression är, vad jag förstått, egentligen en ganska luddig diagnos eftersom det kan vara en följd av andra psykiska sjukdomar.

Tycker detta är en intressant diskussion. vet ju att man kan ärva vissa psykiska sjukdomar biologiskt, men har aldrig tänkt på hur miljön kan påverka.

 

[Minta]

Sv: Hur många barn blir sjuka?

Vill bara förtydliga mig lite. Jag menar INTE att man ska säga att man har hösnuva och måste lägga sig... Jag menar att allergi är en bra och begriplig metafor/sätt att se på ens sjukdom, i alla fall om den är miljöbetingad (dvs det är vissa situationer som triggar igång depressionen). Det är ju på sätt och vis en mental allergi, tex att man får ångest av att träffa folk. Det viktiga är bara att man som förälder inte går omkring och är oförklarligt ledsen.

(Det är för övrigt en väldigt användbar metafor att se sig som allergisk mot vissa situationer och att man håller sin oro/depression i schack om man undviker det man inte "tål". Det blir mycket mer konkret att tänka "oj, det där var visst nåt jag inte tålde" än att bara ta in som en sorts emotionell dammsugare och gå omkring med en malande känsla av att "fan vad dålig jag är som inte klarade av att hantera det alla andra verkar kunna hantera". Det är bra att veta vad man är "allergisk" emot och inse att allergin finns där och vad man bör undvika för att den inte ska blomma ut. Det är när man envisas med att man inte är allergisk och att det är nåt fel på en som inte tål allt som det kan bli verkligt jobbigt. Denna tanke hjälpte mig mycket mer än att prata med diverse damer när jag var yngre.)

fast jag vet inte om allergi är rätt sätt att förklara det på heller. Ett ångestsyndrom blir ju oftast värre när du undviker de saker du uppfattar som jobbiga. Du måste träna på att möta de situationerna du är rädd för i små steg för att bli frisk.
En kurator jag pratade med en gång sa att en sjukdom medicinerar du bort och en fobi tränar du bort.

Och barn är inte så dumma att de inte märker när en förälder undviker nånting för att denne är rädd för något. Indirekt berättar du då för barnet att människor/bussar/ öppna platser är något farligt man skall akta sig för.

 

[mandalaki]

Sv: Hur många barn blir sjuka?

Men depression har ett rätt så stort spann.
Är man sjuk i en depression, så klarar man inte det som du beskriver.

Det är lite så jag också tänker. Ordet depression verkar lite devalverat i dag. Väldigt mycket kallas depression. Och då känner jag att minos strategi möjligen funkar i de "lätta" fallen men inte då personen är verkligt deprimerad.

 

[escodobe]

Sv: Hur många barn blir sjuka?

Frågan är då - när kan man anses frisk nog att skaffa barn? När man varit symptomfri i 5 år? 10år? Aldrig?

 

[mandalaki]

Sv: Hur många barn blir sjuka?

Så konkreta svar finns inte på den frågan. Naturligtvis är det upp till var och en (i samråd med ens läkare, kanske).

Det här är bara min personliga åsikt men jag tycker alltså inte att man ska skaffa barn om man dras med en psykiatrisk problematik. Jag tycker inte att det är vars och ens rättighet att få barn, däremot att det är varje barns rättighet att födas i en sund familj. Men detta är alltså bara min personliga åsikter, hur jag hoppas att jag skulle resonera om det gällde mig.

 

[Petruska]

Sv: Hur många barn blir sjuka?

Det viktiga är bara att man som förälder inte går omkring och är oförklarligt ledsen.

Men depression innebär ju i många fall just att man går omkring och är oförklarligt ledsen, eller oförklarligt trött eller håglös! Det är liksom ett centralt symptom.

Just det introverta, att deprimerade inte reagerar adekvat på omgivningen, såsom barn, är just vad jag är övertygad om är särskilt farligt för barn, särskilt om de är små.

Jag säger inte att det inte kan fungera, jag säger att det kräver oerhört mycket av den friska omgivningen för att få det att fungera. Det vanligaste är att (svårt och/eller långvarigt) deprimerade personers anhöriga tröttnar och försvinner.

 

[Kat]

Sv: Hur många barn blir sjuka?

Jag är också av åsikten att man nog inte bör skaffa barn när man har psykiska problem.
Desvärre blir det bekymmersamt när det gäller en själv. I synnerhet när partners börjar pocka om det här med barn.

För viljan finns (nog) där, men även rädslan...
Både rädslan för barnets skull och rädslan att förlora någon man tycker om för att man inte törs.

 

[mimus]

Sv: Hur många barn blir sjuka?

Frågan är om barnet måste förstå sjukdomen på något djupare plan.
Nog borde man kunna hantera den som vilken fysisk sjukdom som helst, gentemot barnet?

"Mamma/pappa är sjuk och måste äta medicin/vila sig idag"

Hur hanterar barn sjukdom i deras närhet överhuvudtaget? Hur bör man göra för att bäst underlätta för barnet?

Nej, jag tror inte alls på att du kan hantera den som vilken sjukdom som helst inför barnet. Inte om du har ett allvarligt sjukdomstillstånd.

Och det är av största vikt att barnet förstår varför dens mamma/pappa ligger i sängen, låt oss säga 5 dagar i veckan. Eller största delen av dygnet. Ett litet barn, som inte har några referenser, tror säkert att det är "normalt", men blir ofta hämmad i sin egen utveckling, där för det måste hela tiden ta hänsyn på förälderns mående och scanna av. Ta ett alldeles för stort ansvar.
Ett äldre barn, som kan referera till kompisars föräldrar, börjar undra vad det är för "fel" hemma.
Om man då får det förklarat för sig VARFÖR det ser ut som det gör i hemmiljön, så kan det göra livet lättare, OCH barnet slipper skuldbelägga sig självt.

Alkoholism och drogmissbruk, ses ju också som en sjukdom.

Hur gör man för att underlätta för barnet?
Det måste finnas en annan trygg och mera lättförstelig vuxen i närheten, som kan kompensera upp barnets behov, och förklara när det blir svårt och tungt. Och även hjälpa om barnet börjar uppvisa samma symptom som den sjuka föräldern.