Mina tankar kring detta är ganska många just nu. Jag är beräknad till 1/12 och barnet ligger fortfarande i säte. Vi ska in och vända barnet den 13:e (om det inte vänt sig självt tills dess). Om vändningen funkar (vilket den tydligen gör i 30% av fallen) så blir det självklart en vaginal förlossning. Vilket är det jag helst vill ha. Av följande skäl:
* mindre risker för mig och barnet rent medicinskt
* för att få
uppleva förlossningen; få vara med om det helt enkelt.
Så många kvinnor man mött som man tror är ganska "svaga" o som ändå grejat att föda barn så tvivlar jag inte det minsta på att jag kommer att greja det.
Det kommer förstås att göra ont, men det finns ju bedövningar.
Om barnet
inte går att vända så har vi fått höra att de brukar rekommendera snitt (eftersom det är första barnet också). Det låter som att ifall jag
skulle vara jätteenvis och säga att jag ABSOLUT vill prova vaginalt ändå så skulle jag nog få prova detta. MEN; jag känner att ifall barnet är i säte så gör vi hellre ett planerat snitt, eftersom det är vad de rekommenderar och hellre göra det planerat än att ligga där med krystvärkar i x antal timmar o sen ÄNDÅ sluta på operationsbordet i ett akutsnitt.
Jag står alltså just nu med benet i båda läger så att säga. Men jag tycker att snitt ska vara
medicinskt motiverade på något sätt. Och förlossningsrädsla kan också vara en medicinsk motivation. MEN; jag anser att man i FÖRSTA hand ska försöka behandla sådan rädsla och försöka få personen att våga välja vaginal förlossning. Därför att det ur fysisk synvinkel är det bästa - om allt är normalt och barnet ligger rätt.
Jag förstår inte riktigt den stundtals hätska debatten .... för mig känns det som att vaginal förlossning är att föredra, men om det nu blir snitt så kommer jag inte bli "förstörd" som mamma/kvinna pga det. Då har det blivit snitt för att barnet ska komma ut på ett säkert sätt och med minsta risktagande. Det viktiga för mig är att barnet kommer ut på ett så bra sätt som möjligt.