Hur löser man detta?

[vindvissla]

Sv: Hur löser man detta?

absolut inte.. det är fem år sen jag slutade svara i ts trådar, när barnet (ett par månader gammalt) vägrade sova i något annat än sidenlakan och ts vägrade lyssna på de som svarade i tråden. då insåg jag att de kommer få grymma problem med att hantera detta barn.

 

[Golden_Heart]

Sv: Hur löser man detta?

Idag kan hon sova på båda! Men första två-tre åren var det sidanlakan som gällde. Efter att hon fyllde ett år så räckte det sedan med täcke och kudde plus hennes sidensnuttisar som hon har än idag. Sidensnuttisarna är inget problem utan en trygghet för henne. Sidensnuttisarna var ifrån början ett bäddset som hennes mormor hade sytt till henne, som hon sedan konverterade till snuttisar.
Jag vill minnas också att jag var oerhört tacksam för svaren i den tråden när ni gav mig lite råd innan frökens första jul.

 

[Petruska]

Sv: Hur löser man detta?

Bra, då är det inte bara jag som ledset läser om hur TS uttrycker sig om sin dotter.

Ena stunden helt obsinat och så stark vilja att det enda som stävjar är hot/bestraffning för att i andra sekunden måla dottern som ett underbarn, mirakel och så långt före alla andra.

Barnet måste ju vara tämligen förvirrad.

Nejdå, jag tror att vi är några stycken.

Det är ju svårt att veta hur mycket som handlar om att TS kanske inte har varje nyans av skriftspråket och retorikens alla regler till hundra procent i sin hand, och hur mycket som handlar om hur de faktiskt har det med sitt lilla barn.

Men så som det låter i diskussionerna här, är det sorgligt och man anar en mycket ensam liten flicka som med alla medel försöker göra sig förstådd och tydlig.

Så underligt att vara så liten och bara möta att man är exceptionellt genial och enastående och går utöver vad alla vanliga barn någonsin kan förstå - och å andra sidan ses som så omöjlig att uppfostran är ogenomförbar av hänsyn till grannarna.

Tillägg: Och samtidigt så maktlösa föräldrar som gång på gång pressar fram konfrontation, av allt att döma helt utan styrka och mod att ta ett steg tillbaka och analysera sig själva och vad de håller på med och varför.

 

[Ninnurur]

Sv: Hur löser man detta?

Delar du din planering och framförhållning med dottern? Annars är den liksom ingen idé. Kan hon klockan? Gör då ett laminerat schema som du kan sätta på lämplig plats i bostaden med en klocka i närheten. Det schemat ska ha två kolumner och flera rader. I den vänstra kolumnen ska det bara vara urtavlor där du själv kan rita in visare på klockan för att visa vilken tid det ska ske, och i den högra kolumnen ritar (eller skriver om hon kan läsa) du vad som ska ske det klockslaget. Om ni fyller i schemat tillsammans kvällen innan eller på morgonen så vet dottern sen vad som ska ske och när. Blir hon osäker på något kan hon titta på schemat och jämföra tiden där med klockan för att se om det är långt kvar eller om hon kanske själv kan klä på sig i förväg till och med.

Kort och gott, gör henne delaktig istället för att bossa och bestämma över huvudet på henne. Hon är också medlem i familjen och bör behandlas som en jämlike, varken högre eller lägre än någon annan familjemedlem.

 

[Sar]

Sv: Hur löser man detta?

Jag har fortfarande inte fått svar på min fråga så jag klistrar in mitt inlägg igen.

Man kan ju inte blanda upp den varenda gång med Coca Cola när de tex ska ta den på morgonen eller på kvällen innan de ska sova?

Och varför inte det? Är det en Coca Colablandning som krävs för att allt ska fungera är det väl inget som helst problem. Borsta tänderna efteråt bara.

Du kan väl inte på allvar mena att hot och tvång är bättre?! Och råd som att hålla fast barnet och tvångsmata det?!
Som jag ser det är det inte barnet som har problem utan ni vuxna som inte kunnat introducera medicin på ett vettigt sätt. As simple as that.

 

[mino]

Sv: Hur löser man detta?

Funderar också på just detta. Intressant med en person vars inställning ifrågasätts i tråd efter tråd men börjar på ny kula som inget hänt i nästa tråd. Det får mig att tänka på nån sorts tävling som gick för hundra år sen på tv där ägare och hundar tävlade om ett reklamkontrakt. En man var med som körde väldigt hårt med sin hund och krävde total lydnad av den, hans inställning var likadan som TS, han verkade se en status i att disciplinera sin hund och sätta den på plats. Minsta försök till egensinne (och detta var dessutom en ganska beskedlig hund, en spaniel om jag minns rätt) åtgärdades med emfas. Det var otroligt jobbigt att se och i nästan varje avsnitt sa hundexperterna till honom att han var fel ute. Jag undrar vad det handlar om, det där behovet av att metodiskt få uppfostra och disciplinera snarare än att lösa problemet och leva tillsammans.

 

[Skogstrollet]

Sv: Hur löser man detta?

Minns också det programmet. Han lade ned hunden i en alfarullning för att demonstrera sin makt över den, "titta så tydligt den visar att den vet vem som bestämmer".

Angående klädtråden det länkas till så blev jag oerhört ställd när jag läst den. Jag har gått och varit lite avis på barn som får klä sig som de vill utan behöva ta hänsyn till dress codes på jobb och liknande, men det var tydligen väl naivt av mig.

/skogstrollet, som i morse tog på sonen rosa, orangea, blåa och gröna kläder bara för att.
(Ska bli intressant att se vad han väljer själv när han börjar bry sig om sånt.)

 

[Petruska]

Sv: Hur löser man detta?

Jag undrar vad det handlar om, det där behovet av att metodiskt få uppfostra och disciplinera snarare än att lösa problemet och leva tillsammans.

Jag spekulerar alltid i att det handlar om något hos en själv man inte vill konfrontera, saker man inte vill blotta. Barn och djur sätter ju ofta fingret (tassen, hoven) på ens svagaste punkter, och ju mer ogärna man vill tänka på sina svagaste punkter (ingen älskar ju direkt att tänka på dem), desto mer benägen är man att se det som att det är barnet eller djuret som är extraordinärt obstinat och viljestarkt.

Jag känner också igen från mig själv hur jag i duster med barn när jag är trött, stressad eller försvagad kan gripas av lust att säga "nu gör du som jag säger för att jag säger det", men så fort jag tänker eller säger så, hör ju både jag själv och barnet att jag har tappat bort mig. Mina barn har bara skrattat åt mig om jag någon gång (av trötthet eller frustration) råkat bli auktoritär på det där viset, de har tidigt vetat att det inte är så familjerelationer skapas i min värld, så de har sett sådant beteende från min sida som en del av grälet, inte som en del av "uppfostran".

Om du undrar vad amatörpsykologen tänker, menar jag.

 

[Inte_Ung]

Sv: Hur löser man detta?

Jag kan faktiskt inte påminna mig att jag har sagt så.
Utan det har varit verkliga förklaringar att annars så går det dåligt på detta viset.
Men arg har jag då varit.

 

[mino]

Sv: Hur löser man detta?

Men det där tycker jag är nåt annat. Och jag gissar att det i alla fall är målinriktat för att lösa en situation i stunden. Det jag inte förstår är ivern att ta ett sidospår för att ta ur barnet, eller djuret, sin uppstudsighet och bortskämdhet, att man tar en omväg som leder till mer konflikt och att man hamnar längre från målet bara för att man principiellt vill sätta en underordnad individ på plats. Att man är beredd att ta en fullständigt onödig konflikt för att man inbillar sig att uppfostran ska bli lite lättare i framtiden (antar jag) eftersom barnet ska vilja undvika en konflikt och göra som den blir tillsagd. Så jag kan förstå desperation i ett krisläge, men jag kan inte förstå inställningen som princip för hur relationen ska se ut mellan föräldrar och barn, all logik säger mig att det är betydligt mer krävande och en omväg för en harmonisk relation. Man har alltså inte ögonen på målet, utan på principen.

 

[Inte_Ung]

Sv: Hur löser man detta?

Ja det känns som att den som gör så mot barn och djur själva har blivit kontrollerade av andra och därför har behovet att kontrollera det som de kan kontrollera.
Känslan av makt är så skön i det fallet.

 

[mino]

Sv: Hur löser man detta?

Ja eller att det bygger på nån gammalmodig uppfattning om att det är fint att ha pli på sina barn och hur man ska vara som en redig och stark förälder, alltså att det är viktigare att det ser bra ut för omvärlden än att det fungerar.

 

[Petruska]

Sv: Hur löser man detta?

Så jag kan förstå desperation i ett krisläge, men jag kan inte förstå inställningen som princip för hur relationen ska se ut mellan föräldrar och barn, all logik säger mig att det är betydligt mer krävande och en omväg för en harmonisk relation. Man har alltså inte ögonen på målet, utan på principen.

Ja eller att det bygger på nån gammalmodig uppfattning om att det är fint att ha pli på sina barn och hur man ska vara som en redig och stark förälder

Mitt exempel handlade ju om stunden, och jag försvarar inte sådant hos mig själv i efterhand, som du läste. Men min tillfälliga känsla av att jag vill slippa konflikt så nu ska ungen/djuret lyda, tänker jag mig är en tillfällig variant av en över tid mer välbefäst känsla hos de som verkligen eftersträvar lydnad. De vill alltid slippa konfikt, de ska inte behöva konflikta med barnen, barnen får helt enkelt inte kräva relationsarbete.

Jag tror som du att det där gammalmodiga är inblandat, men jag tänker mig att även det delvis vilade/vilar på att man inte ville eller vågade eller överhuvudtaget såg sig motiverad eller skyldig att i umgänget med barnet konfrontera sig själv och sina gränser. Lyckas man åstadkomma den där lydnadsrelationen, slipper man ju sådan jobbig självrannsakan, tänker jag mig.

Nu tror jag inte att det är exakt så de som vill ha lydnad för lydnadens skull tänker, men jag tror ändå att det handlar om de mekanismerna på något sätt. De tänker inte att de vill slippa möta sig själva, det är min tolkning.

I TS trådar blir det ju gång på gång tydligt hur hon ser att allt bara handlar om ett obstinat barn. Sin egen roll analyserar hon inte i en enda mening. Det närmaste man kommer är att hon ibland skriver att flickan blev för bortskämd från början (eftersom uppfostran var ogenomförbar av hänsyn till grannarna), och det formuleras också mer som en brist hos flickan än hos föräldrarna, trots att ju ett barn inte kan "skämma bort" sig själv (oavsett vad man menar att bortskämd betyder).

 

[Petruska]

Sv: Hur löser man detta?

Ja det känns som att den som gör så mot barn och djur själva har blivit kontrollerade av andra och därför har behovet att kontrollera det som de kan kontrollera.
Känslan av makt är så skön i det fallet.

Det tror jag också. Men den förälder som själv blev kontrollerad av sin egen förälder som barn, har ju heller inte fått möta sin förälder som barn. Det har inte skett ett relationsarbete som givit relationslärdomar mellan generationerna i de familjerna, som jag tolkar det. Att kontrollera någon är ju närmast motsatsen till att möta någon. Makt är alltså den enda relationsform man känner till från sin egen uppväxt. Typ.

Ja, jag amatörpsykologiserar.

 

[Inte_Ung]

Sv: Hur löser man detta?

Men det är nu inte långsökt alls.
Det är ju t.ex. allmänt känt att personer som utsätter barn för övergrepp oftast själva har blivit utsatta som barn.

 

[Meibla]

Sv: Hur löser man detta?

*knapplån*

Jag har läst igenom lite snabbt och har säkert missat något, men..
Det som förvånar mig är varför man måste hota för att få barnet att ta medicinen Vad tjänar man på det?

Här hemma hade det garanterat slutat med ännu mer konflikter och ett barn som absolut inte hade velat ha någon medicin alls, någonsin.

 

[Calazirya]

Sv: Hur löser man detta?

Här hemma hade det garanterat slutat med ännu mer konflikter och ett barn som absolut inte hade velat ha någon medicin alls, någonsin.

Det är ju det som hänt med TS och barnet, då tvingar dom på barnet en supp istället

 

[Meibla]

Sv: Hur löser man detta?

Det är ju det som hänt med TS och barnet, då tvingar dom på barnet en supp istället

Jo det läste jag, men läste nåt om att de hotar med att ge supp också om hon inte vill ta medicinen?

Min dotter hade stoora problem med halsfluss när hon var i den åldern, tror vi avverkade 7-8-9 halsflusser på mindre än ett år, med tillhörande penicillinkurer och även om hon är den tjurigaste, envisaste och egensinniga ungen som gått i ett par skor, så gick det att resonera med henne, även om det tog sin lilla tid första kurerna.
Att bråka om en liten jäkla dos alvedon känns mest bara meningslöst om barnet inte har jätteont eller har skyhög feber, vid det sistnämnda brukar de inte ha ork att bråka iaf, så då borde inte problemet finnas .

 

[Calazirya]

Sv: Hur löser man detta?

Jo först hot (om supp) sen måste man följa upp det man sagt (hotat) tydligen

 

[Mirtai]

Sv: Hur löser man detta?

Klart det går att resonera med de allra flesta barn

Jag har vid två tillfällen hållt fast makens tvååring när han ska ha medicin. Han har svår astma och har vid dessa tillfällen, mitt i natten bägge gångerna, haft riktigt svåra astmaanfall. Då har vi hållt i honom och tvingat honom andas in medicinen. Det var det eller ambulans som gällde... men oj vad jag hade ont i hjärtat när vi höll honom och skulle få honom att andas in den där medicinen samtidigt om han skrek och inte fick luft. Det gör jag aldrig om, med något barn, om inte läget är riktigt akut!

Dock har vi tränat på det när han inte varit sjuk, han har fått leka med andningsmasken själv och tillsammans med sina syskon. Det var överlägset bäst, när storasyster fick prova masken ville såklart han göra samma sak. Idag har han lärt sig att mask = lättare att andas och det är inga problem.

Sexåringen är däremot ofta rädd för att ta alvedon i rumpan och säger att det gör ont. Svälja tabletter går inte alls. Där är det dock inte alls svårt att resonera. Kombinerat med mutor är det inga problem. Dock visste jag inte att det fanns sugtabletter, det ska genast inhandlas!