Hur lever man med sina privilegier?

[mandalaki]

Jo jag förstår det men det är just det jag vänder mig emot. Hur ska jag orka se världssmärtan. Jag upplever den inte ens. Det är just det som för mig är helt snedvridet.

Jag förstår vad du menar men tycker alltså inte så. Jag tycker att man är skyldig att se. Inte allt och hela tiden, men ha en hygglig uppfattning av sakernas tillstånd för dem som inte har det lika bra som en själv. Och då och då försöka göra en liten insats för att lindra för någon.

 

[mandalaki]

Ur 88 öresrevyn. Du skall inte komma här....?

Vet inte om den kom därifrån.

 

[Wysiwyg]

Jag tycker att man är skyldig att se. Inte allt och hela tiden, men ha en hygglig uppfattning av sakernas tillstånd för dem som inte har det lika bra som en själv. Och då och då försöka göra en liten insats för att lindra för någon.

Ja det tycker jag också? Jag förstår inte riktigt hur det du skriver nu är en motsats till vad jag skriver.

 

[mandalaki]

Ja det tycker jag också? Jag förstår inte riktigt hur det du skriver nu är en motsats till vad jag skriver.

Nej, det är ingen motsats, det är just det som är grejen. Men jag misslyckas med att formulera att vi pratar om olika saker, man kan tolka TS från olika håll som inte är varandras motsats.

 

[Philosophia]

Ja just det. En sak som jag också tycker att man bör vara medveten om, eftersom det i allra högsta grad skapar en ansvarsrelation gentemot världens fattigaste, och det där att vi i den rikaste delen av världen har skapat vår välfärd och rikedom på bekostnad av de allra fattigaste människorna genom kolonialisering och slaveri.

 

[Raderad medlem 6459]

@Wysiwyg Läs domen, jag tycker den tydligt förklarar hur det kunde gå så bedrövligt fel.

 

[Wysiwyg]

@Wysiwyg Läs domen, jag tycker den tydligt förklarar hur det kunde gå så bedrövligt fel.

Vill du att jag PM:ar en länk till den?

Tack men jag hittade den!

 

[Niyama]

@Wysiwyg Läs domen, jag tycker den tydligt förklarar hur det kunde gå så bedrövligt fel.

Ja, jag tyckte inte domen är så fel och konstig som alla verkar tycka faktiskt . Däremot förundersökningen är ju helt bedrövlig.

 

[kolblakkur]

Tack men jag hittade den!

Såg inte detta innan jag skickade den till dig

 

[Philosophia]

Något som jag tycker man kan tänka på när man känner sig frustrerad över sitt privilegium är hur mycket man faktiskt kan bidra. Om människor med små resurser kan göra stora insatser - tänk då hur mycket vi som har stora resurser skulle kunna göra.

Jag har en ugandisk vän som har oändligt mycket mindre resurser än vad jag har som trots det gör oändligt mycket mer än vad jag gör för att minska fattigdomen. Han har startat en skola på landsbygden för föräldralösa barn och för barn vars föräldrar inte har råd att sätta sina barn i skolan. Även om Uganda har haft en stark ekonomisk tillväxt så lever nästan 20 procent fortfarande under fattigdomsgränsen. Infrastrukturen är på många håll dålig och vården är otillräcklig. Hans bror avled i våras i en mycket svår lunginflammation eftersom avancerad sjukvård inte fanns att tillgå. Men hur som helst, denna man, som är en f.d. student till mig, gör så otroligt mycket. Inte nog med allt arbete och alla resurser som han lägger ner på skolan för fattiga och föräldralösa barn så hjälper han till att försörja sin döde brors fru och barn. Utöver detta så har han en egen familj med fru och två barn. Och för att toppa det så arbetar han även aktivt för att stärka demokrati och mänskliga rättigheter i Uganda.

Vad jag nog vill komma till är att han sällan uttrycker frustration eller förtvivlan (förutom när hans bror låg döende och han desperat försökte få tag på en lungspecialist utomlands som över Skype skulle kunna konsultera broderns läkare - då var han så klart oerhört förtvivlad), utan ser han någon som är i behov av hjälp så gör han sitt bästa för att hjälpa.

Frågan är vad det är vi blir förtvivlade över när vi ser andra människors lidande? Blir vi förtvivlade över att andra lider eller över att vi inte har vilja nog att hjälpa till mer än vad vi gör? Eller kanske en kombination av båda? Eller för att vi tror att den hjälp vi kan ge endast är marginell?

 

[Mineur]

Är på resande fot och har inte tid att läsa + svara ordentligt nu (återkommer imorgon), men jag ville bara klargöra att jag ABSOLUT inte menade min trådstart som ett rop på hjälp för hur JAG ska orka leva mitt privilegierade lilla liv. Hade inte en tanke på att det skulle kunna läsas så faktiskt. Så där har @Wysiwyg tolkat mig helt fel och @mandalaki rätt. Men det ser ut att ha blivit en intressant diskussion kring det hela, vilket var precis vad jag ville uppnå, så jag ser fram emot att återkomma imorgon för att läsa och begrunda!

 

[avslutat medlemskap]

Men man ska också fundera över vad man själv kan göra för att snabba på den positiva utvecklingen.

Inte vara så ego så man belastar vården mer än absolut nödvändigt dvs. ha den goda smaken att ta sig av daga innan man blir så skröplig så man ska in på hemmet. På det sättet frigörs ju resurser.

 

[Philosophia]

Inte vara så ego så man belastar vården mer än absolut nödvändigt dvs. ha den goda smaken att ta sig av daga innan man blir så skröplig så man ska in på hemmet. På det sättet frigörs ju resurser.

Det är jag tveksam till om det bidrar på ett positivt sätt. Det finns ju liksom andra värden också.

 

[avslutat medlemskap]

Det är jag tveksam till om det bidrar på ett positivt sätt. Det finns ju liksom andra värden också.

Det kanske bidrar till trivseln här på buke iallafall, "skönt att vara av med den där McGyver".

 

[tanten]

Var och en har ansvar för sitt eget liv - det är min egen första grundregel. Samt min goda väns mantra - att det aldrig blir rättvist.

Jag försöker göra gott, på det vis jag kan och förmår. Att jag är priviligierad kan jag använda, istället för att skämmas för det.

Kan jag stärka och hjälpa medmånnisor så gör jag det, kan jag i min yrkesutövning lyfta någon att ta vara på sina egna resurser så är det ren lycka.

Att jag inte alltid orkar sätta ig in i andra människor svärigheter är mänskligt. Jag tror inte att jag behöver veta allt för att själv kunna göra gott.

En del av de kvinnor jag undervisar är omskurna. Jag orkar inte tänka på det. Jag tror itne heller att jag skulel kunna bemöta dem bra då, för min egen fasa för ingreppet skulle påverka vår relation.

 

[SaraMara]

Jag har precis suttit uppe alldeles för sent för att se klart dokumentären Human som sändes på SVT 2 i kväll, och känner att jag inte riktigt kan gå och lägga mig med alla de här tankarna snurrandes i huvudet. Jag reserverar mig för att min text kan bli rörig, lång och överdrivet känslosam emellanåt. Jag antar att man kan säga att den är skriven lite grann i affekt.

Sällan, kanske aldrig, har jag blivit så påverkad av en film som jag blev av Human. När den var slut satt jag alldeles mållös i soffan, medan själen bubblade över av ilska och sorg över hur fruktansvärt mycket lidande och orättvisa det finns i vår värld. Hur många människor det finns som lider, och ständigt får sitt lidande påspätt av omvärlden. Hur många människor det finns som sliter som djur, utan att någonsin uppnå en värdig livsstil. Hur många människor det finns som kämpar mot krafter som ingen någonsin borde behöva kämpa mot.

Och jag känner mig så vansinnigt maktlös, betydelselös, löjlig. Jag kan inte begripa hur jag någonsin ska kunna göra någonting som hjälper den här världen, överhuvudtaget. Jag förstår inte hur jag ska bära mig åt för att hjälpa. Jag skäms för mitt priviligierade liv, för att jag har så mycket saker som jag inte behöver, för att jag så sent som förra veckan låg på golvet och grät på grund av lite magsjuka, för att mitt största problem idag var hur jag skulle hinna rida innan ridhuset blev upptaget p.g.a träningar.

Och jag vet att det är fel att skämmas, att det inte tjänar någonting till, att det snarare gör saken värre. Jag vet att det inte är mitt fel, eller någon individs fel för den delen. Jag vet att ingen kan göra allt. Men ändå. Vad kan jag göra? Hur kan jag leva och njuta av alla de värdefulla men samtidigt ofta fullständigt värdelösa saker jag har i mitt liv, när jag vet att det finns så många andra som behöver så mycket mer?

Jag försöker att vara en god medmänniska. Hjälpa till där jag orkar och kan. Ge pengar till välgörenhet när jag har möjlighet. Våga säga till när jag tycker att något är fel. Uppskatta det jag har. Count my blessings. Älska mina nära, och kommunicera det. Men ändå. Denna känsla av fullständig otillräcklighet, hopplöshet. Hur hanterar man den? Hur gör man för att känna att man är värd det liv man lever, med alla de privilegier det innebär? Hur gör man för att känna att man gör tillräckligt i denna värld?

Kan ni inte hjälpa till att plocka ner mig från denna känslostorm med era kloka tankar och formuleringar?

Jag undrar också ganska ofta, blir ibland så uppgivet, bottenlöst förtvivlad över hur vidrigt livet är mot så många människor.

Senast igår satt jag med fasa i bröstet och tvingade mig att ännu en gång ta in fasorna från rapporten från jobbets hjärteprojekt i Moldavien, ett svart hål i Europa där människoliv är typ största exportvaran. Mitt enda sätt att hantera det är att fokusera på ljusglimtarna och på att försöka göra något i det lilla - och i ärlighetens namn att ganska ofta stänga av. (Och så går jag i konsumtionsstrejk och kör den klassiska prylen och säger till lönetjejerna att dra av en större slant nästa månad till terapitimmar, läkarvård och leksaker till traffickingoffren och deras barn, så känns det lite bättre ett tag... :/ )

 

[Mineur]

Jag har inte skrivit att man får sitt behagliga liv förstört för att man reflekterar.

Det jag menade var att just vinklingen "hur ska JAG leva med MITT privilegium" är helt knäpp för mig eftersom det blir en vinkling mot hur jag själv ska hantera att jag har det så bra. För mig blir det jättekonstigt att fundera över hur man själv ska lyckas hantera sitt goda liv när andra kämpar för att överleva.

Jag har själv funderat i de banorna men jag tryckte helt enkelt bort just de tankarna för att jag tycker det känns helt barockt att ens fundera över det. Sen tänker jag ju självklart på hur andra har det och reflekterar över mitt eget privilegium men det kan man göra utan att fundera över hur man ska hantera det tycker jag.

Jo jag förstår det men det är just det jag vänder mig emot. Hur ska jag orka se världssmärtan. Jag upplever den inte ens. Det är just det som för mig är helt snedvridet.

Jag förstår var du vill komma, och jag ser nu att delar av min trådstart kan tolkas som att jag på något barockt vis klagar på att jag inte orkar med att leva mitt priviligierade liv. Bara rubriken blev ju tokig ser jag nu, när jag fått insikt i hur man också kan tolka mig. Det var som sagt inte alls så jag menade, och jag beklagar att det kunde läsas så.

Jag kan bli helt matt av elände. En artikel om Kongo, eller nyheterna fel dag och jag tycker allt känns hopplöst. Becksvart. Jag orkar inte se det. Japp, ego men det blir för mycket. Jag tar in det rakt av, mitt eländesfilter är alldeles för tunt ibland. Jag orkar inte se. Just då.

Ja, det var nog ungefär en sådan grop jag lyckades gräva ner mig lite i där i måndags. Normalt sätt har jag inga problem att se och höra om världens problem, men ibland blir det helt enkelt för mycket. Drygt 2 timmars dokumentär där man möts av en lång rad av allsköns eländen från alla världens hörn, blev mig bevisligen övermäktigt.

Jag tycker att man ska vara oerhört glad och lycklig över sitt privilegierade liv, men att man samtidigt ska vara ödmjuk inför det faktum att man lever ett sådant liv. Man ska vara glad över att världen i mångt och mycket blir en allt bättre plats att leva på: Allt färre dör i svält, barnadödligheten minskar, medellivslängden ökar, andelen människor som lever i absolut fattigdom minskar, osv.

Men man ska också fundera över vad man själv kan göra för att snabba på den positiva utvecklingen. Men man bör också vara medveten om att klyftorna mellan rika och fattiga ökar (trots att välfärden ökar) och fundera över vad man kan göra åt det. Med privilegium kommer också makt och ansvar - och att reflektera över vad jag som privilegierad bör bidra med till de som har det sämre ställt är rimligt att göra.

Mycket bra inlägg, tack!

Det här med att saker i stort faktiskt blir bättre på flera håll är svårt att komma ihåg ibland, det är ju sällan sådant rapporteras om tyvärr. Hans Rosling var dock bra på att påminna oss om detta tycker jag, hans material borde jag kanske lyssna på oftare.

Något som jag tycker man kan tänka på när man känner sig frustrerad över sitt privilegium är hur mycket man faktiskt kan bidra. Om människor med små resurser kan göra stora insatser - tänk då hur mycket vi som har stora resurser skulle kunna göra.

Jag har en ugandisk vän som har oändligt mycket mindre resurser än vad jag har som trots det gör oändligt mycket mer än vad jag gör för att minska fattigdomen. Han har startat en skola på landsbygden för föräldralösa barn och för barn vars föräldrar inte har råd att sätta sina barn i skolan. Även om Uganda har haft en stark ekonomisk tillväxt så lever nästan 20 procent fortfarande under fattigdomsgränsen. Infrastrukturen är på många håll dålig och vården är otillräcklig. Hans bror avled i våras i en mycket svår lunginflammation eftersom avancerad sjukvård inte fanns att tillgå. Men hur som helst, denna man, som är en f.d. student till mig, gör så otroligt mycket. Inte nog med allt arbete och alla resurser som han lägger ner på skolan för fattiga och föräldralösa barn så hjälper han till att försörja sin döde brors fru och barn. Utöver detta så har han en egen familj med fru och två barn. Och för att toppa det så arbetar han även aktivt för att stärka demokrati och mänskliga rättigheter i Uganda.

Vad jag nog vill komma till är att han sällan uttrycker frustration eller förtvivlan (förutom när hans bror låg döende och han desperat försökte få tag på en lungspecialist utomlands som över Skype skulle kunna konsultera broderns läkare - då var han så klart oerhört förtvivlad), utan ser han någon som är i behov av hjälp så gör han sitt bästa för att hjälpa.

Frågan är vad det är vi blir förtvivlade över när vi ser andra människors lidande? Blir vi förtvivlade över att andra lider eller över att vi inte har vilja nog att hjälpa till mer än vad vi gör? Eller kanske en kombination av båda? Eller för att vi tror att den hjälp vi kan ge endast är marginell?

För mig är det en kombination av alla tre. Jag blir frustrerad över att se problem som är så enorma att jag aldrig skulle kunna lösa dem. Och även om jag försöker blir hjälpen för mig inte sällan osynlig, och så känns det ännu mer hopplöst.

Mycket bottnar sig nog mina känslor i att jag känner mig skyldig för att jag har det så bra, men samtidigt inte gör mer för att förbättra för andra. Att hjälpa till ännu mer där jag kan är ju en bra början, och det ska jag verkligen ta med mig nu under det nya året, men jag ska även försöka jobba med tänket att jag inte kan göra någon skillnad. Det är ju oerhört dumt att tänka så, och det hjälper verkligen ingen.

Jag undrar också ganska ofta, blir ibland så uppgivet, bottenlöst förtvivlad över hur vidrigt livet är mot så många människor.

Senast igår satt jag med fasa i bröstet och tvingade mig att ännu en gång ta in fasorna från rapporten från jobbets hjärteprojekt i Moldavien, ett svart hål i Europa där människoliv är typ största exportvaran. Mitt enda sätt att hantera det är att fokusera på ljusglimtarna och på att försöka göra något i det lilla - och i ärlighetens namn att ganska ofta stänga av. (Och så går jag i konsumtionsstrejk och kör den klassiska prylen och säger till lönetjejerna att dra av en större slant nästa månad till terapitimmar, läkarvård och leksaker till traffickingoffren och deras barn, så känns det lite bättre ett tag... :/ )

Ja, jag vet inte om jag skulle mäkta med att jobba med sådant här faktiskt. Jag är dock djupt imponerad av och tacksam till er som gör det.

 

[landsbygdsbo]

Var och en har ansvar för sitt eget liv - det är min egen första grundregel. Samt min goda väns mantra - att det aldrig blir rättvist.

Jag försöker göra gott, på det vis jag kan och förmår. Att jag är priviligierad kan jag använda, istället för att skämmas för det.

Kan jag stärka och hjälpa medmånnisor så gör jag det, kan jag i min yrkesutövning lyfta någon att ta vara på sina egna resurser så är det ren lycka.

Att jag inte alltid orkar sätta ig in i andra människor svärigheter är mänskligt. Jag tror inte att jag behöver veta allt för att själv kunna göra gott.

En del av de kvinnor jag undervisar är omskurna. Jag orkar inte tänka på det. Jag tror itne heller att jag skulel kunna bemöta dem bra då, för min egen fasa för ingreppet skulle påverka vår relation.

får man verkligen tycka så? "Var och en har ansvar för sitt eget liv - det är min egen första grundregel." Oavsett vilket...jag håller med dig. Varje individ som är vuxen och inte omyndigförklarad eller sjuk är ansvarig för sina handlingar och sina val.

 

[SaraMara]

Jag förstår var du vill komma, och jag ser nu att delar av min trådstart kan tolkas som att jag på något barockt vis klagar på att jag inte orkar med att leva mitt priviligierade liv. Bara rubriken blev ju tokig ser jag nu, när jag fått insikt i hur man också kan tolka mig. Det var som sagt inte alls så jag menade, och jag beklagar att det kunde läsas så.


Ja, det var nog ungefär en sådan grop jag lyckades gräva ner mig lite i där i måndags. Normalt sätt har jag inga problem att se och höra om världens problem, men ibland blir det helt enkelt för mycket. Drygt 2 timmars dokumentär där man möts av en lång rad av allsköns eländen från alla världens hörn, blev mig bevisligen övermäktigt.


Mycket bra inlägg, tack!

Det här med att saker i stort faktiskt blir bättre på flera håll är svårt att komma ihåg ibland, det är ju sällan sådant rapporteras om tyvärr. Hans Rosling var dock bra på att påminna oss om detta tycker jag, hans material borde jag kanske lyssna på oftare.


För mig är det en kombination av alla tre. Jag blir frustrerad över att se problem som är så enorma att jag aldrig skulle kunna lösa dem. Och även om jag försöker blir hjälpen för mig inte sällan osynlig, och så känns det ännu mer hopplöst.

Mycket bottnar sig nog mina känslor i att jag känner mig skyldig för att jag har det så bra, men samtidigt inte gör mer för att förbättra för andra. Att hjälpa till ännu mer där jag kan är ju en bra början, och det ska jag verkligen ta med mig nu under det nya året, men jag ska även försöka jobba med tänket att jag inte kan göra någon skillnad. Det är ju oerhört dumt att tänka så, och det hjälper verkligen ingen.


Ja, jag vet inte om jag skulle mäkta med att jobba med sådant här faktiskt. Jag är dock djupt imponerad av och tacksam till er som gör det.

Ingen heder till mig i denna del, jag gör inget mer än att skicka pengar. Min arbetsgivare stödjer dock en org där.