Jag har precis suttit uppe alldeles för sent för att se klart dokumentären Human som sändes på SVT 2 i kväll, och känner att jag inte riktigt kan gå och lägga mig med alla de här tankarna snurrandes i huvudet. Jag reserverar mig för att min text kan bli rörig, lång och överdrivet känslosam emellanåt. Jag antar att man kan säga att den är skriven lite grann i affekt.
Sällan, kanske aldrig, har jag blivit så påverkad av en film som jag blev av Human. När den var slut satt jag alldeles mållös i soffan, medan själen bubblade över av ilska och sorg över hur fruktansvärt mycket lidande och orättvisa det finns i vår värld. Hur många människor det finns som lider, och ständigt får sitt lidande påspätt av omvärlden. Hur många människor det finns som sliter som djur, utan att någonsin uppnå en värdig livsstil. Hur många människor det finns som kämpar mot krafter som ingen någonsin borde behöva kämpa mot.
Och jag känner mig så vansinnigt maktlös, betydelselös, löjlig. Jag kan inte begripa hur jag någonsin ska kunna göra någonting som hjälper den här världen, överhuvudtaget. Jag förstår inte hur jag ska bära mig åt för att hjälpa. Jag skäms för mitt priviligierade liv, för att jag har så mycket saker som jag inte behöver, för att jag så sent som förra veckan låg på golvet och grät på grund av lite magsjuka, för att mitt största problem idag var hur jag skulle hinna rida innan ridhuset blev upptaget p.g.a träningar.
Och jag vet att det är fel att skämmas, att det inte tjänar någonting till, att det snarare gör saken värre. Jag vet att det inte är mitt fel, eller någon individs fel för den delen. Jag vet att ingen kan göra allt. Men ändå. Vad kan jag göra? Hur kan jag leva och njuta av alla de värdefulla men samtidigt ofta fullständigt värdelösa saker jag har i mitt liv, när jag vet att det finns så många andra som behöver så mycket mer?
Jag försöker att vara en god medmänniska. Hjälpa till där jag orkar och kan. Ge pengar till välgörenhet när jag har möjlighet. Våga säga till när jag tycker att något är fel. Uppskatta det jag har. Count my blessings. Älska mina nära, och kommunicera det. Men ändå. Denna känsla av fullständig otillräcklighet, hopplöshet. Hur hanterar man den? Hur gör man för att känna att man är värd det liv man lever, med alla de privilegier det innebär? Hur gör man för att känna att man gör tillräckligt i denna värld?
Kan ni inte hjälpa till att plocka ner mig från denna känslostorm med era kloka tankar och formuleringar?
Sällan, kanske aldrig, har jag blivit så påverkad av en film som jag blev av Human. När den var slut satt jag alldeles mållös i soffan, medan själen bubblade över av ilska och sorg över hur fruktansvärt mycket lidande och orättvisa det finns i vår värld. Hur många människor det finns som lider, och ständigt får sitt lidande påspätt av omvärlden. Hur många människor det finns som sliter som djur, utan att någonsin uppnå en värdig livsstil. Hur många människor det finns som kämpar mot krafter som ingen någonsin borde behöva kämpa mot.
Och jag känner mig så vansinnigt maktlös, betydelselös, löjlig. Jag kan inte begripa hur jag någonsin ska kunna göra någonting som hjälper den här världen, överhuvudtaget. Jag förstår inte hur jag ska bära mig åt för att hjälpa. Jag skäms för mitt priviligierade liv, för att jag har så mycket saker som jag inte behöver, för att jag så sent som förra veckan låg på golvet och grät på grund av lite magsjuka, för att mitt största problem idag var hur jag skulle hinna rida innan ridhuset blev upptaget p.g.a träningar.
Och jag vet att det är fel att skämmas, att det inte tjänar någonting till, att det snarare gör saken värre. Jag vet att det inte är mitt fel, eller någon individs fel för den delen. Jag vet att ingen kan göra allt. Men ändå. Vad kan jag göra? Hur kan jag leva och njuta av alla de värdefulla men samtidigt ofta fullständigt värdelösa saker jag har i mitt liv, när jag vet att det finns så många andra som behöver så mycket mer?
Jag försöker att vara en god medmänniska. Hjälpa till där jag orkar och kan. Ge pengar till välgörenhet när jag har möjlighet. Våga säga till när jag tycker att något är fel. Uppskatta det jag har. Count my blessings. Älska mina nära, och kommunicera det. Men ändå. Denna känsla av fullständig otillräcklighet, hopplöshet. Hur hanterar man den? Hur gör man för att känna att man är värd det liv man lever, med alla de privilegier det innebär? Hur gör man för att känna att man gör tillräckligt i denna värld?
Kan ni inte hjälpa till att plocka ner mig från denna känslostorm med era kloka tankar och formuleringar?
