Hur lär man sig sluta oroa sig och börja lita på folk?

[Lillagoajag]

Har skrivit om detta inlägg flera gånger, och ångrat mig, då jag tycker att jag är så himla töntig, men jag behöver er hjälp och är det någonstans man kan vara töntig så är det väl här Please, have mercy on me

Jag har sedan länge haft problem med att lita på folk. En halvtrasslig uppväxt med mycket svek och elakheter har satt sina spår. Det gör att jag är väldigt restriktiv med vad jag delar med mig av för information och hur nära in på livet jag släpper folk. (Men jag jobbar på det. Idag HAR jag personer som står mig nära, det hade jag inte för några år sedan.) Men ofta tar det ganska lång tid innan jag öppnar mig för personer och jag tycker nära relationer är lite småläskigt. Och så går jag och blir kär. Inte bara lite kär, upp över öronen förälskad. Värsta tänkbara för någon med tillitsproblem och kontrollbehov. Men denna kille lyckades få mig så trygg väldigt fort, vilket var svindlande och fantastiskt!

Sedan gjorde han ett "snedsteg" och dumpade mig då han blev rädd för sina egna känslor. Vi blev dock tillsammans igen ganska omgående (det finns en annan tråd om detta om någon är intresserad) och jag klandrar honom inte. Herregud, jag har svart bälte i att dra mig undan folk jag gillar "för mycket".

Nu har vi ett distansförhållande sedan några veckor tillbaka och hittills har det bara stärkt oss. Relationen i sig är alltså bara bra. Jag har ingen anledning att oroa mig/misstro honom etc. Men, jag har märkt att vår lilla kris skadade mitt förtroende för honom mer än jag först trodde. Jag kommer på mig själv med att hålla tillbaka om jag har haft en dålig dag ex. för jag vill inte vara gnällig för då kanske han inte vill ha mig. Jag är rädd för att ta upp "tråkiga" saker för jag vill inte att han ska lämna mig. Jag är rädd för att prata för mycket om framtiden för jag vill inte pressa honom så att han kanske lämnar mig. Om han inte skriver puss i ett sms börjar jag direkt fundera på om han kanske har tröttnat på mig. Och så vidare. (Jag är väl medveten om hur omoget detta beteende är, tack så mycket.)

Jag vet att detta är ett problem som ligger hos mig. Han har inte sedan vi blev tillsammans igen gett mig en enda anledning till att inte lita på honom. Han pratar gärna om framtiden, att han saknar mig osv. Men ändå vågar jag inte riktigt lita på att han vill ha mig även när jag inte är glad, sprallig och rolig. Så nu vill jag ha er hjälp. Hur gör man för att våga lita på någon? Hur slutar man oroa sig? Jag vet att tid kommer att lösa problemet till stor del. Ju längre tid som går utan att det jag är rädd för händer desto mer kommer jag ju våga lita på honom. Men jag är rädd att jag kommer hinna förstöra detta innan dess. Så, hur gör man? Hur litar man på någon?

 

[Tassetass]

Sv: Hur lär man sig sluta oroa sig och börja lita på folk?

Du vet redan att utmaningen ligger i dig själv och att det inte har något med motparten att göra, det är en mycket bra början. Sedan pratar du om vikten av att ge det tid så att du får möjlighet att programmera om skallen, även det är en bra insikt. Man blir bra på det man tränar på och man kan träna på att lita på folk, att helt enkelt så mycket tid får gå och så mycket får hända att man till slut blir överbevisad.

Det som varit avgörande för mig när det gäller alla typer av tillit eller risktagande i mitt liv har varit en tredje insikt, nämligen den att även OM någon sviker mig, även OM jag går sönder inombords, så kommer jag att klara av det och återhämta mig. Mitt värde som människa och hur jag ser på mig själv definieras inte av om någon gör mig illa. Inledningsvis känns det förstås ofta så, t.ex. när en av mina bästa vänner svek mig så var jag till en början helt övertygad om att jag måste ju vara helt värdelös som blir behandlad på det sättet. Men numer svänger det fort till "Nej, det är faktiskt den som gör mig illa som gör fel!" och då går det lättare att hitta energi till att ta sig igenom smärtan.

Du har haft en trasslig uppväxt där du blivit sårad. Du är nu vuxen och har nära relationer. Kanske inte många, men du har dem. Alltså har du tagit dig igenom det som hände och du har gjort det utan att helt stänga ute folk. Det bevisar att du kan skapa dig ett bra liv även om folk behandlat dig illa. Det ska du inte gömma dig bakom, du ska dra styrka ur det. Jag har lyckats skapa mig ett bra liv trots att min mamma dog hastigt när jag var i tonåren, skolgången gick åt helvete och för bara ett och ett halvt år sedan förlorade jag även min pappa. Jag älskar min sambo otroligt mycket men jag skulle inte gå under om han en dag skulle lämna mig. Jag skulle under en tid känna som att jag inte kunde andas, jag skulle må väldigt dåligt och det skulle kännas som att livet tagit slut. Men jag vet att det inte är så, jag vet att jag alltid lyckas göra något bra av livet och det var en av anledningarna till att jag vågade kasta mig in i relationen med honom från en dag till en annan.

Så någonstans handlar det om att du måste inse att DU inte gett dig själv en enda anledning att inte lita på att DU klarar av det livet kastar på dig, för det har du ju gjort. Du kanske inte klarat det perfekt (vem gör det?), du kanske inte är helt klar med allting än (vem blir någonsin klar?), men du har ingen anledning att misstro dig själv.

 

[Lillagoajag]

Sv: Hur lär man sig sluta oroa sig och börja lita på folk?

Tack för ditt svar!

Det är mycket klokt det du säger. Det är ju just det där att bli lämnad som är läskigt. Jag har inga problem med att föreställa mig att klara av ett uppbrott som båda är överens om, eller om jag skulle vilja avsluta det - men att bli lämnad är obehaglig. (Det har kanske med mitt kontrollbehov att göra, det med?)

Kan man ha olika bra självkänsla inom olika områden i livet? Jag ser mig som en person med god självkänsla. Är "bra" på att misslyckas med saker utan att hata mig själv, har aldrig haft problem med att lämna vänner som inte riktigt har varit vänner osv, men nu överväger jag att ändra på mitt sätt att vara bara för den här relationen, något som är väldigt olikt mig. (Och dessutom rejält ologiskt, min pojkvän har ju blivit kär i den personen jag är - varför ska jag då ändra på mig?)

Jag måste nog börja tänka att jag kan överleva även om det går åt helvete. Ärligt talat, att bli lämnad skulle inte ens vara i närheten av det värsta som har hänt mig - och det har jag ju (bevisligen) överlevt, så då borde jag väl överleva även detta kan man tycka. Sanningen är ju den att jag just nu mår bättre än jag någonsin har gjort, och då borde jag väl vara bättre rustad för livet än någonsin?

 

[Tassetass]

Sv: Hur lär man sig sluta oroa sig och börja lita på folk?

Det är hemskt att bli lämnad, att bli bortvald. Och en viss ovilja att bli lämnad kan jag tycka är sund, jag skulle bli fundersam om jag vid tanken på att J skulle lämna mig skulle tänka "Äh, strunt samma".

Och visst har de flesta olika bra självkänsla och självförtroende beroende på område. Dels handlar det om hur man är funtad som person men också vad man faktiskt tränat på. Att finns sig själv och sin roll i en relation är inte gjort i en handvändning, inte för alla åtminstone. Det är bra att du har uppmärksammat att du funderar på att ändra dig och att du förstått att din partner blev ju tillsammans med den du är. Visst, du är inte perfekt - ingen är perfekt - men väljer man att bli tillsammans med någon får man ta den personen precis som den är. Skitsaker är väl en sak, t.ex. att min sambo väldigt gärna vill att jag INTE lämnar diskborsten i diskhon eller att han helst inte ska leka med sina fällknivar när jag är i samma rum då ljudet gör mig galen, men att ändra den man är... Nä. Dålig grej. Utvecklas som människa, visst, men det gör man frivilligt. Både jag och min sambo har områden vi jobbar på att utveckla, både för vår egen men också för varandras skull, men det är var och ens ensak ändå.

Allt det som händer rustar en för vad som komma skall. När mamma dog blev jag djupt deprimerad och det tog ungefär fem år innan jag var på banan. När min pappa dog kunde jag hantera det på ett sätt jag aldrig kunnat drömma om, jag kunde LEVA parallellt med smärtan och sorgen, den tog inte över mig helt. Den insikten, att hur ont något än gör så finns det alltid plats för varma, glada och lyckliga känslor, var otroligt mycket värd.

Du säger att du mår bättre än du någonsin gjort och allt det kommer att finnas kvar även om han skulle lämna dig. Det är bara det han bidrar med - vilket säkerligen är det som dominerar ditt medvetande men som krasst sett faktiskt inte är det som byggt upp den tillvaro du har nu - som skulle försvinna.