Hur kär är du i din partner?

[Efwa]

För mig är bråk och drama två olika saker.

Vi älskar varandra väldigt mycket och är kära (detta upplever jag mer som det där pirrandet och liksom godklumpen i magen) i varandra i perioder. Inte helt sällan.

Ibland tror vi att vi offrar något för varandra men det är faktiskt att vi istället ställer upp för den andras intressen eller gör saker själva medan den andra får roa sig med sin hobby. En avvägning som också kan gå i perioder (dagar, veckor, månader eller år). Det känns mer som att inställningen till situationen är viktig. Offrar man sig själv eller ställer man upp på den andra? Offrar sig gör man väl när det är ensidigt? Ensidigt sker inget i vårat liv tillsammans. I perioder, men man får alltid igen nästa period.

När vi offrar oss är det mer på ett plan där båda känner att vi offrar något samtidigt........som senast när vi renoverade matsalsdelen. Ingen av oss ville egentligen men det måste göras. Båda tyckte det var tråkigt, jobbigt och det inkräktade på det vi egentligen ville göra.

De viktiga delarna av uppdelning av liv, ekonomi och sådant har alltid diskuterats i förhand så det bråkar vi aldrig om. Eller, det var så länge sedan att jag inte minns det alls.

Jag kan också tycka att våra bråk blir färre och färre med åren då det mesta redan liksom är klart. Att sluta bråka kommer inte hända eftersom vi båda vill saker och inte alltid lyckas tolka in vad den andra menar eller säger.

 

[FengurLaugar]

Jag och min man har varit tillsammans i ca 9,5 år nu, har två barn ihop, jag har hästar, vi har andra djur ihop och så har vi köpt gård som medför en del jobb och eftertänksamhet ekonomiskt, alltså en hel del som kan skapa konflikter. Men vi är som @Mineur och hennes sambo, rätt sansade personer och har aldrig bråkat på riktigt. Vi kanske inte tycker lika om exakt allt utan diskuterar men har aldrig höjt rösten åt varann utan pratar sansat och tar hänsyn till den andres tankar. Är det något som den andre irriterar sig på så säger vi det istället för att gå och fundera och grina upp sig för sig själv utan att den andre fattar vad det handlar om.

Jag är absolut väldigt kär i min man fortfarande. Känner pirret i magen när jag tänker på honom och känner att jag är lyckligt lottad som träffat en sån fantastisk man, och som också är en fantastisk och ansvarstagande pappa. Jag tror han är lika kär i mig, han beter sig som det i alla fall och säger det till mig
Några "göra slut tankar" har aldrig funnits för min del i alla fall. Jag ser oss bli gamla tillsammans.

Ingen av oss har offrat något i förhållandet heller. Vi är dom vi är och så har vi skapat en liv tillsammans som båda trivs med.

 

[Miao]

Jag är väldigt djupt och tryggt kär i min man, han är en av mina bästa vänner, en otroligt viktig del i mitt liv och vi passar ihop så himla bra och allt i vårt liv bara flyter på eftersom vi är helt på samma plan och nivå i livet (ex vill ingen av oss ha barn och vi dedikerar i stort sett hela livet till våra hundar och olika hundsporter). Vi grälar knappt aldrig (har kanske haft 5 smågräl de snart 9 åren vi varit ihop), har grundläggande gemensamt intresse som är det vi bygger vårt liv runt (hundar), och allt bara flyter på och är så himla behagligt!

Har aldrig känt att jag behövt offra någonting, aldrig behövt ändra på mig och aldrig haft något drama eller krångel i vårt förhållande.

Är så himla glad att vi träffades, sanslöst att man kan lyckas hitta någon som passar in så bra i ens liv så det gemensamma livet blir så enkelt och gött !

 

[Tass]

Men så har jag pratat med vänner som säger att de vill ha bråken. De tycker det är skönt att få skrika ur sig och syftet inte är att lösa något.

Så jag tror man är väldigt olika. Och tex "bråk" står för olika saker för olika människor. Och att det kanske inte återspeglar de känslor personerna har för varandra.

Jag håller med om att folk är väldigt olika och att bråk funkar för en del.

Men de som vill skrika ur sig och som sen är klara, det krävs att båda är likadana. Annars sitter det en ledsen person efteråt som undrar om det är värt det. Det är inte alltid att skrikaren förstår det. De tycker att "men jag är ju inte arg nu?"

 

[Arisj]

Vi har varit tillsammans i fem år, och på den tiden har vi inte bråkat en enda gång, bara snäst en gång i början av förhållandet. Vi pratar och diskuterar, och vet var vi båda står. Därför eskalerar aldrig något till irritation ens, även om jag kan vara en person som lätt blir stressad av småsaker. Det blir helt enkelt väldigt enkelt att lugna ner den där stressen om man inte är runt en person som själv blir uppstissad eller börjar skrika för att toarullen inte sitter på rätt håll.
Och det känns på något sätt självklart att vi ska vara tillsammans, det bara känns rätt. Om jag kommer hem innan honom så blir jag sådär fånigt glad bara av faktumet att han snart kommer hem. Sen har där aldrig funnits fjärilar i magen eller det där pirret, bara en självklarhet att just nu är det vi två och förhoppningsvis håller det väldigt länge. För vi pratar inte om att det ska hålla för alltid, man vet ju aldrig och man behöver ju inte planera för resten av livet (obs vi har ändå drömmar tillsammans). Och det funkar väldigt bra!

Jag tror aldrig vi har offrat något för den andre för den delen. Jag var i ett sånt förhållande innan, och offrandet var väldigt ensidigt där bara jag skulle kompromissa med allt. Hade aldrig orkat med något sånt nu. Livet är verkligen för kort för det.

 

[stjarnhimmel]

Jag håller med om att folk är väldigt olika och att bråk funkar för en del.

Men de som vill skrika ur sig och som sen är klara, det krävs att båda är likadana. Annars sitter det en ledsen person efteråt som undrar om det är värt det. Det är inte alltid att skrikaren förstår det. De tycker att "men jag är ju inte arg nu?"

Ja precis. Och den ena är sårad och den andra förstår inte varför.
Men så är det ju med all kommunikation. Jag vill lösa saker lugnt och har inte behov av att skrika eller få ur mig saker så. En vän berättat att hon slänger tallrikar i golvet när hon är arg. Och en sån person blir nog frustrerad på mig och tycker jag är trist som vill lösa saker genom att prata lugnt och skriker inte.

 

[Tass]

Ja precis. Och den ena är sårad och den andra förstår inte varför.
Men så är det ju med all kommunikation. Jag vill lösa saker lugnt och har inte behov av att skrika eller få ur mig saker så. En vän berättat att hon slänger tallrikar i golvet när hon är arg. Och en sån person blir nog frustrerad på mig och tycker jag är trist som vill lösa saker genom att prata lugnt och skriker inte.

... och då åker en extra trave tallrikar i golvet

 

[kakan89]

Hur kära är ni i er partner? Hur mycket olikheter är ni beredda på att offra för förhållandet? Känner ni att den andra offrar lika mycket? Känner ni varje dag att ni är kära, att det är den personen ni vill spendera resten av livet med? Eller "rullar" det mest på? Har ni "göra-slut" konflikter och sen löser sig allt? Tvekar ni mycket? Eller som man säger ibland, har ni "bestämt er"?

Berätta gärna!

Jag kan inte säga att jag är kär i min partner. Det är inga fjäriljar eller pirr i magen. Däremot älskar jag honom djupt och passionerat.

Jag känner inte att jag offrar någonting i vårt förhållande. Vi kompromissar. Jag har ju liksom valt att leva med personen.

Jag känner att jag uppskattar honom ofta. Men går kanske inte runt och tänker på hur mycket jag älskar honom var dag. Jag har bestämt mig för honom och så länge vi båda känner så, så spenderar vi livet ihop. Känner inte att jag behöver analysera djupare över det.

 

[Raderad medlem 6459]

Vilka gräsliga relation du beskriver! Otroligt sorgligt verkligen.

Till frågorna!

Hur kära är ni i er partner? Otroligt kär . Passionerat, vansinnigt, fantastiskt kär.
Hur mycket olikheter är ni beredda på att offra för förhållandet? Jag offrar typ... ingenting? Han gör puréer ibland till mig när jag är sjuk fastän jag inte är nåt fan av dem, men han säger att det är bra för att bli frisk så jag dricker dem ändå. Det är väl typ det?
Känner ni att den andra offrar lika mycket? Jag tror inte att han har offrat särskilt mycket för mig? Han har flyttat till mitt land, för mig, men jag tror inte att han ser det som att han offrat något, det var ju något han ville göra. Vi är båda lika flexibla vad det gäller bostadsord (och land).
Känner ni varje dag att ni är kära, att det är den personen ni vill spendera resten av livet med? Ja, varje dag.
Eller "rullar" det mest på? Det rullar på också men jag känner mig utan tvekan kär varje dag. Får fortfarande pirr när jag ser honom, vareviga dag.
Har ni "göra-slut" konflikter och sen löser sig allt? Nope. Däremot kan vi bråka rätt högljutt nuförtiden. Tror det kom för typ ett år sen kanske? Rätt befriande och det går över lika fort som det drar igång.
Tvekar ni mycket? Aldrig.

 

[Nepenthe]

Detta har jag funderat mycket på det senaste. Har själv en pojkvän sen 4år tillbaka, vi har våra duster emellanåt, men inte mer än så. Vi har inget vardagstjafs, diskuterar aldrig matlagning, disk, ekonomi m.m. Inget ämne vi undviker, men vi är helt överens. Men som sagt, ibland har vi våra duster, och då har jag svårt att komma till rätta igen. Säg att han gör något jag inte uppskattar, eller rent ur sagt något jag tycker är idiotiskt eller elakt. Det tar "lång" tid för mig att komma över det. Inget uttalat så, men har svårt att se charmen i honom och få tillbaka lusten, funderar på om han är den "rätta". Som tur är händer inte detta ofta.

Då tänker jag på andra. Jag vet ett par som inte kommer överens om ekonomin. Iallafall var varannan/tredje gång jag träffar dom tar hon upp hur orättvist uppdelad ekonomi dom har enligt henne, som att det ligger som ett täcke över förhållande. Hur kan hon samtidigt pussa på honom, vilja bo med honom, se en framtid ihop?? Jag fattar inte, detta har pågått i flera år.

Samma sak med ett annat par, dom ska munhuggas hela tiden. Han klankar ner på henne och hon på honom. Det är typ som att dom ska bevisa för varandra att dom är den bättre halvan, men inte genom att göra bra saker, utan att påpeka vad den andra gör dåligt. Helt öppet framför alla, jag vill inte veta hur dom låter när dom är själva. Hur kan man vilja ha det så? Sist berättade dom att dom planerade barn, jag hade snarare förväntat mig att dom skulle göra slut. Jag förstår verkligen inte, att dom någonstans däremellan ens kan tänker tanken att skaffa familj, kan kolla varandra i ögonen och säga att dom älskar varandra. Helt otänkbart för mig om jag hade tjafsat så med min pojkvän.

Ett tredje par. Han festar hela tiden och är ute med "grabbarna", hon är bara hemma. Inte för hon uppskattar egentid hemma, utan för hon kan inte vara med andra själv, när han är iväg på annat. Hon ringer och SMS:ar honom hela tiden och mår allmänt dåligt. Han tar ingen hänsyn alls till hennes känslor utan tycker bara hon är jobbig och festar ännu mer och "glömmer" mobilen. Samma sak där, nyss förlovade dom sig, trots de konstanta omständigheterna.

Ett fjärde par blev ovänner på en fest. Hon tog sitt pick och pack och flyttade hem till sina föräldrar på stört. Tre veckor senare gick dom ut med att dom förlovat sig och bokat kyrka för att gifta sig!

Fattar ingenting

Hur kära är ni i er partner? Hur mycket olikheter är ni beredda på att offra för förhållandet? Känner ni att den andra offrar lika mycket? Känner ni varje dag att ni är kära, att det är den personen ni vill spendera resten av livet med? Eller "rullar" det mest på? Har ni "göra-slut" konflikter och sen löser sig allt? Tvekar ni mycket? Eller som man säger ibland, har ni "bestämt er"?

Berätta gärna!

Jag brukar lägga fram saker jag vill ha i ett förhållande, som han kanske inte uppfyller och så får jag se om han kan möta mig där eller inte.
Sen om han inte kan/vill det får jag själv känna efter hur viktigt det är för mig.

Vi är särbos men jobbar på samma arbetsplats, så vi ses ofta
Han är en av mina bästa vänner, mitt rus och den jag håller mest kär.

"Bråken" handlar mest om frustration och att man känner sig svag/ensam för våran del eftersom vi har separata boenden och livssituationer.
Vi brukar alltid komma fram till att vi ändå inte vill vara utan varandra och så ber den om ursäkt som kanske hävt ur sig nått när den varit ledsen.

Jag tar upp allt med honom och direkt så brukar det lösa sig.
Sen lever vi ju lite olikt andra par kanske

 

[escodobe]

Jag kan inte säga att jag är kär i min partner. Det är inga fjäriljar eller pirr i magen. Däremot älskar jag honom djupt och passionerat.

Jag känner inte att jag offrar någonting i vårt förhållande. Vi kompromissar. Jag har ju liksom valt att leva med personen.

Jag känner att jag uppskattar honom ofta. Men går kanske inte runt och tänker på hur mycket jag älskar honom var dag. Jag har bestämt mig för honom och så länge vi båda känner så, så spenderar vi livet ihop. Känner inte att jag behöver analysera djupare över det.

Ja, jag är nog på ungefär samma sätt. Mitt liv är roligare/ rikare med honom i det.
Jag tror dock att han kompromissar mer än mig. Förförra helgen skickade jag honom en bild på en 20cm lång vandrande pinne och han lyckades nästan dölja sin fasa när han sa "Vill du verkligen ha den så är det klart att du ska köpa den"

 

[Petruska]

Ja, jag är nog på ungefär samma sätt. Mitt liv är roligare/ rikare med honom i det.
Jag tror dock att han kompromissar mer än mig. Förförra helgen skickade jag honom en bild på en 20cm lång vandrande pinne och han lyckades nästan dölja sin fasa när han sa "Vill du verkligen ha den så är det klart att du ska köpa den"

Typ min reaktion varje gång min parter sänder mig en bild på en jättesöt kattunge (som inte är söt, pga orientaler och de har öron som spetsiga paraboler).

Jag hade aldrig valt att bo med tre katter, men jag har valt att bo med min partner och då ingår en drös katter. Jag ser det varken som kompromiss eller offer. Det bara är, därför att det är så min partner lever sitt liv. Om jag verkligen inte ville bo ihop med katterna, hade vi väl fortsatt som särbos. Det gick ju fint de första tio åren.

 

[Koltrast]

Jag är kär, men på vilket sätt varierar. Mina känslor för min partner djupnar påtagligt hela tiden och även om vi bråkar med varandra (dock aldrig med okvädesord eller med avsikten att göra varandra illa) är vi också mycket kärleksfulla och båda oerhört måna om att inte vara ovänner någon längre stund. Vi pratar om att vi båda har lätt att bli lite sarkastiska, på ett skämtsamt vis, men att det inte är något vi vill ha som en pågående ton oss emellan. En sådan jargong fastnar så lätt och ingen av oss vill vara slentrianmässigt skämt-taskiga mot varandra.

Frågan om offer fattar jag inte riktigt, tror jag. Saker är annorlunda på en del sätt när vi är två jämfört med hur det var när det bara var jag och på en del sätt mer komplicerat (vi måste komma överens om saker som rör vårt gemensamma hem och sånt där, något som var lättare när det bara var jag), men ingenting jag känner igen som uppoffringar. Min partner har tex en jättestor TV och en ful TV-bänk som hen byggt själv, inget jag hade valt, men offer? Nej, vi är två, helt enkelt. Jag vaknar tidigt om morgnarna, medan min partner förr sov jättelänge på helgerna, vilket nu är ett minne blott eftersom jag går upp när jag vaknar och hen också vill gå upp då. Lite störigt, kanske, men inte precis ett offer.

 

[stjarnhimmel]

Jag började för ett tag sedan träffa en man. Nu är det rätt nytt fortfarande men säg rent teoretiskt att vi om ett par år skulle vilja flytta ihop. I såna fall kommer det bli jag som får flytta till hans område pga hans barn.
Och jag tänker då på ordet "offra". Det låter så hemskt att jag då tex skulle gå runt och tänka att jag har "offrat" något då jag flyttade dit. Jag själv har ju gjort valet att flytta dit.
Jag tänker snarare att i livet är det så att man väljer och väljer bort saker. Och jag tänker att relationen inte är tillräckligt bra om man går runt och tänker att "jag har offrat saker för min partner och han är inte tillräckligt tacksam för det."

Däremot skulle jag kunna förstå ordet "offra" i andra sammanhang tex när jag pratade med en kvinna som tidigare levde i ett land där det var norm att man som kvinna skulle gifta sig samt skaffa barn och då inte arbeta. Hon blev ofrivilligt gravid och abort ansågs inte okej i hennes släkt, så pratade hon idag om att kvinnor där får offra mycket tex självständighet, arbete etc för att normen är så stark om giftermål, att inte göra abort etc.

 

[Miiikaela_]

Jag tror det viktigaste är att man är likadana när det kommer till det där med att bråka... Jag har själv varit i relationer där det har bråkats och stökats en del, många gånger av fel anledning. För mig fungerar det inte. Jag blir oftast ledsen och orolig inombords. Men jag har också varit i en relation där den andra parten sa absolut ingenting av vad han kände vilket inte heller blev bra i slutändan. Så för mig var balans det absolut viktigaste. Att tankar, åsikter och känslor kommer fram men inte behöver leda till ett fullskaligt krig.

Till frågeställningen, ja jag är kär i min sambo. Jag känner varje dag hur otroligt viktig han är i mitt liv och hur lycklig jag är av att ha honom runt omkring mig. Jag saknar honom ofta om dagarna och jag älskar att spendera tid med honom och klan bli pirrig när jag vet att jag ska få göra det. Och ja det känner jag varje dag. Ibland mer och ibland mindre men absolut att tanken slår mig på ett eller annat sätt varje dag. Vi kan absolut ibland känna att saker rullar på och att vi hamnar i ett ekorrehjul, ibland kan vi tycka att det är helt okej periodvis men vi är snabba på att uppmärksamma det och göra något åt det om vi vill det

Jag tror han offrat mer än mig egentligen men det är inget som stör honom och inget jag sagt till honom att göra men han har ändrat sitt liv ganska ordentligt sen han träffade mig. Men det var han villig att göra och han säger att han trivs bättre nu och mer lever det livet han ville leva. Annars offrar vi inte saker för varandra, vi har liknande syn på för oss viktiga saker och annars roar vi oss både på egen hand och i varandras sällskap utan att offra något.

Jag varken tvekar eller har några "göra-slut"-konflikter med honom. Skulle inte vilja byta ut honom för något i världen. Dessutom hade jag nog inte orkat med den typen av relation heller. Generellt har vi sällan konflikter alls. Vi pratar och diskuterar med varandra men konflikter är väldigt sällsynt. Och det tackar jag för. Jag mår som sagt inte bra i relationer där det blir konflikter titt som tätt.

 

[clusia]

Hur kära är ni i er partner?
Lagom till mycket. Vi visar inte så mycket utåt, pussas inte offentligt, håller hand, gör romantiska grejer osv, så jag kan mycket väl tänka mig att andra tror vi inte är speciellt kära. Men vi är väldigt säkra på våra känslor.

Hur mycket olikheter är ni beredda på att offra för förhållandet? Känner ni att den andra offrar lika mycket?
Ingen av oss offrar något.

Känner ni varje dag att ni är kära, att det är den personen ni vill spendera resten av livet med?
Ja ungefär varje dag i alla fall.

Eller "rullar" det mest på?
Nja det är väl både och. Jag/vi går inte runt och bekräftar varandra jämt men vi är sjukt stabila ändå och då rullar det ju på.

Har ni "göra-slut" konflikter och sen löser sig allt?
Nej vi har aldrig haft någon göra slut-konflikt. Vi tjafsar ibland över petitesser men det är alltid när någon är trött eller hungrig. Vi är bra på att be om ursäkt.

Tvekar ni mycket? Eller som man säger ibland, har ni "bestämt er"?
Tvekar aldrig egentligen men kan få lite livsångest ibland och tänka att ska jag verkligen leva med honom. Sen tittar jag på honom och känner att ja det ska Jag, finns ingen som han.


Jag har levt i ett sjukt dramatiskt förhållande tidigare. Vi bråkade extremt mycket och högljutt men däremellan var han den människa jag känt störst kärlek till. Jag orkar inte leva så längre. Vill inte ha höga berg oxh djupa dalar. Jag uppskattar den stabila lugna kärleken jag och min sambo känner till varann.

 

[westernsuzie]

Jag har varit tillsammans med min man i snart åtta år, har varit gifta i drygt två och har tre barn och byggt hus tillsammans.

Vi bråkar absolut ibland och har haft våra duster, speciellt när barnen kommit har vi liksom behövt göra upp hur vi vill ha det, hur vi ska uppfostra barnen, dela på arbetet osv och det har krävt många diskussioner. Ibland hätska eftersom vi varit trötta, slitna och frustrerade. Jag har absolut funderat någon gång på om vi verkligen kommer klara hålla ihop.

Samtidigt har vi samma grundsyn om alla viktiga saker och vi kan alltid prata med varandra på ett bra sätt. Om jag är missnöjd med något vet jag att jag alltid kan ta upp det utan att det ”tar hus i helvete” och jag märker alltid att han gör sitt yttersta för att ändra på det jag varit missnöjd med. Även om vi ibland bråkar gör vi det på ett respektfullt sätt. Vi är egentligen sällan arga på varandra utan det är mer att livet med småbarn, husbygge, heltidsjobb, hästar, båt m.m. är tufft och svårt att få ihop ibland (samtidigt som vi inte skulle vilja ändra på något). Och ja, jag är fortfarande väldigt kär i honom. Kanske till och med mer nu än förut. Han är min bästa vän, pappa till våra barn och min stora kärlek. Jag är en sån där tråkig oromantisk person som visst kan uppskatta om han gör någon romantisk liten gest, men det är de gångerna jag uppgivet ser grushögarna i hallen och han tar fram dammsugaren eller när barnen får utbrott för 150:e gången och mitt tålamod är slut och han går fram och reder ut bråket med lugn röst, det är då jag verkligen känner mig kär i honom, inser hur mycket jag älskar honom och hur fantastisk han är

 

[Jenka]

Förvånad över att de flesta skriver att ni inte bråkar alls...?
Vi bråkar nog en del. Inte särskilt långvarigt eller att nån sover borta osv.
Har varit tillsammans i 7 år, haft nån sämre period då tvivel om förhållandet klarar det funnits men överlag går jag inte runt och tvivlar nej utan trivs rätt bra. Tycker inte jag offrar något, inte för min partner. Men har flyttat och lite så.
Är kär, älskar honom och den tanken slår mig rätt ofta. För tillfället har vi dock (tyvärr) en period då mycket går på rutin och är vardag osv och partiden är väldigt begränsad (2 små barn mm).

 

[DarkInNight]

Efter elva år tillsammans så har vi kommit någorlunda underfund med varandra.
Vi är väldigt olika på flera plan men har liknande mål i livet.
Jag är emotionell och har kort stubin, han är rationell och betydligt mer behärskad.

Vi är inte en självklar match men vi trivs väldigt bra i varandras sällskap

 

[Efwa]

Förvånad över att de flesta skriver att ni inte bråkar alls...?

Och jag tycker det är ungefär lika. Det brukar vara mer så att ingen bråkar när man skriver här.

Men, jag tror också att bråka och diskussion betyder olika för olika personer.

Det någon tycker är en diskussion är ofta bråk för någon annan. Jag, som ju är hälften sydeuropé tycker helt klart att gränsen för ett bråk är högre upp än vad min man tycker till exempel. Jag kan tycka det är en diskussion bara.

Våra oskrivna regler, som många här har, är att okvädesord inte faller över våra läppar och inget våld. Vi är dock uppvuxna med samma värderingar runt det så det har varit lätt att hålla sig till.