Hur kär är du i din partner?

[escodobe]

Förvånad över att de flesta skriver att ni inte bråkar alls...?
Vi bråkar nog en del. Inte särskilt långvarigt eller att nån sover borta osv.

Vi har helt enkelt inte mycket orsak till att gräla?

Vi har, trots att vi är rätt olika, väldigt lika grundläggande värderingar gällande förhållandet (tex otrohet,tjat ect) och är självständiga personer.

Han är väldigt lugn och blir sällan upprörd öht och jag har för dålig självdisciplin för att kunna sura effektivt *s*

Sen har vi ju en del andra faktorer som sätter mindre press på förhållandet.
Vi har till exempel inte barn, vi har inte gemensam ekonomi och vi är ungefär lika dåliga på att städa - För att nämna tre vanliga trätoämnen Vi slipper.

Dom få gånger vi har varit irriterade på varandra eller grälat har det oftast varit flera saker som bidragit till det utlösts.
Och då även saker som kanske inte har direkt med relationen att göra som tex extrem utmattning pga jobbet som påverkat toleranströsklen.

 

[sthu]

Jag tror att anledningen till att vi inte bråkar är dels att vi är överens öm hur saker ska skötas i hemmet och dels att maken är rätt konflikträdd. Han ger sig innan det blir bråk om vi någon enstaka gång är oense om något.

 

[Raderad medlem 6459]

Vi har, trots att vi är rätt olika, väldigt lika grundläggande värderingar gällande förhållandet (tex otrohet,tjat ect) och är självständiga personer.

FAst alltså det är vi med. Men vi är också mänskliga människor som ibland är trötta och griniga och har haft en jävlig dag och så liksom missförstår man varandra. Såna där dagar där man inte ens orkar med sig själv.

Jag har humör som en typisk sydeuropé, min make som en superstereotyp svensk = jag är den som ”bråkar” mest.

Personligen klarar jag inte av konflikträdda människor och föredrar alla gånger lite högljutt bråk framför långsurhet eller folk som inte säger vad de tycker (obs, bukedisclaimer, jag menar inte att det måste vara one or the other).

 

[escodobe]

FAst alltså det är vi med. Men vi är också mänskliga människor som ibland är trötta och griniga och har haft en jävlig dag och så liksom missförstår man varandra. Såna där dagar där man inte ens orkar med sig själv.

Jag har humör som en typisk sydeuropé, min make som en superstereotyp svensk = jag är den som ”bråkar” mest.

Personligen klarar jag inte av konflikträdda människor och föredrar alla gånger lite högljutt bråk framför långsurhet eller folk som inte säger vad de tycker (obs, bukedisclaimer, jag menar inte att det måste vara one or the other).

Jag tänkte i jämförelse med en del av mina tidigare förhållanden och en del man observerar.
Jag var till exempel i ungdomen ihop med en (då) osäker och svartsjuk person, som tyckte det var jobbigt om jag umgicks eller festade med män utan honom vilket fungerade väldigt dåligt till min personlighet. Vi krockade där så att säga.
Vi bråkade inte helt sällan och hade en hel del drama och jag står inte ut med vare sig det eller långsurande så att säga.

Det är inte så att jag älskade honom mindre då än jag älskar min nuvarande nu, men våra grundläggande behov var på kollisionskurs och kunde inte mötas.

(Att jag väljer ett exempel som är över 23år gammalt beror på att det var det mest lättförklarade)

 

[Raderad medlem 6459]

@escodobe fattar! Låter gräsligt!

 

[monster1]

Förvånad över att de flesta skriver att ni inte bråkar alls...?
Vi bråkar nog en del. Inte särskilt långvarigt eller att nån sover borta osv.
Har varit tillsammans i 7 år, haft nån sämre period då tvivel om förhållandet klarar det funnits men överlag går jag inte runt och tvivlar nej utan trivs rätt bra. Tycker inte jag offrar något, inte för min partner. Men har flyttat och lite så.
Är kär, älskar honom och den tanken slår mig rätt ofta. För tillfället har vi dock (tyvärr) en period då mycket går på rutin och är vardag osv och partiden är väldigt begränsad (2 små barn mm).

Här är ett till par som inte grälar. Jag gillar verkligen inte när folk höjer rösten eller inte kan kontrollera sig så jag skulle aldrig klara av att vara tillsammans med någon som inte klarade av att ta upp eventuella problem i normal samtalston. Men visst det har hänt i början av relationen att vi hade några riktiga upprivande diskussioner om olika ämnen, där jag blev väldigt upprörd.
Jag vet inte riktigt hur man skulle lyckas bygga upp något till en grälnivå längre. Jag tycker inte gräl rensar luften, tvärtom, för mig skapar det oro och tvivel. Istället blir det en långpromenad möjligen diskuterar i telefon med någon vän om något gjort mig topptunnor rasande och sedan tar jag upp det med partnern, vad det nu är som inte fungerar.
Min sambo har den fördelen att han inte tar åt sig om jag är ilsken och grinig över något som hänt på jobbet. Han liksom bara utgår från att det inte är riktat mot honom och låter det hela bero. Det är en fantastisk egenskap.

 

[Petruska]

FAst alltså det är vi med. Men vi är också mänskliga människor som ibland är trötta och griniga och har haft en jävlig dag och så liksom missförstår man varandra. Såna där dagar där man inte ens orkar med sig själv.

Jag har humör som en typisk sydeuropé, min make som en superstereotyp svensk = jag är den som ”bråkar” mest.

Personligen klarar jag inte av konflikträdda människor och föredrar alla gånger lite högljutt bråk framför långsurhet eller folk som inte säger vad de tycker (obs, bukedisclaimer, jag menar inte att det måste vara one or the other).

Vi grälar i stort sett inte, och jag skulle säga att det beror på att jag var extremt trött på drama efter en tidigare relation, medan min partner helt enkelt är den konfliktskygga personlighetstypen. Ingen av oss är långsur, och ingen av oss undviker att säga vad vi tycker.

Men såna där irritationer som vi båda vet har att göra med skit på jobbet, hungrig, sömnbrist osv, hanterar vi nog snarare genom att vara överens om att vara ifred och så åtgärda det, så klart. När maten väl är klar, behöver ingen av oss vara ifred längre, så att säga.

 

[Petruska]

Min sambo har den fördelen att han inte tar åt sig om jag är ilsken och grinig över något som hänt på jobbet. Han liksom bara utgår från att det inte är riktat mot honom och låter det hela bero. Det är en fantastisk egenskap.

Det har nog både jag och min partner som mål, att vara sådana.

 

[Raderad medlem 6459]

@Petruska Mm jag fattar, bra strategi! Vi har aldrig bråkat typ så för oss är det fortfarande lite befriande och fascinerande på nåt vis. Den dag det blir jobbigt löser vi det nog på samma sätt .

 

[LittleJohn]

Jag och min pojkvän har nu varit ett par i 8 år, vi var unga när vi träffades och har hunnit igenom många faser i förhållandet. Under våra år tillsammans har vi upplevt ett riktigt "vara eller inte vara", vilket landade i att vi ville vara med varandra. Under den "krisen" så hade vi stora bråk, för att båda var förvirrade, sårade känslor och man kände sig vilsen vilket ledde till missförstånd, men annars har vi aldrig stora bråk. Det handlar om vardagstjafs.

När det gäller tjafs och bråk har vi dock helt olika egenskaper.
Min pojkvän blir i princip aldrig sur, väldigt lugn och har höjt rösten ett väldigt fåtal gånger under våra 8 år tillsammans.
Jag är raka motsatsen. Jag behöver få ur mig det jag känner när jag blir arg/ledsen/irriterad och har tyvärr allt för lätt för att gå upp i mina känslor.
Det har ibland inneburit duster (främst pga mig) genom åren, men nu 8 år senare tycker jag vi kompletterar varandra ganska bra. Jag har lugnat ner mig avsevärt och lärt mig kontrollera mina känslor mer och tänka på hur jag framför att jag känner som jag gör, och min pojkvän har blivit mycket bättre på att möta mig genom att prata om meningsskiljaktigheter på ett annat sätt än han gjort förr.
Vi har helt klart skapat en dynamik som fungerar för oss genom att ha förståelse för varandras sätt att vara.

Jag skulle inte påstå att jag varje dag känner mig pirr-i-magen kär, det går i perioder och ibland rullar det bara på, men jag uppskattar att min pojkvän finns i mitt liv varje dag.

 

[Kilauea]

Vi har varit ihop och bott ihop i snart 8 år. Vågar nog säga att kärleken är rätt stark. Vi kan bägge, enligt utsago från sambon, känna pirr efter varandra fortfarande.
Bråka kan vi göra, men sällan. Smågräla kan ske, men oftast beror det på lågt blodsocker hos en eller bägge av oss .

Offrar nåt för förhållandet? Nej, vi ser det som naturligt att bägge ska få göra det dom vill osv.

 

[escodobe]

@Petruska Mm jag fattar, bra strategi! Vi har aldrig bråkat typ så för oss är det fortfarande lite befriande och fascinerande på nåt vis. Den dag det blir jobbigt löser vi det nog på samma sätt .

Det är ungefär så det finnar funkar här med för det mesta.

Jag tror att en bidragande orsak är att vi båda har jobb som involverar att hantera andra människor och deras känslor, inte helt sällan upprörda sådana.

Det skulle inte hållbart att behöva hantera drama hemma också.

Det är så skönt med någon tar det hela med ro om jag kommer hem och säger "Jag orkar inte prata idag. Alls. " och partnern varken tar illa vid sig eller försöker muntra upp mig, utan är helt trygg i att det inte alls har med hen att göra. Och att det går över om jag bara får vara ifred.

Jag är egentligen en särboperson. Men det är inte praktiskt i dagsläget.

 

[Raderad medlem 6459]

@escodobe Jag har också ett jobb där jag hanterar upprörda människor. Det ändrar inte det faktum att jag ibland inte orkar hantera mitt humör. Man är väl olika helt enkelt bara.

Och nej, det är inga problem för oss (återigen bukedisclaimer).

 

[escodobe]

@escodobe Jag har också ett jobb där jag hanterar upprörda människor. Det ändrar inte det faktum att jag ibland inte orkar hantera mitt humör. Man är väl olika helt enkelt bara.

Och nej, det är inga problem för oss (återigen bukedisclaimer).

Ja, och jag får väl erkänna att de få gånger vi blir upprörda på varandra så har det ju oftast varit en bidragande faktor.

Men en del tjafsar ju i princip jämt. Om allt och inget typ. Och det är ju okey om man vill det båda två. Men jag får ångest av bara tanken på att ha det så.

 

[Raderad medlem 6459]

Men en del tjafsar ju i princip jämt. Om allt och inget typ.

Ja, det låter väldigt jobbigt!

 

[Milosari]

Jag tycker att det är fint att så många lyckas vara kära så länge. Jag är dålig på förhållanden, bråkar betydligt oftare än de flesta här och har nog inte ens varit kär i alla som jag har haft en relation med. I de fall jag har varit det har det ändå gått över fort. Jag har stannat kvar tills bitterheten kommer, då är det tack och adjö. Hade aldrig orkat fortsätta år in och år ut. Så lojal är jag inte, och så viktigt tycker jag inte det är att vara i ett förhållande.

 

[tuaphua]

De relationer du beskriver verkar ju rätt otrevliga. Inte min kopp te!

Hur kära är ni i er partner?
Väldigt!
Hur mycket olikheter är ni beredda på att offra för förhållandet?
Jag tror ingen av oss känner att vi offrar saker. Vi gör ju saker som underlättar för den andra för att vi vill det. Vi är både lika och olika och har ibland olika behov. Så man försöker ju mötas.
Känner ni att den andra offrar lika mycket?
Som sagt, ingen av oss upplever att vi offrar saker. Men båda kompromissar/förser hjälpa den andra så gott det går.
Känner ni varje dag att ni är kära, att det är den personen ni vill spendera resten av livet med?
Ja, det gör vi.
Eller "rullar" det mest på?
Det rullar på iom några år ihop. Men jag känner fortfarande starkt och faktiskt starkare än i början.
Har ni "göra-slut" konflikter och sen löser sig allt?
Nej. Vi har gjort slut en gång och insåg sen att vi faktiskt ville vara vi. Vi levde som särbos under ett år ca innan vi flyttade ihop igen. Jag var benhård med att jag inte ville flytta ihop igen om vi inte hade mycket space i huset. Så vi kunde få plats att leva ihop men också få vårt eget. Jag har stort behov av det.
Tvekar ni mycket? Eller som man säger ibland, har ni "bestämt er"?
Nej, inte nu mer. Nu har vi kommit fram till hur vi ska vara tillsammans och må bra i relationen.
Vi både jobbar och bor ihop. Så vi måste ju verkligen vilja umgås mycket med varann iom det. Vi kan absolut bråka. Men det är rätt kortvarigt och inget jättedramatiskt direkt.
Min sambo har humör och jag med. Jag kan tycka att det är rätt befriande med gräl som sen också gör oss mer sammansvetsade och lär oss saker om varann/oss själva. Min sambo har faktiskt lärt mig förstå vitsen med att blåsa ur känslomässigt mer än att försöka skita i saker/trycka ner känslor etc.

 

[MiniLi]

Det är ungefär så det finnar funkar här med för det mesta.

Jag tror att en bidragande orsak är att vi båda har jobb som involverar att hantera andra människor och deras känslor, inte helt sällan upprörda sådana.

Det skulle inte hållbart att behöva hantera drama hemma också.

Det är så skönt med någon tar det hela med ro om jag kommer hem och säger "Jag orkar inte prata idag. Alls. " och partnern varken tar illa vid sig eller försöker muntra upp mig, utan är helt trygg i att det inte alls har med hen att göra. Och att det går över om jag bara får vara ifred.

Jag är egentligen en särboperson. Men det är inte praktiskt i dagsläget.

Men alltså, huruvida man jobbar med andra människors känslor eller ej har ju noll samband med hur man hanterar sina egna känslor.
Jag är psykolog. Jag jobbar med andra människors känslor, ångest, trauman och allmän skit hela tiden. Det gör visserligen mig väldigt trött ibland, men inte påverkar det om jag bråkar eller inte med min partner?

Att kalla bråk för ”drama” är ju lite nedsättande. Generellt så blir folk osams för att de råkat såra varandra. Det är faktiska genuina känslor, inget man varken kan eller ska vifta bort som ”drama”.
Sen om man skriker, gråter eller bara pratar ut sansat är ju väldigt olika.

 

[MiniLi]

Tycker nog inte att exemplen i TS och sen frågeställningarna har så mkt med varandra att göra. Det är ju usla relationer som beskivs, men fullt förståerligt att en del stannar i det. Relationer är svåra för alla, och för en del är det extra svårt. Det finns så många anledningar till varför någon lever i en dålig relation. Den kanske aldrig haft något annat? Kanske inte känner att hen är värd mer? Kanske inte vågar göra annorlunda?

Till frågorna..
Hur kära är ni i er partner? Väldigt!

Hur mycket olikheter är ni beredda på att offra för förhållandet? Vill inte offra något alls. Jag vill ha en partner som det flyter på med, där vi är så pass överens om saker att ingen behöver offra eller kompromissa.

Känner ni att den andra offrar lika mycket? Nej han offrar nog inget heller.

Känner ni varje dag att ni är kära, att det är den personen ni vill spendera resten av livet med? Eller "rullar" det mest på? Ja jag känner mig nog kär varje dag. Sen kan det ju rulla på samtidigt.

Har ni "göra-slut" konflikter och sen löser sig allt? Nej, vi har aldrig haft en sån konflikt. Har haft det så i en tidigare relation, men det löste sig ju aldrig. Det var mest stora bråk och sen lite lugn..
Sådana bråk kan ju bli lite fula dessutom, man sårar varandra för mycket. Det tär på relationen när man upprepat gör varandra illa, hur kär man än är samtidigt.

Tvekar ni mycket? Eller som man säger ibland, har ni "bestämt er"? Nej jag tvekar inte. Men jag skulle inte säga att jag ”bestämt mig” heller. Är nog lite mer i nuet.

 

[Petruska]

Men alltså, huruvida man jobbar med andra människors känslor eller ej har ju noll samband med hur man hanterar sina egna känslor.
Jag är psykolog. Jag jobbar med andra människors känslor, ångest, trauman och allmän skit hela tiden. Det gör visserligen mig väldigt trött ibland, men inte påverkar det om jag bråkar eller inte med min partner?

Att kalla bråk för ”drama” är ju lite nedsättande. Generellt så blir folk osams för att de råkat såra varandra. Det är faktiska genuina känslor, inget man varken kan eller ska vifta bort som ”drama”.
Sen om man skriker, gråter eller bara pratar ut sansat är ju väldigt olika.

Själv blir jag oftare arg för att jag tycker att någon annan gör fel, än för att felet är att någon annan har råkat såra mig.

Men oavsett så kan man ju hantera det på olika vis. Mina vis ihop med partner är ofta "nu tycker jag att du gör fel men jag äter något, så får vi se". När jag har.ätit gör partner plötsligt inte fel längre.

Eller "nu tycker jag att vi känns väldigt lättretliga, om jag fixar mat kan du väl gå och köpa kaffe". Sen slutar vi vara lättretliga, som genom ett mirakel.

Med den jag var ihop med för 30 år sedan, hade istället båda gått igång, i båda fallen. Och sen en stor scen. Det kallar jag drama.

Nu möter jag rätt lite stora känslor på jobbet, men om jag gjorde det skulle jag värdesätta nuvarande hanteringssätt i hemmet ännu mer.