Hur hanterar man en person med vanföreställningar?

[Mineur]

Jag hade en ganska jobbig upplevelse med en av mina vänner igår kväll, som jag känner att jag skulle behöva bolla lite med er.

Vännen har mått väldigt dåligt det senaste året och lidit av ångest och depressioner, mycket orsakat av familjeproblem och en svår uppväxt som nu tycks ha börjat komma i kapp honom. Igår kväll ringde han mig och frågade om vi kunde hitta på något, vilket jag svarade ja på. Det slutade med att vännen kom hem till mig för att prata lite, och under de kommande timmarna blev jag varse att han tycks lida av ganska grava vanföreställningar. Lite likt min dementa släkting kunde han helt plötsligt ställa märkliga - och för mig helt verklighetsfrånvända - frågor och kommentarer. Ett axplock av det jag fick höra igår:

- Vännen är övertygad om att flera av hans vänner jobbar för MI5 eller MI6
- När han kom bad han mig och min sambo att bekräfta att våra telefoner inte är avlyssnade
- Han frågade vad jag jobbar med egentligen, vid två skilda tillfällen, som om han inte trodde på det jag sagt tidigare
- Han tror att hans flickvän en gång försökt förgifta honom genom att gälla något i hans mat - han säger att han åt at en gryta hon hade lagat och sedan somnade, och tycker att det här är bevis på att han blivit förgiftad
- Han tror att hans flickvän har tre barn i hemlighet, och att en av hans nära vänner är pappa till barnen
- Han berättade att han under dagen promenerat ut till en by ca 4 mil härifrån "för att njuta av naturen". När jag förvånat sa att det måste ha tagit hur lång tid som helst svarade han att det bara tagit en timme, vilket naturligtvis inte stämmer.

Det är inte första gången jag hör lite märkliga saker från den här vännen - han har alltid varit lite udda, men framförallt de senaste månaderna har det kommit något halvknepigt sms här och en märklig fråga där. Igår var det dock värre än någonsin och jag kan se att paranoian och ångesten verkligen tär på honom. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna mig otrygg runt honom, eftersom han känns oberäknelig och paranoid. Jag var på spänn hela kvällen och bad till slut min sambo att göra oss sällskap då jag inte ville vara ensam med vännen. Efter några timmar skjutsade vi vännen hem, och idag har jag fått två sms - ett normalt (där han tackade för i går kväll) och ett konstigt (där han sa att han var på väg till flygplatsen för att hämta upp sin pappa, som dog för ett par år sedan).

Jag känner att jag vill minimera interaktionen med den här vännen (som jag för övrigt inte står särskilt nära), samtidigt som jag naturligtvis är orolig och vet att han inte har så många som bryr sig om honom här i livet. Han har en storebror som han står ganska nära, men brodern har sin beskärda del av problem och jag litar inte på att han kan vara så närvarande som behövs. Flickvännen (som är ny sedan 2-3 månader tillbaka) går definitivt inte att lita på, och gör nog tyvärr mer skada än nytta redan som det är.

Vännen har varit hos läkare (enligt brodern i alla fall) och fått någon slags medicin för två veckor sedan, men det verkar ju inte ha gett några större resultat. I övrigt vet jag inte hur psykvården fungerar här (bor inte i Sverige), men jag antar att det är det gamla vanliga att såvida man inte utgör en fara för sig själv eller andra så får man "bara" en viss mängd hjälp. Och han verkar trots allt inte suicid på något vis, vilket var en av de huvudsakliga sakerna jag ville försäkra mig om när vi sågs igår.

Vad ska jag göra? Hur ska jag agera? Och vad kan tänkas vara fel med min vän? Är det någon slags psykos det rör sig om tro? Vad gör man i så fall åt det? Jag känner mig så maktlös, orolig och även lite självisk som inte vill träffa vännen bara för att jag tycker det är obehagligt. Min sambo har fått mig att lova att jag aldrig träffar vännen ensam, eller att jag i så fall gör det på offentliga platser.

Och just det, jag ska passa på att säga att min vän inte brukar alkohol eller några andra droger, åtminstone inte såvitt jag märker/vet, och både vännen själv och hans bror intygar detta.

 

[em-pirre]

Hen är psykotisk ja.

Hen har fått medicin, men problemet är ju att man sällan vill ta medicin då man är i en sån typ av en psykos där det ingår förgiftningsmksstankar. Hen borde ha någon som ser till att hen tar sin medicin, eller kanske hen borde vara inlagd ett tag.

Du kan inte göra så mycket. Då ni pratar kan du lyssna, men det är totalt onödigt att svara annat än mm, jaha, okej. Inte försöka säga vad som är sant o.s.v.

Har hen någon familj som kan hjälpa henom att få bättre vård eller bli inlagd? Ring dem och beskriv din oro. Har du läkarens namn kan du ringa denne och berätta. Mer än så är svårt

 

[Kiwifrukt]

Vilken jobbig sits! Jag hade en barndomsvän som led av paranoid schizofreni, och det yttrade sig just i vanföreställningar om folk i hens (vår) omgivning. Vanföreställningarna var av sådan art, och personen under arton år när det började, att det är i princip omöjligt att det skulle ha varit sant utan att komma upp till ytan.

Hen utnyttjade mig flera gånger för att kunna rymma från sina föräldrar, och gjorde det också flera gånger. Vi gick sista året på gymnasiet, vi hade egentligen inte stått varandra jättenära på ett tag då (vi var väldigt bra kompisar som små, men kom ifrån varandra och började sen umgås mer i nian-första året på gymnasiet, men ridningen tog så himla mycket tid då att vi ändå började glida ifrån varandra igen innan hen blev sjuk). Den krassa sanningen är att jag inte pallade. Mina föräldrar ville inte heller ha det ansvaret (eftersom jag var under arton år), att personen försvann när hen var under deras tak. Vilket hände flera gånger innan jag bröt med personen.

Personen är idag död sen nästan tio år tillbaka, och det är klart att jag hade (otroligt) pissigt samvete när jag fick reda på det, att jag inte orkade vara där. Men mitt vuxna jag inser att jag själv hade mått ännu sämre om jag hade försökt hålla liv i en vänskap med någon som är så sjuk. Jag vet inte om det här var vad du ville läsa, för det gick ju så dåligt det bara kan för min vän, men du skriver att ni egentligen inte är speciellt närstående och att du överhuvudtaget skapar tråden tyder på att du inte är bekväm i situationen. Jag hade inte lastat dig om du hade dragit dig undan den vänskapen.

 

[Raderad medlem 6459]

Det här låter precis som en person jag kände förut. Han blev utsatt för en händelse som innebar ett oerhört trauma och blev därefter paranoid, livrädd och fick otroliga vanföreställningar. Han trodde att han blev förgiftad, att alla försökte döda honom (inklusive hans dåvarande partner) och levde ju då såklart i skräck för alla runtomkring honom. Han tejpade lister och kranar i lägenheten till exempel eftersom han trodde att någon försökte gasa honom till döds. Slutade äta.

Han fick bra hjälp här i Sverige och fick veta att han utvecklat schizofreni. Ett tag låg han tvångsinlagd men när han sedan fick komma hem igen så slutade han att ta sin medicin pga sin paranoia och lämnade Sverige och åkte till sitt hemland. Det senaste jag hörde om honom där var att han levde på gatan och försökte få människor att förstå att undergången var nära. Så fruktansvärt sorgligt att det gör ont i hjärtat bara att tänka på det.

Jag förstår @Mineur att det är otroligt svårt för dig! Kan du prata med någon i hans familj?

 

[sthu]

Jag är ihop med en schizofren man.
Han säger att man varken ska ta diskussionen eller bekräfta. Bara säga typ jaha, som @em-pirre säger.

 

[tanten]

Jag som vuxit upp med en förälder som upprepat kom in i vanföreställningar - jag säger spring.
Bara spring.

Som medmänniska och lekman kan man inte göra något. Man skadas själv istället.

 

[Mineur]

Tusen tack för alla konkreta, hjälpsamma svar. Bra att veta att det är bäst att låta de knasiga kommentarena gå obemärkta förbi - igår körde jag på strategin att ifrågasätta/säga emot en gång, men sedan ge med mig och låta honom hållas när han insisterade (mest för att jag var rädd att få honom emot mig). Hade ingen aning om vilken metod som faktiskt är bra, men ska försöka reagera så lite som möjligt i fortsättningen alltså.

Angående att kontakta hans familj så har jag pratat massor med brodern, som är fullt medveten om situationens allvar men som sagt har en hel del egen skit (skilsmässa med tillhörande vårdnadstvist) att ta i just nu. Han gör så gott han kan, men har som sagt inte möjlighet att vara 100% involverad. Pappan är död och mamman bor utomlands, tror inte att de har så mycket kontakt. Andra släktingar finns inte såvitt jag vet.

Att kunna prata med hans läkare hade ju varit fenomenalt - ska se om jag på något vis kan få hens kontaktuppgifter via brodern. Utöver det ska jag försöka att spela en så liten roll som möjligt i det hela, dels för att undvika att skadas och dels för att jag ju inser att jag inte kan hjälpa honom, helt enkelt. Men det är såklart jobbigt för samvetet att "lämna" någon som har det så svårt, särskilt när personen i fråga är så aktivt kontaktsökande. Annars hade det varit lättare att hålla avstånd, men jag tycks ha blivit "hans person" i det här av någon anledning. Jag har svårt att säga nej till folk i normala fall, och sådana här omständigheter gör det inte direkt lättare! Men jag får försöka, för min skull. Jag kommer att vara bortrest i drygt två veckor från och med fredag, och hoppas att det ska ge mig lite distans från situationen.

 

[Heulwen]

Jag som vuxit upp med en förälder som upprepat kom in i vanföreställningar - jag säger spring.
Bara spring.

Som medmänniska och lekman kan man inte göra något. Man skadas själv istället.

Jag har haft samma situation som du. Lärde mig att aldrig ifrågasätta, då det inte hjälpte och bara tog massa energi. Nu hmmar jag mest eller ignorerar. Dock tror jag medicin brukas numera då det oftast är "normalt".

TS: Jag skulle avsluta all kontakt faktiskt.

 

[Carl Christian Axelson]

Det här hör till det allra svåraste, och mest outforskade, inom psykoterapin. Sannolikt är den bästa strategin att följa med, ställa respektfulla frågor om hur det och det kan förklaras. Om man får den drabbade att ifrågasätta sina egna slutsatser är det en öppning. Och dessutom är det viktigt att sänka stressnivån hos den drabbade, och det gör man inte med att ifrågasätta utan mer genom att helt lugnt resonera och vara intresserad, men fråga hur saker hänger ihop. Min uppfattning är att det här normalt är stress-utlösta, drog-utlösta och/eller autoimmunt utlösta reaktioner som innebär ett akut rent sjukdomstillstånd i hjärnan.

 

[em-pirre]

Det här hör till det allra svåraste, och mest outforskade, inom psykoterapin. Sannolikt är den bästa strategin att följa med, ställa respektfulla frågor om hur det och det kan förklaras. Om man får den drabbade att ifrågasätta sina egna slutsatser är det en öppning. Och dessutom är det viktigt att sänka stressnivån hos den drabbade, och det gör man inte med att ifrågasätta utan mer genom att helt lugnt resonera och vara intresserad, men fråga hur saker hänger ihop. Min uppfattning är att det här normalt är stress-utlösta, drog-utlösta och/eller autoimmunt utlösta reaktioner som innebär ett akut rent sjukdomstillstånd i hjärnan.

På riktigt? Jag har jobbar många år inom akutpsykiatri och ser absolut inte att det är bra att hålla på så son du säger. Alltså ser jag en elefant på bordet spelar det m ingen jäkla roll ifall någon annan säger att detän inte finns. Jag ser ju den? Alltså är man psykiater eller patientens terapeut så javisst.

 

[Tranan]

Spring så snabbt du kan!
Det slutar inte bra.
Om du inte kan springa så gå.
Men jag rekommenderar springa.

 

[MiniLi]

Det kan vara bra att kolla så vården vet om detta. Att hen fick ny medicin nyligen kan ju antingen vara pga detta, eller ngt annat. Det kan ju till och med ha ökat som en biverkning av medicinen eller bara pga den djupa depressionen.
Annars tror jag också att du ska hålla lite låg profil..

 

[Hyacinth]

Jag är ihop med en schizofren man.
Han säger att man varken ska ta diskussionen eller bekräfta. Bara säga typ jaha, som @em-pirre säger.

Får jag fråga en sak? Eftersom de flesta i tråden rekommenderar att man ska lägga benen på ryggen, upplever du det som så problematiskt eller har din partner sin sjukdom under kontroll? Eller rättare sagt, hur förhåller du dig till den?
Är det svårt att veta när det är sjukdomen som orsakar en handling eller liknande?
Hoppas du inte tar illa upp av min nyfikenhet.

 

[Mineur]

Det kan vara bra att kolla så vården vet om detta. Att hen fick ny medicin nyligen kan ju antingen vara pga detta, eller ngt annat. Det kan ju till och med ha ökat som en biverkning av medicinen eller bara pga den djupa depressionen.
Annars tror jag också att du ska hålla lite låg profil..

Ja, jag ska verkligen försöka få tag i hans läkare. Sms:ade brodern i går kväll men har inte fått något svar än. Känner att om jag kan få tag i läkaren och förklara min oro för hen så kan jag lägga det bakom mig lite grann - då har jag verkligen gjort vad jag som lekman kan. Det hade varit skönt för samvetet.

 

[MiniLi]

Ja, jag ska verkligen försöka få tag i hans läkare. Sms:ade brodern i går kväll men har inte fått något svar än. Känner att om jag kan få tag i läkaren och förklara min oro för hen så kan jag lägga det bakom mig lite grann - då har jag verkligen gjort vad jag som lekman kan. Det hade varit skönt för samvetet.

Ja precis. Förmedla din oro, det är allt du kan göra!

 

[Kattennizze]

Det enda som hjälper när min mamma blir psykotisk är LPT (dvs tvångsinläggelse) då medicineras hon på psyket och sedan funkar det som vanligt igen. Oftast är det något traumatiskt som utlöser psykosen. Som lekman kan man inte göra ett enda dugg utan det är bara vården som kan. Så att signalera till vården att nu är det på g, är verkligen det enda och rätta du kan göra. I övrigt så måste man hålla sig ifrån det hela, min mamma åker in ganska direkt, jag tycker att tvångsinläggning är det bästa som finns när det blir sådär tokigt.

 

[Heulwen]

Tyvärr kanske det inte är värt att bemöta alla med logik, lite ironiskt att det syns i denna tråd också, även om det dykt upp liknande världsfrånvända kommentarer en längre tid i andra trådar.

 

[Grazing]

Jag hade en ganska jobbig upplevelse med en av mina vänner igår kväll, som jag känner att jag skulle behöva bolla lite med er.

Vännen har mått väldigt dåligt det senaste året och lidit av ångest och depressioner, mycket orsakat av familjeproblem och en svår uppväxt som nu tycks ha börjat komma i kapp honom. Igår kväll ringde han mig och frågade om vi kunde hitta på något, vilket jag svarade ja på. Det slutade med att vännen kom hem till mig för att prata lite, och under de kommande timmarna blev jag varse att han tycks lida av ganska grava vanföreställningar. Lite likt min dementa släkting kunde han helt plötsligt ställa märkliga - och för mig helt verklighetsfrånvända - frågor och kommentarer. Ett axplock av det jag fick höra igår:

- Vännen är övertygad om att flera av hans vänner jobbar för MI5 eller MI6
- När han kom bad han mig och min sambo att bekräfta att våra telefoner inte är avlyssnade
- Han frågade vad jag jobbar med egentligen, vid två skilda tillfällen, som om han inte trodde på det jag sagt tidigare
- Han tror att hans flickvän en gång försökt förgifta honom genom att gälla något i hans mat - han säger att han åt at en gryta hon hade lagat och sedan somnade, och tycker att det här är bevis på att han blivit förgiftad
- Han tror att hans flickvän har tre barn i hemlighet, och att en av hans nära vänner är pappa till barnen
- Han berättade att han under dagen promenerat ut till en by ca 4 mil härifrån "för att njuta av naturen". När jag förvånat sa att det måste ha tagit hur lång tid som helst svarade han att det bara tagit en timme, vilket naturligtvis inte stämmer.

Det är inte första gången jag hör lite märkliga saker från den här vännen - han har alltid varit lite udda, men framförallt de senaste månaderna har det kommit något halvknepigt sms här och en märklig fråga där. Igår var det dock värre än någonsin och jag kan se att paranoian och ångesten verkligen tär på honom. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna mig otrygg runt honom, eftersom han känns oberäknelig och paranoid. Jag var på spänn hela kvällen och bad till slut min sambo att göra oss sällskap då jag inte ville vara ensam med vännen. Efter några timmar skjutsade vi vännen hem, och idag har jag fått två sms - ett normalt (där han tackade för i går kväll) och ett konstigt (där han sa att han var på väg till flygplatsen för att hämta upp sin pappa, som dog för ett par år sedan).

Jag känner att jag vill minimera interaktionen med den här vännen (som jag för övrigt inte står särskilt nära), samtidigt som jag naturligtvis är orolig och vet att han inte har så många som bryr sig om honom här i livet. Han har en storebror som han står ganska nära, men brodern har sin beskärda del av problem och jag litar inte på att han kan vara så närvarande som behövs. Flickvännen (som är ny sedan 2-3 månader tillbaka) går definitivt inte att lita på, och gör nog tyvärr mer skada än nytta redan som det är.

Vännen har varit hos läkare (enligt brodern i alla fall) och fått någon slags medicin för två veckor sedan, men det verkar ju inte ha gett några större resultat. I övrigt vet jag inte hur psykvården fungerar här (bor inte i Sverige), men jag antar att det är det gamla vanliga att såvida man inte utgör en fara för sig själv eller andra så får man "bara" en viss mängd hjälp. Och han verkar trots allt inte suicid på något vis, vilket var en av de huvudsakliga sakerna jag ville försäkra mig om när vi sågs igår.

Vad ska jag göra? Hur ska jag agera? Och vad kan tänkas vara fel med min vän? Är det någon slags psykos det rör sig om tro? Vad gör man i så fall åt det? Jag känner mig så maktlös, orolig och även lite självisk som inte vill träffa vännen bara för att jag tycker det är obehagligt. Min sambo har fått mig att lova att jag aldrig träffar vännen ensam, eller att jag i så fall gör det på offentliga platser.

Och just det, jag ska passa på att säga att min vän inte brukar alkohol eller några andra droger, åtminstone inte såvitt jag märker/vet, och både vännen själv och hans bror intygar detta.

När sådant händer mig så är iallafall det som fungerar bäst att inte ha någon direkt åsikt och sedan kontakta läkaren/psykiatrin och meddela vad som händer.

 

[sthu]

Får jag fråga en sak? Eftersom de flesta i tråden rekommenderar att man ska lägga benen på ryggen, upplever du det som så problematiskt eller har din partner sin sjukdom under kontroll? Eller rättare sagt, hur förhåller du dig till den?
Är det svårt att veta när det är sjukdomen som orsakar en handling eller liknande?
Hoppas du inte tar illa upp av min nyfikenhet.

Han är högfunktionell och medicinerar så han har inte haft en psykos under de år jag känt honom. Däremot är han deprimerad i sko och det kan vara jobbigt.

 

[Hyacinth]

Han är högfunktionell och medicinerar så han har inte haft en psykos under de år jag känt honom. Däremot är han deprimerad i sko och det kan vara jobbigt.

Så bra! Var rädd om dig