Hur hanterar man en "jättesnäll" människa

[Inte_Ung]

Nej den har jag inte läst. När jag googlar får jag upp att det är en film, finns den som bok också?
Vet ju inte om det stämmer in på den här personen men aggressivt passiv lät som ett intressant fenomen att lära mer om.

Jag har råkat se filmen på TV och måste erkänna att den var en oerhört intressant studie i mänsklighet.
Jag fastnade som klistrad.

 

[Inte_Ung]

I nuläget så känner jag bara att jag måste utplåna mig själv till ett följsamt mähä för att inte riskera att ruska om hennes gyllene bur som hon byggt upp runt sig vilket gör att jag inte kan ha kul på dessa tillställningar

Människor som på riktigt är litet för följsamma brukar inte ha några problem med sådana extremt bullriga och platskrävande människor som jag. De brukar snarast trivas i skydd av stormen på något sätt.
Eftersom att jag märks så mycket så blir platsen under så mycket större med ett högre tak.
Jag har slutat upp med att lägga band på mig.
Det tar för mycket energi och fungerar faktiskt bättre att låta bli.

 

[Inte_Ung]

Det är svårt att beskriva det, men om man träffat en sådan människa så vet man nog vad jag menar.

Jo jag har ju upplevt det.
Det är oerhört speciellt och tärande.

 

[Inte_Ung]

Helt ärligt så förstår jag öht inte varför du, i mina ögon, överreagerade för att hon sa tack att du tog hand om din bror? Försök att bara ha så lite som möjligt med henne och undvik henne i den mån det går.

Det blev nära på fel sätt.
Innanför den privata zonen.
När människor nästlar sig in där så slår den inte vakthunden igång och man känner sig oerhört obekväm.
Det kan dessutom vara så att det handlar om ett oönskat närmande.
Eller t.o.m. försök till att luras.

 

[MiaMia]

Efter en del reflekterande har jag kommit fram till att det i mitt fall kan ha att göra med just den sociala inkompetensen. Problemet med personer som alltid är tillmötesgående är att de är svåra att läsa och liksom få grepp om. Man vet aldrig direkt om en interaktion med dem har gått bra eller dåligt. Man vet inte riktigt var man har dem. Det är ungefär samma problem som med artighet, det finns såklart uppenbara fördelar också men har man minsta svårt att läsa av människor eller situationer kan det bli det knepigt att hitta vad som är autentiskt och vad som bara är artighet. Det kan vara frustrerande när man bara vill veta vad människor faktiskt menar bakom lager av sociala smörjmedel.

Detta håller jag verkligen med om. Jag som inte har den bästa sociala begåvningen behöver någon som är tydlig och ömsesidig för att stötta upp dynamiken. Med någon som jag bara upplever som en ogreppbar genomskinlig blobb kan jag inte hitta ett förhållningssätt, för att jag har inte en susning om vad det är jag ska förhålla mig till.

Tyvärr verkar den sortens människor ha som en oreflekterad reaktion på alla sorters oklara situationer att smeta på mer av det sociala smöjlmedlet, vilket är helt kontraproduktivt för mig och ger en negativ spiral - mer obegriplighet för mig och mer desperat smörjande från deras sida. Har ingen bra lösning, min erfarenhet är att de ofta är genuint oförmögna att uttrycka sig konkret och explicit även om man ber dem om det. Jag har kommit fram till att det finns en gräns när jag helt enkelt ser det som att vi är inkompatibla (helt utan värdering av ena eller andra parten, bara konstaterande att kombinationen inte fungerar)

 

[Lingon]

Man tackar väl folk som hjälpt till övht, behöver inte vara någon som hjälpt en personligen. Gör någon en snäll handling så är det inte konstigt att tacka personen för att den ställde upp.

Jag tycker att det är konstigt att tacka i det läget när det inte fanns nån förväntan om ansvar på den som tackade.

 

[Gnist]

Jag tycker att det är konstigt att tacka i det läget när det inte fanns nån förväntan om ansvar på den som tackade.

Folk kan ju tacka av den enkla anledningen att de själva upplevde situationen som väldigt jobbig och därmed blev lättad över att någon annan tog på sig att hjälpa personen som blev dålig.

Kanske konstigt, men att bli så uppretad att man nästan exploderar över en sån sak och fortfarande stör sig på det, är väl i såna fall minst lika konstigt.

 

[Inte_Ung]

Om kaffe eller te:
Jag gillar liksom båda och kan ofta tycka att det kvittar.
Så att ta vad du/ni tar betyder verkligen inte att jag är snäll.
Jag är också oerhört enkel när det kommer till mat.
Äta är bra och det mesta är gott.
Att äta i princip allt och uppskatta det är inte heller att vara snäll eller viljelös.

 

[Inte_Ung]

Kanske konstigt, men att bli så uppretad att man nästan exploderar över en sån sak och fortfarande stör sig på det, är väl i såna fall minst lika konstigt.

Ibland så kan det göras så att det känns som att någon nästlar sig in och blir för privat.
Utan att ha blivit inbjuden.

Jag har inga direkta problem med sådant men det har hänt för mig att det har funnits fula baktankar med det.

 

[Red_Chili]

Vet inte om jag har särskilt konkreta tips men jag kan relatera delvis på så sätt att jag på senare tid snarare dras till personer som har ett lite mer krasst sätt att uttrycka sig (som ibland ärligt talat kan gå alldeles för långt istället), än den sortens personer du beskriver att du stör dig på. Efter en del reflekterande har jag kommit fram till att det i mitt fall kan ha att göra med just den sociala inkompetensen. Problemet med personer som alltid är tillmötesgående är att de är svåra att läsa och liksom få grepp om. Man vet aldrig direkt om en interaktion med dem har gått bra eller dåligt. Man vet inte riktigt var man har dem. Det är ungefär samma problem som med artighet, det finns såklart uppenbara fördelar också men har man minsta svårt att läsa av människor eller situationer kan det bli det knepigt att hitta vad som är autentiskt och vad som bara är artighet. Det kan vara frustrerande när man bara vill veta vad människor faktiskt menar bakom lager av sociala smörjmedel.

Så extremt bra formulerat!!
Där är precis exakt det som blir mitt problem. Om folk bara är "artiga", hur sjutton ska jag förstå något då? Och nej. Jag är normalt sett varken oartig eller bökig socialt, tvärt om på något märkligt sätt. På tidigare jobbet hamnade jag konstant att lära upp nykomlingar och sommarjobbare (och de var många!) för att jag ansågs så socialt kompetent och pedagogisk. I de butiksjobb har jag fått höra uppifrån att jag är fantastisk med kunder och kunderna uttrycker att de tycker att jag ger dem en fantastisk upplevelse i butikerna.

Men. Det fungerar för att jag i de situationerna vet vad man ska prata om och att det är en fördel att vara rak och ärlig. Men när man inte är i lika "uppstyrda" situationer så blir det skitsvårt om folk inte är tydliga med vad de tycker. Jag blir mentalt utmattad av att försöka bete mig som en socialt kompetent varelse i sådana situationer och att tex mingla runt lite lagom vänligt med främlingar på en fest är min bild av ett rent helvete just därför. Däremot tycker jag det är hur kul som helst och mår jättebra av att få hjälpa andra på jobbet, eller tex stå i montrar på mässor en hel dag.

 

[Lingon]

Jag tror jag också kan vara rätt "menlös" i ett sällskap där jag inte känner mig hemma. Är det inte människor jag vill bygga en djupare eller stadigare relation med tänker jag inte stöta och blöta mer hettade ämnen heller, det är helt enkelt inte mödan värt. Kaffe eller te kan jag eventuellt diskutera, men även där skulle jag rycka på axlarna om någon annan hade väldigt starka åsikter i saken. Det spelar helt enkelt ingen roll för mig om det är lättare att följa med strömmen och ta mjölk i kaffet om alternativet kommer att väcka diskussion, och det är sant. Jag kan dricka kaffe med mjölk den här gången. Det kvittar. Ibland är det ju bara så.

Nu är personen som diskuteras tydligen rätt extrem, men om en vuxen människa säger: "Jag tar det alla andra/majoriteten tar." så får man väl anta att det är sant och acceptera det som ett val också.

I vilken situation kan det bli en diskussion om man vill ha kaffet svart istället för med mjölk? Helt ärligt!

 

[athena_arabians]

Jag vet varför jag är en gredelin kloss som ska gömma sig i ett hav av gröna klossar. Tackar som frågar. Det är orsaken till över 30 års psykisk ohälsa. Kan alla släppa det nu och sluta bete sig som om jag är ett troll, det har jag fått höra till leda under skoltidens mobbing.
Jag ber för sjutton om hjälp att hantera en jobbig situation som jag inte reder ut själv. Jag behöver inte fler människor som hoppar på mig för att jag inte fungerar som alla andra.
Hoppas alla är nöjda nu när ni fått mitt självförtroende att rasa några steg igen och fått tårarna att åter rinna över hur värdelös jag är.

Jag är socialt smidig men blir enormt triggad av den där typen av människor. Jag håller avståndet så gott jag kan och ser till att vara perfekt artig men inte hjärtlig med sådana personer. Försök att inte ta åt dig av påhoppen du fått i tråden @TeamLundVers metod att tyst skrika på toaletten är ypperlig. Jag brukar veva "This too shall pass" i huvudet också

Jag är även som @hastflicka, velar folk tar jag ett beslut. Det har gjort att i efterhand har jag fått veta att jag är en bossig kärring

 

[Angel]

Jag är socialt smidig men blir enormt triggad av den där typen av människor. Jag håller avståndet så gott jag kan och ser till att vara perfekt artig men inte hjärtlig med sådana personer. Försök att inte ta åt dig av påhoppen du fått i tråden @TeamLundVers metod att tyst skrika på toaletten är ypperlig. Jag brukar veva "This too shall pass" i huvudet också

Jag är även som @hastflicka, velar folk tar jag ett beslut. Det har gjort att i efterhand har jag fått veta att jag är en bossig kärring

Folk har åsikter om det man gör oavsett vad man gjort och hur mycket hänsyn man än tar till folk så är det alltid nån som gnäller. Om de väljer att snacka skit om en har ofta väldigt lite med föremålet för skitsnacket att göra och i stället mycket med hur den som gnäller är som person eller hur den mår. Självklart ska man försöka vara respektfull mot folk men att slå knut på sig själv för att behaga andra är aldrig värt det utan där får man helt enkelt se till att omge sig med ärliga människor så långt det går.

 

[Trott]

Jag är även som @hastflicka, velar folk tar jag ett beslut. Det har gjort att i efterhand har jag fått veta att jag är en bossig kärring

Min uppfattning är att folk som tycker att någon är en bossing kärring inte är sådär "snälla och menlösa" som TS bekanta, utan försöker vända kappan efter vinden fast de egentligen vill bestämma. Typ att om någon frågar "vad ska vi äta", dom svarar "bestäm du" och så gör en det, och så kommer ett "fast jag vill inte ha XX"

Kl
Jag har nog inte så mycket råd, mer än att försöka acceptera att människan inte har så mycket åsikter, säger hon att det inte spelar någon roll så ja, då får det vara så.
Jag tror lite som andra sagt, att det "konstiga" tacket gällande omsorgen av din bror handlar om att hon säkert bryr sig om honom och tyckte det var skönt att du tog tag i situationen och fanns där för honom. Jag skulle nog också kunna säga nått liknande, och mer eller mindre mena "tack för att jag slapp ta ansvar och beslut för jag är rädd att göra fel/jag vet inte vad som krävs för situationen".

Jag är ofta en följare själv, även om jag försöker hävda min åsikt ibland. Men jag kan också bli en sån som "blir elak" om jag blir tvungd att styra över allt, mest för att jag blir förbannad över att jag måste ta allt ansvar vilket jag inte vill behöva.

 

[athena_arabians]

Folk har åsikter om det man gör oavsett vad man gjort och hur mycket hänsyn man än tar till folk så är det alltid nån som gnäller. Om de väljer att snacka skit om en har ofta väldigt lite med föremålet för skitsnacket att göra och i stället mycket med hur den som gnäller är som person eller hur den mår. Självklart ska man försöka vara respektfull mot folk men att slå knut på sig själv för att behaga andra är aldrig värt det utan där får man helt enkelt se till att omge sig med ärliga människor så långt det går.

Nä, alltså... jag har ju inget problem med att bli kallad bossig kärring eftersom jag vet vad det beror på Jag vet att jag inte är intresserad av att bestämma och vara chef för sakens skull, jag följer gärna en tydlig ledare/chef. Men börjar folk vela blir jag less och bestämmer

 

[Hippocampus]

Jag är socialt smidig men blir enormt triggad av den där typen av människor. Jag håller avståndet så gott jag kan och ser till att vara perfekt artig men inte hjärtlig med sådana personer. Försök att inte ta åt dig av påhoppen du fått i tråden @TeamLundVers metod att tyst skrika på toaletten är ypperlig. Jag brukar veva "This too shall pass" i huvudet också

Jag är även som @hastflicka, velar folk tar jag ett beslut. Det har gjort att i efterhand har jag fått veta att jag är en bossig kärring

Jag kör med Grinchen-yoga i huvudet

 

[Voeux]

Jag har inte läst alla sidor så jag svarar utifrån trådstarten, och tänker spontant att det är ju svårt att veta något om personens avsikter med så lite information. Vissa är ju sådär för att, medvetet eller omedvetet, sätta sig över andra. De är ju så snälla, det finns inget ont att säga om dem. Lite martyrskap i det hela. ”Jag som alltid står tillbaks”. Andra kan ju som har nämnts i tråden, ha trauma i bagaget av att det slår tillbaks så fort de försökt stå upp för sig själva. Oavsett orsak så försöker jag leva med ett mantra av att jag inte behöver förstå, eller tycka om, alla människor. Jag plockar russinen ur kakan med de människor som har jobbigare sidor, och försöker annars respektera våra olikheter.

Jag hade också tyckt det varit gränslöst, kommentaren om din bror. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför men det hade retat mig också. Att se efter sina närstående är en så basal självklarhet för mig, inget man vinner snällhetspoäng på.

 

[Saeta]

Jag är en som ofta, genom hela mitt liv, fått höra hur snäll jag är när jag träffat folk. Vill gärna vara omtyckt och till lags. Jag är oftast den som håller mig i bakgrunden och iakttar, och som låter andra bestämma. För mig handlar det inte om att jag inte har egna åsikter. Tro mig, det har jag. Men när det kommer till exempelvis småsaker som vad man ska äta eller dricka så bryr jag mig inte. Gör vad som är bäst för gruppen.

Jag har aldrig reflekterat över att andra kan se detta som någon slags ”härskarteknik” eller slughet eller liknande. För mig finns det över huvud taget ingen baktanke alls med varför jag är som jag är. Jag är liksom född så här. Jag vill människor genuint gott. Är det så konstigt?

Det här kanske är en av anledningarna till varför jag drar mig för att umgås med folk i grupp. Jag känner mig ofta ”fel” och att jag inte passar in. Känner mig alltid som den tråkiga för att jag inte pratar så mycket.

Så länge en person är trevlig och försöker (!) vara intresserad eller känner in situationen så tycker jag bara att det är skönt när andra som gärna pratar mycket kan sköta den delen. Win-win liksom. Jag har inga problem med bullriga personer som babblar ”hål i huvudet” på mig.

Sammanfattningsvis så tycker jag att den här tråden både är fascinerande och lite smått skrämmande.

(Kan tillägga att jag, i rätt sällskap, kan prata extremt mycket och ibland ha svårt att sluta prata).

Angående att tacka för att någon tog hand om och hjälpte sitt syskon, ja det kanske var lite märkligt formulerat. Men personligen hade jag inte tagit det som något negativt. Som sagt, jag vill tro gott om mina medmänniskor.

Annars är ju kommunikation en bra grej om man vill veta hur andra tänker. Fråga helt enkelt.

 

[hastflicka]

Vad det galler att tacka for att du tog hand om din bror kan det vara sa enkelt att hon just da inte kom pa ett battre ord eller uttryck. Istallet for tack menade hon kanske, "Vad skont att du hanterade det, det var en riktigt skrammande situation som jag inte hade klarat av" och det kanske skulle latit battre om hon sagt, "Jag ar sa glad att du var har och kunde ta hand om din bror".

 

[hastflicka]

<snip>
Annars är ju kommunikation en bra grej om man vill veta hur andra tänker. Fråga helt enkelt.

Det har tal att upprepas!

Och ar snallheten ett skydd for elakhet och falsk retar det gallfeber pa personen.