Sofie_B
Trådstartare
Hej Buke! Hoppas att ni har lite klok input att komma med, jag känner att jag nog bara måste stöta och blöta det här ett par varv och få lite olika infallsvinklar på det hela.
Vi har i familjen tre barn, en 12-åring, en 10-åring och en 1-åring. Jag är egenföretagare och mannen har en chefstjänst som är svår att vara helt föräldraledig ifrån, vilket har lett till att vi båda har jobbat delvis under 1-åringens liv. Detta har löst sig jättesmidigt då vi har en väldigt närvarande farmor som han älskar och som gärna är med honom. Jag skulle dock kunna vara helt föräldraledig, men inte utan att det skulle drabba företagen och i förlängningen även oss ekonomiskt (i större utsträckning är att jag "bara" får fp istället för lön). Så det är inte optimalt, men skulle absolut fungera.
Så, det var lite bakgrunden. Nu till problemet. Såhär långt har det fungerat fantastiskt bra med farmor, hon är jättebra med bebis och han älskar henne. Nu börjar han dock bli lite äldre och nya sidor börjar visa sig och det börjar uppstå "situationer" som behöver hanteras. Jag lägger oerhört mycket tid på att läsa på och informera mig om barnpsykologi/-uppfostran och diskuterar mycket med min man. Vi är väldigt samstämmiga och delar samma filosofi, vilket är jätteskönt. Farmor är dock dels av en annan skola men framförallt av en annan personlighet. Hon tar mycket som kritik även om det inte alls är det.
Ett exempel är det som hände imorse. Vår bebis har senaste veckan börjat bitas och nypas, mycket (inte med mig och pappa, men med bröderna och farmor). Han är som sagt bara 1-år och av vad jag har kunnat läsa mig till så är rätt sätt att hantera det att fånga upp hans hand, att bestämt men inte skarpt säga "nej, inte så. Klappa fint." och visa hur han ska göra. Om han fortsätter så säga "när du gör så gör det ont, då får du inte vara i min famn" och sätta ner honom. När han vill komma upp igen göra samma sak igen, om beteendet fortsätter. Imorse sa jag bara till henne att vi har märkt ett beteende hos John som inte är önskvärt, vi har läst på och pratat ihop oss och vi vill hantera det såhär. Hon säger då att han har gjort så mycket med henne men att hon bara säger till ordentligt att så får man inte göra och att han då förstår för han blir ledsen. Jag, som då vill informera om vad jag har tillgodogjort mig utifrån det jag läst, säger att jag inte tror på det som metod då han förstår att man blir arg men inte direkt varför, att han är för liten för att förstå att det han gör gör ont och att han inte gör det med någon baktanke utan det är en spontan handling. Det känns inte som att hon kan ta det till sig utan fastnar i att hennes sätt fungerar bra och jag fastnar i att vi inte vill gå den vägen och gärna vill ha gehör för att vi vill testa vår variant.
Nu är det här inte ett sånt allvarligt exempel, jag tror inte att det är hela världen att göra som hon gör, men själva kommunikationsproblematiken kan jag se skulle kunna leda till stora bekymmer i framtiden. Jag tycker inte att hon är särskilt pedagogisk med dom större barnen och vill helst inte att hon bemöter John så, i vart fall inte om hon ska ha honom så mycket som hon har nu (tre dagar i veckan), då får hon för stort inflytande över hans uppfostran känner jag. Samtidigt inser jag att jag inte kan förändra en annan människa och jag inser att jag måste släppa lite på mitt kontrollbehov. Alla behöver inte göra precis som jag tror är bäst, då kommer jag hamna i en ständig konflikt med förskolepedagoger och lärare i framtiden.
Frågan är vart man drar gränsen? Ska jag försöka prata med henne, få henne att acceptera hur vi vill att man gör oavsett om hon tycker att det är rätt eller fel? Ska jag bara svälja känslorna och tänka att hon får göra som hon vill? Risken är då att det till slut landar i att jag tycker att det blir så galet att jag inte vill att hon ska ha honom, något som skulle bli en stor sorg både för John och för farmor. Eller ska jag begränsa tiden redan nu i och med att vi inte delar samma filosofi?
Tycker sånt här är så svårt.. vart drar man gränsen? Hur mycket kan man detaljstyra vad andra säger/gör kring ens barn?
Hoppas att ni förstår lite vad jag menar, även om jag skriver lite rörigt. Är som sagt inte helt klar med hur jag känner/undrar själv, men det ger mig mycket att bolla längs med vägen.
Vi har i familjen tre barn, en 12-åring, en 10-åring och en 1-åring. Jag är egenföretagare och mannen har en chefstjänst som är svår att vara helt föräldraledig ifrån, vilket har lett till att vi båda har jobbat delvis under 1-åringens liv. Detta har löst sig jättesmidigt då vi har en väldigt närvarande farmor som han älskar och som gärna är med honom. Jag skulle dock kunna vara helt föräldraledig, men inte utan att det skulle drabba företagen och i förlängningen även oss ekonomiskt (i större utsträckning är att jag "bara" får fp istället för lön). Så det är inte optimalt, men skulle absolut fungera.
Så, det var lite bakgrunden. Nu till problemet. Såhär långt har det fungerat fantastiskt bra med farmor, hon är jättebra med bebis och han älskar henne. Nu börjar han dock bli lite äldre och nya sidor börjar visa sig och det börjar uppstå "situationer" som behöver hanteras. Jag lägger oerhört mycket tid på att läsa på och informera mig om barnpsykologi/-uppfostran och diskuterar mycket med min man. Vi är väldigt samstämmiga och delar samma filosofi, vilket är jätteskönt. Farmor är dock dels av en annan skola men framförallt av en annan personlighet. Hon tar mycket som kritik även om det inte alls är det.
Ett exempel är det som hände imorse. Vår bebis har senaste veckan börjat bitas och nypas, mycket (inte med mig och pappa, men med bröderna och farmor). Han är som sagt bara 1-år och av vad jag har kunnat läsa mig till så är rätt sätt att hantera det att fånga upp hans hand, att bestämt men inte skarpt säga "nej, inte så. Klappa fint." och visa hur han ska göra. Om han fortsätter så säga "när du gör så gör det ont, då får du inte vara i min famn" och sätta ner honom. När han vill komma upp igen göra samma sak igen, om beteendet fortsätter. Imorse sa jag bara till henne att vi har märkt ett beteende hos John som inte är önskvärt, vi har läst på och pratat ihop oss och vi vill hantera det såhär. Hon säger då att han har gjort så mycket med henne men att hon bara säger till ordentligt att så får man inte göra och att han då förstår för han blir ledsen. Jag, som då vill informera om vad jag har tillgodogjort mig utifrån det jag läst, säger att jag inte tror på det som metod då han förstår att man blir arg men inte direkt varför, att han är för liten för att förstå att det han gör gör ont och att han inte gör det med någon baktanke utan det är en spontan handling. Det känns inte som att hon kan ta det till sig utan fastnar i att hennes sätt fungerar bra och jag fastnar i att vi inte vill gå den vägen och gärna vill ha gehör för att vi vill testa vår variant.
Nu är det här inte ett sånt allvarligt exempel, jag tror inte att det är hela världen att göra som hon gör, men själva kommunikationsproblematiken kan jag se skulle kunna leda till stora bekymmer i framtiden. Jag tycker inte att hon är särskilt pedagogisk med dom större barnen och vill helst inte att hon bemöter John så, i vart fall inte om hon ska ha honom så mycket som hon har nu (tre dagar i veckan), då får hon för stort inflytande över hans uppfostran känner jag. Samtidigt inser jag att jag inte kan förändra en annan människa och jag inser att jag måste släppa lite på mitt kontrollbehov. Alla behöver inte göra precis som jag tror är bäst, då kommer jag hamna i en ständig konflikt med förskolepedagoger och lärare i framtiden.
Frågan är vart man drar gränsen? Ska jag försöka prata med henne, få henne att acceptera hur vi vill att man gör oavsett om hon tycker att det är rätt eller fel? Ska jag bara svälja känslorna och tänka att hon får göra som hon vill? Risken är då att det till slut landar i att jag tycker att det blir så galet att jag inte vill att hon ska ha honom, något som skulle bli en stor sorg både för John och för farmor. Eller ska jag begränsa tiden redan nu i och med att vi inte delar samma filosofi?
Tycker sånt här är så svårt.. vart drar man gränsen? Hur mycket kan man detaljstyra vad andra säger/gör kring ens barn?
Hoppas att ni förstår lite vad jag menar, även om jag skriver lite rörigt. Är som sagt inte helt klar med hur jag känner/undrar själv, men det ger mig mycket att bolla längs med vägen.
Men det är svårt vart man ska dra gränsen, vad man ska blanda sig i, när är dom tillräckligt stora för att lära sig att olika regler/förhållningssätt gäller med olika personer osv?
