Hur hantera känslor kring farmor/gränsdragning

Hej Buke! Hoppas att ni har lite klok input att komma med, jag känner att jag nog bara måste stöta och blöta det här ett par varv och få lite olika infallsvinklar på det hela.

Vi har i familjen tre barn, en 12-åring, en 10-åring och en 1-åring. Jag är egenföretagare och mannen har en chefstjänst som är svår att vara helt föräldraledig ifrån, vilket har lett till att vi båda har jobbat delvis under 1-åringens liv. Detta har löst sig jättesmidigt då vi har en väldigt närvarande farmor som han älskar och som gärna är med honom. Jag skulle dock kunna vara helt föräldraledig, men inte utan att det skulle drabba företagen och i förlängningen även oss ekonomiskt (i större utsträckning är att jag "bara" får fp istället för lön). Så det är inte optimalt, men skulle absolut fungera.

Så, det var lite bakgrunden. Nu till problemet. Såhär långt har det fungerat fantastiskt bra med farmor, hon är jättebra med bebis och han älskar henne. Nu börjar han dock bli lite äldre och nya sidor börjar visa sig och det börjar uppstå "situationer" som behöver hanteras. Jag lägger oerhört mycket tid på att läsa på och informera mig om barnpsykologi/-uppfostran och diskuterar mycket med min man. Vi är väldigt samstämmiga och delar samma filosofi, vilket är jätteskönt. Farmor är dock dels av en annan skola men framförallt av en annan personlighet. Hon tar mycket som kritik även om det inte alls är det.

Ett exempel är det som hände imorse. Vår bebis har senaste veckan börjat bitas och nypas, mycket (inte med mig och pappa, men med bröderna och farmor). Han är som sagt bara 1-år och av vad jag har kunnat läsa mig till så är rätt sätt att hantera det att fånga upp hans hand, att bestämt men inte skarpt säga "nej, inte så. Klappa fint." och visa hur han ska göra. Om han fortsätter så säga "när du gör så gör det ont, då får du inte vara i min famn" och sätta ner honom. När han vill komma upp igen göra samma sak igen, om beteendet fortsätter. Imorse sa jag bara till henne att vi har märkt ett beteende hos John som inte är önskvärt, vi har läst på och pratat ihop oss och vi vill hantera det såhär. Hon säger då att han har gjort så mycket med henne men att hon bara säger till ordentligt att så får man inte göra och att han då förstår för han blir ledsen. Jag, som då vill informera om vad jag har tillgodogjort mig utifrån det jag läst, säger att jag inte tror på det som metod då han förstår att man blir arg men inte direkt varför, att han är för liten för att förstå att det han gör gör ont och att han inte gör det med någon baktanke utan det är en spontan handling. Det känns inte som att hon kan ta det till sig utan fastnar i att hennes sätt fungerar bra och jag fastnar i att vi inte vill gå den vägen och gärna vill ha gehör för att vi vill testa vår variant.

Nu är det här inte ett sånt allvarligt exempel, jag tror inte att det är hela världen att göra som hon gör, men själva kommunikationsproblematiken kan jag se skulle kunna leda till stora bekymmer i framtiden. Jag tycker inte att hon är särskilt pedagogisk med dom större barnen och vill helst inte att hon bemöter John så, i vart fall inte om hon ska ha honom så mycket som hon har nu (tre dagar i veckan), då får hon för stort inflytande över hans uppfostran känner jag. Samtidigt inser jag att jag inte kan förändra en annan människa och jag inser att jag måste släppa lite på mitt kontrollbehov. Alla behöver inte göra precis som jag tror är bäst, då kommer jag hamna i en ständig konflikt med förskolepedagoger och lärare i framtiden.

Frågan är vart man drar gränsen? Ska jag försöka prata med henne, få henne att acceptera hur vi vill att man gör oavsett om hon tycker att det är rätt eller fel? Ska jag bara svälja känslorna och tänka att hon får göra som hon vill? Risken är då att det till slut landar i att jag tycker att det blir så galet att jag inte vill att hon ska ha honom, något som skulle bli en stor sorg både för John och för farmor. Eller ska jag begränsa tiden redan nu i och med att vi inte delar samma filosofi?

Tycker sånt här är så svårt.. vart drar man gränsen? Hur mycket kan man detaljstyra vad andra säger/gör kring ens barn?

Hoppas att ni förstår lite vad jag menar, även om jag skriver lite rörigt. Är som sagt inte helt klar med hur jag känner/undrar själv, men det ger mig mycket att bolla längs med vägen.
Tycker barnet och farmor om varandra? Och hur gör hon när hon tillrättavisar? Om hon skriker och svär och t o m kanske tar för hårdhänt i barnen så hade jag inte heller tyckt det var ok, men om hon visar att beteendet inte är ok genom att säga ifrån bestämt / bli ”normalt” arg så hade jag låtit det vara. Olika människor är på olika sätt och så kommer det att vara genom livet. Jag tycker själv att det känns sunt att regarea med att visa missnöje om någon slåss, det är ju faktiskt en helt naturlig reaktion. Äkta känslor är viktiga tucker jag (även om man såklart inte får bli ”för” stg t ex heller). Ni kommer inte kunna tvinga förskolepersonal etc att använda just den uttänkta pedagogiken som ni har anammat ändå.
 
Nu har jag inte barn och noll erfarenhet förutom det faktum att jag inte känner er så du behöver inte lyssna på mig ;)
Men jag tänker att det inte finns någon perfekt uppfostran av ett barn, även om man försöker göra så gott man kan. Dvs alla barn kommer att råka på liknande uppfostran som kanske inte är det bästa sättet i en situation. Ingen får en perfekt uppväxt. Jag tror inte att ditt barn kommer att ta skada av exemplet du tog upp. Om det skulle senare dyka upp något som är mera avgörande eller känns mera viktigt för dig som du inte gillar hos farmor så får du ta det då. Just nu verkar det vara i grå-zonen för dig så att säga?

Tillägg: Hon uppfostrade ju trots allt pappa som inte blev så illa? ;) (sagt med humor)

Så är det absolut, och det jag tror på och förespråkar är sagt med största ödmjukhet - jag har inte alls alla svaren och jag kommer göra många fel i mitt föräldraskap även om det kommer vara med dom bästa av intentioner. Och du har helt rätt i att det just nu är i gråzonen. Det jag mest är orolig för är att vi inte kan ha en dialog kring saker och ting vilket gör att det OM det dyker upp större saker i framtiden kommer bli problem om kommunikationen fungerar lika dåligt då. Men kanske ska jag bara strunta i att måla fan på väggen och ta det då, om det kommer.

Det senare kan man ju diskutera.. :angel: Hehe, skämt å sido - han är fantastisk. Men jag ser mycket dom gjort i hans uppväxt som jag inte skulle göra likadant själv, men det kommer våra barn med all sannolikhet säga om oss också om 30-40 år. :p
 
Det är just det jag inte tycker är svårt. Man ska inte blanda sig i. Och jag tror inte en sekund på att barn behöver att vuxna gör likadant (jag vill helst inte kalla det "regler", det är ett gräsligt ord), snarare tvärtom.

Även när dom är riktigt små? Jag tänker att det är en skala där världens/människors olikheter sakta uppdagar sig, men kanske är det ett konstigt synsätt.
 
Tycker barnet och farmor om varandra? Och hur gör hon när hon tillrättavisar? Om hon skriker och svär och t o m kanske tar för hårdhänt i barnen så hade jag inte heller tyckt det var ok, men om hon visar att beteendet inte är ok genom att säga ifrån bestämt / bli ”normalt” arg så hade jag låtit det vara. Olika människor är på olika sätt och så kommer det att vara genom livet. Jag tycker själv att det känns sunt att regarea med att visa missnöje om någon slåss, det är ju faktiskt en helt naturlig reaktion. Äkta känslor är viktiga tucker jag (även om man såklart inte får bli ”för” stg t ex heller). Ni kommer inte kunna tvinga förskolepersonal etc att använda just den uttänkta pedagogiken som ni har anammat ändå.

Ja, dom älskar varandra. :) Jag vet inte, men jag tror inte att hon säger ifrån för skarpt, jag har aldrig sett något som talar för det. Jag har gjort ett litet tillägg till det här exemplet där jag förklarat varför nypandet och hur man korrigerar det är ett problem, se längre upp i tråden. Jag har en tanke om att konsekvent korrigering ger snabbare inlärning, men kanske är den inte korrekt. :)
 
Även när dom är riktigt små? Jag tänker att det är en skala där världens/människors olikheter sakta uppdagar sig, men kanske är det ett konstigt synsätt.
Även när de är riktigt små, ja. Med hänsyn tagen till att familjen lever någorlunda "normalt för sin omgivning". (Man skickar ju inte bebis utomlands på egen hand, för att hen ska lära sig att möta nya kulturer.) Jag tänker att farmor snarast är ungefär steg 1 på den där skalan, efter föräldrar och syskon. Om till och med farmor är så "annorlunda" att det blir för mycket för bebis, då går det ju inte att lämna bebisar till andra överhuvudtaget. Och så tror jag inte att det är.

(Mitt exempel antar en vanlig farmor, som fungerar som farmödrar brukar. Det finns så klart uppenbart olämpliga farmödrar.)
 
Ja, jag håller helt med. Det som oroar mig just nu är att vi inte riktigt kan prata konstruktivt kring saker med bebis utan att hon fastnar i att allt fungerar så bra för henne. Hon är liksom livrädd att jag ska tro att det inte fungerar optimalt och då begränsa umgänget, men det blir kontraproduktivt för mig för det gör att jag tappar i tillit när det känns som att man inte kan prata öppet och ärligt kring saker som fungerar mindre bra. Som att han nyps t.ex. Det visade sig för oss i stor utsträckning först igår, men när jag lyfte det har hon vetat om det längre. För mig känns det naturligt att hon skulle lyfta det och att vi skulle prata om det, men det verkar inte naturligt för henne.

Om vi ponerar att bebis skulle ramla och slå huvudet till exempel, men att hon gör bedömningen att han är OK så tror jag inte att hon skulle säga något, även om det kan vara bra för oss att veta så att vi kan hålla koll på hur han mår även senare under dagen. Detta skulle hon då undanhålla för att jag inte ska vara rädd att hon är ouppmärksam när hon har honom, men jag skulle aldrig döma henne för vad som händer om det inte var något hon gjort med uppsåt. Gudarna ska veta att jag försöker ha koll på honom men ändå är det med mig han slår sig mest.. Saker och ting händer med dom små och det hör ju livet till. :)

Kan du kanske säga till farmor att du gärna vill veta om det är något som händer när han är med farmor? Alltså framföra det på ett sådant sätt så att hon inte känner sig anklagad eller rädd att ni ska begränsa umgänget, utan mer i samband med att du visar att du verkligen litar på henne och därför vill ha en öppen dialog om barnet?
 
För mig som växte upp i en familj med en mamma som tagit hand om andras barn sen hon var tonåring och då jag var barn var barnvakt åt mina syskonbarn i alla åldrar så skulle inte jag heller om jag blev farmor idag se det som något att "prata om" till föräldrarna när småttingar börjar nypas, det bara är så en del kommunicerar i en fas och man hanterar det genom att säga Nej. På skarpen om det behövs. Och då menar jag inte att skrämma skiten ur ungen. Jag anser det vara normalt och inget att "specialhantera".
 
Så är det absolut, och det jag tror på och förespråkar är sagt med största ödmjukhet - jag har inte alls alla svaren och jag kommer göra många fel i mitt föräldraskap även om det kommer vara med dom bästa av intentioner. Och du har helt rätt i att det just nu är i gråzonen. Det jag mest är orolig för är att vi inte kan ha en dialog kring saker och ting vilket gör att det OM det dyker upp större saker i framtiden kommer bli problem om kommunikationen fungerar lika dåligt då. Men kanske ska jag bara strunta i att måla fan på väggen och ta det då, om det kommer.

Det senare kan man ju diskutera.. :angel: Hehe, skämt å sido - han är fantastisk. Men jag ser mycket dom gjort i hans uppväxt som jag inte skulle göra likadant själv, men det kommer våra barn med all sannolikhet säga om oss också om 30-40 år. :p
Det jag fetat - exakt så menar jag :up: Gudarna ska veta hur svårt det är (jag är själv extremt medveten och har målat många väggar så att säga :angel:) så lättare sagt än gjort, men än så länge är farmor "oskyldig" och har inte gjort någon större sak ännu. Kanske kommer det hända, eller inte. Lika bra att inte ta ut de känslorna i förväg och ta det om det händer. Alltså, man kommer ju isåfall må kasst då - varför känna det i förväg? :D

Jag ville bara lugna dig lite (så att säga) med att säga att ni kommer till 99% säkerhet att screwa upp någonstans och att majoriteten av föräldrar gör det. Men att majoriteten av barn växer upp till helt okej människor ändå ;) Självklart får man försöka göra så gott man kan men man behöver inte känna som att man är "världens sämsta förälder" när något händer :)

För att citera en annan (tv-)förälder...
Dr. Perry Cox: Every one of our parents does considerable emotional damage. And from what I've heard, it just might be the best part of being a parent.
:D märkligt nog så lugnade det citatet mig massor första gången jag hörde det :laugh:
 
Ja, jag håller helt med. Det som oroar mig just nu är att vi inte riktigt kan prata konstruktivt kring saker med bebis utan att hon fastnar i att allt fungerar så bra för henne. Hon är liksom livrädd att jag ska tro att det inte fungerar optimalt och då begränsa umgänget, men det blir kontraproduktivt för mig för det gör att jag tappar i tillit när det känns som att man inte kan prata öppet och ärligt kring saker som fungerar mindre bra. Som att han nyps t.ex. Det visade sig för oss i stor utsträckning först igår, men när jag lyfte det har hon vetat om det längre. För mig känns det naturligt att hon skulle lyfta det och att vi skulle prata om det, men det verkar inte naturligt för henne.

Om vi ponerar att bebis skulle ramla och slå huvudet till exempel, men att hon gör bedömningen att han är OK så tror jag inte att hon skulle säga något, även om det kan vara bra för oss att veta så att vi kan hålla koll på hur han mår även senare under dagen. Detta skulle hon då undanhålla för att jag inte ska vara rädd att hon är ouppmärksam när hon har honom, men jag skulle aldrig döma henne för vad som händer om det inte var något hon gjort med uppsåt. Gudarna ska veta att jag försöker ha koll på honom men ändå är det med mig han slår sig mest.. Saker och ting händer med dom små och det hör ju livet till. :)
Det där sista kanske du kan säga? Alltså, typ klaga över hur många gånger han trillat och slagit sig hos er :angel: Dvs visa att du inte heller är en perfekt förälder, och därmed kanske hon känner sig mera trygg och kan berätta saker i sin tur?
Om hon verkar osäker i om hon får fortsätta umgås med barnet om något skulle hända så kanske hon kan behöva lite positivitet, kanske du kan säga hur bra det är att hon kan ställa upp osv.

Jag tänker om man öppnar sig mot någon så ger de tillbaka samma respons och öppnar sig själva också. Kanske samma sak kan ske här? Bara en tanke :)

Eller bara gå rak på sak och säga att du gärna vill veta om något händer, stort eller smått. Det kan ju hända att hon inte tyckte att det var en sån stor grej att hon behövde ta upp det med er.
 
Senast ändrad:
Jag har en tanke om att konsekvent korrigering ger snabbare inlärning, men kanske är den inte korrekt. :)
För mig är det där ett lite otäckt resonemang, snarare. Bebis är ju ingen hund. Kanske är sådan konsekvens effektivt för "inlärning", men jag ser inte relationer i första hand som medel för systematisk "inlärning". Att en bebis nyps (eller gör andra knasiga saker, varför inte använder gardinerna som snuttefiltar, som min unge gjorde), ser jag som så normalt att jag aldrig hade fattat att det var ett "problem" att ta upp. Möjligen skulle jag nämna det i förbifarten, men bara som småprat. Inte som en situation som påkallar en strategi.

När det gäller nypandet och storasyskonen, ser jag det som föräldrarnas ansvar att syskonen inte blir så utsatta för bebisen att de inte kan behärska sig. Jag ser det inte som att bebis skyndsamt ska "läras" att inte nypas.
 
Jag har en tanke om att konsekvent korrigering ger snabbare inlärning, men kanske är den inte korrekt. :)

Min spontana reflektion av att läsa tråden är att du och farmor snarare verkar ha ganska liknande syn på barnuppfostran, men det ligger ju (såklart) också i hur jag tolkar vad du skrivit. Om en person jag regelbundet använde som barnvakt pratade om att "konsekvent korrigering ger snabbare inlärning" gällande en ettåring hade jag nog sett samma problem som du gör med farmor.

Däremot så håller jag med de andra i tråden om att ifall ni väljer att använda er av farmor som "barnomsorg" så får ni lita på deras relation. Så länge hon inte gör något som är direkt skadligt såklart men så verkar det ju inte. Sen tycker jag att det kan vara jättebra att resonera kring barnuppfostran med farmor, men då såklart inte med någon sort föreläsande utan mer att ge varandra tips och trix.

Jag tycker absolut att man kan sätta upp vissa önskemål/regler för regelbundna barnvakter. Till exempel inte låta barnet sova för sent på eftermiddagen, alltid ha hjälm när man åker pulka eller liknande. Men att gå in och detaljstyra barnvaktens förhållningssätt till barnet blir omöjligt. Då får man vända sig till någon man litar på helt enkelt.
 
Konsekvent korrigering låter som det pratas om en hund och nja, det är väl inte ett begrepp som jag riktigt vill förknippa med barn. Sen tror jag att nästan alla småttingar har en period när de testar att bitas/nypas/slåss. Det är inget att dra på så stora växlar över så jag kan förstå att farmor inte tyckt att det är någon grej som behöver diskuteras eller skapas någon särskild strategi för.

Jag tycker absolut att man kan sätta upp vissa önskemål/regler för regelbundna barnvakter. Till exempel inte låta barnet sova för sent på eftermiddagen, alltid ha hjälm när man åker pulka eller liknande. Men att gå in och detaljstyra barnvaktens förhållningssätt till barnet blir omöjligt. Då får man vända sig till någon man litar på helt enkelt.

Det håller jag absolut med om, när det handlar om rena säkerhetsgrejer som hjälm/bilbarnstol/inte lämnas ensam i badbalja eller vad det nu kan vara, samt praktiska saker som sovtider (som ju blir föräldrarnas mess att ta hand om på kvällen barnet får sova alldeles för sent/länge). Men som du säger att detaljstyra förhållningssättet i specifika situationer blir något helt annat.
 
Tycker barnet och farmor om varandra? Och hur gör hon när hon tillrättavisar? Om hon skriker och svär och t o m kanske tar för hårdhänt i barnen så hade jag inte heller tyckt det var ok, men om hon visar att beteendet inte är ok genom att säga ifrån bestämt / bli ”normalt” arg så hade jag låtit det vara. Olika människor är på olika sätt och så kommer det att vara genom livet. Jag tycker själv att det känns sunt att regarea med att visa missnöje om någon slåss, det är ju faktiskt en helt naturlig reaktion. Äkta känslor är viktiga tucker jag (även om man såklart inte får bli ”för” stg t ex heller). Ni kommer inte kunna tvinga förskolepersonal etc att använda just den uttänkta pedagogiken som ni har anammat ändå.
Ja, dom älskar varandra. :) Jag vet inte, men jag tror inte att hon säger ifrån för skarpt, jag har aldrig sett något som talar för det. Jag har gjort ett litet tillägg till det här exemplet där jag förklarat varför nypandet och hur man korrigerar det är ett problem, se längre upp i tråden. Jag har en tanke om att konsekvent korrigering ger snabbare inlärning, men kanske är den inte korrekt. :)
Det kanske det gör, fast samtidigt kommer aldrig hela världen vara konsekvent. Tror det bästa är att du själv accepterar att du faktiskt inte kan styra hela barnets liv, och om farmor och lillen trivs i hop, så låt dem ha sin relation tycker jag. Lycka till 😊
 
Jag skulle låta farmor sköta det på sitt sätt så länge något inte blir helfel.
För övrigt skulle jag bara vara oändligt tacksam över hjälpen. Hon underlättar ju hela ert liv på ett otroligt generöst sätt.
Det är en fantastisk insats farmor gör och någonstans så måste ju hon få göra det som funkar för henne inom acceptabla ramar, vilket det verkar vara.

Själv har jag haft barnvakt tre gånger från de att barnen föddes tills den sista var i övre förskoleåldern.
Födseln av andra barnet var ett av dom tillfällen vi behövde barnvakt. De andra två var nöjen.
Hämta och lämna på förskolan har aldrig hänt heller.
Då pratar vi om en period på nästan 10 år. :cautious:

Mina barn är idag snart 10 och 13, så nu klarar dom sig mer själva och behovet finns inte längre.

Så från min utgångspunkt skulle jag bara vara tacksam och inte ta upp såna detaljer alls.
Det skulle i min värld bara kännas magstarkt när farmor så aktivt ingår i era liv och hjälper er så oerhört mycket.
 
Jag tror gränsen vid vad man kan styra går ungefär vid varma ytterkläder på sig vid kallt väder, säkerhetsbälte och inte springa på vägen. Med andra ord, om ni tänker använda farmorn som regelbunden passning så får ni lita på att henne.

Sen tror jag personligen inte på det där att vara konsekvent jämt. Jag tänker att situationen avgör och vad som var ett blankt nej igår är kanske förhandlingsbart idag.
 
Jag tror gränsen vid vad man kan styra går ungefär vid varma ytterkläder på sig vid kallt väder, säkerhetsbälte och inte springa på vägen. Med andra ord, om ni tänker använda farmorn som regelbunden passning så får ni lita på att henne.

Sen tror jag personligen inte på det där att vara konsekvent jämt. Jag tänker att situationen avgör och vad som var ett blankt nej igår är kanske förhandlingsbart idag.
Och en vanlig farmor har nog koll.på vinterkläder, säkerhetsbälte och trafikvett. Jag skulle hellre låta bli att anlita farmor än tjata om sånt för att jag inte litar på henne.
 
Jag håller med flera i tråden - om du tycker att hon är good enough för att vara barnvakt, så låt henne sköta det på sitt eget sätt.

Om hon tycker att hennes sätt fungerar så är det väl bra.

Jag hade lagt mig i så lite det bara var möjligt.

Jag tror också att det är helt oproblematiskt att olika vuxna hanterar olika situationer med barnet på olika sätt.
 
Kan du kanske säga till farmor att du gärna vill veta om det är något som händer när han är med farmor? Alltså framföra det på ett sådant sätt så att hon inte känner sig anklagad eller rädd att ni ska begränsa umgänget, utan mer i samband med att du visar att du verkligen litar på henne och därför vill ha en öppen dialog om barnet?

Ja, det har vi sagt, men hon är lite svår farmor. Hon tar saker väldigt personligt hur man än lägger upp det. Till exempel berättade 12-åringen en sak han tyckte varit lite jobbigt med sin mamma och pappa (det är alltså mitt bonusbarn) till mig när farmor hörde och hon tog det som kritik kring vad hon gjort, trots att han tydligt sa att han inte pratade om henne utan om sin mamma och pappa.
 
För mig som växte upp i en familj med en mamma som tagit hand om andras barn sen hon var tonåring och då jag var barn var barnvakt åt mina syskonbarn i alla åldrar så skulle inte jag heller om jag blev farmor idag se det som något att "prata om" till föräldrarna när småttingar börjar nypas, det bara är så en del kommunicerar i en fas och man hanterar det genom att säga Nej. På skarpen om det behövs. Och då menar jag inte att skrämma skiten ur ungen. Jag anser det vara normalt och inget att "specialhantera".

Säkert har du helt rätt, känns nog bara större för mig iom att det är första barnet och dom andra barnen reagerat så starkt. :)
 

Liknande trådar

Övr. Barn Hej på er alla kloka! Förlåt för ett långt inlägg men jag har verkligen ett behov av råd och tips. Jag har sen en tid tillbaka...
2
Svar
26
· Visningar
4 512
Senast: Anonymisten
·
Övr. Barn Det kommer ett barn till mig och rider rätt ofta och har gjort så i drygt ett år. Barnet är 12 år och har det rätt jobbigt med en...
Svar
14
· Visningar
1 644
Senast: Ninnurur
·
Relationer Eller rättare sagt, var och med vilka? Och hur planeras det? Samma varje år eller olika? Är alla nöjda med upplägget eller kan det...
6 7 8
Svar
144
· Visningar
6 709
Senast: Mirre
·
Övr. Barn Lite osäker på om tråden hamnar rätt nu, då frågeställningen gäller ett mera helhetsomfattande perspektiv än själva barndomen. Mod får...
2 3 4
Svar
74
· Visningar
3 347

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp