Hur hantera känslor kring farmor/gränsdragning

[Sofie_B]

För mig är det där ett lite otäckt resonemang, snarare. Bebis är ju ingen hund. Kanske är sådan konsekvens effektivt för "inlärning", men jag ser inte relationer i första hand som medel för systematisk "inlärning". Att en bebis nyps (eller gör andra knasiga saker, varför inte använder gardinerna som snuttefiltar, som min unge gjorde), ser jag som så normalt att jag aldrig hade fattat att det var ett "problem" att ta upp. Möjligen skulle jag nämna det i förbifarten, men bara som småprat. Inte som en situation som påkallar en strategi.

När det gäller nypandet och storasyskonen, ser jag det som föräldrarnas ansvar att syskonen inte blir så utsatta för bebisen att de inte kan behärska sig. Jag ser det inte som att bebis skyndsamt ska "läras" att inte nypas.

Nej, det gör inte jag heller och jag ser att många reagerat på just det intrycket. Visste inte hur jag tydligare skulle uttrycka mig, men det är klart att om hans syskon tycker att det är väldigt jobbigt så önskar vi att han kommer ur den fasen så fort som möjligt. Självklart ska vi se till att dom inte utsätts för nypandet så länge att dom får svårt att behärska sig, men vore ändå skönt om det gick att få honom ur fasen lite snabbare.

Nå väl. Nu var det inte för att diskutera nypandet jag startade tråden utan för hur mycket man kan lägga sig i andras relationer till ens barn, och det har jag fått jättemycket bra input kring!

 

[Sofie_B]

Det kanske det gör, fast samtidigt kommer aldrig hela världen vara konsekvent. Tror det bästa är att du själv accepterar att du faktiskt inte kan styra hela barnets liv, och om farmor och lillen trivs i hop, så låt dem ha sin relation tycker jag. Lycka till

Tack för mycket bra input!

 

[Sofie_B]

Jag skulle låta farmor sköta det på sitt sätt så länge något inte blir helfel.
För övrigt skulle jag bara vara oändligt tacksam över hjälpen. Hon underlättar ju hela ert liv på ett otroligt generöst sätt.
Det är en fantastisk insats farmor gör och någonstans så måste ju hon få göra det som funkar för henne inom acceptabla ramar, vilket det verkar vara.

Själv har jag haft barnvakt tre gånger från de att barnen föddes tills den sista var i övre förskoleåldern.
Födseln av andra barnet var ett av dom tillfällen vi behövde barnvakt. De andra två var nöjen.
Hämta och lämna på förskolan har aldrig hänt heller.
Då pratar vi om en period på nästan 10 år.

Mina barn är idag snart 10 och 13, så nu klarar dom sig mer själva och behovet finns inte längre.

Så från min utgångspunkt skulle jag bara vara tacksam och inte ta upp såna detaljer alls.
Det skulle i min värld bara kännas magstarkt när farmor så aktivt ingår i era liv och hjälper er så oerhört mycket.

Ja, det är det verkligen och vi är jättetacksamma. Men jag vet inte om det gör att man måste köpa allt rakt av? Och jag vet framförallt inte om jag känner mig bekväm under dom premisserna i så fall. Då kanske det är bättre att lösa det på annat sätt, även om det nog vore en förlust för alla inblandade. Men jag har fått väldigt mycket bra input från alla här och känner med lite distans till det hela att jag ska vänta med att göra en stor sak av det. Det har som sagt aldrig hänt något hittills som inte känns bra, sen att vi inte alltid har samsyn och tyvärr inte riktigt kan kommunicera kan bli ett problem i framtiden, men samtidigt kanske det inte blir det och det är nog dumt att ta ut något i förskott.

 

[Sofie_B]

Det där sista kanske du kan säga? Alltså, typ klaga över hur många gånger han trillat och slagit sig hos er Dvs visa att du inte heller är en perfekt förälder, och därmed kanske hon känner sig mera trygg och kan berätta saker i sin tur?
Om hon verkar osäker i om hon får fortsätta umgås med barnet om något skulle hända så kanske hon kan behöva lite positivitet, kanske du kan säga hur bra det är att hon kan ställa upp osv.

Jag tänker om man öppnar sig mot någon så ger de tillbaka samma respons och öppnar sig själva också. Kanske samma sak kan ske här? Bara en tanke

Eller bara gå rak på sak och säga att du gärna vill veta om något händer, stort eller smått. Det kan ju hända att hon inte tyckte att det var en sån stor grej att hon behövde ta upp det med er.

Tack för mycket bra feedback! Tyvärr är farmor för mig svår att kommunicera med och det du nämner ovan skulle tyvärr inte fungera på henne. Det senare har vi sagt men är ändå inte övertygade om skulle följas.

Hennes rädsla att inte få vakta barnet har inget med mig att göra, utan med min mans ex och hans brors frus inställning till henne som barnvakt vad jag har förstått. Jag har alltid varit tydlig med att jag tycker att hon är en fantastisk farmor och att jag är jätteglad och tacksam för all hjälp men framförallt för att mitt barn får ha en sån nära relation till sin farmor. Ändå är hon väldigt rädd att göra fel och att det ska innebärande mindre umgänge, men tyvärr gör ju bara hennes rädsla att det blir mer komplicerat. Det är dock inget vi riktigt kan prata om, för som sagt är hon (för mig) väldigt svår att prata med.

 

[et_flickan]

Jag och barnets farmor kommer inte alltid överens om allt. Vi har väldigt olika åsikter om mycket och hon tar oftast åt sig personligt om allt, inte bara om barn.

Jag är dock otroligt glad över att svärföräldrarna finns. De har räddat omöjliga situationer och haft dottern när vi verkligen haft kris. Så jag börjar själv bli mer ödmjuk mot farmor och håller helt enkelt tyst. Inga diskussioner. Skulle det hända är jag noga med att i så fall förklara att det inte är henne jag diskuterar om. Typ.

Min dotter pratar ofta om sin farmor och farfar. Hon älskar dom! Nu är hon ett år äldre än din men när jag behövde pauser när hon var riktigt liten kunde de ta långpromenader med vagnen till exempel. Guld värt.

 

[Sofie_B]

Jag och barnets farmor kommer inte alltid överens om allt. Vi har väldigt olika åsikter om mycket och hon tar oftast åt sig personligt om allt, inte bara om barn.

Jag är dock otroligt glad över att svärföräldrarna finns. De har räddat omöjliga situationer och haft dottern när vi verkligen haft kris. Så jag börjar själv bli mer ödmjuk mot farmor och håller helt enkelt tyst. Inga diskussioner. Skulle det hända är jag noga med att i så fall förklara att det inte är henne jag diskuterar om. Typ.

Min dotter pratar ofta om sin farmor och farfar. Hon älskar dom! Nu är hon ett år äldre än din men när jag behövde pauser när hon var riktigt liten kunde de ta långpromenader med vagnen till exempel. Guld värt.

Precis så är det här också, dvs att hon tar allt väldigt personligt. Tack för din kommentar, är nyttigt att få lite perspektiv på saker och ting och jag ska nog svälja frustrationen den gånger den uppstår och se allt det fina hon gör för oss men framförallt sitt barnbarn.

 

[Sirap]

Jag ser inte problemet. Alls. Båda säger åt honom att det INTE är ok att nypas - ni gör det bara på lite olika sätt. Det vore skillnad om farmor inte sade till eller bara "skrattade bort det", men nu gör hon ju inte det.

 

[macbeth]

Ja, problemet med nypandet är framförallt att han nyper sina bröder, som inte riktigt kan behärska sig utan till slut ryter i och tar hårt i honom, varpå han blir rädd. Med farmor är jag inte orolig att det ska eskalera på samma sätt, men jag tror att han kanske snabbare slutar med beteendet om han blir konsekvent bemött. Vet dock inte, kanske spelar det farmor gör med honom absolut ingen roll för vad/hur han agerar med bröderna.

Nu har jag inte läst alla svar, så ber om ursäkt om det redan nämnts, men om brödernas reaktion på nypandet oroar dig, vore det inte då lämpligast att ta upp det med dem och lägga fokus på hur de hanterar det? Tänker att det antagligen är lättare att lära 10-12 åringar skälvbehärskning än en ettåring...

 

[Sofie_B]

Jag ser inte problemet. Alls. Båda säger åt honom att det INTE är ok att nypas - ni gör det bara på lite olika sätt. Det vore skillnad om farmor inte sade till eller bara "skrattade bort det", men nu gör hon ju inte det.

Nej, och nu fick det här lite fel fokus för det som är källan till oron är inte något som har hänt utan det faktum att vi inte kan kommunicera vilket KAN leda till problem med andra saker. Här försöker jag bara i all välmening berätta om ett problem vi sett med bebis och hur vi väljer att hantera det och hon går direkt i försvar, trots att det inte handlade om henne alls. Det är bekymrande för mig att vi inte kan kommunicera och jag ser att det kan uppstå situationer där det leder till problem. Men mycket tack vare den här tråden har jag landat i att ha is i magen och ta det OM det uppstår och bara njuta av en engagerad farmor som min son älskar tills dess.

 

[Sofie_B]

Nu har jag inte läst alla svar, så ber om ursäkt om det redan nämnts, men om brödernas reaktion på nypandet oroar dig, vore det inte då lämpligast att ta upp det med dem och lägga fokus på hur de hanterar det? Tänker att det antagligen är lättare att lära 10-12 åringar skälvbehärskning än en ettåring...

Jo, absolut! Det är ju där vi lägger all vikt, men eftersom farmor är så engagerad i sonen brukar jag berätta att ”nu går vi igenom det här, såhär försöker vi tänka” osv bara för att hon ska få känna sig ännu mer delaktig. Det gör jag även om mig själv och andra i familjen om sig (och hon om henne). Oftast upplever jag att det uppskattas men just i det här fallet låste det sig. Tror att det berodde mycket på att han tydligen har haft det beteendet ett tag med henne men hon har inte sagt något och så lyfte jag det som något som bekymrade mig idag, direkt efter att han visat det med oss. Tror (bara spekulation) att hon kände att hon kanske borde sagt något då och därför gick i försvar.

 

[Pontevecchio]

Säkert har du helt rätt, känns nog bara större för mig iom att det är första barnet och dom andra barnen reagerat så starkt.

Kan det vara så att farmor känner din skepsism och därför är rädd för stt berätta om saker för att det ska tolkas negativt för henne?

Att hon erbjuder så mycket hjälp och tar det personligt tror jag beror på stor kärlek till era barn. Hon kanske är lite överkänslig men sett till fördelarna kan man överleva det?

Min son nöps i samma ålder, mest mot mig men varken farmor eller mormor kunde liksom se det. De viftade bort der och pratade bara om hur fantastisk barnet var

 

[Sofie_B]

Kan det vara så att farmor känner din skepsism och därför är rädd för stt berätta om saker för att det ska tolkas negativt för henne?

Att hon erbjuder så mycket hjälp och tar det personligt tror jag beror på stor kärlek till era barn. Hon kanske är lite överkänslig men sett till fördelarna kan man överleva det?

Min son nöps i samma ålder, mest mot mig men varken farmor eller mormor kunde liksom se det. De viftade bort der och pratade bara om hur fantastisk barnet var

Ja, tror att det kan ligga mycket i det, men i grunden är jag ju inte skeptisk.. hon är en fantastisk farmor och min son avgudar henne. Jag är otroligt tacksam och glad för allt hon gör för oss och att våra barn får ha en sån närvarande farmor. Det är bara det här med att vi inte kan kommunicera med varandra som gör mig såå frustrerad och har liksom satt en fnurra på tråden, helt i onödan egentligen.

Det kan vara så små saker men som ändå gör mig galen. Här om dagen till exempel sa jag att John älskar apelsiner just nu så jag har köpt hem det till honom. Då säger hon ”jaha... men jag som tagit med clementiner till honom”. Sen när jag kommer hem från jobbet så gör hon en stor sak av att säga att ”nej, apelsinerna gillade han INTE, men clementinerna ÄLSKADE han”. Och jag hatar att det irriterar mig, men det är just det där att det hon gör liksom ska vara bättre än det jag gör. Egentligen skiter jag ju i vad han äter (i stort sett, vissa undantag skulle ju kunna finnas såklart) när han är med henne, bara han är nöjd och glad.

Men jag förstår ju att det är jag som måste svälja frustrationen och bjuda henne på det lilla att han kanske gillar hennes frukt mer. Det är ju en sån oskyldig sak. För det mesta går det men ibland kan jag bara inte bita ihop.

Den här tråden har dock gett mig mycket perspektiv och fått mig att svälja frustrationen/oron för bristen på kommunikation och fått tillbaks tacksamheten igen.

 

[Jenka]

Tack för mycket bra feedback! Tyvärr är farmor för mig svår att kommunicera med och det du nämner ovan skulle tyvärr inte fungera på henne. Det senare har vi sagt men är ändå inte övertygade om skulle följas.

Hennes rädsla att inte få vakta barnet har inget med mig att göra, utan med min mans ex och hans brors frus inställning till henne som barnvakt vad jag har förstått. Jag har alltid varit tydlig med att jag tycker att hon är en fantastisk farmor och att jag är jätteglad och tacksam för all hjälp men framförallt för att mitt barn får ha en sån nära relation till sin farmor. Ändå är hon väldigt rädd att göra fel och att det ska innebärande mindre umgänge, men tyvärr gör ju bara hennes rädsla att det blir mer komplicerat. Det är dock inget vi riktigt kan prata om, för som sagt är hon (för mig) väldigt svår att prata med.

Är det lättare för pappan att prata med henne?

I ditt första inlägg låter det som att problemet är olika förhållningssätt, sen låter det mest som att du oroar dig för bristande kommunikation, tex om han slår sig? Blir ju väldigt olika förhållningssätt då tänker jag, kanske farmor känner sig mindre kritiserad just att ni vill ha information oavsett hur hon bemött barnet? Sen går det nog inte att komma ifrån att man har olika syn på mindre saker, tex om nypande är normalt eller värt att kommunicera kring (vi föräldrar och dagmamman upplevde en period helt olika, när sonen gärna sprang iväg utomhus. Vet inte om det berodde på att han betedde sig olika eller för att hon har fler barn att jämföra med).

 

[jeennnnyy]

Ja, tror att det kan ligga mycket i det, men i grunden är jag ju inte skeptisk.. hon är en fantastisk farmor och min son avgudar henne. Jag är otroligt tacksam och glad för allt hon gör för oss och att våra barn får ha en sån närvarande farmor. Det är bara det här med att vi inte kan kommunicera med varandra som gör mig såå frustrerad och har liksom satt en fnurra på tråden, helt i onödan egentligen.

Det kan vara så små saker men som ändå gör mig galen. Här om dagen till exempel sa jag att John älskar apelsiner just nu så jag har köpt hem det till honom. Då säger hon ”jaha... men jag som tagit med clementiner till honom”. Sen när jag kommer hem från jobbet så gör hon en stor sak av att säga att ”nej, apelsinerna gillade han INTE, men clementinerna ÄLSKADE han”. Och jag hatar att det irriterar mig, men det är just det där att det hon gör liksom ska vara bättre än det jag gör. Egentligen skiter jag ju i vad han äter (i stort sett, vissa undantag skulle ju kunna finnas såklart) när han är med henne, bara han är nöjd och glad.

Men jag förstår ju att det är jag som måste svälja frustrationen och bjuda henne på det lilla att han kanske gillar hennes frukt mer. Det är ju en sån oskyldig sak. För det mesta går det men ibland kan jag bara inte bita ihop.

Den här tråden har dock gett mig mycket perspektiv och fått mig att svälja frustrationen/oron för bristen på kommunikation och fått tillbaks tacksamheten igen.

Alltså mina barns farmor är precis likadan på vissa punkter. Särskilt ett av barnen (minstingen är bara nån månad så där tjatar hon inte lika mkt om det) tycker nog bättre om farmor än oss föräldrar, hon vet alltid vad han vill och vad man kan kräva av honom och han gör de mest vidunderliga sakerna med henne, typ i stil med att hon skulle kunna säga att barnet som är två år gick 500 meter på händerna i parken, dvs. saker som jag med 100 procents sannolikhet vet att han inte kan. Det är som att hon glömmer att vi känner honom bättte eftersom vi är med honom, hela tiden, varje dag.. hon träffar honom typ 2 timmar varannan vecka. Och då fick jag visst kräka ur mig lite med. Jag lämnar dock nästan allt okommenterat eller säger typ jaha. Utom när hon typ säger att det är ok att han slår sin kusin för han inte vet bättre, det vet han. Då brukar jag säga ifrån, mest åt barnet dock...

 

[Thera]

Jag kan säga att de allra flesta barn lär sig oerhört kvickt vad som funkar och inte funkar - i olika sammanhang och med olika personer.

Så länge inte det är värre saker farmor kör med så kommer han lära sig att farmors gräns går här, medans mammas går här, utan att det är någon som helst fara - snarare tvärtom.

(Sen kan det vara svårt med mor-och farföräldrar som gör lite som de tycker med barnbarnen, men ibland får man ta det onda med det goda. Jag gillar tex inte att min svärfar har ett helt lager kexchoklad som barnbarnen i princip har fri tillgång till - men jag väljer att titta åt andra hållet. Det var ju så man hade det själv, förutom att det var vaniljsås min morfar gav mig. I djup tallrik. )

 

[Sofie_B]

Är det lättare för pappan att prata med henne?

I ditt första inlägg låter det som att problemet är olika förhållningssätt, sen låter det mest som att du oroar dig för bristande kommunikation, tex om han slår sig? Blir ju väldigt olika förhållningssätt då tänker jag, kanske farmor känner sig mindre kritiserad just att ni vill ha information oavsett hur hon bemött barnet? Sen går det nog inte att komma ifrån att man har olika syn på mindre saker, tex om nypande är normalt eller värt att kommunicera kring (vi föräldrar och dagmamman upplevde en period helt olika, när sonen gärna sprang iväg utomhus. Vet inte om det berodde på att han betedde sig olika eller för att hon har fler barn att jämföra med).

Ibland. Oftast inte, oftast är det lättare för mig.

Alltså det är väl en kombination. Att vi har olika förhållningssätt kan man bara konstatera, men om vi hade en fungerande kommunikation skulle det inte oroa mig så mycket för då skulle jag känna mig trygg i att vi kunde prata om det om det uppstod med allvarliga situationer. Nu känner jag att det skulle kunna komma situationer där jag faktiskt tycker att det inte blir bra det hon gör och att det då blir en stor grej som skulle kunna förebyggas om jag lyckades förmedla lite av min/vår grundfilosofi. Och att jag kunde trygga henne i att jag känner mig trygg i att han har det bra med henne, men att saker alltid kan hända utan att det är någons fel. Jag har tappat uppsikten över honom flera gånger och då har han hunnit kasta sig bakåt och slå huvudet, jag har spillt kaffe (som tack och lov inte var så varmt) på honom, han har fastnat med tummen i en lokaburk och skurit upp den osv osv. Det är omöjligt att hinna dit och hindra varje liten olycka (och är inte ens säker på att det är önskvärt), och det skulle jag aldrig kräva av någon annan.

 

[Vallmo]

Ja, det är det verkligen och vi är jättetacksamma. Men jag vet inte om det gör att man måste köpa allt rakt av? Och jag vet framförallt inte om jag känner mig bekväm under dom premisserna i så fall. Då kanske det är bättre att lösa det på annat sätt, även om det nog vore en förlust för alla inblandade. Men jag har fått väldigt mycket bra input från alla här och känner med lite distans till det hela att jag ska vänta med att göra en stor sak av det. Det har som sagt aldrig hänt något hittills som inte känns bra, sen att vi inte alltid har samsyn och tyvärr inte riktigt kan kommunicera kan bli ett problem i framtiden, men samtidigt kanske det inte blir det och det är nog dumt att ta ut något i förskott.

Är det ditt första barn och dom två äldre dina bonusbarn?
I sådana fall har jag förståelse för att du är lite extra vaksam. Jag lovar, ditt barn kommer inte och ta skada om farmor är såsom du beskriver. Alla människor är olika och ditt barn kommer få lära sig det i förskolan osv sen också.
Att farmor är lite känslig för kritik och svårkommunicerad med dig kanske det beror på att hon känner sig lite osäker OM det nu är så att det är ditt första barn.
De flesta människor brukar slappna av och bli mindre känsliga om man pratar öppet och bekräftar och berömmer dom. Sen kan det vara lättare att prata om hur man löser problem på olika sätt.
Antar att det positiva överväger med farmor eftersom ni ändå har valt den här lösningen.

När det gäller bitande och nypande på de äldre barnen skulle jag helt enkelt prata med dom och be att dom går undan i sådana situationer. Dom är tillräckligt stora för att kunna förstå hur en bebis fungerar och kunna anpassa sig och undvika dom situationerna.

 

[Ja88]

Ja, det är det verkligen och vi är jättetacksamma. Men jag vet inte om det gör att man måste köpa allt rakt av? Och jag vet framförallt inte om jag känner mig bekväm under dom premisserna i så fall. Då kanske det är bättre att lösa det på annat sätt, även om det nog vore en förlust för alla inblandade. Men jag har fått väldigt mycket bra input från alla här och känner med lite distans till det hela att jag ska vänta med att göra en stor sak av det. Det har som sagt aldrig hänt något hittills som inte känns bra, sen att vi inte alltid har samsyn och tyvärr inte riktigt kan kommunicera kan bli ett problem i framtiden, men samtidigt kanske det inte blir det och det är nog dumt att ta ut något i förskott.

Nej, det är klart att man inte måste köpa allt rakt av eller att farmor ska ha "frikort" att säga eller göra vadsomhelst med motiveringen att hon hjälper er så mycket. Men då landar man väl i att valet är just det som du skriver, att då kanske man får fundera över att lösa det med en annan omsorgsform och att farmor inte rår om barnet riktigt så mycket. Eftersom han fortfarande är så liten och hjälpen är såpass betydelsefull för er så kanske man kan resonera att fördelarna med arrangemanget överväger de mer tvivelaktiga aspekterna åtminstone just för tillfället.

 

[Asko]

Tack för mycket bra feedback! Tyvärr är farmor för mig svår att kommunicera med och det du nämner ovan skulle tyvärr inte fungera på henne. Det senare har vi sagt men är ändå inte övertygade om skulle följas.

Hennes rädsla att inte få vakta barnet har inget med mig att göra, utan med min mans ex och hans brors frus inställning till henne som barnvakt vad jag har förstått. Jag har alltid varit tydlig med att jag tycker att hon är en fantastisk farmor och att jag är jätteglad och tacksam för all hjälp men framförallt för att mitt barn får ha en sån nära relation till sin farmor. Ändå är hon väldigt rädd att göra fel och att det ska innebärande mindre umgänge, men tyvärr gör ju bara hennes rädsla att det blir mer komplicerat. Det är dock inget vi riktigt kan prata om, för som sagt är hon (för mig) väldigt svår att prata med.

Kanske sonen (dvs din man(?)) kan hjälpa till lite där? Han kanske har förslag på hur du kan lägga fram saken, eller kan ta samtalet beroende på om han vill.

 

[Asko]

Kanske sonen (dvs din man(?)) kan hjälpa till lite där? Han kanske har förslag på hur du kan lägga fram saken, eller kan ta samtalet beroende på om han vill.

För övrigt, jag talar nu utifrån sonens perspektiv, jag växte upp i en familj (och har fortfarande dem) med äldre lite knepiga medlemmar (på senare dagar har min mamma avslöjat lite hur deras syn på uppfostran kunde skiljas åt, påminner lite om detta.) Och visst det kan gå fram och tillbaka. Men man lär sig hur man tar itu med såna personer (och jag tycker om dem för det mesta). Det är inget som jag klandrar de andra i familjen för så att säga, säger inte att du oroar dig för det men jag vill ändå påpeka det. Det är som det är, man möter på så många olika sorters personer genom livet