Ja, jag håller helt med. Det som oroar mig just nu är att vi inte riktigt kan prata konstruktivt kring saker med bebis utan att hon fastnar i att allt fungerar så bra för henne. Hon är liksom livrädd att jag ska tro att det inte fungerar optimalt och då begränsa umgänget, men det blir kontraproduktivt för mig för det gör att jag tappar i tillit när det känns som att man inte kan prata öppet och ärligt kring saker som fungerar mindre bra. Som att han nyps t.ex. Det visade sig för oss i stor utsträckning först igår, men när jag lyfte det har hon vetat om det längre. För mig känns det naturligt att hon skulle lyfta det och att vi skulle prata om det, men det verkar inte naturligt för henne.
Om vi ponerar att bebis skulle ramla och slå huvudet till exempel, men att hon gör bedömningen att han är OK så tror jag inte att hon skulle säga något, även om det kan vara bra för oss att veta så att vi kan hålla koll på hur han mår även senare under dagen. Detta skulle hon då undanhålla för att jag inte ska vara rädd att hon är ouppmärksam när hon har honom, men jag skulle aldrig döma henne för vad som händer om det inte var något hon gjort med uppsåt. Gudarna ska veta att jag försöker ha koll på honom men ändå är det med mig han slår sig mest.. Saker och ting händer med dom små och det hör ju livet till.
Det enda sattet dar du kan vara saker pa att nagon, farmor eller generell barnvakt, berattar sadant ar om du gor det till dem. Ju oppnare du ar, och ju oftare du fragar vad de tror och tycker, dessto mer kommer andra i din narhet att gora exact likadant.
Tack för mycket bra feedback! Tyvärr är farmor för mig svår att kommunicera med och det du nämner ovan skulle tyvärr inte fungera på henne. Det senare har vi smen är ändå inte övertygade om skulle följas.
Hennes rädsla att inte få vakta barnet har inget med mig att göra, utan med min mans ex och hans brors frus inställning till henne som barnvakt vad jag har förstått. Jag har alltid varit tydlig med att jag tycker att hon är en fantastisk farmor och att jag är jätteglad och tacksam för all hjälp men framförallt för att mitt barn får ha en sån nära relation till sin farmor. Ändå är hon väldigt rädd att göra fel och att det ska innebärande mindre umgänge, men tyvärr gör ju bara hennes rädsla att det blir mer komplicerat. Det är dock inget vi riktigt kan prata om, för som sagt är hon (för mig) väldigt svår att prata med.
Om hon haft problem med din man's forra fru och med en annan son's fru vad det galler deras barn ar det inte alls konstigt om hon ar pa sin vakt aven mot dig.
Ju mer du fragar om rad, eller bara pratar med henne pa ett oppet och arligt satt desto sakrare kommer hon att kanna sig i sin roll och hon maste nog kanna sig saker innan hon klarar av att beratta sadant som annars kan ses som kritik mot henne. (tillexempel att barnet slagit sig eller liknande)
Jag ar en ganska nybliven Farmor till an sa lange ett barnbarn pa 2 ar. I mitt fall ar det barnet's mor som inte pratar och berattar, ibland ringer jag min son, barnet's far, och ber honom beratta nar det ar nagot speciellt jag undrar over ... men oftast pratar jag glatt med min svardotter och hoppas att hon nagon gang i framtiden kommer att spontant beratta vad barnbarnet gjort eller bara kul anecdotes.
I mitt fall sa barnet's far medan de var gravida att de tankte uppfostra henne som vi uppfostrat honom
da han inte kunde tanka sig ett battre satt ... aven om det var en hel del han inte tyckte var helt ratt nar det begav sig (han var mitt "wild child") Det ar den basta komplimang jag fatt i mitt liv. 
