Tack för era svar!
Jag har funderat på Vita Arkivet, men har inte haft ork att kolla upp det närmare, fyllde i ett sådant ark när min man dog, nu verkar det vara digitalt? Har ännu inte kollat upp det alltså, krävs en viss ork, men tack för länken, det underlättade för mig! Var arket jag fyllde i har jag ingen aning om, men antar dessutom att jag inte har samma åsikter i dag när jag är ...ja, snart 42, som när jag var 25. Livet och mognaden har kommit ikapp i mångt och mycket.
Jag har pratat med mina barn om det här vid några tillfällen, vi har upplevt några dödsfall så det här med hur man ärver och vem som gör det har kommit på tal några gånger. Dock har jag aldrig sagt rakt ut nu, att jag faktiskt inte vill att de egentligen "ärver". Jag skulle vilja ge det där sentimentala prylarna nu till dem och så skulle jag vilja ordna med så att resten av prylarna (prylarna som alltså inte har ekonomi, inte pengarna alltså) redan är planerade för, att allt planeras för, att inget tjafsas om ens. Att det bara blir en lista att följa och beta av. Det är vad jag tänkt på nu sedan min syster dog och luften gick ur.
Men jag ska prata med dem och skriva ner hur jag vill ha det och även vem som ska ta hand om hunden osv. De vet redan att jag egentligen tycker att det här med att ärva är lite märkligt. Bättre att den som har pengarna sätter sprätt på dem när de lever än sparar dem till efterlevande, kan man njuta när man lever så ska man. De efterlevande får själv spara ihop till sin njutning. Tänker jag.
Jag är också ointresserad av prylar, jag älskar MINA saker och blir riktigt ledsen när någon sak går sönder, men andras är ju inte mina liksom. Visst har jag några saker från min pappa som jag är glad att min mamma tog när han dog. Jag har även något från min man, och visst blev jag oerhört sårad när jag nu för ett år sedan fick veta att min mans syster hade hans klocka och armband, hade haft sedan han dog 2005, och då, förra året gav till min ena son (min andra fick inget av det). Jag tog illa vid mig av två orsaker. Dels för att det var min mans och jag hade velat ha det nära mig när han dog, och dels att det var mina söners så småningom. Och så förstås, att han hade TVÅ söner och inte en.... Så visst, ointresse har jag, men samtidigt kan jag förstå att man vill ha något av sin närstående. Men bråka om det? Hur orkar man ens.
@Görel du har helt klart en poäng i det du skrev. Jag har sett det många gånger. Men han är inte ensam, det finns en syster till som är drivande, väldigt lik honom. Vad han drivs av är nog syskonsvartsjuka, något han alltid haft, att vilja ha mamma för sig själv. Grälen handlar ofta om att lyfta sig själv och smutskasta oss andra inför henne så att hon håller med honom och ser honom och "väljer" honom. Vad som driver min syster är önskan om uppmärksamhet. Min familj är dysfunktionell.
