Hur gör man när man dör om man inte har ekonomiska tillgångar?

Mammas bror hade skrivit hur han ville ha det
Pappa hade skrivit och när mamma gick bort var det mest pengar kvar.
Jag har så mycket skulder så jag kommer inte ha nåt att ge bort.
Djuren finns en plan för som sonen vet om.
Men jag kommer att skriva ner det med så alla vet.
Du kan ge bort hunden till någon annan.
Det tror jag inte blir nåt problem
 
Med anledning av min systers plötsliga död för en och en halv vecka sedan och därefter min familjs sedvanliga drama och bråk, som uppstår närhelst tillfälle ges, känner jag mig nu aningens anti. Som en riktig motvallskärring liksom, som vill göra allt själv utan att ens lämna över ett enda dugg till min tjafsiga familj, när jag väl dör. För är det något jag är så gräsligt trött på så är det osämja, tjafs, drama och bråk, över skit. Att bestämma hur och var begravningen ska hållas osv är ju den lätta biten, för min egen del, och plötsligt är det minimalt att gräla om.... inget att skapa drama om. Det vore ju nästan något jag ser fram emot att få uppleva, min familj utan drama!

Ekonomiskt har jag i stort sett bara småslantar som mina barn ju lär ärva, men vad händer med mina prylar, som ju inte är av något ekonomiskt värde ALLS? Man kan ju skriva ett testamente om ekonomiska tillgångar och ens barn måste ju ärva, men vad gäller ens prylar? Kan man testamentera det ner till minsta pryl om man så vill? Eller testamentera bort det någon helt annanstans än till familjen helt och hållet? Allra helst hade jag velat välja ut någon loppis att skänka allt till.... Bara för att. Så att de inte har något att gräla om liksom. Kan man det, helt utanför familjen?
Jag förstår inte sådana här bråk, men det tär verkligen. På riktigt.

Det som är mest ekonomi i är ju hunden, så det säger ju precis vad jag rent faktiskt äger.... och den anser jag inte att någon i min familj ska få ta hand om, det är som upplagt för gräl och han kommer inte må bra hos någon av dem. Kan jag välja någon utomstående helt att ge honom till om jag dör? För här kan jag garantera att det blir dragkamp! Även om det inte finns något annat av värde? Finns inte han lär ju någon annan hund finnas i mitt liv.

Min bror som delar bostad med min mamma, de hyr hus ihop, anser att ingen av hans syskon ska få komma in och röra något när mamma dör, utan det får vänta tills han dör. Han anser redan nu att allt hon har är hans ("den är min, den är min, den är min och den" och när mamma säger emot blir hon bara överkörd...) så när han väl dör så finns inte en pinal kvar som är mammas egentligen. Så gissa hur sådant tas emot i en grälsjuk familj?! (min mamma har inget av större ekonomisk värde, förutom en gammal volvo 245a... vilket är givet att han ska ha enligt honom förstås )

Jag blir så trött. Jag förstår inte tankegångarna. Hans. Familjens. Tjafs vid dödsfall. Det första jag gjorde när jag fick veta om min systers död var att prata med min syster jag inte pratat med sedan i januari eftersom hon är sur på mig, förklarade att för vår systers skull och hennes barn får vi hålla sams nu och göra det fint och bra för dem och för vår mamma. Samma med min andra syster som hon inte heller pratat med på flera månader eftersom hon var sur på henne också, och vi pratade med varandra alla tre, sams igen. Min bror däremot började med att säga "Jag bestämmer och om ni bråkar om det eller något alls får ni inte vara i närheten". Man kan ju undra vilket som gick hem bäst hos oss alla.

Efter detta ska jag fanimig flytta så långt norr till norraste norra Sverige som det bara går, inte ens det är tillräckligt långt bort. Till månen. Jag ska flytta dit. Ensam.
Testamentera hunden till Hundstallet (+ ev lite pengar för boendet för den under en tid?).
De försöker ju hitta bästa ägaren för hunden.
 
Med anledning av min systers plötsliga död för en och en halv vecka sedan och därefter min familjs sedvanliga drama och bråk, som uppstår närhelst tillfälle ges, känner jag mig nu aningens anti. Som en riktig motvallskärring liksom, som vill göra allt själv utan att ens lämna över ett enda dugg till min tjafsiga familj, när jag väl dör. För är det något jag är så gräsligt trött på så är det osämja, tjafs, drama och bråk, över skit. Att bestämma hur och var begravningen ska hållas osv är ju den lätta biten, för min egen del, och plötsligt är det minimalt att gräla om.... inget att skapa drama om. Det vore ju nästan något jag ser fram emot att få uppleva, min familj utan drama!

Ekonomiskt har jag i stort sett bara småslantar som mina barn ju lär ärva, men vad händer med mina prylar, som ju inte är av något ekonomiskt värde ALLS? Man kan ju skriva ett testamente om ekonomiska tillgångar och ens barn måste ju ärva, men vad gäller ens prylar? Kan man testamentera det ner till minsta pryl om man så vill? Eller testamentera bort det någon helt annanstans än till familjen helt och hållet? Allra helst hade jag velat välja ut någon loppis att skänka allt till.... Bara för att. Så att de inte har något att gräla om liksom. Kan man det, helt utanför familjen?
Jag förstår inte sådana här bråk, men det tär verkligen. På riktigt.

Det som är mest ekonomi i är ju hunden, så det säger ju precis vad jag rent faktiskt äger.... och den anser jag inte att någon i min familj ska få ta hand om, det är som upplagt för gräl och han kommer inte må bra hos någon av dem. Kan jag välja någon utomstående helt att ge honom till om jag dör? För här kan jag garantera att det blir dragkamp! Även om det inte finns något annat av värde? Finns inte han lär ju någon annan hund finnas i mitt liv.

Min bror som delar bostad med min mamma, de hyr hus ihop, anser att ingen av hans syskon ska få komma in och röra något när mamma dör, utan det får vänta tills han dör. Han anser redan nu att allt hon har är hans ("den är min, den är min, den är min och den" och när mamma säger emot blir hon bara överkörd...) så när han väl dör så finns inte en pinal kvar som är mammas egentligen. Så gissa hur sådant tas emot i en grälsjuk familj?! (min mamma har inget av större ekonomisk värde, förutom en gammal volvo 245a... vilket är givet att han ska ha enligt honom förstås )

Jag blir så trött. Jag förstår inte tankegångarna. Hans. Familjens. Tjafs vid dödsfall. Det första jag gjorde när jag fick veta om min systers död var att prata med min syster jag inte pratat med sedan i januari eftersom hon är sur på mig, förklarade att för vår systers skull och hennes barn får vi hålla sams nu och göra det fint och bra för dem och för vår mamma. Samma med min andra syster som hon inte heller pratat med på flera månader eftersom hon var sur på henne också, och vi pratade med varandra alla tre, sams igen. Min bror däremot började med att säga "Jag bestämmer och om ni bråkar om det eller något alls får ni inte vara i närheten". Man kan ju undra vilket som gick hem bäst hos oss alla.

Efter detta ska jag fanimig flytta så långt norr till norraste norra Sverige som det bara går, inte ens det är tillräckligt långt bort. Till månen. Jag ska flytta dit. Ensam.
Tänk också på att förvara testamentet på en plats där ingen kan få tag i den. Dvs ingen som har intresse av att testamentet försvinner.
Begravningsbyråer?
 
Du kan skriva ett brev med din vilja. Min farfar hade tex valt vilken mäklare han ville skulle sälja hans hus och min pappa har också skrivit ett brev i två exemplar till mig och min syster om hur han önskar att vissa saker ska behandlas efter hans död. Jag tycker det är bra och tydligt och kommer följa hans önskningar när det väl sker.
Ja, det är min tanke. Det är också fint om man har en familj som följer ens sista önskningar, dels underlättar det ju för dem själv och dels är det ju vad den anhöriga vill. Så det är ju min tanke absolut.
 
Testamentera hunden till Hundstallet (+ ev lite pengar för boendet för den under en tid?).
De försöker ju hitta bästa ägaren för hunden.
Knappast hundstallet, då får han hellre avlivas, han ska inte bli någon vandringspokal eller bo på ett sådant stället under en tid. Han var nästan 10 månader när jag köpte honom och jag var hans femte hem i livet, alla hem har inte varit speciellt bra heller. Han förtjänar ett omedelbart hem.
 
Knappast hundstallet, då får han hellre avlivas, han ska inte bli någon vandringspokal eller bo på ett sådant stället under en tid. Han var nästan 10 månader när jag köpte honom och jag var hans femte hem i livet, alla hem har inte varit speciellt bra heller. Han förtjänar ett omedelbart hem.
Ojdå, det förstår jag.
 
Med anledning av min systers plötsliga död för en och en halv vecka sedan och därefter min familjs sedvanliga drama och bråk, som uppstår närhelst tillfälle ges, känner jag mig nu aningens anti. Som en riktig motvallskärring liksom, som vill göra allt själv utan att ens lämna över ett enda dugg till min tjafsiga familj, när jag väl dör. För är det något jag är så gräsligt trött på så är det osämja, tjafs, drama och bråk, över skit. Att bestämma hur och var begravningen ska hållas osv är ju den lätta biten, för min egen del, och plötsligt är det minimalt att gräla om.... inget att skapa drama om. Det vore ju nästan något jag ser fram emot att få uppleva, min familj utan drama!

Ekonomiskt har jag i stort sett bara småslantar som mina barn ju lär ärva, men vad händer med mina prylar, som ju inte är av något ekonomiskt värde ALLS? Man kan ju skriva ett testamente om ekonomiska tillgångar och ens barn måste ju ärva, men vad gäller ens prylar? Kan man testamentera det ner till minsta pryl om man så vill? Eller testamentera bort det någon helt annanstans än till familjen helt och hållet? Allra helst hade jag velat välja ut någon loppis att skänka allt till.... Bara för att. Så att de inte har något att gräla om liksom. Kan man det, helt utanför familjen?
Jag förstår inte sådana här bråk, men det tär verkligen. På riktigt.

Det som är mest ekonomi i är ju hunden, så det säger ju precis vad jag rent faktiskt äger.... och den anser jag inte att någon i min familj ska få ta hand om, det är som upplagt för gräl och han kommer inte må bra hos någon av dem. Kan jag välja någon utomstående helt att ge honom till om jag dör? För här kan jag garantera att det blir dragkamp! Även om det inte finns något annat av värde? Finns inte han lär ju någon annan hund finnas i mitt liv.

Min bror som delar bostad med min mamma, de hyr hus ihop, anser att ingen av hans syskon ska få komma in och röra något när mamma dör, utan det får vänta tills han dör. Han anser redan nu att allt hon har är hans ("den är min, den är min, den är min och den" och när mamma säger emot blir hon bara överkörd...) så när han väl dör så finns inte en pinal kvar som är mammas egentligen. Så gissa hur sådant tas emot i en grälsjuk familj?! (min mamma har inget av större ekonomisk värde, förutom en gammal volvo 245a... vilket är givet att han ska ha enligt honom förstås )

Jag blir så trött. Jag förstår inte tankegångarna. Hans. Familjens. Tjafs vid dödsfall. Det första jag gjorde när jag fick veta om min systers död var att prata med min syster jag inte pratat med sedan i januari eftersom hon är sur på mig, förklarade att för vår systers skull och hennes barn får vi hålla sams nu och göra det fint och bra för dem och för vår mamma. Samma med min andra syster som hon inte heller pratat med på flera månader eftersom hon var sur på henne också, och vi pratade med varandra alla tre, sams igen. Min bror däremot började med att säga "Jag bestämmer och om ni bråkar om det eller något alls får ni inte vara i närheten". Man kan ju undra vilket som gick hem bäst hos oss alla.

Efter detta ska jag fanimig flytta så långt norr till norraste norra Sverige som det bara går, inte ens det är tillräckligt långt bort. Till månen. Jag ska flytta dit. Ensam.

1 Om inget testamente finns ärver dina barn allt, om du inte är gift
2 Du har rätt att testamentera hälften till vem/vilka du vill. Dina barn delar på den andra halvan
3 Även lösöret ingår i dödsboet och ska således räknas in i totalen. Dock brukar lösöre räknas väldigt lågt
 
Jovisst, men det hjälper ju inte om det inte hittas.
Även om de som bevittnade det hojtar.
En släkting till min sambo berättade att hon hade skrivit testamente och hur hon ville att övrigt skulle vara. Hon hade då varit allvarligt sjuk med dålig prognos. Det testamentet återfanns aldrig.
Fast det förstår jag. Jag undrade över det som hade "försvunnit" och ersatts med ett falskt. Det är ju förfalskat helt och hållet.
 
Fast det förstår jag. Jag undrade över det som hade "försvunnit" och ersatts med ett falskt. Det är ju förfalskat helt och hållet.
Jag kommer faktiskt inte ihåg helt hur det hela gick till då det var några år sedan, måste komma ihåg att fråga mamma nästa gång vi ses :D Men det var en ytterst bisarr situation!
 
Oj. Jag är inte kunnig nog att kunna svara på arvsfrågor, men jag ville bara beklaga sorgen. Och beklaga att situationen är som den är med din familj, det måste vara väldigt jobbigt för dig. Kram ❤️
 
Oj. Jag är inte kunnig nog att kunna svara på arvsfrågor, men jag ville bara beklaga sorgen. Och beklaga att situationen är som den är med din familj, det måste vara väldigt jobbigt för dig. Kram ❤️
Tack så mycket! Det var snällt av dig!

kl

Och tack för alla svar jag fått!
 
Ja, det låter just som honom. Han gillar känslan det ger att få bestämma, ha makten, vara "chef" och känna sig duktig, speciellt inför mamma. Han liksom "äger " henne. Så många åsikter hon har som inte är hennes som är "för husfridens skull". Han trivdes när min nu döda syster inte var sams med mamma och mamma inte ville ha kontakt med henne, han trivs ypperligt över att mamma känner sig sårad över vad min andra syster gjort, och nu i somras när min tredje syster började tjafsa och mamma tog avstånd eldade han på. Han är duktig med att komma med dumma kommentarer om mig och påverka, ringer jag påtalar han ofta det med dumma kommentarer osv. Han har visserligen inte lyckats med mig ännu, eftersom jag inte tjafsar utan vänder mig bort istället, vilket han inte uppskattar...
Han vill ha henne för sig själv.
Och han trivs ypperligt över att chefa över systers begravning och allt det nu, trots att han hatade henne över allt och ansåg att han inte hade henne som syster ens.

Risken är att min mamma kommer att dö med endast ett av fem barn kvar (min bror), och min bror kommer dö ensam så småningom. Bara på grund av tjafs. Undrar om det är värt det?
Det här är något som du inte alls behöver svara på eller ens bry dig om. Jag har jobbat en del med konflikthantering och många gånger är det en som driver konflikten medan de andra dras med och tvingas förhålla sig. Din bror skulle kunna vara en sådan som gör det. Kan vara värt att fundera över.
 
Ekonomiskt har jag i stort sett bara småslantar som mina barn ju lär ärva, men vad händer med mina prylar, som ju inte är av något ekonomiskt värde ALLS?
Det bästa du kan göra är att fylla i på Vita Arkivet.
https://vitaarkivet.fonus.se/konto/logga-in

Då får du ner dina önskemål på pränt. Det är Fonus som håller i Vita Arkivet, så du får berätta för dina barn att du har skrivit i Vita Arkivet hur du vill ha det när du dör. Svarar man på deras frågor och följer deras mall så glömmer man heller inte av någonting. Det är mycket pedagogiskt.
 
Ja en jättemärklig sak att göra, om det ska bevittnas kräver det ju flera inblandade också! Så lågt människor kan sjunka!

Sicken jävla tur att jag är utfattig! :D
På tal om låg nivå, en lite tragikomisk anekdot från samma tillfälle. :bag: Morfar hade en husbil, relativt ny och väldigt välskött, som alla dödsbodelägare var överens om skulle säljas. Lång historia kort så lägger ena systern beslag på nycklarna och vägrar lämna den ifrån sig. När hon äntligen går med på att förflytta den för värdering så 1. saknas det massa prylar som varit en del av husbilens interiör och 2. hon har krockat (!) med den :rofl:
 
Angående giriga släktingar. Rent krasst är din hund inte värd några pengar alls. Så det kanske är dumt att du säger att den är det värdefullaste du har. Bara det kan ju få släktingar att vilja ha den om det värsta händer. Säg istället att han är det finaste du har. Sen vad gäller lösöre så kanske något av barnen faktiskt har en känslomässig bindning till någon blomkruka. Jag blev jätteglad när jag fick ärva mammas porslinshöna som hon hade påskgodis i hela mitt liv. Har aldrig använt den men varje gång jag ser den i skåpet så blir jag glad. Fråga innan och sätt en lapp på prylen med barnets namn. Men förhoppningsvis så ska du väl hänga med i många år till.
 
Jag blir så förvånad varje gång jag hör att arvingar har råkat i gräl över lösöre. Jag förstår ju att egendom med penningvärde kan röra upp känslor, och folk blir osams över hur mycket sommarstugan kan värderas till.

Men vanliga möbler, alldagligt porslin, en skruttig bil, böcker? Varför vil man gräla om sådant? Förutom då kanske om någon viss speciell grej har ett väldigt känslomässigt värde av någon speciell anledning.

Jag är kanske alltför ointresserad av att samla på mig saker över huvudtaget, så jag fasar för den dagen då mina föräldrars ägodelar ska fördelas. Jag vill inget ha, jag äger ju redan allt jag behöver. Men jag tycker ju att det kunde vara trevligt om mormorsmors gamla stol funnits kvar i släkten. Så om min systers barn eller min kusin vill ha något, hade jag blivit lättad och glad.

Handlar det kanske mer om makt, grälsjuka eller kanske saknad efter släktingen, än att man faktiskt vill ha den där vasen eller mattan?
 

Liknande trådar

Juridik & Ekonomi Jag vet inte vad jag vill med tråden men,, jag behöver lämna. Jag har koll på alla bostadsköer, privata hyresvärdar och blocket bostad...
3 4 5
Svar
86
· Visningar
12 275
Senast: lizzie
·
Juridik & Ekonomi Anonymt nick. Väldigt långt inlägg, då jag delvis behövde skriva ner mina tankar för mig själv också ;) Jag är i 30-års ålder och lever...
2 3
Svar
49
· Visningar
5 806
Relationer Jag vet inte vart tråden hör hemma, den spretar mot flera ämnen. Moderator kan flytta den om det blivit helt galet. Jag måste...
2
Svar
28
· Visningar
9 298
Senast: lundsbo
·
  • Artikel Artikel
Dagbok För cirka 1½ år sedan behövde jag låna 200kr till medicin. Just den månaden var åt helvete körigt. Frågade i familjechatten med mamma...
Svar
1
· Visningar
861
Senast: åke
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp