Hur gör man när allt är meningslöst?

[Thaliaste]

Jag vill bara att allt ska ta slut men inte ens det klarar jag

Men det är ju inte slut. Inte just nu i alla fall. Då kan det ju vara värt att åtminstone göra ett ärligt försök att bryta de negativa påståenden du intalar dig själv hela tiden. Säg vad som helst om att "livet är jobbigt just nu" om du har ångest och måste sätta ord på det, behöver liksom inte vara klämkäcka "jag är fantastisk" la självhjälpsböcker. Men att du gång på gång säger till dig själv att du inte klarar någonting är en del av det negativa tankemönstret, ser du det själv?

Om min kollega som sitter bredvid mig varje dag, flera gånger i timmen, sa till mig hur värdelös jag är och att jag är totalt inkompetent inom det jag gör, tror du att jag skulle göra ett bra jobb? Skulle jag stanna på arbetsplatsen? Skulle inte det klassas som mobbing, vilket gör arbetsgivaren skyldig enligt lag att sätta in åtgärder för att få stopp på det?

 

[Lyan]

Ska man klara något så måste man ha viljan till det och eftersom jag inte vill leva så kan jag heller inte klara av att få ordning på mitt liv

 

[Thaliaste]

@Lyan skulle du kunna sitta och säga samma saker till en kompis, som du säger till dig själv? Även om man ogillar en person, så sitter man ju inte och säger gång på gång hur värdelös och dum i huvudet den personen är: Det vore taskigt. Rent elakt faktiskt. Det vore skitjobbigt om nån satt bredvid mig hela tiden och sa så till mig, jag skulle inte stå ut.

Oavsett vad du tycker om dig själv, så kan du avstå ifrån att gång på gång berätta för dig själv om din negativa syn på dig. Det hade du troligtvis inte gjort mot en kompis, då behöver du inte göra det mot dig själv heller.

 

[Thaliaste]

Ska man klara något så måste man ha viljan till det och eftersom jag inte vill leva så kan jag heller inte klara av att få ordning på mitt liv

Vilja och vilja. Framför allt behöver du en acceptans för hur läget är. Vilja leva behöver du ju inte göra idag, om ens någonsin (jag vet inte om jag direkt vill leva, men jag gör det och lever ett bra liv). Men du behöver acceptera att du lever och vilja att livet hellre består av mindre ångest än mer ångest. Om du vill att livet du nu faktiskt lever ska bestå av mindre ångest, mer rutiner och bättre tankar, så kan du börja arbeta mot det. Den viljan underlättar ju för att göra jobbet som med allt annat, men att vilja leva är överkurs för dig som jag ser det idag. (Med erfarenheten av att ha gjort resan från botten till där jag är idag)

 

[Grazing]

Ja, jag är rädd för förändringar, för oftast är förändringarna dåliga.

Det du riskerar är egentligen att faktiskt känna dig lite glad och åt det mer uppåt hållet för en stund eftersom mycket värre kan det ju inte bli som det är nu iallafall.

Ska jag gå till mig själv så kan jag när jag mår som sämst vilja undvika allting som kan få mig att tvivla på min vilja att inte leva. Det ser jag lite som den sjuka delen som inte besegras på annat sätt egentligen än att motbevisa den sidan. Ju mer glädje och ju mer uppåtkänslor jag känner desto mer plats tar dom bra tankarna. Som en blomma man måste vattna lite, slutar man så vissnar den fort och dom mörkare tankarna tar över igen.

Hade jag inte mått så dåligt i hela mitt liv så hade jag kanske inte heller behövt en mening med livet, jag vet inte. Jag vet bara att allt känns totalt meningslöst och det finns ingen anledning att ens försöka kämpa för att må bättre

Fast alla behöver ju en mening för att hålla motivationen igång. Alla lever och drivs framåt av någonting och uppenbart så är det nu din familj som du drivs av för tillfället. Där har du ju en mening eftersom du lever för att dom ska må bra för tillfället. Du lever för dom och för djuren. Vad är det för mening annars du skulle ha i livet?

 

[Lovisaleonora]

Jag hoppas att TS kommer tillbaka till tråden för jag tycker det har utvecklat sig till ett mycket intressant utbyte av erfarenheter. Många som har hittat tillbaka till en dräglig tillvaro och t o m lyckligt liv från djupaste svarta hål.

Tror det är många därute som kan hitta hjälp, kraft och energi att påbörja en lång resa mot en ljusare tillvaro, genom att läsa om andras resa.

 

[Lyan]

Och jag känner mig bara mer oduglig som inte klarar vad alla andra verkar klara (men naturligtvis är jag glad för eran skull!). Det är också så jävla orättvist att jag måste leva när det är så många som vill leva men som dör, och det får mig att känna mig sjukt otacksam och ännu mer oduglig.

Imorgon är det utställning och jag vill verkligen inte dit. Är rädd att bryta ihop och gråta

 

[Lyan]

Kan stesolid göra att man blir mer deppig och ledsen? Eller är det bara för att den tar bort ångesten som all ledsenhet kommer fram?

 

[ainasoja]

Kan stesolid göra att man blir mer deppig och ledsen? Eller är det bara för att den tar bort ångesten som all ledsenhet kommer fram?

Ja det kan det. Det kan ge detta:
Psykiatriska och paradoxala reaktioner som upphetsning, rastlöshet,agitation, irritabilitet, aggressivitet, inbillningar, raseriutbrott, hallucinationer, psykoser, minnesförlust, mardrömmar, opassande beteende och andra negativa beteendeeffekter.1

Känslomässig tomhetskänsla, minskad vakenhet och depression.

Vore bra om du kan uppmärksamma någon läkare om hur du känner just nu och fråga om det går att ta något annat preparat.

 

[Lyan]

Ja det kan det. Det kan ge detta:
Psykiatriska och paradoxala reaktioner som upphetsning, rastlöshet,agitation, irritabilitet, aggressivitet, inbillningar, raseriutbrott, hallucinationer, psykoser, minnesförlust, mardrömmar, opassande beteende och andra negativa beteendeeffekter.1

Känslomässig tomhetskänsla, minskad vakenhet och depression.

Vore bra om du kan uppmärksamma någon läkare om hur du känner just nu och fråga om det går att ta något annat preparat.

Skit också :-( Utan stesoliden så har jag så mycket ångest att jag inte kan göra något och jag sover mycket sämre. Nu tar jag en stesolid på morgonen och en på eftermiddagen (4mg sammanlagt) och det gör att jag har klarat att gå långpromenader med hundarna, sitta och gosa med marsvinen, sluppit alla hysteriska drömmar och jag vaknar i tid utan att vara en zombie i många timmar. Men sista dagarna har jag bara blivit mer och mer ledsen. Det kan kanske också bero på att effekten av att jag höjt den andra medicinen börjar plana ut, ett tag var jag halvvägs till hypomanisk. Varför kan det inte bara funka

 

[ainasoja]

Skit också :-( Utan stesoliden så har jag så mycket ångest att jag inte kan göra något och jag sover mycket sämre. Nu tar jag en stesolid på morgonen och en på eftermiddagen (4mg sammanlagt) och det gör att jag har klarat att gå långpromenader med hundarna, sitta och gosa med marsvinen, sluppit alla hysteriska drömmar och jag vaknar i tid utan att vara en zombie i många timmar. Men sista dagarna har jag bara blivit mer och mer ledsen. Det kan kanske också bero på att effekten av att jag höjt den andra medicinen börjar plana ut, ett tag var jag halvvägs till hypomanisk. Varför kan det inte bara funka

Jag tror så här. Bara mediciner kommer nog inte hjälpa dig fullt ut, du behöver få träffa någon som lyssnar på dig och ger dig rätt verktyg för att hantera allt.

Mediciner kan med rätt kombination av samtalsterapi ge oerhört bra effekt men då MÅSTE man prata med rätt person.

Jag har fått lära mig att hantera min fysiska smärta, fått lära mig att jag är den viktigaste personen i mitt liv, fått lära mig vad som ger mig ökad värk och hur jag ska orka leva med detta resten av mitt liv, mina mediciner hjälper mig på traven MEN dom tar aldrig bort smärtorna helt. Jag har ont varje dag och jag måste leva med det. Tänker att det är lite grann likt din problematik, att äta mediciner hjälper dig till att må bättre men du måste hitta ett sätt lära dig hantera den där procenten dom inte hjälper på.

Tabletter ger inte en ett lyckligt liv helt automatiskt, man måste även tänka rätt och har man då gått länge och mått dåligt så fastnar man i en ond nedåt gående spiral av psykisk ohälsa.

 

[Grazing]

Men sista dagarna har jag bara blivit mer och mer ledsen. Det kan kanske också bero på att effekten av att jag höjt den andra medicinen börjar plana ut, ett tag var jag halvvägs till hypomanisk. Varför kan det inte bara funka

Du var ju hos läkaren nyss, säger inte den något om vad som ska göras när effekten planas ut? Då är det ju dags att ändra doseringen. Det tar lång tid att hitta rätt dosering.

 

[Lyan]

Du var ju hos läkaren nyss, säger inte den något om vad som ska göras när effekten planas ut? Då är det ju dags att ändra doseringen. Det tar lång tid att hitta rätt dosering.

Effekten planas ut för kroppen vant sig vid den nya dosen och jag inte längre är hög på den. Skulle jag höja den varje gång det händer så hade jag fått höja den varannan vecka

 

[Grazing]

Effekten planas ut för kroppen vant sig vid den nya dosen och jag inte längre är hög på den. Skulle jag höja den varje gång det händer så hade jag fått höja den varannan vecka

Ja men vad säger läkaren om det? Någon plan måste den ju ha eftersom den vet om problemet? Liksom vad är planen när den nuvarande effekten planas ut, hur ska ni göra då. Höja eller byta eller lägga till nåt osv. Är ju inte så förhoppningsvis att läkaren tillskriver någonting och sen säger du att effekten håller på att planas ut och läkaren bara rycker på axlarna åt det och tycker du ska fortsätta på samma dosering?

Det är ju ett stort problem för dig så någon plan där måste väl läkaren ha?

Och jag står nog fast vid att det är en doseringskorrigering där som gäller, det tar som sagt tid att hitta rätt och man höjer efterhand som man måste ev byter/lägger till nåt om det inte ger någon effekt av att höja.

Sen näe, höja den var och varannan vecka, såfort hjälper inte medicineringen ens. Visst kan biverkningarna börja försvinna efter den tiden, kanske det du känner av. Att kroppen accepterat medicinen bättre och biverkningarna slutar och det tar du som att effekten har försvunnit kanske?

 

[Lyan]

Ja men vad säger läkaren om det? Någon plan måste den ju ha eftersom den vet om problemet? Liksom vad är planen när den nuvarande planas ut, hur ska ni göra då. Höja eller inte osv. Är ju inte så förhoppningsvis att läkaren tillskriver någonting och sen säger du att den planar ut och har slutat gett effekt och läkaren bara rycker på axlarna åt det och tycker du ska fortsätta på samma dosering?

Och jag står nog fast vid att det är en doseringskorrigering där som gäller, det tar som sagt tid att hitta rätt och man höjer efterhand som man måste.

Läkaren har inte sagt någonting eftersom vi inte pratade om det. Jag har ätit denna medicinen länge och jag vet hur den funkar. Den gör alltid såhär och jag kan inte hålla på och höja hela tiden för de två gånger jag har kommit upp i 200mg så flippar jag ut totalt och har då fått sluta med den för att det blir för farligt. Sedan har jag gått utan den till jag mår så dåligt att de tvingar mig att börja med den igen, då tar det två dagar och sedan mår jag bättre. Efter ca två veckor planar det ut och är relativt stabilt till jag mår sämre och sämre och blir tvungen att höja och sedan börjar allt om igen.

 

[Grazing]

Läkaren har inte sagt någonting eftersom vi inte pratade om det. Jag har ätit denna medicinen länge och jag vet hur den funkar. Den gör alltid såhär och jag kan inte hålla på och höja hela tiden för de två gånger jag har kommit upp i 200mg så flippar jag ut totalt och har då fått sluta med den för att det blir för farligt. Sedan har jag gått utan den till jag mår så dåligt att de tvingar mig att börja med den igen, då tar det två dagar och sedan mår jag bättre. Efter ca två veckor planar det ut och är relativt stabilt till jag mår sämre och sämre och blir tvungen att höja och sedan börjar allt om igen.

Och det tycker alltså din läkare är helt okej att du har det så? Att det är rätt medicin för dig? Om du säger att du flippar ut av medicinen så tycker jag det är ett tecken på att medicinen antagligen är fel.

 

[Lyan]

Och det tycker alltså din läkare är helt okej att du har det så? Att det är rätt medicin för dig? Om du säger att du flippar ut av medicinen så tycker jag det är ett tecken på att medicinen antagligen är fel.

Det är den enda av alla oräkneliga mediciner jag har provat som överhuvudtaget ger någon bättring. När flera läkare står handfallna för att inget annat hjälper, vad tycker du då att man ska göra? De har haft mig uppe på flera möten och detta är det bästa de har lyckats komma fram till, Ett annat alternativ de har diskuterat är iktorivil men den vågade jag inte prova då och nu vågar min läkare inte skriva ut den

 

[Grazing]

Det är den enda av alla oräkneliga mediciner jag har provat som överhuvudtaget ger någon bättring. När flera läkare står handfallna för att inget annat hjälper, vad tycker du då att man ska göra? De har haft mig uppe på flera möten och detta är det bästa de har lyckats komma fram till, Ett annat alternativ de har diskuterat är iktorivil men den vågade jag inte prova då och nu vågar min läkare inte skriva ut den

Kanske vågar dom prova ut den på en kontrollerad plats som tex på en avdelning? Hade det inte vart värt en period där för att få en medicin som ger bra effekt? Och sen har du ju heller inte testat Litium.

Sen så är det nog inte bara så tror jag att det är medicinerna som inte fungerar. Dom gör inte allt jobb tyvärr. Fungerar inte mediciner alls så är det ju ett tecken på att du bör jobba med dig själv på andra sätt. Ändra tankemönster osv.

 

[Lyan]

Kanske vågar dom prova ut den på en kontrollerad plats som tex på en avdelning? Hade det inte vart värt en period där för att få en medicin som ger bra effekt? Och sen har du ju heller inte testat Litium.

Sen så är det nog inte bara så tror jag att det är medicinerna som inte fungerar. Dom gör inte allt jobb tyvärr. Fungerar inte mediciner alls så är det ju ett tecken på att du bör jobba med dig själv på andra sätt. Ändra tankemönster osv.

Kan du vara snäll och sluta prata om avdelningar?! Jag mår hellre skit än att bli inlåst igen!

 

[Grazing]

Kan du vara snäll och sluta prata om avdelningar?! Jag mår hellre skit än att bli inlåst igen!

Okej, du mår hellre dåligt än provar ut mediciner som eventuellt kan ha effekt. Du måste förstå att ibland måste man för att komma vidare och bryta ett dåligt mående utsätta sig för saker som är jobbiga. Liksom du mår hellre såhär än att faktiskt pröva något som kan få dig att må bra/bättre.

Du skriver att du har datorn osv som distraherar litegran när du mår dåligt. Ta med datorn till psyk då? Man får ha med sig datorer och telefoner och allt vad man vill dit. Inga problem med sådant. Är du dessutom inte där på tvång så får du gå ut och gå mer eller mindre som du vill, du är inte låst till avdelningen då.

Kom inte och påstå att saker och ting inte går, det är du som faktiskt inte försöker där. Du skriver gång på gång på gång att du är misslyckad och att allt är meningslöst. Vem försöker du övertyga? Vad får du ut av att intala dig allt det där? Vad tillför det ditt liv att du hela tiden skriver och säkerligen säger till folk att du är misslyckad osv?