Hur gör man när allt är meningslöst?

[Skogstokan]

Jag tänker inte gå in så mycket i diskussionen eller ge råd, för jag tycker att flera andra har har gjort det så bra innan mig.

Men som anhörig till blanddiagnosticerad syster (asperger, borderline, adhd och schizofreni) vill jag bara säga att den sorg man känner inte har något med skuldbeläggande att göra utan om kärlek. Man är ledsen för att någon man älskar lider och man önskar att man kunde göra vad som helst för att hjälpa dem, vilket leder till en känsla av hopplöshet, men den känslan har inget med den sjuke att göra. Jag brukade gråta om kvällarna och be till högre makter att få ta över hennes lidande, om så bara för dag så hon skulle få vila lite. Det gjorde ont i mig, allt hon gick miste om i och med sin sjukdom och allt lidande.

Det är klart att det varit jobbigt att höra hur hon har det och hur hon mår, men inte i den meningen att man inte vill att hon ska prata om det, utan för att man inte kan göra något fysiskt åt det förutom att finnas där. Det finns inget själviskt i sorgen hos en anhörig utan man sörjer mer för den drabbade, att de har de så jobbigt och ens egen hjälplöshet inför det. Jag tror att din mamma känner likadant när hon säger att hon blir ledsen, som mamma är det oerhört förlamande när man inte kan göra något för sina sjuka barn.

Jag vill inte vara käck och hurtig och säga att "Ge aldrig upp!" för jag vet att när man är sjuk blir man inte friskare av att någon säger åt en att rycka upp sig, men samtidigt är det ju så, man får inte ge upp. Ibland vill jag säga att min syster mirakulöst tillfrisknat, men det handlar egentligen bara om hennes envisa och modiga kämpande. Jag hoppas ändå att du finner en väg att ta emot hjälp, stor kram

 

[Lyan]

Jag tycker det är mycket märkligt och trist att din läkare inte har henvisad dig till en psykolog eller kurator, när du mår så dåligt trots medicinarna. Det låter som att du behöver mera hjälp än vad du fått hittils... Depressioner är jättesvåra att ta sig ut av utan proffesionelt stöd, du måste låta någon hjälpa dig, snälla @Lyan .

Min läkare är psykiatriker. Hon har föreslagit det många gånger men jag klarar inte att ändra något. De gånger jag mår som bäst är när det inte händer någonting utöver det vanliga och jag bara kan låtsas som att det inte finns någon värld utanför djurrummet och lägenheten. Minsta lilla som jag inte själv tagit initiativ till stjälper allting, det räcker med att jag behöver boka tid för att vaccinera hundarna för att jag ska gå från att stå med livet till att vilja dö.

Kommer du ihåg vad det var som fick dig att vilja dö från början?
Fick du hjälp med detta då du var liten, altså samtalsstöd eller liknande för att få bort dessa tankar?

Jag har ingen aning, jag kommer som sagt inte ihåg det själv. Jag gick hos en kurator eller något i lågstadiet för jag var så jobbig. Jag fick leka i en sandlåda som hon hade på sitt kontor och genom hur jag byggde grejer där fick hon fram till att jag behövde tydligare ramar och rutiner (jag själv hade ingen aning om varför jag var där, fick reda på det när jag var typ vuxen). Jag kommer ihåg att jag hade raseriutbrott och en del ångest och jag kommer ihåg att jag kände mig helt maktlös många gånger. Jag var en enstöring men jag vet inte om det var självvalt eller för att ingen annan ville leka med mig. Hade ett par kompisar av och till som också räknades som konstiga av resten av barnen

 

[Lyan]

Jag tänker inte gå in så mycket i diskussionen eller ge råd, för jag tycker att flera andra har har gjort det så bra innan mig.

Men som anhörig till blanddiagnosticerad syster (asperger, borderline, adhd och schizofreni) vill jag bara säga att den sorg man känner inte har något med skuldbeläggande att göra utan om kärlek. Man är ledsen för att någon man älskar lider och man önskar att man kunde göra vad som helst för att hjälpa dem, vilket leder till en känsla av hopplöshet, men den känslan har inget med den sjuke att göra. Jag brukade gråta om kvällarna och be till högre makter att få ta över hennes lidande, om så bara för dag så hon skulle få vila lite. Det gjorde ont i mig, allt hon gick miste om i och med sin sjukdom och allt lidande.

Det är klart att det varit jobbigt att höra hur hon har det och hur hon mår, men inte i den meningen att man inte vill att hon ska prata om det, utan för att man inte kan göra något fysiskt åt det förutom att finnas där. Det finns inget själviskt i sorgen hos en anhörig utan man sörjer mer för den drabbade, att de har de så jobbigt och ens egen hjälplöshet inför det. Jag tror att din mamma känner likadant när hon säger att hon blir ledsen, som mamma är det oerhört förlamande när man inte kan göra något för sina sjuka barn.

Jag vill inte vara käck och hurtig och säga att "Ge aldrig upp!" för jag vet att när man är sjuk blir man inte friskare av att någon säger åt en att rycka upp sig, men samtidigt är det ju så, man får inte ge upp. Ibland vill jag säga att min syster mirakulöst tillfrisknat, men det handlar egentligen bara om hennes envisa och modiga kämpande. Jag hoppas ändå att du finner en väg att ta emot hjälp, stor kram

Jag beklagar vad du och din syster fått/får gå igenom :-(

Det är inte min familj som skuldbelägger (eller jo, lite kanske utan att de egentligen vill) utan de som ska "peppa" och minsann vet en massa eller de tycker att man är egoistisk för att man vill dö. Har stött på båda sorterna flera gånger.

Tack för kramen

 

[Lovisaleonora]

För mig är det bättre att pressa bort för till slut är det som att det nästan inte har hänt, bara ett till minne att våndas över

Jag säger som Dr Phil: " and how does that work for you?"

Kort sagt: jag tycker inte alls att det verkar funka för dig, du har ju enorma problem med själva livet.

 

[Lyan]

Jag säger som Dr Phil: " and how does that work for you?"

Kort sagt: jag tycker inte alls att det verkar funka för dig, du har ju enorma problem med själva livet.

Nej, det funkar kanske inte ett dugg bra överlag men det är det som är minst plågsamt. Jag klarar inte att förändra mig så allt går ut på att få livet uthärdligt

 

[Lovisaleonora]

Nej, det funkar kanske inte ett dugg bra överlag men det är det som är minst plågsamt. Jag klarar inte att förändra mig så allt går ut på att få livet uthärdligt

Och då blir det punkt för själva frågeställningen i tråden. No change, no change.

Ändas inget blir det ingen förändring.

 

[Lyan]

Och då blir det punkt för själva frågeställningen i tråden. No change, no change.

Ändas inget blir det ingen förändring.

Jag vet :-( Och det gör så jävla ont att veta att jag aldrig kommer att kunna förändra mig. Jag är inte byggd för att klara livet

 

[Lovisaleonora]

Vad har du att förlora på att prova en förändring? Det beskriver är ju ett otroligt lidande. Är det inte så att det inte kan bli värre, bara annorlunda?

 

[Lyan]

Vad har du att förlora på att prova en förändring? Det beskriver är ju ett otroligt lidande. Är det inte så att det inte kan bli värre, bara annorlunda?

För jag klarar inte att förändra mig!

 

[Lovisaleonora]

För jag klarar inte att förändra mig!

Visst gör du det, men du behöver motivation och stöd.

 

[Lyan]

Visst gör du det, men du behöver motivation och stöd.

Men jag har ingen motivation :-( Allting är meningslöst. Även om jag skulle må bra så är allt meningslöst!

 

[Lovisaleonora]

Men jag har ingen motivation :-( Allting är meningslöst. Även om jag skulle må bra så är allt meningslöst!

Det vet du ju inte. Du säger ju att du aldrig mått bra.

 

[Thaliaste]

Men jag har ingen motivation :-( Allting är meningslöst. Även om jag skulle må bra så är allt meningslöst!

Varför måste livet ha en mening? Vad är en mening med ett liv?

 

[Lyan]

Det vet du ju inte. Du säger ju att du aldrig mått bra.

Nej, men det är ju knappast så att alla tankar och åsikter man har haft hela livet bara poff försvinner

 

[Thaliaste]

Nej, men det är ju knappast så att alla tankar och åsikter man har haft hela livet bara poff försvinner

Även om de inte försvinner kan det bli något som var en del av ens tidigare liv. Framför allt mönster i tankar och beteende går att träna bort, även om det är svårt och tar lång tid.

 

[Lyan]

Varför måste livet ha en mening? Vad är en mening med ett liv?

Jag vet inte

 

[Lyan]

Även om de inte försvinner kan det bli något som var en del av ens tidigare liv. Framför allt mönster i tankar och beteende går att träna bort, även om det är svårt och tar lång tid.

Det är ju det jag inte klarar

 

[sorbifolia]

Nej, men det är ju knappast så att alla tankar och åsikter man har haft hela livet bara poff försvinner

Nej, det gör dom inte, men dom kan komma att ändras, långsamt, så att tillslut tänker man annorlunda. Det är inte så att man behåller sina åsikter och tankar hela sitt liv.

Jag tänkte på en sak då jag läste dina inlägg tidigare i dag. Vi människor har från naturens sida en stark rädsla för det okända och för ändringar. Det är en av anledningarna till att många kvinnor stannar kvar i ett förhållande där dom blir misshandlade fysiskt och psykiskt, till att många stannar i ett jobb dom egentligen hatar i åratal, att vissa inte vågar äta någon ny mat, eller hälsa på nya människor - i kort, rädslan för det som är nytt och annorlunda begränsar oss ofta från att må bättre. På något sätt så känns det tryggare om allting stannar så som det alltid varit, även om vi inte är nöjda med hur det är.

Jag vet inte om du känner igen dig i detta, men jag får en känsla av att du behöver våga att ta steget att prova något nytt. Sträcka ut en hand och fråga om hjälp, och fram förr alt våga tro att ditt liv kan bli bättre.

 

[Thaliaste]

Jag vet inte

Men hur vet du då vad du saknar? Du säger gång på gång att du saknar meningen i livet?

Jag gillar när det är fint väder, när jag är med om något roligt eller när jag lyssnar på bra musik t ex. Men mening? Det vet jag inte. Jag känner inte att jag behöver någon mening med livet för att fortsätta det. Det bara är liksom, och jag är glad åt de positiva stunderna jag får och tar mig igenom de negativa. Typ så. Men nån direkt mening med det vet jag inte.

Försöker bara förstå vad du menar...

 

[Thaliaste]

Det är ju det jag inte klarar

Inte klarat hittills nej. Men som jag skrev förut så hade jag varit deprimerad i mer än halva mitt liv när jag började ta mig ur det. Och sedan tog det lång tid (flera år) innan jag klassade mig själv som icke-deprimerad. Jag tänkte precis som du, jag trodde aldrig att det skulle gå, att jag var körd, ett hopplöst fall, resurserna bör läggas på nån som det finns hopp om istället etc. Och visst är det så att jag alltid kommer ha mitt bagage med mig, vilket fortfarande påverkar mig mycket, men jag har tränat mig så att jag orkar bära med mig den ryggsäcken idag.

Jag tror det vore möjligt för dig också att ha ett bättre liv än du har idag. Det finns hopp.